SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

STRAFFRÄTT 1931—1935.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET ERIK BERGENDAL.

 

Denna artikel i serien av SvJT:s detta år påbörjade rättsfallsöversikter har till syfte att redogöra för de viktigaste av Högsta domstolen under åren 1931—1935 meddelade utslagen på straffrättens område.

 

12 KAP. STRAFFLAGEN.

    I NJA 1931 s. 501 synes frågan gälla, när ett förfalskningsbrott enligt 12 kap. 4 § strafflagen är fullbordat. Enligt sagda paragraf är det ej nog, att man förfalskar en sådan handling, som där omförmäles. Man skall även hava gjort bruk av handlingen. Detta synes innebära, att man skall göra något utöver själva förfalskandet. Enligt en åsikt är det emellertid under vissa förhållanden ej nödvändigt, att man vidtager någon åtgärd utöver själva förfalskningen. Om nämligen förfalskningsåtgärden skett under sådana förhållanden, att det förfalskade omedelbart inträder i funktion såsom bevismedel, skulle enligt denna åsikt brottet vara fullbordat i och med förfalskningsåtgärden. Ett sådant fall skulle föreligga, därest en gäldenär kommit åt att hos borgenären ändra beloppet på en revers, som denne innehar. Enahanda är förhållandet i förevarande rättsfall, där hyresvärden kommit åt att ändra det exemplar av hyreskontraktet, som hyresgästen innehade.

    Från denna åsikt har HD genom ifrågavarande utslag tagit avstånd. HD anser tydligen, att även i ett sådant fall som det ifrågavarande en särskild åtgärd, som innebär ett brukande av handlingen, t. ex. ett åberopande från förfalskarens sida av handlingen i dess förfalskade skick, måste föreligga för att brottet skall vara fullbordat.
    Av särskilt intresse är att vid detta rättsfall hänvisats till NJA 1916 s. 161. I sistnämnda rättsfall hade en hyresvärd vid kvitterandet av hyran — i tro att han vore på grund av försenad hyresbetalning (beträffande en tidigare termin) berättigad att häva avtalet — i hyresgästens kontraktsexemplar ändrat hyrestiden till att avse en kortare tidrymd än den avtalade. Hyresvärden åtalades för förfalskning. HD fann i sitt utslag utrett, att hyresvärden vid det tillfälle, då kontraktsändringen skett, underrättat hyresgästens hustru, som för betalande av hyran infunnit sig hos hyresvärden med kontraktet, om den av honom i kontraktet tecknade uppsägningen. Med hänsyn därtill och då hyresvärden finge antagas hava vid kontraktets ändrande handlat i tro att han

i följd av hyresgästens underlåtenhet att förrän vid detta tillfälle erlägga ett för nästföregående kvartal resterande mindre belopp ägt rätt att anse kontraktet brutet av hyresgästen, kunde hyresvärden för den av honom vidtagna ändringen av kontraktet ej anses svårare än såsom för brott mot 10 kap. 20 § strafflagen. HD fällde honom förty till ansvar för egenmäktigt förfarande.
    I detta fall förklarar alltså HD, att hyresvärden icke kunde fällas till ansvar för förfalskning, därför att han vid kontraktets ändrande handlat i tro, att han av viss anledning ägde rätt att anse kontraktet brutet av hyresgästen.
    Denna motivering synes knappast bärande. Förfalskningsbrottet är nämligen icke att uppfatta såsom en kränkning av den enskilde person, som genom detsamma kan lida skada. Det intresse, som här framför allt skyddas, är hela samhällets behov av att kunna skänka tilltro till och lita på de särskilt framställda bevismedlen. Härav följer, att en viss åtgärd med ett bevismedel kan och bör vara straffbart såsom förfalskningsbrott, även om ingen enskild person därigenom lidit skada och till och med om sådan skada ej gärna kunnat föranledas därav, utan förfalskningen rent av tillkommit för att skydda förfalskaren emot att lida orätt (någon skriver t. ex. ett falskt kvitto för att undgå att bliva ålagd betala en skuld, vilken han redan tillfullo guldit).¹ Med andra ord, förfalskningsbrotten äro icke förmögenhetsbrott utan publika brott. Den av HD i rättsfallet NJA 1916 s. 161 åberopade omständigheten, att hyresvärden vid kontraktets ändrande handlat i tro att han endast gjorde gällande en honom tillkommande rätt, synes alltså icke vara tillräcklig för att fria från ansvar för förfalskning. Emellertid har även i rättsfallet NJA 1916 s. 161 hyresvärden rätteligen frikänts från ansvar för förfalskning, men frikännandet borde hava skett på enahanda grund som i rättsfallet NJA 1931 s. 501 eller därför att brottet icke fullbordats genom handlingens brukande. Jag fattar sålunda hänvisningen vid sistnämnda rättsfall till NJA 1916 s. 161 på det sätt att HD numera anser, att även i rättsfallet NJA 1916 s. 161 vederbörande borde ha frikänts från förfalskning på enahanda motivering som i rättsfallet NJA 1931 s. 501, samt att HD sålunda numera frångått den i förstnämnda rättsfall uttalade uppfattningen.²
    NJA 1934 s. 396 berör likaledes förfalskning. Vid belåning av ett till innehavaren ställt skuldebrev med borgensmening tecknade X. i närvaro av långivaren — ur vilkens hand skuldebrevet icke kom — utan tillstånd sin moders namn under borgensmeningen samt sig själv och en sin broder såsom vittnen till moderns namnteckning. Sedan lån-

 

¹ Se RAGNAR BERGENDAL, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler III, Straffrätt, andra upplagan, s. 232.

² Det må anmärkas, att THYRÉN i Förberedande utkast till strafflag, Speciella delen VI, Förfalskningsbrotten, har en särskild mildare latitud för det fall, att förfalskningen endast skett i syfte att göra en rättighet gällande eller avvärja ett orättmätigt krav. Straffet är då endast böter. Även i dansk rätt kan straffet för sådant fall nedgå till böter. Det är ganska naturligt, att i Sverige, där straffet för förfalskning av handling av ifrågavarande slag ej kan nedgå under fängelse, domstolarna söka att för dylika lindriga fall framkonstruera straffrihet.

givaren avlidit, krävde hans dödsbo X:s moder på betalning för skuldebrevet. Modern bestred, att hon tecknat sitt namn på borgensförbindelsen. X. blev därefter åtalad för förfalskning. HD:s flesta ledamöter yttrade bl. a. att i målet väl vore ostridigt, att X. utan tillstånd skrivit sin moders namn under borgensmeningen även som tecknat sig och sin broder såsom vittnen till moderns namnteckning, men att enär X. uppgivit, att han skrivit moderns och broderns namn i långivarens närvaro samt denna uppgift, vilken vunnit stöd av omständigheterna i målet, icke blivit vederlagd genom den av åklagaren förebragta utredningen, i följd varav X. icke kunde anses hava i förhållande till långivaren begagnat den obehörigen tillkomna borgensförbindelsen, alltså och då X., särskilt med hänsyn till det sätt varpå moderns namnteckning måste anses hava tillkommit, icke kunde anses hava avsett, att borgensförbindelsen skulle, såsom skett, kunna göras gällande mot modern eller att den skulle kunna från långivaren komma i annan mans hand, fann HD X. icke kunna dömas till ansvar. Tre justitieråd voro skiljaktiga och yttrade, att enär, även om X:s uppgift att han skrivit moderns och broderns namn i långivarens närvaro icke blivit vederlagd genom omständigheterna i målet, X. likväl, då han genom skuldebrevets utlämnande berövade sig möjligheten att förfoga över detsamma, icke kunde undgå att inse, att anspråk kunde komma att göras gällande mot modern såsom borgensman, alltså och då borgenspåskriften å skuldebrevet blivit sålunda begagnad, fälldes X. till ansvar för förfalskning.
    Här föreligger i viss mån samma spörsmål som i nyss refererade rättsfall NJA 1931 s. 501, till vilket rättsfall även vid ifrågavarande rättsfall hänvisats. I rättsfallet av 1931 kom det emellertid aldrig till begagnande av den falska handlingen, då begagnandet var beroende av förfalskaren; det var han, som skulle åberopa handlingen i dess förfalskade skick. Här är förfalskningen gjord, och skuldebrevet har kommit i långivarens hand. Det blir alltså beroende på denne eller hans rättsinnehavare om handlingen blir begagnad. Ett begagnande gentemot modern har också faktiskt ägt rum. Objektivt sett föreligger alltså ett förfalskningsbrott. Men därmed är saken icke klar, ty det kan brista i subjektivt hänseende. Då regelmässigt det subjektiva skall täcka det objektiva, måste alltså uppsåtet hos X. hava omfattat ett begagnande av handlingen. HD:s minoritet finner, att uppsåt i förhållande till begagnandet måste hava förelegat. Pluraliteten synes däremot anse, att det icke är nog med vanligt uppsåt utan att det skall föreligga dolus directus eller avsikt i förhållande till begagnandet för att straff för förfalskning skall kunna ådömas.

