Taxeringsvärdena och arvsbeskattningen. Jag har ansett mig böra med några ord bemöta regeringsrådet LUNDEVALLS i SvJT 1936 s. 115 intagna kritik av min 1935 s. 447 i tidskriften införda artikel med ovanstående rubrik, då det framhållits, att en underlåtenhet härutinnan kan missförstås och att även frågans stora praktiska betydelse gör ett bemötande önskvärt.
    Jag kan fatta mig ganska kort. Regeringsrådet Lundevalls hela argumentering står och faller med hans för mig oförklarliga och, sålångt min erfarenhet sträcker sig, med praxis oförenliga uppfattning att våra arvsskatteregler skulle giva en allmän möjlighet ja, åtminstone till en viss grad, till och med ålägga vederbörande domstol såsom en plikt att genom särskild uppskattning av arvfallen fastighet så att säga korrigera taxeringsvärdena. Det såvitt jag kan se enda stöd, han kunnat framföra för denna för arvsskatteförordningens summariska metod så främmande regel, är den i 5 § intagna bestämmelsen, att värdet av fast egendom ej må upptagas »lägre» än näst föregående årets taxeringsvärde. Såsom jag redan i SvJT 1923 s. 366 sökt utveckla, bör detta stadgande tolkas och har i praxis tolkats emot ordalagen samt givits den innebörden, att fastighet skall upptagas till det året före dödsfallet gällande taxeringsvärdet. Lundevall kan icke ansluta sig till denna — eljest såvitt jag vet i teori och praxis antagna — tolkning av det skäl, att densamma så uppenbart strider mot språkbruket, att han icke gärna vill påbörda den, som fört pennan vid stadgandets nedskrivande, en dylik oförmåga att uttrycka sin mening.
    Den vackra tanken, att den lagskrivande pennan alltid skulle vara fri från dylik ofullkomlighet, måste dock betraktas såsom en from önskan, som ännu icke blivit realiserad i verklighetens värld. I föreliggande fall trodde jag mig redan i SvJT 1923 s. 367 hava uppvisat detta. Dennu ifrågavarande 5 § i arvsskatteförordningen uttalar nämligen, efter att ha givit den nyss citerade föreskriften om fastighetsvärdena: ej heller må »värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i 6 §, upptagas till lägre belopp än det värde, som bestämmes med tillämpning av de i nämnda paragraf angivna grunder». När nu 6 § innehåller bestämda regler om, till vilket värde där angivna egendom skall upptagas —exempelvis att aktier skola upptagas till börsvärdet men att, »där värdehandlingen icke är noterad å börs ävensom där omständigheterna föranleda till att det börsnoterade värdet icke motsvarar pris, som under normala förhållanden kan anses hava varit påräkneligt vid försäljning, värdet beräknas efter sistnämnda pris» — är det ju tydligt, att förbudet mot exempelvis aktiers upptagande till »lägre» belopp än

börsvärdet resp. vid försäljning påräkneligt pris är ett mindre väl valt uttryck, med vilket man velat säga, att dylik egendom skall upptagas till just detta värde. Då föreskrifterna, att dels fastighetsvärdena dels de i 6 § angivna tillgångarna icke må upptagas »lägre» än till visst belopp, äro givna i samma paragraf, ja t. o. m. i samma mening av paragrafen, förefaller det mig, som om man gör den lagskrivande pennan mest rättvisa, om man utgår ifrån, att den använder det ifrågavarande uttrycket hela meningen igenom i samma bemärkelse.
    Jag kan även åberopa ett exempel från ett annat lagstiftningsområde, där lagskrivaren gjort sig skyldig till en alldeles analog försyndelse. Enligt KK angående handel med farmaceutiska specialiteter d. 15 juni 1934 (nr 306) skall medicinalstyrelsen bl. a. bestämma sådan specialitets pris, och »därefter må specialiteten ej försäljas till högre pris ändet sålunda bestämda» (10 §; jfr straffbestämmelsen i 16 §). Den frågan har blivit aktuell, huruvida en försäljning till lägre pris än det fastställda vore tillåten. Såsom framgår av förarbetena — se Första lagutskottets utlåtande till 1934 års riksdag nr 64 s. 18 — har meningen varit att förbjuda varje försäljning till annat pris än det av medicinalstyrelsen bestämda, eller m. a. o. föreskriften att specialitet ej må försäljas »till högre pris» än det fastställda är liktydig med, att försäljning skall ske just till detta pris. Den psykologiska förklaringen till detta, jag medger det gärna, mer än lovligt inadekvata uttryckssätt torde vara att söka i att skattelagskrivaren haft sin uppmärksamhet inriktad på för låga taxeringsvärden men apoteksstadgornas författare på för höga pris.
    Regeringsrådet Lundevall karakteriserar sista stycket i min uppsats, såsom »överraskande skarpt». Min mening är, att kungl. prop. nr 252 till 1934 års riksdag och den P. M., varpå denna grundar sig, med hänsyn till den föreliggande frågan missförstått arvsskatteförordningen och dess tillämpning i praxis, och jag har velat reagera mot att en sådan brist behäftar en officiell utredning. Men jag har allvarligen bemödat mig att i min kritik följa regeln »suaviter in modo» och trodde mig även hava lyckats. Den intresserade läsaren torde slå upp s. 458 i SvJT 1935 och döma, huru härmed förhåller sig.
    Regeringsrådet Lundevall yttrar i sista stycket av sitt inlägg bl. a., att »gränserna för fastställandet av det för arvsskattens bestämmande avgörande värdet äro angivna i 5 § arvsskatteförordningen». Om man tager fasta på detta uttalande, modifierat utav att den allmänna regelni 4 § undantagsvis kan medföra en gränsförskjutning; om vidare den ovan givna argumenteringen för tolkningen av 5 §:ns uttryck »lägre» godtages samt slutligen såsom en konsekvens härav ett streck drages över domstols plikt att söka korrigera fastighetsvärdena, ligger arvsskatteförordningens metod för fastighetsvärdenas bestämmande, så vitt jag kan se, fullt klar.

Gösta Eberstein.