Ugeskrift for Retsvæsen (1935 h. 36—50). Kontakt med svensk lagstiftning har en artikel i h. 38 om danskt medborgarskap (Indfødsret). Det behandlade ämnets kärnpunkt är denna: om någon förvärvat danskt medborgarskap enligt de särskilt gynnsamma regler som gälla för den vilken förlorat det danska medborgarskap han på grund av födseln innehade, är då hans medborgarrättsliga ställning att bedöma som om han, enligt orden i den danska lagens § 5, »ved Fødselen har erhvervet dansk Indfødsret»? Förf. ger för sin del ett nekande svar och menar att hänsyn blott skall tagas till sättet för det s. a. s. aktuella medborgarskapets förvärvande. Då förf. i sin jämförelse med vår lag vill i frasen »återvinner svenskt medborgarskap» inlägga den mening att det är just det gamla, på födseln grundade medborgarskapet som lever upp igen, kan han nog ej påräkna enhälligt gillande. Till den svenske läsarens tjänst må rättas två tryckfel: den danska lagen är av 1925 (ej 1935 ss. sägs i artikelns första rad) och s. 229 avses vår lags 13 § (ej 3 §). Landsretssagf. TORKILD-HANSEN skriver (h. 36) om arvsrätten i det moderna samhället. För denna rätts bibehållande talar enligt förf. egentligen blott två grunder: den rationella, att kvarlåtenskapen bör tjäna till underhåll för dem som i den avlidnes livstid helt eller delvis levde på hans pengar, och den rent praktiska, att man genom att tillerkänna arvsrätt åt den avlidnes närmaste släktingar kan »spare Oprettelsen af en Masse Testamenter». Den förra grunden leder till regeln att den avlidnes barn under 18-årsåldern bör för varje år som felas i denna ålder erhålla viss procent av den dödes genomsnittliga årsinkomst (10 % om blott ett sådant barn, 15 om två, 20 om tre o. s. v.). Enahanda rätt bör, under viss förutsättning, tillkomma barn under 18 år till avlidet barn. Dessa arvslotter för underåriga bröstarvingar uttagas i första hand. Vad därefter återstår delas lika mellan alla barnen (med istadarätt för barnbarn, dock så att delning mellan de arvsberättigade sker efter huvudtalet, ej efter grenar). Den andra, rent praktiska grunden motiverar arvsrätt för föräldrar, syskon och syskons barn, men ej för andra släktingar — ty det är positivt skadligt »at en Formue som en stor Appelsin kan falde ned i Turbanen paa en Person, som derved mister Balancen og støder baade sig selv og Appelsinen fordærvet». Laglott bör ej tillkomma andra släktingar än barn (barnbarn) under 18 år. Men arvsrätten för make bör vidgas och stärkas. Efterlevande make bör ärva framför barn över 18 år, och ena maken bör ej utan den andras samtycke få testamentera över mer än 1/4 av makarnas sammanlagda förmögenhet. — Enhøjesteretsdom av d. 14 maj 1935 har väckt uppseende. Förmyndaren för en omyndigförklarad (S.) sålde en fastighet för 19,000 kr. under förbehåll