 

16 KAP. STRAFFLAGEN.

    I NJA 1933 s. 6 uppkom frågan om privilegiering vid ärekränkning. Ansvar har yrkats å H. för det han, som var ledamot av stadsfullmäktige, vid ett stadsfullmäktigesammanträde skulle yttrat sig smädligt om en person A., som föreslagits till uppdrag inom en av stadens styrelser.

HD frikände H., enär med hänsyn till de omständigheter, under vilka H. fällt i målet ifrågakomna yttranden, H. icke kunde genom desamma hava gjort sig skyldig till ärekränkning mot A.
    I NJA 1933 s. 542 har ansvar yrkats å P., ledamot i stadsfullmäktige, för det han vid ett stadsfullmäktigesammanträde skulle yttrat sig smädligt om en person N., som ingivit en skrivelse till en av stadens styrelser. HD yttrade, att enär i målet vore utrett att P. vid ifrågavarande stadsfullmäktigesammanträde fällt yttranden, vilka vore för N. kränkande och icke ursäktades av omständigheterna, fälldes P. till ansvar enligt 16 kap. 9 § strafflagen.
    NJA 1933 s. 250. Hustru och barn till en person O. hava ansökt om O:s försättande i omyndighetstillstånd. B., som var ombud för O. i ärendet, har yrkat ansvar å O:s hustru och barn för det de genom en i ärendet ingiven skrift ärekränkt honom. O:s hustru och barn invände bl. a., att i ett ärende angående en persons försättande i omyndighetstillstånd det ofta kunde för åstadkommande av utredning vara nödvändigt att framhålla omständigheter, som kunde synas ärekränkande. HD yttrade, att enär med hänsyn särskilt till vad som blivit upplyst rörande ändamålet med den i målet ifrågakomna handlingens upprättande och beskaffenheten av det ärende, i vilket den ingivits, O:s hustru och barn genom de yttranden däri, som finge antagas åsyfta B., icke kunde anses ha gjort sig förfallna till ansvar för ärekränkning mot denne, funne HD den mot dem förda talan icke kunna bifallas.
    Under vissa förhållanden måste man äga befoganhet att uttala sig om annan person även på ett sätt, som nedsätter hans medborgerliga anseende, och det blir i dylika fall en uppgift för domstolen att avgöra i vad mån på grund av den intressekollision, som därvid uppstår, en i och för sig ärekränkande handling blir tillåten. Sålunda måste en part i ett mål ha rätt att på ett sakligt sätt belysa motpartens handlingar eller andra förhållanden, som äro av betydelse för målet. Och det var på denna grund som O:s hustru och barn frikändes för vad de skrivit i en till rätten ingiven handling i ärendet om försättande i omyndighetstillstånd. Likaledes får ej i det offentliga livet, t. ex. i diskussioner angående val till befattningar inom stat och kommun, dragas alltför snäva gränser för yttrandefriheten i fråga om föreslagna personers lämplighet eller olämplighet.¹ Emellertid blir det alltid beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, om ett yttrande kan anses tillåtligt eller icke. Därför blev också utgången i de båda rättsfallen rörande yttranden av ledamöter i stadsfullmäktige olika. I allt fall måste, om straffrihet skall äga rum, den, som yttrar sig nedsättande rörande en annan, vara i god tro beträffande uppgifternas riktighet.
    I NJA 1935 s. 521 uppkom jämväl fråga om ärekränkning. A., som hos barnavårdsnämnd gjort viss anmälan och därigenom mot B. utsatt rykte, varom i 16 kap. 8 § strafflagen sägs, dömdes till ansvar enligt nämnda lagrum. I det fällande utslaget har av HD åberopats,

 

¹ Se RAGNAR BERGENDAL a. a. s. 349.

38 — Svensk Juristtidning 1936.

att A. avsett att vanrykta B. men icke att A. ägt vetskap om tillmälets sanningslöshet.
    I 7 § av 16 kap. betyder uttrycket av arghet såväl att man har avsikt att skada som att gärningen skett mot bättre vetande. I 8 § står »i avsikt som i 7 § sägs», och då det gäller fortspridande av rykte, fordras det, att detta skall ha skett av arghet. Genom prejudikatet har HD velat framhäva, att trots avfattningen av 8 § brott enligt denna paragraf föreligger, därest man handlat i avsikt att skada, men att för domfällandet icke är erforderligt att gärningen skett mot bättre vetande. Med hänsyn till paragrafens avfattning samt den jämförelse med 7 §, som man gärna vill göra, är detta en distinktion att lägga märke till.

 

20 KAP. STRAFFLAGEN.

    NJA 1932 s. 676 rör frågan huruvida tillgrepp förelegat. En värnpliktig J. tillgrep från två andra värnpliktiga N. och H. två Kronan tillhöriga, de värnpliktiga till nyttjande tilldelade skjortor. J. åtalades för tjuvnadsbrott samt dömdes av krigsrätten för snatteri av Kronan tillhörig egendom till fängelse i en månad. HD yttrade, att HD väl funne J. vara övertygad att hava olovligen satt sig i besittning av omförmälta två Kronan tillhöriga samt N. och H. till nyttjande tilldelade skjortor, men enär av utredningen framginge, att J. därvid handlat allenast i avsikt att — såsom ock skett — vid mönstring avlämna skjortorna till vederbörande befäl för att därigenom söka dölja brist i de till honom utlämnade kronopersedlarna, kunde J. för vad sålunda låge honom till last ej svårare anses än efter 129 § strafflagen för krigsmakten. HD prövade förty och då J:s förfarande finge anses hava skett av förhastande samt skada därav ej kommit, lagligt döma J. jämlikt nämnda lagrum till vaktarrest.
    Enligt HD:s mening skulle här alltså icke föreligga olovligt tillgrepp därför att J. handlat allenast i avsikt att vid mönstring avlämna skjortorna till vederbörande befäl för att därigenom dölja befintlig brist i de till honom utlämnade kronopersedlarna. J. var tydligen skyldig att redovisa av honom erhållna skjortor, och då han icke kunde detta, satte han sig i besittning av två skjortor, som utlämnats till andra värnpliktiga. Att besittningstagandet var olovligt, är ju klart; däremot synes HD anse, att något tillägnande av skjortorna från Kronan icke ägt rum, då skjortorna avlämnats till befälet. För min del finner jag, att ett tillägnande ägt rum. J. tillgodogör sig vid en redovisning till Kronan skjortornas värde. Att ett frånhändande från Kronan ägt rum, synes mig klart. Hade saken icke upptäckts, hade de båda andra värnpliktiga blivit skyldiga ersätta Kronan dess förlust, och även om de varit solventa att göra detta, har dock ett frånhändande skett.
    På strafflagens för krigsmakten område synes den tankegång, som här gjort sig gällande i HD, ej hava så farliga praktiska konsekvenser,

