KNUT LINDBERG. En livsfråga för vår svenska kyrka. Sthm 1935. Norstedt.60 s. Kr. 1.25.

 

    Tillståndet bland Sveriges prästerskap är lyckligtvis sådant, att de allmänna domstolarna sällan ha anledning att taga någon notis om lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål (i fortsättningen kallad ämbetsbrottslagen).¹ Man blir därför något överraskad, när man finner frågan om denna lags reformering —varom förevarande skrift handlar — betecknad såsom »en livsfråga för vår svenska kyrka». Denna förf:s inställning får emellertid i viss mån sin förklaring därav, att han under ämbetsbrottslagen vill inbegripa bestämmelser, som icke höra till den egentliga straffrätten, men uttrycket »livsfråga» torde ändå innebära någon överdrift.
    De krav på ämbetsbrottslagens reformering som framställas av förf. äro ganska vittgående. Till en början påyrkas, att mål, som avse förbrytelser i fråga om förkunnelsen eller avfall från svenska kyrkans lära, i sista hand skola handläggas av en kyrklig eller andlig domstol. Det borde utan vidare vara uppenbart, menar förf., att dylika mål icke ägna sig för handläggning vid en domstol, där i regel endast juridisk sakkunskap finnes att tillgå. Förf. anför åtskilliga exempel på huru katolicism, »det Linderholmska evangeliet» och andra irrläror utan att vederbörande domkapitel inskridit fått förkunnas av den svenska kyrkans präster. Den omständigheten, att de andliga domstolar, vilka haft att i första instans handlägga dylika mål, måhända visat en överdriven tolerans, torde dock vara ett föga bärkraftigt skäl för en ytterligare utvidgning av den andliga domsrätten. Förf. framhåller emellertid såsom en förklaring till domkapitlens passivitet, att utgången av en talan från kyrkoledningens sida i ett renlärighetsmål inför värdslig domstol alltid varit mer än oviss. Det torde dock snarare förhålla sig så, såsom förf. även påpekar, att man från prästerligt håll icke velat få tillstånd några kätteriprocesser med ty åtföljande martyrgloria åt den avfällige.
    Ett annat av förf:s reformkrav är, att i handläggning inför världslig domstol av vissa mål angående ämbetsbrott av präst borde med domares jäv och ansvar deltaga personer med erfarenhet och sakkunskap i kyrkligafrågor. Detta krav motiveras därmed, att domstolen vid bedömande av ett rättsfall av förevarande art alltid i någon mån måste anlägga församlingsvårdande synpunkter. Den kyrkliga sakkunskapen skulle lämpligast kunna tillföras domstolen på det sätt, att vid handläggning av mål av ifrågavarande slag domstolen utökades med en eller två ledamöter, såsom t. ex. kan

 

¹ Ang. innehållet i denna lag och vissa av årets riksdag däri beslutade ändringar se SvJT 1936 s. 365.

ske med vissa rådhusrätter vid handläggning av handelsmål. Förf. har icke närmare ingått på huru en sådan anordning skulle tillämpas vid en häradsrätt. Frånsett detta torde den föreslagna anordningen näppeligen ha något berättigande i första instans. Av förarbetena till ämbetsbrottslagen framgår, att man med stor omsorg urskilt och under världslig domstol hänfört just de brott som beröra prästens s. a. s. borgerliga ämbetsgärning. De församlingsvårdande synpunkterna, som i stort sett torde vara den världsliga domstolen ovidkommande, tillgodoses genom domkapitlets rätt att ådöma ett särskilt påföljdsstraff (varning, suspension eller avsättning). Med större fog kunde man ifrågasätta att, såsom förf. påyrkar, vid fullföljd av talan från domkapitel till överdomstol utöka denna med sakkunniga domare såsom nu sker vid handläggning av mål från krigsrätterna. Behovet av en dylik reform kan dock näppeligen sägas vara ådagalagt genom förf:s framställning.
    Förf. förordar vidare, att straffet för vissa av prästman begångna förbrytelser skärpes. Sålunda borde minimum vid fylleri under ämbetsutövning höjas från en till sex månaders suspension och upprepat frihetsstraff alltid medföra avsättning såsom påföljd. Även på denna punkt ställer man sig tveksam gentemot förf:s yrkanden. Vad särskilt angår fylleri under ämbetsutövning torde en dylik förseelse i regel ha sin grund i alkoholism. Häremot torde föreskrifter om obligatorisk läkarundersökning samt meddelande av sjukledighet vara bättre korrektiv än straff. Dylika bestämmelser synas dock icke höra hemma i ämbetsbrottslagen.
    Den punkt där förf:s reformkrav synas mest befogade är frågan om avstängningsrätten. Genom de av årets riksdag beslutade (och av kyrkomötet godkända) ändringarna i ämbetsbrottslagen torde förf:s önskemål i detta avseende i viss mån ha blivit tillgodosedda.
    Förf. har å titelbladet presenterat sig såsom »kyrkvärd i Gefle Heliga Trefaldighets församling». Däremot har han förtegat att han tillika är jurist. Det förhåller sig nog också så, att den förra egenskapen sätter sin prägel på framställningen i åtskilligt högre grad än den senare. Arbetet genomandas en varm kärlek till den svenska kyrkan och en temperamentsfull indignation mot allt som kan neddraga dess anseende. Den ideella livssyn som sålunda präglar framställningen är ägnad att framkalla sympati även hos en läsare som i åtskilligt icke kan biträda förf:s slutsatser.

 

Th. Munck af Rosenschöld.