Lord Darling †. Charles John Darling, förutvarande domare i Kings Bench division av den engelska High Court of Justice, avled 29 maj 1936. Född 1849, blev han advokat — called to the Bar — 1874 och nådde den högre advokatgraden Queens (Kings) Counsel 1885. Efter att ett tiotal år hava tillhört underhuset blev han ledamot av High Court 1897. Han verkade där till 1923 och erhöll kort efter avskedstagandet pärsvärdighet.
    Då lord Halsbury, den för partipolitiska utnämningsprinciper alltid starkt misstänkte konservative lordkanslern, gjorde sin meningsfrände Darling till domare i High Court, väckte åtgärden stark förvåning och kritik. Den utnämnde besatt nämligen intet särskilt anseende som advokat och hade överhuvud haft ganska liten praktik; inom politiken hade han ej heller gjort någon lycka. Under sin kvartsekellånga domargärning kom Darling emellertid avgjort sina kritiker på skam, och vid sin död betecknades han av »Times» som den ojämförligt mest kände av alla engelska domare i mannaminne.
    Som ofta eljest i fråga om engelska domare var det förtjänster av —ur den svenska betraktarens synpunkt — förhållandevis sekundär valör, som gåvo honom hans anseende; vid sitt avskedstagande hyllades han av regeringens talesman, numera lord Hailsham, företrädesvis för sin »breadth

of culture, wide knowledge of the classics, polished literary style and brilliancy of wit». Härmed vare icke sagt, att han saknade rent yrkesmässigt mera omedelbart nyttiga egenskaper — hans allmänna tankeskärpa, behärskning och goda minne voro tillgångar, utan vilka han förvisso icke kunnat förmå sina kritiker att stilla sina blodiga svärd. Någon särskilt kunnig eller driven jurist blev han emellertid aldrig, och det hans rykte, som markeras av »Times» förut citerade uttalande, betingades tvivels utan framför allt av hans stora kvickhet. Kanske mer än någon av sina samtida utnyttjade han den engelske domarens privilegium att under handläggningen säga praktiskt taget vad som faller honom in, att briljera med sin allmänbildning och att låta sin eventuella humor spela över onda och goda. Otaliga äro de sarkasmer och lustigheter, som tillskrivas honom; citeras må hans paradox om vittnesförhör: att man aldrig borde låta ett vittne tala om vad vederbörande vore mest angelägen att berätta, ty detta vore med säkerhet »either scandalous or irrelevant». Sin litterära talang dokumenterade han genom flera arbeten av vilka ett par i bunden form— mest kända äro hans satiriska studier »Scintillæ jurisprudentiae».

K. H.