ty där kan man falla tillbaka på 129 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten, där straff stadgas för tjänstefel i allmänhet, men på andra områden synes mig principen kunna leda till mindre tilltalande praktiska konsekvenser. Antag t. ex. att en person X., som har hand om medel för en annan Y., gör sig skyldig till förskingring men år efter år döljer förskingringen genom att redovisa nyinkommande medel såsom medel, vilka han tidigare uppburit. Då skulle, med tillämpning av den i prejudikatet uttalade principen, tillägnelsen av de nyinkommande medlen icke vara nya förskingringsbrott, enär X., då han tagit dessa medel, handlat allenast i avsikt att avlämna dem till Y. för att därigenom dölja befintlig brist i tidigare redovisningsskyldighet till Y. Om X. då skulle lyckas dölja den första förskingringen på nu nämnt sätt i fem år, skulle alltså brottet bliva preskriberat. Mig synes, att X. för egen del tillägnar sig de nyinkommande medlen, då han använder dem för fullgörande av en honom åliggande redovisningsskyldighet till Y. Att redovisningsskyldigheten åligger honom just till Y. och ej till någon annan, förefaller mig ej att kunna verka ändring härutinnan. Att det skulle föreligga nya förskingringsbrott i det fall, att X. har om händer medel både för Y. och Z. samt för att dölja förskingringar från Y. använder Z:s medel, men icke om han för samma ändamål använder till Y. inkommande nya medel, torde vara ett ur praktisk synpunkt så föga tillfredsställande resultat, att jag icke gärna vill godtaga detsamma. Men detta resultat synes vara en konsekvens av den mening, som i förevarande rättsfall gjort sig gällande i HD.
    NJA 1935 s. 201 berör frågan om gränsdragningen mellan stöld och bedrägeri. Abonnent å elektrisk ström har tillägnat sig sådan utan betalning, därigenom att han dels vidtagit anordning med befintlig ledning så att genom ledningen framgående ström delvis fördes förbi mätaren och dels indragit ny ledning utan någon förbindelse med mätaren. Fråga har uppstått, om han skulle dömas endast för tjuvnad eller jämväl för bedrägeri. Hovrätten ansåg hans åtgärd att leda ström förbi mätaren såsom bedrägeri och hans uttagande av ström från den nya ledningen såsom stöld. HD ansåg, att båda åtgärderna gingo in under stadgandet i 20 kap. 3 § 6, och dömde allenast för stöld.
    Enligt stadgandet i 20 kap. 3 § 6 skall såsom stöld anses, om man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder elektrisk ström från elektrisk anläggning. Rekvisitet i denna bestämmelse har, såsom framgår av stadgandets tillkomst,¹ uppställts alldeles oberoendeav det allmänna tjuvnadsrekvisitet; besittningsförhållandet är sålunda irrelevant, och såsom tjuvnad straffas alltså även sådant olovligt tillägnande av elektrisk ström, som eljest närmast kunde vara att betrakta såsom förskingring. Av stadgandets tillkomst framgår, att stadgandet utsträckts att gälla alla de fall, där någon i uppsåt att sig eller annan den tillägna bortleder elektrisk ström från elektrisk anläggning. Enligt ett yttrande, som gjordes av ett justitieråd i HD vid

 

¹ Se NJA 1904 avd. II n:r 6 s. 61.

granskning av lagförslaget, synes stadgandet kunna omfatta även tillägnande genom manipulationer av sådant slag, att eljest bedrägeri närmast skulle föreligga. HD har i detta prejudikat anslutit sig till denna mening, och då man här ändock avvikit från det allmänna tjuvnadsrekvisitet, synes det jämväl ur praktisk synpunkt redigast att till stadgandet hänföra även de bedrägeri närstående fallen. Det må dock anmärkas, att Ragnar B. anser,¹ att om strömmen användes på ett i och för sig lovligt sätt och man allenast med strömmen vidtager åtgärder i syfte att undandraga sig att erlägga full betalning, t. ex.manipulationer med mätarapparat, det blir bedrägeri och icke stöld. Denna åsikt har sålunda icke vunnit HD:s gillande.
    NJA 1935 s. 387 berör även tillgrepp. S. tillvaratog på en ångare en damväska, som kvarglömts på fartygets däck, samt tillgodogjorde sig väskans innehåll i kontanter och smycken. S. åtalades för stöld. HD fann, att med hänsyn till de omständigheter, under vilka S. omhändertagit väskan, och då S. måste hava insett att väskan såsom kvarglömt gods befann sig i fartygsbefälets besittning för ägarens räkning, S. gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp av densamma.
    Frågan var här, huruvida olovligt tillgrepp eller allenast förtigande av hittegods förelåg. Då godset ej var helt ur ägarens besittning, enär fartygsbefälet måste anses besitta det för ägarens räkning, dömdes för stöld. Detsamma gäller, om ägaren glömt en sak men det skett så nyss eller eljest under sådana förhållanden, att han måste antagas veta, var den finns, och komma att eftersöka den å denna plats. Även i sådant fall blir det stöld av den som hittar och tillägnar sig densamma. I vissa dylika fall torde dock av subjektiva skäl ej kunnadömas för stöld.

 

22 KAP. STRAFFLAGEN.

    I NJA 1932 s. 81 aktualiseras den svåra frågan, huruvida medelbart gärningsmannaskap är möjligt på förmögenhetsrättens område. Å. hade på grund av en utav honom utfärdad skuldförbindelse, å vilken D. tecknat borgen, i bank erhållit ett lån å 4,000 kronor och därav uppburit 3,000 kronor, under det att beträffande återstående 1,000 kronor mellan Å. och D. överenskommits, att beloppet skulle för Å:s räkning innestå å postsparbanksbok, samt att D. skulle innehava denna bok. Därjämte skulle D. av Å. erhålla fullmakt att utkvittera de å banken insatta medlen för att han skulle av medlen tid efter annan översända vissa summor till Å. Sedan D. låtit utan användande av dessa medel till Å. översända 1,000 kronor samt därefter å motboken under företeende av fullmakt utkvitterat 300 kronor, har Å. hos postsparbanken återkallat fullmakten samt under sviklig uppgift, att motboken förkommit, låtit döda densamma. Därefter har Å. uttagit de å motboken innestående 700 kronorna och förbrukat desamma. Allmän åklagare yrkade vid Stockholms RR ansvar å Å. för bedrägeri.

 

¹ Se RAGNAR BERGENDAL a. a. s. 427 o. 456.

