Juridiskt reportage från Balticum. De tre baltiska centralstaterna — Estland, Lettland och Litauen — ha alla stormarna under och efter världskriget att tacka för sin tillvaro som självständiga nationalstater. De tre gamla baltiska folken ha för ännu icke tjugo år sedan gjort sin entré på världsteatern som stater. De medförde en nationell kultur och ett välbevarat eget språk samt en rik fond av energi och nationell målmedvetenhet men saknade den »institutionella ramen» kring ett nationellt statligt liv. Deras rättsordning var påbjuden av det politiska härskarfolket, ryssarna, och den var tillrättalagd för det sociala överskiktet, den tyska lantadeln och de tyska köpmännen. Det har gällt för dessa tre unga stater att skapa en egen rätt.1 Deras moderna rättsutveckling präglas därför av kampen för frigörelse ur det förgångna. Även bortsett från dess främlingskap för de baltiska folkens särart kunde den gamla ordningen icke bevaras. De nya staterna

 

1 Den för de baltiska provinserna gällande rätten måste emellertid provisoriskt bibehållas. I Lettland förklarade nationalrådet den 18 nov. 1918 uttryckligen, att ryska lagar, äldre än den 24 okt. 1917, skulle anses gälla i Lettland tills vidare.

HILDING EEK. 555uppbyggdes ju på vida modernare grundsatser än tsartidens samhälle, och den ryska rätten var på många områden ålderdomlig och bristfällig.
    Sverige har på många verksamhetsfält inom kulturlivet upptagit samarbete med de oss närstående baltiska folken. Något närmande på rättskulturens område har dock icke skett, ehuru härigenom Balticum kunde tänkas bliva inlemmat i den fasta kulturentente, i vilken det nordiska lagstiftningsarbetet håller på att förena Skandinaviens folk och Finland. I detta läge saknar det icke intresse att teckna en bild, låt vara ofullständig och schematisk, av det baltiska lagstiftningsarbetets aktuella tillstånd. För detta ändamål saknas emellertid i stor utsträckning en litteratur på tillgängligt språk, som kunde förmedla en säker kännedom om rättslivet i de baltiska staterna i dess helhet. Man har i första rummet att gå till sporadiskt förekommande artiklar i de skilda tidskrifter, som behandla osteuropeiska problem. Särskilt viktig är den av den tyska juristföreningen i Riga utgivna »Rigasche Juristenzeitung».1
    I samband med sin frigörelse antogo de baltiska folken konstitutionella och administrativa lagar. Då de i all hast och under intrycket av fredsdemokratismen skapade författningarna emellertid under årens lopp visat sig otjänliga som grundvalar för det politiska livet, ha författningsfrågorna under senare år spelat stor roll. Det ser ut som om i både Estland och Lettland året 1936 kommer att medföra nya författningar. I deras släptåg komma förvaltningsrättsliga lagändringar av olika slag. Däribland är den lagstiftning, som rör de nationella, etniska och religiösa minoriteterna av särskilt intresse. Lettland har emellertid under de senaste åren planmässigt arbetat på minoritetslagstiftningens område och har nu en jämförelsevis allsidig och stabiliserad nationell minoritetsrätt.
    På s t r a f f r ä t t e n s område ha de baltiska staterna hunnit längst.

 