58 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.om vederbörligt godkännande. I förlitande på att sådant skulle ges uppförde köparen på fastigheten ett sågverk för omkring 100,000 kr. Innan godkännande givits blev emellertid S. åter myndig, justitsministeriet fann sig förty sakna befogenhet att pröva ärendet — ett beslut som gillades av Højesteret i dom år 1932 — och S. ville ej låta köpet bestå. S. har dock nu av Højesteret förpliktats att utfärda köpebrev, mot en med ungefär 50 % förhöjd köpeskilling. VIGGO BENTZON, som på sin tid kritiserade den äldre domen, ger i h. 44, under rubrik En retsregelbelysende Sag, en intressant kommentar till den nya. Om han än har ett och annat att erinra mot premisserna finner han domen innebära en prisvärd, med dristighet företagen rättsbildning, väsentligen stödd på de åsikter om specifikation som Vinding Kruse framställt i Ejendomsretten. Om villaservituter och andra med Tinglysningsloven sammanhängande ämnen skriva Dommer JOHN KNOX (h. 42) och VINDING KRUSE (h. 46), som har vackra ord om Versaillesstämningen hos det Frederiksbergska villakvarteret intill Landbohøjskolens härliga park i Köpenhamn. Højesteretssagf. BACHE, av gammalt känd för sin oblida syn på den nedärvda skadeståndsrätten som han finner antikverad i dessa försäkringstider, har (h. 40) i anledning av vad Henry Ussing skrivit i ett föregående häfte (SvJT 1935 s. 475) ånyo upptagit ämnet till behandling. Utan lagändring bör, menar han, i praxis kunna genomföras bl. a. att skadeståndsplikt normalt bortfaller när skadan är täckt av försäkring och att storleken av skadestånd bestämmes med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter, särskilt parternas tillgångar och »Styrkegraden af Handlingens Uregelmæssighed». Prof. HURWITZ redogör, under jämförelse med dansk rätt, för den senaste norska processreformen (h. 38). Den år 1932 införda nyheten Retsstenografer är, framhåller Dommerfuldm. H. VON HOLSTEIN i h. 42, icke utan sina vådor. Retsstenograferna skola visserligen i allt väsentligt ha samma kompetens som riksdagsstenograferna, av vilkas prestationer man har de bästa erfarenheter. Men i riksdagen arbeta alltid flera stenografer samtidigt, något som av kostnadsskäl ej gärna låter sig göra inför rätta; och det är vida lättare att uppteckna ett riksdagstal än att taga ett stenogram i en process. »I Rigsdagen er der kun en, der taler, og det drejer sig hyppigst om almenkendte Emner, der behandles i dagligdags Vendinger, men i Retssalener det en uafbrudt Række av Spørgsmaal og Svar, et lynrapt Hug fra en Sag. fører, en tøvende Parade fra Vidnet og et ligesaa raskt Hug fra den anden Sagfører.» Ofta gäller det förhållanden, begrepp och ord, som äro stenografen främmande. Domaren känner saken förut, »Stenografen maa og skalsluge det hele raat». Misstag kunna ej undgås, siffror och namn återges oriktigt, negationer utelämnas, sammanhanget blir stundom obegripligt. Faran härav är desto större som det upptecknade icke blir omedelbart kontrollerat och det ligger särskilt nära att just i stenogrammet se en trogen bild av verkligheten. Förf. pläderar för att i viktigare mål förhandlingen fixeras på rent mekanisk väg (t. ex. medelst diktafon). I h. 38 ingår en liten artikel om det olämpliga att i mål om sedlighetsbrott, begångna mot barn, höra dessa icke blott på ett förberedande stadium utan också inför juryn. Det betecknas som en onödig brutalitet att gång efter annan tvinga barnet att påminna sig vad det helst borde glömma. Till cyklande barn har polis-

TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 59mästaren i Randers ett gott öga (h. 48). Enligt hans erfarenhet vållas en mängd trafikolyckor av cyklister, som äro under 15 år och alltså enligt dansk lag strafflösa. Han rekommenderar ansvar av böter, för vilkas betalning cykeln skulle häfta, oavsett vem den tillhörde. Vill man bibehålla straffriheten, anser förf. att polisen bör äga att ta cykeln i beslag, med rätt att få den konfiskerad eller åtminstone att kvarhålla den under viss av domstol bestämd tid. Liknande regel borde gälla beträffande varje förseelse som sammanhänger med »Benyttelsen af et Barnet tilhørende eller overladt Apparat» (kälke, luftbössa o. s. v.). Om preskription vid brottskonkurrens har förts en liten diskussion: med andan i den nya danska strafflagen, som riktar sig mer mot brottslingen än mot brottet, måste det — säges från åklagarehåll— vara bäst överensstämmande att vid ideell konkurrens och »Serieforbrydelser» (t. ex. förskingringar som pågå under åratal) icke låta vart brott preskriberas för sig (h. 46); men denna mening bemötes av en yngre akademiker som finner »Enkeltberegningen» fortfarande vara riktigast (h. 48). Av bokanmälningar må nämnas de som skrivits av prof. BORUM om Roubier, Les conflits de lois dans le temps (h. 44) och om Stig Juul, Fideikommissarisk Substitution (h. 40) — en akademisk avhandling som av anmälaren får de bästa vitsord.

B. W.