    RR:n fällde Å. till ansvar jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen. HovR:n gjorde ej ändring i RR:ns utslag.
    HD yttrade i sitt utslag, att enär D. genom att till Å. betala 1,000 kronor vunnit rätt till nämnda belopp av de å postsparbanksboken innestående medlen, samt Å. genom sin svikliga uppgift att boken förkommit föranlett postsparbanken att döda boken och till Å. utfärda ny motbok även som utbetala jämväl det belopp å 700 kronor, vartill D. vid tidpunkten för dödningen alltjämt var berättigad, fastställdes det slut, HovR:ns utslag innehölle.
    Här föreligger en synnerligen svår fråga beträffande innehållet i bedrägerirekvisitet. Enligt THYRÉNS Förberedande utkast till strafflag, Speciella delen IV, skall vid bedrägeribrottet den bedragne företaga en handling eller underlåtenhet med rättslig verkan. Thyrén anför:¹ »Beträffande den positiva handlingen föreligger vanligen ett tvåsidigt rättsärende med inkulpaten såsom ena parten och den bedragne såsom den andra. Något principiellt hinder finnes dock icke för att dispositionen kan bestå i ett ensidigt rättsärende (fullmakt, testamente, dereliktion etc.) försåvitt efter omständigheterna och med hänsyn till gällande civilrättsliga bestämmelser övriga rekvisitmomenter därmed kunna anses uppfyllda. En rent faktisk handling (t. ex. överförande av innehav till sak) har icke av Utk. medtagits. En dylik utvidgning av bedrägerirekvisitet torde icke vara av behovet påkallad och dessutom verka förvirrande på uppfattningen av bedrägerirekvisitets förhållande till andra delikter. Vid en genom villfarelse framkallad rent faktisk handling blir enligt allmänstraffrättsliga regler inkulpaten medelbar gärningsman. Om t. ex. A. svikligen förmår M. att tillgripa X' sak ur X' innehav, så föreligger medelbart gärningsmannaskap till tjuvnad. Om A. svikligen förmår M. att förbruka X' sak, som M. har i sin besittning, så är A. att betrakta såsom medelbar gärningsman till förskingring — det brott, vartill X. skulle gjort sig skyldig, om han uppsåtligen begått rättskränkningen (att förskingringsrekvisitet förutsätter en särskild situation, nämligen besittningsförhållandet för gärningsmannen, inverkar icke; jfr det fall, att A. svikligen förmår M. till samlag med M:s dotter; A. blir medelbar gärningsman till blodskam). Detsamma gäller, om A. svikligen förmår M. att till A. utlämna X' sak, som M. har i sin besittning. Förmår A. svikligen ägaren X. att till A. utlämna X' sak, vilken X. själv icke uppfattar såsom i X' innehav (A., som just ser X. tappa sin plånbok, förmår X. att, i den tro att det är A:s plånbok lämna den till A.), så begår A. tjuvnad. Uppfattar X. saken såsom varande i X' innehav men misstager sig angående äganderätten och lämnar saken till A. i tro att den är A:s, så kan visserligen, i brist på innehavskränkning i den betydelse detta rekvisitmoment måste hava vid tjuvnad, icke tjuvnad konstrueras, men fallet blir att bedöma på samma sätt, som om X. genom annat misstag eller glömska etc. överfört sin sak i A:s innehav, d. v. s. A. straffas för olovligt brukande, förskingring etc. i den mån något av dessa rekvisit fylles.»

¹ THYRÉN a. a. s. 145.

    I föreliggande rättsfall hade rätten till det å sparbanksboken kvarstående beloppet 700 kronor, såsom HD funnit i sitt utslag, övergått på D. Postsparbanken svävade i okunnighet härom och överlämnade pengarna till Å. i tro att det var han, som ägde denna fordran å postsparbanken. Postsparbanken avsåg icke att genom överlämnandet av beloppet till Å. träffa något avtal eller rättslig disposition med Å., utan postsparbanken har endast till honom utlämnat beloppet i tro att han var behörig rättsägare. Jämför det av Thyrén uppdragna fallet, att A. svikligen förmår M. att till A. utlämna X' sak, som M. har i sin besittning. Enligt Thyrén föreligger i ifrågavarande rättsfall icke något bedrägeribrott, då postsparbanken icke genom utlämnandet vidtagit någon rättslig disposition utan endast en faktisk handling, överförandet av innehavet av penningebeloppet. Däremot har Å. enligt Thyrén gjort sig skyldig till förskingringsbrott i medelbart gärningsmannaskap.
    Det må anmärkas, att om beloppet varit i D:s besittning, och Å. hade lyckats lura D. så att D. trott, att Å. trots allt hade rätt till penningarna, och överlämnat dem till Å., det enligt Thyrén blivit icke bedrägeri utan förskingring i medelbart gärningsmannaskap. Den synnerligen svåra frågan om förhållandet mellan den vilseledde och den skadelidande är således icke den fråga, som i föreliggande rättsfall är aktuell, utan här är fråga om beskaffenheten av den handling, som av den bedragne skall vidtagas.¹
    WETTER² anser, att handlingar av ifrågavarande beskaffenhet av Thyrén på fullgoda teoretiska grunder bedömts såsom förskingring i medelbart gärningsmannaskap. Han tillägger emellertid, att från förmögenhetsomsättningens synpunkt framstår faktisk avhändelse av besittning på grund av svikligt förledande till sin reella innebörd väsentligen likvärdig med rättslig avhändelse i motsvarande fall, och förstnämnda förfogande har därför enligt stadgad rättspraxis i vårt land uppfattats såsom dugligt led i bedrägeribrott, och han finner, att någon anledning att vidtaga förändring i denna utveckling icke synes föreligga. För min del anser jag, att då man vid alla andra brott godtagit medelbart gärningsmannaskap, vore det underligt, om man icke skulle göra detta jämväl vid förmögenhetsbrotten, därför att det där är jämförelsevis lätt att sammanblanda ett dylikt medelbart gärningsmannaskap med bedrägeri. Jag finner lika med Thyrén, att en

 

¹ Jag vill anmärka, att jag ej är säker på om man bör göra skillnaden mellan en handling med rättslig verkan och en rent faktisk handlig. Ty när föreligger vid överförandet av innehavet till en sak en allenast faktisk handling utannågon rättslig verkan? Jag skulle därför vilja använda den formuleringen, att om någon överlämnar en sak till en annan icke därför att han med denne vill träffa något avtal om saken utan därför att han tror. att mottagaren är rätter ägare till saken eller behörigt ombud för rätter ägare, föreligger icke bedrägerirekvisitet utan medelbart gärningsmannaskap till ett annat formögenhetsbrott, vanligen förskingring. Genom överlämnandet redovisar emellertid innehavaren, enligt sin mening, saken till rätter ägare. Med en dylik redovisning följer väl vissa rättsverkningar, och att då säga att handlingen endast är rent faktisk, synes mig kanske icke fullt adekvat.

² Se SvJT 1934 s. 381.

dylik utvidgning av bedrägerideliktet kan verka förvirrande på uppfattningen av bedrägerirekvisitets förhållande till andra delikter. Och ehuru vid ifrågavarande rättsfall ingen röst i HD höjts för Thyréns mening, vill jag ogärna erkänna, att en från sagda mening avvikande praxis är definitiv. Och mot Wetter vill jag anmärka, att då man på dylikt sätt överlämnar en sak till rätter ägare, har man icke avsiktatt företaga någon disposition eller förmögenhetsomsättning utan avser endast att redovisa saken till rätter ägare. Vid sådant förhållande förefaller det mig ur systematisk synpunkt knappast lämpligt att föra in en dylik åtgärd bland brotten inom förmögenhetsomsättningen.
    I NJA 1932 s. 564 uppkom fråga om underkännande av åsidosatta äganderättsförbehåll. Ett bolag har enligt kontrakt till S., som är återförsäljare i bilbranschen, överlåtit bilchassier. I kontraktet har intagits vanligt äganderättsförbehåll. Ansvar har yrkats å S. för det han genom att försälja chassierna utan att omedelbart (eller senare) erlägga betalning till bolaget gjort sig skyldig till förskingring. HD yttrade, att enär med hänsyn till vad i målet förekommit anledning förelåge till antagande, att det varit mellan bolaget och S. avsett, att han skulle äga icke allenast med bolagets medgivande överlåta ifrågavarande kontrakt å köpare, som godkänts av bolaget, utan jämväl i annan ordning försälja chassierna, samt, även om det vid sådan försäljning skolat åligga S. att omedelbart efter försäljningen erlägga full betalning till bolaget, S. i allt fall icke på grund av underlåtenhet härutinnan genom försäljningen gjort sig skyldig till förskingring av de försålda chassierna, lämnades den mot S. förda talan utan bifall.
    Då S. var återförsäljare i branschen, måste det hava varit uppenbart för bolaget, att S. inköpt chassierna för att i sin ordning försälja dem. Likväl kunde ju äganderättsförbehållet hava varit allvarligt menat, därest det varit avsikten, att S. skulle äga allenast med bolagets medgivande överlåta kontrakten å köpare, som av bolaget godkänts, men HD fann att det varit avsett, att S. skulle äga även i annan ordning överlåta chassierna. Vid sådant förhållande var äganderättsförbehållet tydligen icke allvarligt menat, utan hade tillkommit allenast för att bolaget skulle erhålla straffskydd till säkerhet för sin fordran å S. enligt köpeavtalet. Men en part i ett avtal kan naturligtvis icke genom medgivande av den andra parten i avtalet skaffa sig straffskydd till säkerhet för att denne fullgör sina obligatoriska förpliktelser enligt avtalet, och domstolarna måste därför hava icke blott rättighet utan även skyldighet att bedöma ett avtal efter dess verkliga innehåll och icke efter det skenbara innehåll, som parterna av en eller annan anledning förläna åt detsamma.
    Icke allvarligt menade äganderättsförbehåll förekomma även för att åt en säljare bereda separationsrätt i köparens konkurs. Då en gäldenär naturligtvis icke kan äga att genom avtal gynna en konkursborgenär med separationsrätt på övriga borgenärers bekostnad, har även i dylika fall avtalet bedömts efter dess verkliga innehåll, och yrkandet om separationsrätt har därför avvisats. Vid ifrågavarande rätts-

