Englands fångvård under tjugofem år. I förvaltningsberättelsen — Report of the Commissioners of Prisons and the Directors of Convict Prisons — för år 1934 har den engelska fångvårdsstyrelsen lämnat en översikt över utvecklingen inom Englands fångvård under de senaste 25 åren.
Till en början redovisas några av de märkligare nyheterna på straffsystemets område. — Vid århundradets början formulerades en av principerna för den engelska fångvårdsreformen så: Den ändamålsenligaste av alla reformer är den, som syftar till att hålla människor borta från fängelserna. Ett steg i den riktingen togs med lagen om villkorlig dom, som efter hand fått en allt vidare tillämpning. Antalet under år 1910 villkorligt dömda var 10,217; motsvarande siffra för år 1933 var 18,937.
År 1907 intogos i fängelse 3 barn under 12 år och 566 mellan 12 och 16 år. Någon motsvarighet till dessa unga fångar finnes icke mer. Med barnlagarna år 1908 stängdes fängelserna för barn under 16 år; år 1933 höjdes den undre gränsen ett år. Brottslingar under 17 år vårdas nu vanligen på skyddshem eller liknande anstalter.
Antalet personer, som till följd av underlåtenhet att betala ådömda böter »avtjänade» dem med frihetsstraff, uppgick år 1910 till 84,885; år 1934 hade siffran sjunkit till 11,128 (antalet bötesfångar i Sverige var år 1934 9,369). Denna anmärkningsvärda sänkning beror på dels den år 1914 införda och sedermera åtskilliga gånger utvidgade rätten till betalningsanstånd, dels användande av villkorlig dom, dels ock den omständigheten, att de försumligaste och slarvigaste av alla bötfällda — fylleristerna — minskat i antal. År 1913 räknade man 188,000 fylleriförseelser årligen, av vilka en betydande del kom på kvinnorna. Så började kriget, som kastade alla vapenföra män — även slumkvarterens — till fronten och gav de till krigstjänst odugliga ävensom kvinnorna arbete i fabrikerna. Fyllerisiffran rasade nedåt — till 29,000 år 1918. Den har gått upp igen sedan dess men till följd av stigande välstånd, ökad hyfs och olika slag av restriktioner — höga priser på sprit och begränsade utskänkningstider — har den kunnat hållas nere vid omkring 55,000 (antalet fylleriförseelser i Sverige var år 1934
31,000). Denna förbättring i nykterhetstillståndet avspeglas också i fångstatistiken. Antalet bötesfångar, dömda för fylleri, var år 1910 54,552 men hade år 1934 gått ned till 6,835.
Slutligen är att nämna sinnessjuklagstiftningen av år 1913, som —i början impopulär — med åren vunnit ökat förtroende. Under tioårsperioden 1924—1933 blevo 2,800 tilltalade intagna på sinnessjukhus i stället för att dömas till straff. Verkningarna härav äro märkbara: fängelsedisciplinen, avgjort olämplig för sinnessjuka, har förbättrats, och man har genom internering under obestämd tid på sinnessjukhus stoppat åtskilliga recidivisters fortsatta brottsliga karriär.
Nu nämnda ändringar i straffsystemet tillika med förbättrade sociala villkor för folkets breda lager — t. ex. sanering av slumkvarteren —och effektivare metoder vid behandlingen av fångarna, bl. a. vid och efter frigivningen, hava medfört en avsevärd minskning av fångnumerären. Antalet nyintagningar i fängelserna, som år 1910 höll sig omkring 186,000, hade år 1934 fallit till 56,000. Att det framför allt är korttidsfångarna (bötesfångarna) som i stor utsträckning försvunnit från fängelserna, framgår av att medelbeläggningen ej sjunkit i samma takt som accessionen. Medeltalet fångar var år 1910 20,826 och år 1934 12,238.
Det reducerade fångantalet har möjliggjort en kraftig koncentration av fångvården. Under de gångna tjugofem åren har mer än hälften av alla fängelser nedlagts. Av de 56 fängelser, som funnos i England år 1910, äro endast 26 kvar.
Nu något om insidan av fängelsernas arbete. Det stora namnet i engelsk fångvård från år 1895 in på 1920-talet var sir Evelyn Ruggles Brise, ordförande i fångvårdsstyrelsen.1 Hans stora skapelse är Borstalsystemet — mönstret för den i vårt land år 1935 utfärdade lagen om ungdomsfängelse.
Borstalsystemet startade i början av 1900-talet men lagfästes förstår 1908. Till Borstal kan domstolen hänvisa unga brottslingar i åldern 17—21 år, som enligt vanliga regler skulle dömas till fängelse eller straffarbete. En förutsättning är, att vederbörande har behov av detta långvarigare specialstraff, som kännetecknas av relativt obestämda strafftider, pedagogiskt utformad behandling och obligatorisk eftervård. År 1910 funnos fyra Borstalinstitutioner med en daglig medelbeläggning av 489 personer, nu är antalet anstalter uppe i åtta och internerna uppgå till omkring 2,000. Till en del beror detta på en något ökad ungdomsbrottslighet men mest på domstolarnas tilltagande obenägenhet att döma unga människor till vanligt frihetsstraff.
Sir Evelyns princip i all människobehandling var individualisering, självfallet begynnande med en riktig differentiering av klientelet. Mellan de åtta Borstalinstitutionerna fördelas pojkarna — flickorna äro få— med hänsyn till anlag, ålder, moralisk standard o. s. v. En liknande
differentiering är genomförd vid de vanliga fångvårdsanstalterna. På ett fängelse samlas »stjärnklassare» (vissa fångar utan kriminell förtid), på ett annat fångar i åldern 21—30 år, som utan att förut vara straffade hamnat i brott till följd av lättjefullhet och därför nu hållas till strängt arbete. Unga recidivister, uppdelade i lämpliga åldersgrupper, sammanföras likaledes till »träningscentraler». Sist i skaran komma sådana återfallsförbrytare, som ådömas internering på obestämd tid.
Fångarnas villkor hava i England liksom i de flesta andra länder förbättrats betydligt under de år översikten omfattar. Utrymmet tilllåter ej ens ett omnämnande av de olika reformer, som i detta avseende genomförts. Vad styrelsen sammanfattningsvis yttrar om disciplinen har emellertid särskilt intresse: »Ehuru det friare livet i våra dagars fängelser ökar konfliktstoffet, är fångarnas uppförande nu mycket bättre än förr, och — vad som är ännu mera betydelsefullt —de fångar som nu lämna fängelserna känna mindre bitterhet mot lagar och samhälle än de som för tjugofem år sedan gingo ut därifrån.»
Hardy Göransson.