1 I övrigt hänvisas till DUZMANS om lettisk rätt i »Handbook of foreign lega lprocedure», den officiella lettiska »Apercu sur quelques principaux actes législatifs» (Riga 1935), de utmärkta men nu egentligen endast ur historiska synpunkter intressanta arbetena av F. G. VON BUNGE »Das liv- und esthländische Privatrecht» (2. uppl. 1847—48), »Einleitung in die liv- esth- und kurländische Rechtsgeschichte und Geschichte der Rechtsquellen» (1849), »Das kurländische Privatrecht» (1851) och »Geschichte des Gerichtswesens und Gerichtsverfahrensin Liv- Esth- und Kurland» (1874), samt kortare referat i bland andra, BILMANIS »Latvijas Werdegang» (Leipzig 1934), BASTILLAT »Origine et developpement des institutions politiques en Lithuanie» (Paris 1932), GROHMANN »La législation sociale en Estonie» (Tallinn 1928), KORSAKOFF »L'organisation administrative de la république d'Esthonie» (Bukarest 1931), KRAUS »Grundriss der Geschichte des estnischen Volks» (Tartu 1931), OSOLIN »Le droit de la Russie ou le droit de l'Allemagne sur les cötes de la Baltique», Pullerts » Estonia, population, cultural and economic life» (Tallinn 1935), SCHWABE »Histoire agraire de la Lettonie» (Riga 1929), SOMMERLAND »Die geschichtliche Stellung der russischen Ostseeprovinzen» (Halle 1918), TIBOL »La réforme agraire esthonienne» och WELLER »The Agrarian Reform in Estonia from the legal point of view» (Berlin 1922). Beträffande Memelområdet, som i viss mån även rättsligt intar en särställning i Litauen, hänvisas till ROBINSON: »Kommentar der Konvention über das Memelgebiet vom8. Maj 1924» (Kaunas 1934).

556 HILDING EEK.Där har frigörelsen från den ryska rätten nått sin fullbordan. En viss samverkan har vid detta lagstiftningsarbete ägt rum mellan Estland och Lettland. Den estniska strafflagen promulgerades den 1 februari 1935. Den fastslår uttryckligt, att endast sådana gärningar äro straffbara, som vid tiden för deras begående äro i lag straffbelagda. Den berättigar uttryckligt straffånge eller hans anhöriga till pension, för det fall straffången utan egen förskyllan skulle drabbas av olyckshändelse under strafftiden. Fången betraktas alltså i detta hänseende rentav som en statstjänsteman. Straffverkställigheten är på det hela taget modern och human. Lagen bibehåller emellertid dödsstraffet. Den till livets förlust dömde äger välja mellan giftbägaren och galgen. — Den nya lettiska strafflagen av den 24 april 1933 är i stort sett mindre liberal än den estniska. Dess straffsatser äro strängare; de straffbelagda handlingarna beskrivas mera obestämt. Överhuvudtaget inskränkes medborgarnas handlingsfrihet betydligt mer av den lettiska än av den estniska strafflagen. Det förklaras officiellt i Lettland, att den nya lagen medvetet bryter mot den »onödiga kasuistiken» i den tidigare gällande ryska strafflagen av den 22 mars 1903 (vilken aldrig i full utsträckning vann gällande kraft i det egentliga Ryssland).1 Domstolarnas frihet är större enligt den nya lagen. Den säges basera sig på »nya straffrättsliga principer».2 Dödsstraffet är emellertid avskaffat. Det kan dock alltjämt ådömas även civilpersoner av krigsdomstolarna enligt en särskild lag av 1927 »angående förstärkt repression gentemot vissa brott». Betecknande för den mera konservativa anda, som de senaste åren vuxit sig stark i Lettland, är den nya strafflagstiftningens strängare bedömande av abortfrågan. Det kan vara av intresse att beröra denna, då det svenska »abortbetänkandet» vidrör Lettlands liberala abortlagstiftning.3 Den äldre lettiska lagstiftningen tillät av läkare företagen abort i syfte att rädda moderns liv eller skydda henne motsvårare hälsomen (medicinsk indikation). Abort av läkare var vidare tillåten under havandeskapets tre första månader 1) för att förhindra födseln av ett med svåra andliga eller kroppsliga fel behäftat barn (eugenisk indikation), 2) för att förhindra födseln av ett barn, som avlats under straffbart åsidosättande av moderns vilja (humanitär indikation) eller 3) för att förhindra inträdet av en nödsituation, vilken på grund av barnets födelse kunde förväntas för modern eller hennes familj (social indikation). Den nya lagstiftningen erkänner icke den sociala indikationen och begränsar den humanitära att blott gälla i fall,då den straffbara gärningen blivit beivrad. Vidare stadgar den ytterligare kvalifikationer för de läkare, som äga utföra aborter efter eugenisk eller humanitär indikation, samt stipulerar att dylik abort endast får ske på begäran av den havande kvinnan.
    Civilrätten har åsamkat de baltiska lagstiftarna de största be-

 

1 Se »Aperçu etc.» s. 21.

2 Ibidem.

3 Jfr »Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap,» Statens offentl. utredn. 1935:15, sid. 57 ff., särskilt noten å sid. 59.