fall har hänvisning skett till ett par dylika rättsfall, nämligen NJA 1932 s. 103 och 292.
    NJA 1933 s. 133. Enligt en såsom hyreskontrakt betecknad handling, innehållande sedvanligt äganderättsförbehåll, har X. förklarat sig till Y. för visst belopp, varå Y. lämnat X. en två månaders accept, för denna tid uthyra en bil med rätt för Y. att sälja bilen mot att motsvarande valuta — varmed förstodes kontant likvid — omedelbart insändes till X. Sedan Y. därpå sålt bilen inom nämnda tid men uraktlåtit att till X. inleverera mera än en del av köpeskillingen, påstås ansvar å Y. för förskingring av återstoden. HD utlät sig, att enär Y. enligt kontraktet trots det däri gjorda äganderättsförbehållet haft rätt att för egen räkning försälja bilen, och den omständigheten, att Y. underlåtit att jämlikt sitt i kontraktet gjorda åtagande omedelbart efter det han försålt bilen till X. insända likvid för inköpet av densamma icke innebure, att Y. därigenom gjort sig skyldig till straffbart förfarande, ogillades den mot Y. förda talan.
    Här är samma fråga uppe som i sist refererade rättsfall NJA 1932 s. 564. Äganderättsförbehållet är ej allvarligt menat. I föreliggande rättsfall kommer emellertid härtill en särskild bestämmelse i kontraktet, avseende redovisningsskyldighet av den genom Y:s försäljning erhållna likviden, och X' mening synes hava varit att genom att få in rättsförhållandet under uppdrag eller kommission erhålla straffskydd enligt 22: 14 strafflagen för Y:s fullgörande av sitt åtagande enligt kontraktet. I verkligheten förelåg emellertid ett köpeavtal mellan X. och Y. och icke ett uppdragsförhållande. Detta framgår bland annat därav att Y. var skyldig betala det avtalade beloppet för bilen oberoende av om han vid sin försäljning fick in så stort belopp eller ej samt att han ej var skyldig redovisa eventuellt överskott efter avdrag för provision. Även detta försök att till säkerhet för fullgörande av ett köpeavtal få straffskydd genom att skenbart föra in avtalet under ett uppdrags- eller redovisningsförhållande har av HD avvisats.
    I NJA 1935 s. 230 fann HD trolöshet mot huvudman föreligga. A., som av B. i konsignation mottagit en mängd orientaliska mattor under förbehåll om redovisning till B. efter varje genom A. skedd försäljning, har icke iakttagit denna bestämmelse, utan vid tid efter annan avlämnade redovisningar såsom försålda upptagit endast vissa av de mattor, A. redan avyttrat, och såmedelst för B. dolt det verkligen influtna belopp, A. haft att redovisa. A., som icke är i stånd att betala vad han inte redovisat, har åtalats för trolöshet mot huvudman, alternativt för förskingring. HovR:n fann, att med hänsyn till förbehållet om redovisning till B. efter varje skedd försäljning samt till övriga omständigheter i målet det ålegat A. att hålla för B:s räkning influtna medel avskilda från egna tillgångar, och HovR:n dömde därför A. till ansvar för förskingring. HD:s flesta ledamöter yttrade, att enär av utredningen i målet framginge, att A. av B. mottagit mattor i konsignation under förbehåll om redovisning till B. efter varje skedd försäljning, samt upplyst vore, att A. icke iakttagit denna bestämmelse

utan vid tid efter annan avlämnade redovisningar såsom försålda upptagit endast vissa av de mattor, han redan avyttrat, och såmedelst för B. dolt det verkligen influtna belopp, han haft att redovisa, ävensom storleken av det lager av mattor, som fortfarande fanns kvar hos honom, alltså och då A. av influtna dylika medel för egen räkning behållit visst belopp (något över 20,000 kr.) utan att vara i stånd att betala detsamma, vore A. förfallen till ansvar för trolöshet mot huvudman. Två justitieråd voro skiljaktiga och funno ej skäl att göra ändring i HovR:ns utslag.
    Därest man anser, att avtalet innefattade skyldighet för A. att hålla medlen avskilda, är det ju klart, att förskingring föreligger. Har man däremot icke denna åsikt, blir den intressanta frågan, om man kan få in förfarandet under trolöshet mot huvudman. Hyllar man den meningen, att vid trolöshet mot huvudman missbruk av behörighet måste äga rum — en mening, som hittills varit omfattad på många håll — föreligger i detta rättsfall icke något trolöshetsbrott. Anser man däremot, att under trolöshetsbrott inbegripes varje uppsåtligt åsidosättande av obligatorisk förpliktelse i uppdragsförhållande, föreligger här trolöshetsbrott. HD:s pluralitet har uppenbarligen biträtt denna mening, då den motiverar domfällandet med bl. a. att A. icke iakttagit viss bestämmelse i avtalet.
    Det särskilt intressanta i detta rättsfall blir, att man med utdragande av rättsfallets konsekvenser kommer till det resultatet, att penningförskingring är straffbar enligt svensk lag. När en person har att för annan förvalta penningar, innebär detta icke ett blott skuldförhållande, utan penningförvaltaren är, såsom Thyrén säger, skyldig att hålla sig solvent, så att han, när så påfordras, kan redovisa penningarna. Åsidosätter han denna skyldighet, gör han sig skyldig till ett uppsåtligt brott emot de förpliktelser, som enligt uppdraget åligga honom, och han blir alltså förfallen till trolöshet mot huvudman. Det förefaller mig, som om uppfattningen, att trolöshetsbrottet är inskränkt till missbruk av behörighet, numera borde ha spelat ut sin roll. Ty vad innebär egentligen missbruk av behörighet? Därest man bortser från de fall av sådant missbruk, vilka innebära bedrägeri och om vilka fall i detta sammanhang ej är fråga, innebär missbruk av behörighet, då ett uppdragsförhållande föreligger, ett åsidosättande av förpliktelserna enligt uppdraget. Och man måste då fråga sig, varför allenast ett sådant åsidosättande av dylika förpliktelser, som innefattar ett missbruk av behörighet, skall straffas, och varför icke även annat åsidosättande av förpliktelser i uppdragsförhållande skall straffas. Det förefaller mig som om man skulle finna en riktigare grund för trolöshetsbrottet, därest man säger, att vad som vid trolöshetsbrott straffas är svikande av förtroende. Det väsentliga för uppdrag till skillnad från andra tjänsteavtal torde vara, att uppdragstagaren intager en förtroendeställning i förhållande till uppdragsgivaren. Ett uppsåtligt åsidosättande av de förpliktelser, som enligt avtalet åligger sysslomannen, innebär sålunda ett svikande av förtroende. Nu faller under trolöshet även miss-

