Lagen och dess handhavare i engelska ordstäv. I »American Bar Association Journal» (1935 s. 726 ff.) har DONALD F. BOND vid Chicagouniversitetet roat sina läsare med en liten intressant kulturhistorisk studie över ämnet »The law and lawyers in English proverbs».
    Inledningsvis framhåller författaren, hurusom engelska ordspråk av den sedelärande typ, som prisar domarens oväld och lagens likhet för alla, ofta gå tillbaka på romerska sentenser, medan de inhemska ordstäven ge en mindre smickrande bild av lagen och dess handhavare. Som exempel på lekmannens misstro mot rättsskipningen överhuvud och hans rädsla att bli indragen i rättegång anföras några mustiga maximer: »Att processa är som att hålla en varg i öronen», »Klok advokat låter ej egen sak gå till rättegång» (»A wise lawyer never goes to law himself») samt »Helvetet och domstolen (Chancery) stå alltid öppna»; »to get into chancery» betyder ju för

 

1 I vad rör bötesförvandling har lagen tidigare varit föremål för omnämnande i SvJT (d. å. s. 134).

564 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.övrigt i modern engelska helt enkelt att råka i klämma. De dryga rättegångskostnaderna och särskilt de höga advokatarvodena äro givetvis ett tacksamt ämne. I flera varianter återfinnes den också i Sverige välkända satsen: »Bättre mager förlikning än fet process». Andra sådana bittra tänkespråk äro: »Rättvisa kostar pengar», »Utan insats ingen vinst» och »För en tolvskilling får man inte mycken rätt». Långsamheten i rättsskipningen gisslas icke så ofta som man kunde vänta; Mr Bond anför denna lilla vers: »Suits hang half a year in Westminster Hall; at Tyburn (den förutvarande avrättningsplatsen vid Marble Arch i London) half an hour's hanging endeth all» eller ungefär: »Vid domstol drar målet ett halvår; i galgen processen blir kort.» Juristernas självgoda framhävande av att rättsskipningen ledes uteslutande av förnuft och sakskäl påtalas i harmfyllda ordspråk: »Det finns en lag för de rika och en för de fattiga», samt »As a man is friended, so the law is ended», vilket senare skulle kunna återges med: »Vänskap väger mer än rätt», jämför domarreglernas: »Var och en är sin väldsvän.» Till denna grupp hör också ett drastiskt gammalt ordspråk, citerat bland annat av Bacon, vilket i svensk dräkt återfinnes hos König, där han i sin Lärdoms-Öfning 1746 på tal om s. k. överflödsförordningar yttrar: »Lagen är här som spindelwäf: de små kräk snärjas; de stora swinga sig igenom.»
    Ej blott rättsskipningen utan också juristerna själva blixtbelysas. Ofta avspeglas i sådana ordspråk respekt för de kvalifikationer, juristkallet kräver, något annat skulle ju vara förvånande i ett land med så gammal rättskultur som England: »Ämbetet gör icke mannen, men det visar vad halt han har» (»Magistracy makes not the man, but discovers what metal is in him»), och »Konungen kan skapa en serjeant-at-law (hög, numera föråldrad advokattitel, jfr FAHLCRANTZ, Om rättegångsväsendet i England, 1885 s. 110—2) men icke en jurist», samt det ålderdomliga rimmet: »To learning and law, there's no greater foe, than they that nothing know», jämför våra gamla domarregler: »Domaren skall grant veta lagen, där han efter döma skall», »Så tjänar han ock icke till en domare, som icke vet vad lagen innehåller», »Huru skola de döma rätt, som icke veta vad rätt är?». Ett annat exempel: »Den som är sin egen advokat, har en tok till klient» (»He who is his own lawyer, has a fool for his client»). Man finner emellertid också mera respektlösa ordspråk, där sakförarna schavottera som hala filurer, vilka leva högt på knep och halvsanningar: »God advokat är dålig granne», »Vara knepig som en jurist» (»To have as many tricks as a lawyer») och »Styv advokat måste kunna ljuga duktigt» (ordleken lawyer-liar oöversättlig). Också den dömande makten får sina fiskar varma. Så heter det om en villrådig jury ironiskt: »Häng varannan, sa' juryn.» Ej heller saknas skarpa antydningar om justice av utpräglat summarisk art: »I Halifax hänger man tjuvarna först och rannsakar dem sedan»; liknande praxis brännmärkes i satiriska stäv från flera andra landsändar.
    Mr Bond slutar med att framhålla, hurusom de folkliga ordspråken ge en målande bild av den engelska allmänhetens syn på sina jurister och deras verksamhet — en bild som i varje fall icke förefaller förskönad.

Gösta G. Thulin.