JURIDISKT REPORTAGE FRÅN BALTICUM. 557kymren. Efter de nya staternas bildande gällde det först och främst att göra den civilrätt, som existerade, tillgänglig genom dess offentliggörande på nationalspråken.1 Sedan gällde det en översyn av hela rättsmaterialet. Detta var i hög grad splittrat. I de delar av de baltiska länderna, som tillhört det egentliga Ryssland, gällde ett rättssystem. I de baltiska provinserna åter gällde den baltiska provinsialrätten, som icke var enhetlig utan av olika innehåll i Estland, Livland och Kurland. Dess regler voro olika för landsbygd och stad. Många av städerna hade dessutom speciella, på privilegier grundade civilrättssystem. I Estland gäller på detta sätt alltjämt — utom den egentliga ryska rätten i trakten av Narva och de delar av landet som komma från det gamla ryska guvernementet Pskov — estnisk landsrätt, estnisk stadsrätt, livländsk landsrätt och livländsk stadsrätt. De inre delarna av Tallinn (Reval), det s. k. Domberget, lyder under landsrätt, medan staden i övrigt lyder under stadsrätt. Lettlands nuvarande fyra huvuddelar — Kurzeme (Kurland), Zemgale (Semgallen), Vidzeme (Livland) och Latgale (Lettgallen) — levde på den ryska tiden under olika rätt. Till följd av de många skilda rättssystemen i städerna kan man f. n. i Lettland räkna med upp till 10 olika civilrättsordningar. Följden härav har blivit en stor rättsosäkerhet bland befolkningen, och lagstiftaren har därför framför allt haft att skapa en enhetlig civilrätt. Att fullständiga och modernisera denna blir en uppgift i andra hand. Som en följd av detta arbete kommer i maj 1936 en enhetlig familje- och arvsrätt att utfärdas i Lettland. I Estland kommer en ny civillag, omfattande hela civilrätten med undantag av vissa delar av obligationsrätten, att träda i kraft under 1937. Handels- och sjörätten är i Estland redan reformerad i sin helhet, i Lettland i stora delar. En för de baltiska staterna enhetlig checkrätt har vidare utfärdats, stödd på den internationella checkrättskonventionen. Växelrättskonventionen har däremot ännu icke satt spår i de baltiska staternas lagstiftning. Växelrätten är emellertid f. n. föremål för överläggningar inom den allbaltiska lagstiftningsorganisationen.
    På processrättens område ha de baltiska staterna utan större svårigheter kunnat acceptera den gamla ordningen. Det tsaristiska Rysslands äldre korrumperade processystem avlöstes på 1860-talet av en modern processordning efter franskt föredöme.2 Denna processrätt är alltjämt, i jämförelse med t. ex. vår gällande svenska, tidsenlig. Den ryska processen gäller därför i huvudsak fortfarande i de baltiska sta-

 

1 Alla nya lagar publiceras i Lettland i en av justitiedepartementet utgiven juridisk tidskrift »Valdibas Vestnesis», vari även andra offentliggöranden och meddelanden förekomma.

2 Domstolssekreterarna i den äldre ryska processen hade tillvällat sig en oerhörd makt och ansågos allmänt som ohederliga. Genom sina godtyckliga resuméer av vittnesmålen kunde de helt dirigera utslagen. Under denna tid utkom i Ryssland ett skådespel, som på fullt allvar bar titeln »Det oerhörda underverket eller den rättfärdige sekreteraren.» Dessa missförhållanden gjorde, att den nya fredsdomareinstitutionen snart blev mycket populär bland det ryska folket.