bruk av behörighet utom avtalsförhållande. Men även i dylika fall torde ett svikande av förtroende föreligga.
    I NJA 1934 s. 399 är fråga om s. k. fattigvårdsbedrägeri. Fattigunderstöd har till följd av understödstagarens uraktlåtenhet att uppgiva, att han åtnjöte s. k. konfliktunderstöd från en fackförening, utgått med högre belopp än som bort tillkomma honom. Understödstagaren E. har åtalats för bedrägeri. HD utlät sig: E. hade i målet erkänt att han, då han någon av de sista dagarna i juli 1933 av en församlingsdiakonissa tillfrågats om han åtnjöte konfliktunderstöd, uppgivit, att så icke vore förhållandet. Däremot saknades utredning såväl huruvida E. — vilket han bestrede — tidigare blivit tillfrågad härom som ock huruvida till vederbörande på något sätt riktats uppfordran att även utan särskild fråga lämna upplysning om tilldelat konfliktunderstöd. På grund härav återförvisades målet.
    HD har med utslaget velat fastslå, att ett förtigande eller en underlåtenhet att tillhandahålla upplysningar kan utgöra grund för bedrägeriansvar endast om denna underlåtenhet innebär åsidosättandet av en rättsplikt.¹ I föreliggande fall har E. naturligtvis haft skyldighet att lämna upplysning om konfliktunderstödet, men han kan icke ådömas bedrägeriansvar, med mindre han själv på grund av uppfordran att lämna upplysning eller på annat sätt fått denna skyldighet klar för sig. Eljest brister det i subjektivt hänseende.
    I NJA 1933 s. 724, som refereras nedan under 23 kap. och till vilket referat här hänvisas,² var jämväl en fråga om ansvar för bedrägeri enligt 22: 1 under bedömande. Åtal anställdes mot K. jämväl för det han genom den oriktiga bokföringen gjort sig skyldig till bedrägeri mot köpare av obligationer, hörande till ett av bolaget emitterat lån. HD fann utrett, att genom den oriktiga bokföringen bolagets ekonomiska ställning i balansräkningarna för vissa år angivits såsom bättre än den i själva verket var samt att vinst- och förlusträkningarna för ettvart av samma år kommit att visa vinst å bolagets rörelse, ehuru denna i verkligheten gått med förlust, under flertalet år till betydande belopp. Med hänsyn till att bolaget var ett bland allmänheten föga känt företag, måste det antagas — vilket ock av den förebragta utredningen bestyrktes — ej blott att obligationsköparna själva eller i allt fall de personer, som av dem tagits till råds, vid bedömande av lämpligheten att placera medel i bolagets obligationer fäst synnerlig vikt vid den omständigheten att, enligt vad de tryckta och i publikationen Svenska aktiebolag och enskilda banker återgivna balans- samt vinst- och förlusträkningarna utvisade, bolagets rörelse trots de för den av bolaget bedrivna tillverkningen av trämassa dåliga tiderna gått med vinst, utan även att, därest verkliga förhållandet varit bekant, obligationslånet icke kunnat utsläppas i marknaden. Vid det förhållandet att värdet av den till säkerhet för obligationslånet pantsatta egendomens värde måste vara i hög grad beroende av att en bärkraftig rörelse kunde vid bolagets fabrik bedrivas kunde den pantsatta

 

¹ Jfr STERZEL, Bidrag till läran om bedrägeribrottet, s. 103.

² Se s. 605.

egendomen ej anses hava innefattat betryggande säkerhet för att lånebeloppet skulle kunna uttagas ur panten, och obligationsköparna hade följaktligen mot den av dem lämnade valutan erhållit obligationer, innefattande mindre säkerhet än de i följd av de lämnade uppgifterna om bolagets vinstgivande rörelse haft anledning förutsätta. Då det vore uteslutet att K. icke insett detta, och utredningen i målet måste anses giva vid handen, att K. med de oriktiga uppgifterna avsett att möjliggöra obligationernas försäljning i marknaden, fann HD K. förfallen till ansvar för bedrägeri mot obligationsköparna.
    I detta fall har det talats om ett nytt bedrägeribegrepp, »bedrägeri mot allmänheten». Möjligen skulle i detta begrepp ligga, att de svikliga uppgifterna riktades till en obestämd krets av personer. Men denna omständighet synes icke kunna hindra, att förfarandet går in under vanligt bedrägeri. Ur denna synpunkt är här alltså icke fråga om något nytt brottsbegrepp. En annan omständighet, som möjligen skulle göra att här icke förelåge vanligt bedrägeri, är att de oriktiga uppgifterna icke innefatta en uppmaning att disponera i enlighet med desamma, utan att de allenast framlagts i balans- samt vinst- och förlusträkningarna. De hava därvid icke tillsiktat ett bestämt köp eller en bestämd försäljning utan blott avsett att skapa gynnsamma konjunkturer för emitterandet av obligationslånet. I den mån de oriktiga uppgifterna förlett någon att köpa obligationerna, vilka enligt vad HD konstaterat innefattat mindre säkerhet än vad de enligt uppgifterna i bokföringen skolat lämna, samt denna möjlighet omfattats av K:s vilja, torde bedrägerirekvisiten enligt svensk rätt och gällande juridiska teori vara fyllda.¹ Då HD konstaterat, att obligationsköparna av de oriktiga uppgifterna förmåtts att köpa obligationerna samt att K. med de oriktiga uppgifterna avsett att möjliggöra obligationernas försäljning i marknaden, står HD:s utslag sålunda i full överensstämmelse med gällande teori inom bedrägeriläran. Ett hänseende, i vilket ett särskilt begrepp »bedrägeri mot allmänheten» kan få viss betydelse, vill jag i följande rättsfall beröra.
    NJA 1934 s. 310. H., som var styrelseledamot och bokförare i ett bolag, det s. k. Holländska Kreuger & Toll, har ställts under åtal för »bedrägeri mot allmänheten», förövat i samråd med civilingenjören Ivar Kreuger. HD utlät sig att i målet vore utrett att oriktig och vilseledande bokföring på Kreugers föranstaltande ägt rum i Holländska Kreuger & Toll med avseende å vissa verksamhetsår, ävensom att detta i väsentlig mån bidragit till att Kreuger & Tolls förvaltningsberättelse för dessa år med därvid fogade balansräkningar blivit i hög grad missvisande och ägnade att ingiva allmänheten en alltför gynnsam uppfattning om bolagets ställning. Kreuger hade uppenbarligen med dessa åtgärder åsyftat bl. a. att förleda andra att till fördel för honom och Kreuger & Toll förvärva aktier i bolaget eller debentures till pris, väsentligen överstigande det verkliga värdet; och det framginge av utredningen, att, jämte andra, vissa personer, som uppträtt såsom målsägande i målet, förletts till dylika förvärv, med påföljd att

 

¹ Jfr STERZEL a. a. s. 108, not 3.

