Carl Arvid Svedelius †. Justitierådet Carl Arvid Svedelius var född i Stockholm d. 31 jan. 1867 och dog där d. 20 dec. 1935. Juridiken låg honom i blodet. Hans fader var justitierådet Carl Frithiof Svedelius.
    Efter avlagd juris utriusque kandidatexamen tjänstgjorde han i Svea hovrätt och under denna lydande domstolar samt någon tid i nedre justitierevisionen. Till assessor i hovrätten utnämndes han år 1903. Då hade han emellertid redan tillträtt förordnande som revisionssekreterare och tjänstgjorde sedan såsom sådan och i kommittéuppdrag, tills han år 1907 förordnades till expeditionschef i justitiedepartementet. Till justitieråd utnämndes han år 1909 och kvarstod sedan i denna befattning till sin död.
    Inom ramen av dessa yttre data faller ett liv fyllt av gagneligt arbete för det allmänna.
    Det är ju så, att domstolsjuristens livsverk svårligen kan helt uppskattas annat än av ett fåtal, särskilt om det till huvudsaklig del utförts inom våra överdomstolar med deras till följd av vår nuvarande processordning för allmänhetens inblick skymda arbetssätt. Dess betydelse är emellertid icke mindre för det.
    Carl Arvid Svedelius fyllde alltid sin plats. Med klarhet och pålitlighet gjorde han sina insatser i arbetet. Intet av vikt för avgörandena gick honom förbi. Denna klarhet och pålitlighet utmärker också det enda större tryckta arbete, varmed han framträtt inför allmänheten, hans i samarbete med O. af Geijerstam utgivna kommentar över 1914 års strafflag för krigsmakten med tillhörande författningar. I detta lagstiftningsverks tillkomst hade han tagit

NOTISER. 77verksam del, icke minst i egenskap av sekreterare i 1901 års krigslagstiftningskommitté.
    Det som genast slog dem, som kommo i beröring med Carl Arvid Svedelius, var den fasthet, som präglade hela hans personlighet. Den framträdde redan i den yttre hållningen. Man förstod emellertid snart, att det yttre framträdandet hos honom mer än kanske hos de flesta återspeglade det väsentliga hos personligheten. Han var fast i sin pliktuppfyllelse, fast i sin uppfattning av livet och dess förhållanden och fast i sin vänskap.
    Någon stel byråkrat blev han emellertid aldrig, varken då det gällde arbetet eller i samvaron utanför detta — därtill var hans sinne för vaket — och i kretsar, där han trivdes, kunde han låta en inneboende humor träda fram i lyckade och uppskattade tillfällighetsanföranden.
    Vi, som kommit honom närmare, skola alltid minnas honom med saknad.

P. v. S.