558 HILDING EEK.terna.1 I Litauen döma i brottmål och smärre civilmål distriktsdomstolar i första instans. Mera betydande civilmål anhängiggöras i någon av de fyra »landsrätterna» (apygardos teismas), till vilka man också appellerar från distriktsdomstolarna. Från landsrätten dras målen inför högsta domstolen (vyriausias tribunolas), som är kassationsdomstol. I Estland och Lettland döma fredsdomare i första instans. Näst sista instans i båda länderna är »palatsdomstolen» eller hovrätten, den ryska sudebnaja palata. De lettiska fredsdomarne upptaga smärre brottmål samt civilmål, vari processföremålets värde icke överstiger 1,000 lats (något över 1,000 kronor). Deras utslag överklagas i någon av de fyra kretsdomstolarna (i Riga, Liepaja, Jelgava och Daugavpils), som i första instans upptaga mera betydande mål. Över dessa senare, men icke över de från fredsdomarne hos kretsdomstolarna överklagademålen, appelleras till palatsdomstolen i Riga. Sista instans för samtliga mål är senaten, även den kassationsdomstol, vilken arbetar på tre avdelningar, för civilmål, brottmål och administrativa mål. I Estland äro instanserna fyra. Från kretsdomstolarna (i Tallinn, Rakvere, Tartu och Viljandi) appelleras till hovrätten (kohtupalat) i Tallinn. Högsta instans är riksrätten (riigikohut) i Tallinn. På samma sätt som Lettlands är Estlands högsta domstol indelad i tre avdelningar. Den sammanträder också in pleno. Jämte sina dömande uppgifter fullgör den vissa administrativa åligganden. Den framlägger förslag till utnämning av domare i underinstanserna och den utövar en viss kontroll över dessa.
    Domarne i de tre länderna gå icke att avsätta i administrativ väg. I Lettland finns en särskild ämbetsdomstol, som ensam kan döma till avsättning. Icke heller i Estland kunna domare avsättas eller ens förflyttas annat än efter laga dom och rannsakning.
    De tre ländernas åklagare äro rättsligt utbildade. Möjlighet till cirkulation mellan domare- och åklagarbefattningar finnes. Det är vanligt, att ämbetsjurister börja sin bana som åklagare för att så småningom bli domare. I Litauen finnes en särskild generalprokurator.I Estland och Lettland utövar justitieministern chefskapet över åklagarna och är högste åklagare. Berättigad att på något sätt fördröja, inställa eller eljest sabotera polisundersökningen är han emellertid icke.
    Advokatståndet är i de baltiska staterna lagligen reglerat. Endast aktade och juridiskt utbildade personer äga föra annans talan, och de måste för sådant ändamål vara anknutna till det offentliga advokatståndet, som får betala sin företrädesställning därmed att det är underkastat kontroll och bestämda ämbetsplikter. I Estland är advokaternas ställning f. n. bekymmersam. Under åren efter frihetskriget har advokaternas antal ökat enormt, och man förbereder nu en ny advokatlagstiftning. I avbidan på denna har advokatståndet på uppmaning från regeringen under år 1935 icke antagit någon enda ny leda-

 