de helt förlorat vad de erlagt. Kreuger hade härigenom gjort sig skyldig till bedrägeri. På ytterligare anförda skäl fann HD H. delaktig i Kreugers brott samt fällde H. till ansvar jämlikt 3 kap. 4 § och 22 kap.1 § strafflagen.
    Såsom jag förut här ovan har anmärkt, synes bedrägeri mot allmänheten knappast i straffrätten kunna uppställas såsom ett särskilt brottsbegrepp. I ett avseende synes man dock vid studerande av detta rättsfall kunna finna, att det hävdvunna bedrägeribegreppet något modifierats. En skiljaktig ledamot i HovR:n yttrade bl. a., att Kreuger haft till syfte att svikligen förleda andra att från Kreuger eller Kreuger & Toll förvärva aktier i sistnämnda bolag eller av bolaget utfärdade participating debentures till pris, betydligt överstigande deras verkliga värde, ty och som känt vore, att ett stort antal personer förletts till dylika förlustbringande förvärv, fann denne ledamot Kreuger hava gjort sig skyldig till bedrägeri enligt 22: 1. Denne ledamot hänför sålunda till ifrågavarande bedrägeribrott allenast de fall, då förvärv skett direkt från Kreuger eller Kreuger & Toll. HD skrev, att Kreuger åsyftat att förleda andra att till fördel för honom och Kreuger & Toll förvärva dylika aktier eller debentures till pris väsentligt överstigande det verkliga värdet.
    Enligt THYRÉNS förberedande utkast måste den handling eller underlåtenhet, vartill den bedragne förledes, innebära dels förmögenhetsskada för den vilseledde och dels orättmätig vinning för gärningsmannen eller en tredje man. I vanliga fall svarar mot förlusten för den vilseledde en vinning för gärningsmannen. I vissa fall kan emellertiden förlust på dispositionen föreligga för den vilseledde men däremot ingen vinst eller åtminstone ingen direkt vinst för gärningsmannen. Så är förhållandet vid vissa av de transaktioner, som beröras i ifrågavarande rättsfall. Man får bäst fram den principfråga, varom det här rör sig, genom att jämföra den motivering, som framfördes av den skiljaktige ledamoten i HovR:n, med motiveringen i HD:s utslag. Enligt den skiljaktige ledamoten i HovR:n räknas till bedrägeribrottet endast de fall, då förvärv skett direkt från Kreuger eller Kreuger & Toll. För att kunna genomföra den stora svindeln och få allmänheten att köpa nyemissioner av aktier och debentures, måste emellertid även kursen på gamla aktier och debentures drivas upp, och de, som köpte dessa gamla aktier och debentures från andra än Kreuger eller Kreuger & Toll, gjorde förlust, men deras förlust motsvarades icke av någon direkt vinst för Kreuger eller Kreuger & Toll. Indirekt föreligger ju en vinst, ty hela bedrägeriaffären skulle icke lyckats, därest icke dylika köp och försäljningar även av äldre emissioner förekommit. Dessa transaktioner falla sålunda in under HD:s motivering, då det varit till fördel för Kreuger och Kreuger & Toll, att de ägt rum. Det synes mig också naturligt att såsom bedrägeri räkna samtliga transaktioner i det stora bedrägeribrottet. För att HD:s motivering skall stämma med bedrägeribegreppet synes man behöva något uppmjuka Thyréns förslag, t. ex. sålunda att handlingen eller underlåtenheten skall inne-

bära förmögenhetsskada för den vilseledde samt innebära eller leda till vinning för gärningsmannen.
    I NJA 1935 s. 76 uppkom fråga om brott mot SL 22: 16. En person, som — efter att hava i diktade personers namn insatt pengar i postsparbanken — med begagnande av kvitton, undertecknade av honom i samma personers namn, uttagit sålunda insatta medel, har åtalats för brott mot 22 kap. 16 § strafflagen. HD har fällt honom till ansvar enligt nämnda lagrum.
    Här föreligger ett fall, där förfalskningsbrottet icke varit till skada för någon. De utkvitterade medlen tillhörde ju i verkligheten den tilltalade eller disponerades i allt fall av honom. Men vid förfalskning är det ej nödvändigt att sådan skada inträffar för att brott skall föreligga. Brott enligt 22: 16 räknas tydligen såsom förfalskningsbrott, ehuru det upptagits i 22 kap. bland förmögenhetsbrotten.

 

23 KAP. STRAFFLAGEN.

    I NJA 1932 s. 433 och ett annat rättsfall har frågan om konkursbedrägeri varit aktuell. J., som blivit försatt i konkurs, har dessförinnan avvikit till utlandet. J. återkom senare från utlandet och blev åtalad dels för det han rymt för skuld och dels för det han undanstuckit sina handelsböcker. J. uppgav, att han medtagit handelsböckerna till utlandet och att de där blivit honom frånstulna.
    HD, som fällde J. till ansvar för rymning för skuld, fann vidare i målet utrett, att de handelsböcker, vilka J. var pliktig föra och jämväl fört över den av honom under åren närmast före konkursen bedrivna rörelsen, av J. undanskaffats och icke kommit tillrätta. Även om tilltro finge skänkas åt J:s uppgift att böckerna vid rymningen av honom medförts till Amerikas Förenta Stater, och att den koffert, i vilken de förvarades, blivit honom där i landet frånstulen, måste det i allt fall antagas, att medförandet av böckerna, vartill annan rimlig anledning icke kunnat av J. ens uppgivas, skett i syfte att undanhålla borgenärerna de upplysningar, som av böckerna kunde vinnas om J:s rörelse och ställning. J. vore sålunda övertygad att hava genom svikligt undanstickande av sina handelsböcker övat bedrägeri mot sina borgenärer.
    Det andra rättsfallet på detta område är NJA 1933 s. 724. En verkställande direktör och styrelseledamot K. i ett aktiebolag åtalades, sedan bolaget gått i konkurs, bl. a. för konkursbedrägeri genom falsk bokföring. I HD:s utslag, varom i denna del fyra justitieråd förenade sig, anfördes bl. a. att i bolagets räkenskaper för vissa år frivilliga tillskott, vilka tillförts bolaget, år efter år bokförts på sådant sätt, att resultatet av bolagets rörelse kommit att för envar, som ej haft tillfälle att ingående granska bokföringen, framstå såsom förmånligare än i verkligheten varit fallet. De oriktiga bokföringsåtgärderna voro dock icke av beskaffenhet att för bolagets borgenärer kunna lända till skada i fråga om konkursens behöriga utredning. Ej heller föranledde omständigheterna i målet till antagande att K. haft uppsåt att genom

nämnda åtgärder på annat sätt bereda förfång för konkursborgenärerna. På dessa grunder befanns K. icke vara förfallen till ansvar i denna del. Tre justitieråd voro skiljaktiga och fällde K. till ansvar för konkursbedrägeri genom falsk bokföring.
    Den motivering, som blev HD:s i sistnämnda rättsfall, synes vilja framhäva, att konkursförbrytelserna äro brott mot konkursborgenärerna och sålunda äro förmögenhetsbrott. Enligt denna motivering torde det fordras, att den oriktiga bokföringen skett i uppsåt att bereda borgenärerna förfång antingen genom att hindra konkursens behöriga utredning eller på annat sätt. I ett flertal tidigare rättsfall ha fällande utslag motiverats med att de oriktiga bokföringsåtgärderna vidtagits i uppsåt att vilseleda borgenärerna. Såsom jag på annat ställe utvecklat,¹ tyder denna motivering närmast på att ifrågavarande brott uppfattats såsom ett publikt brott, vars anfallsobjekt är konkursprocessen. Vad särskilt angår motiveringen i föreliggande två rättsfall, i det ena att förstörandet av böckerna skett i syfte att undandraga borgenärerna de upplysningar, som av böckerna kunde vinnas om gäldenärens rörelse och ställning, och i det andra, att bokföringsåtgärderna icke vore av beskaffenhet att för borgenärerna kunna lända till skada i fråga om konkursens behöriga utredning, synes det, därest man betraktar brottet såsom ett förmögenhetsbrott, som om den omständigheten att man försvårar utredningen i konkursen knappast skulle vara tillräckligt motiv för ett fällande utslag beträffande ett så svårt brott som konkursbedrägeri. RAGNAR BERGENDAL, som utgår ifrån att konkursbrotten äro förmögenhetsbrott, finner också, att grunden till den hårda bestraffningen i 23: 1 under 3) torde vara en misstanke eller presumtionom att gäldenären gjort sig skyldig till oegentligheter av mera materiell art.² Det förefaller emellertid orimligt att döma till straff för ett brott, för vilket straffsatsen är så hög som för konkursbedrägeri, på allenast en presumtion om brottsligt förfarande. Men detta synes vara en nödvändig konsekvens, om man har den åsikten att brottet är ett förmögenhetsbrott. Anser man däremot, att ifrågavarande brott är ett publikt brott, som innebär ett uppsåtligt förfalskande av ett bevismedel i konkursprocessen, synes mig straffsatsen ej för hög. Man kan ju då göra jämförelse med straffet för menedsbrottet, vilket brott innebär införande i process av ett falskt bevismedel.
    Jag har förut påvisat, att om man strängt skulle vidhålla fordringen att gäldenären genom falsk bokföring skall göra sig skyldig till ett bedrägeri mot borgenärerna, till sin beskaffenhet likartat med de i punkterna 1) och 2) av 23: 1 beskrivna bedrägeribrotten, skulle man komma till det resultatet, att falsk bokföring skulle kunna straffas allenast då genom densamma vidtoges ett försök eller en förberedelse till ett brott enligt punkterna 1) eller 2) av nämnda paragraf. Möjligen skulle man kunna tänka sig, att det skulle bliva falsk bokföring icke blott då brottet innebure försök eller förberedelse till bedrägeri mot borgenärerna, utan även då man genom den falska bokföringen