1 Det kan förtjäna anmärkas, att däremot Polen genom en lag den 6 febr 1928 erhöll en nationell domstolsförfattning.

JURIDISKT REPORTAGE FRÅN BALTICUM. 559mot. — I Lettland uppstod däremot under den nya statens första tiden stor brist på rättegångsbiträden. Man såg sig därför nödsakad att tillåta vissa praktiskt erfarna ehuru icke juridiskt bildade personer att utöva advokatverksamhet. En del dylika »privatadvokater» från advokatbristens dagar bedriva alltjämt verksamhet i landet. 1935 ha genomgripande ändringar skett av den lettiska lagen om utövande av advokatverksamhet. Det i princip fria advokatståndet har härigenom bragts i starkt beroende av byråkratien. Samtliga advokater stå under överinseende av palatsdomstolen i Riga. Till denna appelleras i disciplinfrågor från advokatståndets »råd». Palatsdomstolen är också berättigad att inlägga sitt veto mot beviljandet av en ansökan om inträde i ståndet. Ett dylikt beslut måste emellertid fattas av domstolen in pleno med 3/5 majoritet. Har en dylik ansökan tre gånger avslagits, kan inträde aldrig beviljas sökanden. Kraven för övrigt för inträde i ståndet är juridisk ämbetsexamen och 5 års praktisk juridisk verksamhet. Advokataspiranter antagas i ståndet av dess råd som biträdande advokater. Mot antagandet av aspirant är justitieministern berättigad inlägga sitt veto. Den politiska kontrollen av advokatskrået blir på detta sätt sträng. Svårigheter möta också aspiranten därigenom, att han icke kan vinna inträde i ståndet som biträdande advokat utan att hava vunnit anställning hos någon ledamot av detsamma. Ståndets individualistiska karaktär uppehålles genom den säregna bestämmelsen, att varje advokat blott äger anställa en, i vissa undantagsfall två, biträdande advokater. Utom sin ovannämnda befogenhet äger justitieministern upplösa advokatståndets råd, som väljes av ståndets samtliga medlemmar. Han kan vidare giva vissa instruktioner åt rådet och inlägga sitt veto mot dess beslut. Han fungerar m. a. o. som ett slags »advokatkansler». En advokat får icke vara anställd i statlig eller kommunal tjänst annat än som juridisk lärare. Advokatmonopolet fixeras genom stadgandet, att endast advokater och, allt efter vunnen erfarenhet, deras biträden äga föra annans talan inför rätta. Avsteg härifrån göres endast i särskilda fall i civilmål, där en parts nära anförvant och den, som yrkesmässigt ägnar sig åt förmögenhetsförvaltning, i ärende som rör av honom förvaltad förmögenhet kunna tillåtas uppträda. Föra flera personer gemensam talan kunna de tillåtas företräda varandra.
    Processen är i de baltiska staterna ackusatorisk och kontradiktorisk. Målen göras till föremål för en förberedande förhandling. I en senare följande huvudförhandling upptages först bevisningen, som leder till en särskild »bevisdom». Vittnena förhöras av parterna eller deras ombud. Härefter följer från ömse sidor en plaidoyer, varefter målen i de flesta fall genast avdömas. De domstolsförhandlingar i Lettland ochLitauen, vid vilka författaren av dessa rader fått närvara, präglades av värdighet och allvar. Domare, åklagare och advokater behandlade varandra ömsesidigt med stor aktning. Mot de tilltalade visades betydligt större hänsynsfullhet än man bevittnar exempelvis i en fransk cour correctionelle. Till förhandlingarnas högtidlighet bidrogo också

560 JURIDISKT REPORTAGE FRÅN BALTICUM.de talarer och mössor domare, åklagare och advokater buro. — Att notera är den omständliga ordning, i vilken beslut om åtal fattas i Lettland. Från polisen översändes utredningen i brottmål till undersökningsdomaren. Från honom når ärendet vederbörande åklagare, som emellertid äger anställa åtal först efter beslut av prokuratorskammaren hos palatsdomstolen. Man planlägger f. n. en nyordning, varigenom åtalsbeslutet skall fattas av kretsdomstolen in pleno, som sålunda i alla större brottmål skall komma att ingå i en summarisk förprövning.
    Det baltiska lagstiftningssamarbetet ligger i sin linda. Ett första möte mellan baltiska jurister ägde rum i Kaunas 1931 på litauiskt initiativ.1 Sedan dess ha årligen två sammankomster ägt rum mellan lagstiftningsdelegationer från de tre länderna, varje delegation om fyra ledamöter. Man förhandlar därvidlag betecknande nog på ryska. De positiva resultaten äro hittills icke stora. Lagar ha emellertid som resultat av detta arbete antagits av de tre länderna för en tid framåt av tio år, varigenom i länderna avkunnade civildomar utan tyngande formaliteter göras exigibla i samtliga länder.

Hilding Eek.