 

¹ SvJT 1936 s. 407.

² Ang. Ragnar B:s utveckling av detta påstående se SvJT 1936 s. 415.

på annat sätt undandroge egendom från borgenärerna t. ex. på sådant sätt som snarast skulle falla under 23: 2 och alltså bliva oredlighet mot borgenärerna. Sådana fall skulle vara, om man i ett aktiebolag verkställde utdelning till aktieägarna trots att bolagets ställning var så dålig att bolaget rätteligen borde gå i konkurs, och man dolde bolagets ställning genom falsk bokföring, eller om styrelsen använt bolagets medel till för bolaget främmande ändamål eller en styrelseledamot förskingrat bolagets egendom och dessa förhållanden doldes genom falsk bokföring. I dessa fall torde ej föreligga bedrägeri mot borgenärerna enligt 23 kap. 1 § under 1) eller 2). Om styrelsen använder bolagets medel för främmande ändamål, föreligger väl i allmänhet ett trolöshetsbrott. Och förskingrar en styrelseledamot bolagets egendom, föreligger förskingring. Döljes ett dylikt förskingrings- eller trolöshetsbrott genom falsk bokföring, medför detta i och för sig ingen straffskärpning. Ofta sker väl en falsk bokföring i ett bolag i sådan avsikt — jfr NJA 1921 s. 455. Men om i uppsåtet i andra hand skulle ingå att även vilseleda borgenärerna vid en eventuell konkurs, skulle vederbörande kunna dömas för falsk bokföring. Det förefaller underligt, att en sådan straffskärpning skall äga rum, därför att trolöshet eller förskingring kommer i konkurrens med ett annat förmögenhetsbrott, konkursförbrytelse, i synnerhet då konkursförbrytelsen icke ligger i det direkta uppsåtet. Betraktar man däremot falsk bokföring såsom ett publikt brott, bestående i införandet av ett falskt bevismedel i konkursprocessen, synes straffskärpningen icke så orimlig. Jag vill anmärka, att falsk bokföring är ett förfalskningsbrott, alltså ett publikt brott. Anser man att konkursförbrytelserna äro förmögenhetsbrott, blir det ett olösligt problem att med nuvarande systematiska uppfattning få ett teoretiskt godtagbart innehåll i begreppet falsk bokföring såsom konkursförbrytelse. I praxis har enligt min mening under de senaste tio åren utbildat sig en bestämd tillämpning av brottsbegreppet falsk bokföring. Då denna tillämpning torde ur praktisk synpunkt vara godtagbar, förefaller det mig som om det inte funnes någon anledning att från teoretiska utgångspunkter nu frångå denna tillämpning. Vid en revision av strafflagen kommer säkerligen brottet falsk bokföring att avföras från konkursförbrytelserna och överföras till förfalskningsbrotten.

 

25 KAP. STRAFFLAGEN.

    NJA 1935 s. 368 har aktualiserat frågan om tillgrepp och tjänstefel. En spårvagnsförare X. har ur en i vagnen anbringad låst bössa, avsedd för passagerareavgifter, tillgripit pengar och polletter utan att öppna bössan. HD fann, att X. vid upprepade tillfällen ur låsta penningbössor, anbragta å spårvagnar, som förts av X., olovligen tillgripit pengar och spårvagnspolletter, som han åtkommit utan att öppna bössorna. De tillgripna pengarna och polletterna kunde, heter det vidare i HD:s utslag, icke anses hava varit mottagna av X. under sådana omständigheter, som angåves i 25 kap. 11 § strafflagen. Däremot hade X. gjort

sig skyldig till sådan förbrytelse i tjänsten, som i 25 kap. 16 § strafflagen sägs. X. fälldes därför dels för förbrytelse i tjänsten enligt sistnämnda lagrum och dels för snatteri.
    I detta prejudikat är det fråga om tolkningen av 25 kap. 11 § strafflagen. Enligt en mening, till vilken HD synes ansluta sig, skall den straffbara gärningen enligt detta lagrum omfatta en förskingring enligt 22: 11. Thyrén har en annan mening och anför,¹ att den särskilda straffbarhet, som ämbetsställningen medför i fallet 25: 11, ingalunda bör inskränkas till området för det tekniska begreppet förskingring enligt 22: 11, vilket förutsätter ensambesittning. Ämbetsmannen kan mycket väl å ämbetets vägnar tillsammans med andra personer hava saken i förvar. Hans brott utgör då, enligt allmänna regler, icke förskingring utan tjuvnad, men häri ligger icke minsta anledning attförskona honom från den särskilda rättsverkan av ämbetsbrottet såsom sådant. Även Ragnar B. är av denna mening.² Han förklarar, att 25: 11 är något mera omfattande än 22: 11. Sålunda vore, säger han, att till 25: 11 hänföra jämväl fall, som i och för sig utgöra stöld enligt 20 kap., då det tillgripna icke varit i gärningsmannens uteslutande besittning och brottet följaktligen såsom annan tjuvnad inneburit jämväl en besittningskränkning. I förevarande rättsfall säger HD att pengarna och polletterna icke kunde anses hava varit mottagna av X. under sådana omständigheter, som angivas i 25 kap. 11 § strafflagen. Detta yttrande synes mig icke kunna fattas annorlunda än att HD anser, att, eftersom X. icke hade det tillgripna i sådant förvar att hans tillägnelsehandling blev förskingring, 25: 11 icke kunde tillämpas. Jag kan icke finna annat än att man med Thyréns åsikt kommer till ett ur praktisk synpunkt bättre resultat och lagrummets avfattning lägger icke heller hinder i vägen för godtagande av Thyréns mening. Tjuvnad betraktas enligt svensk rätt såsom ett svårare brott än förskingring, och i föreliggande fall har ju tjänstemannen haft godset i sitt förvar på grund av tjänsten samt alltså genom tillägnandet svikit ett förtroende, som han på grund av sin tjänst fått. Mig synes, att man med den åsikt, som HD torde omfatta, straffar ett svårare brott mildare än ett mindre svårt, och lika med Thyrén anser jag, att i den omständigheten att tjänstemannens brott i förevarande fall utgjort tjuvnad och icke förskingring icke ligger minsta anledning att förskona honom från den särskilda rättsverkan av tjänsteförbrytelsen såsom sådan. Därest man icke överhuvud anser, att straffet i 25: 11 är för strängt, synes mig Thyréns ståndpunkt vara att föredraga.

 

¹ Se THYRÉN, Kommentar till strafflagen, kap. 20 s. 67.

² Se RAGNAR BERGENDAL a. a. s. 549.