BIDRAG TILL TOLKNINGEN AV GB 6:4OCH 6:5.
AV
DOCENTEN HÅKAN NIAL.
Den giftorätt för ena maken i viss, andra maken tillhörig egendom (den senares giftorättsgods) varmed nya giftermålsbalken (GB) ersatt den äldre rättens egendomsgemenskap mellan makar har som bekant väsentligen sin betydelse vid äktenskapets upplösning, då giftorättsgodset i princip delas lika mellan makarna. Bestämmelsen i GB 6: 3, enligt vilken make är pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det icke otillbörligen minskas andra maken till förfång, framstår närmast såsom en avskuggning av makes anspråk på hälften av giftorättsgodset vid äktenskapets upplösning, ett nödvändigt skydd mot förfaranden, varigenom anspråket skulle kunna göras värdelöst.1 Att ena makens dispositioner över sitt giftorättsgods länder andra maken till skada annorledes än genomkränkning av nyssnämnda anspråk är icke nog för bestämmelsens tillämplighet. Ett utlånande eller uthyrande av giftorättsgods, en penningplacering som bindes på längre tid etc. innebär icke i och för sig en minskning av giftorättsgodset och faller därför ej in under GB 6: 3, även om andra maken, kanske hela familjen, beredes olägenhet av dispositionen.
De begränsningar i makes rätt att disponera över egendom som uppställas i GB 6: 4 och 6: 5 avse däremot direkt att bereda make skydd mot vissa dispositioner av andra maken redan under äktenskapets bestånd. Å andra sidan är det här icke fråga om allt slags giftorättsgods utan endast om fast egendom (inklusive tomträtt) samt viss lös egendom, varför dessa stadganden icke kunna sägas ge giftorätten såsom sådan rättslig sanktion under äkten-
skapet. Icke heller ha stadgandena till uppgift att bereda skydd för andelsrätten i giftorättsgodset vid en framtida upplösning av äktenskapet; huruvida transaktionen innefattar en minskning av den handlande makens giftorättsgods eller ej är i och för sig alldeles likgiltigt för stadgandenas tillämpning. Deras syfte är att tillgodose vissa — av den ekonomiska samverkan som även ett äktenskap enligt nya GB måste innebära betingade — intressen under äktenskapet.
Ifrågavarande stadganden ha, som redan en flyktig blick på dem ger vid handen, en mycket stor praktisk räckvidd. Framför allt gäller detta i fråga om fast egendom, som så snart den är giftorättsgods faller under 6: 4, men även en stor del, i många äktenskap den väsentliga delen, av lös egendomen träffas av 6: 5. Det är därför även av praktiskt intresse att belysa de tolkningsfrågor vartill de båda stadgandena ge anledning.
Förutsättningarna för att en av händelse eller pantsättning enligt stadgandena skall äga omedelbar giltighet (frånsett de nedan berörda fallen av godtrosförvärv) är att den andra maken givit sitt samtycke, vilket i 4 §:ens fall skall ske »skriftligen med två vittnen». Beträffande lös egendom enligt 6: 5 kan samtycket ges på vad sätt som helst: skriftligt, muntligt eller genom konkludenta handlingar. Att konkludenta handlingar äro tillräckliga har avsevärd praktisk betydelse, då det på grund av faktiska livsförhållanden ofta måste förekomma, att ena maken genom sitt uppträdande ger uttryck för sitt gillande av andra makens dispositioner över sitt giftorättsgods av ifrågavarande slag.
Vad beträffar det i 6: 4 uppställda formkravet i fråga om samtycke till avhändande eller intecknande av fastighet finns i motiven intet uttalande om formkravets rättsliga innebörd. Att samtycket icke är giltigt under annan förutsättning än att det är skriftligt står utom tvivel. Men mindre säkert är att samtycket är ogiltigt, om det är obevittnat eller endast bevittnat av en person.
Det synes riktigast att tolka föreskriften om två vittnen på samma sätt som man tolkar bestämmelsen i jordabalken 1: 2 om två vittnen på köpehandling rörande fast egendom. Förutom det att de båda lagrummens formulering är densamma (»skriftligen med två vittnen», »skriftligen med tvägge manna vittne») ligga i stort sett samma synpunkter till grund för vittneskravet i båda
fallen.1 Den numera gängse tolkningen av jordabalken 1: 2 —vars ändamålsenlighet icke här skall diskuteras — är att vittnespåteckning icke är nödvändig beståndsdel i formen, varför en obevittnad handling kan vara giltig, men att vittnena äro det enda tillåtna beviset i det fall att handlingens giltighet bestrides.2
Samtycket behöver icke formellt riktas till medkontrahenten utan kan lämnas till den avtalsslutande maken. Då medkontrahenten i händelse av klander emellertid måste styrka att samtycke givits, bör han naturligtvis skaffa sig bevis därför. Samtycket har, även då det lämnas direkt till maken, sin egentliga betydelse gentemot medkontrahenten, i det att hans rätt på grund av avtalet med maken är — frånsett godtrosförvärv — beroende av att samtycke givits. Samtycket spelar så till vida alldeles samma roll som en fullmakt och det synes riktigast att beträffande samtyckets giltighet i förhållande till medkontrahenten tilllämpa fullmaktsreglerna. Om samtycket lämnats i en skriftlighandling, som företes för medkontrahenten, eller om det av den samtyckande maken muntligen meddelas direkt till medkontrahenten eller gentemot honom tar sig uttryck i konkludenta handlingar, bör sålunda medkontrahenten kunna lita på samtyckets giltighet alldeles som på en i dylik form framträdande fullmakt. Är medkontrahenten i god tro, bör följaktligen ej mot honom kunna göras gällande att samtycket var försett med villkor t. ex. angående försäljningspris, eller att samtycket återkallats, eller att det på grund av misstag, svek, tvång e. d. icke var giltigt. Var åter medkontrahenten i ond tro om dylika omständigheter, kan han icke grunda någon rätt på samtycket,3 detta icke ens om den avtalande maken var i god tro.4 Och i det fall att samtycket framtvingats medelst »råntvång» (28 § avtalslagen) eller är förfalskat bereda fullmaktsreglerna icke skydd ens åt godtroende medkontrahent.5 Om åter samtycket är rent muntligt, blott
lämnat till den avtalande maken, gäller det icke i förhållande till medkontrahenten i annan mån än det är giltigt i förhållande till den avtalande maken; jämför avtalslagen 11 § andra stycket. Frågan om giltigheten gentemot maken beröres i slutet av denna uppsats.
Samtycket kan ges efter en transaktion av ifrågavarande slag eller samtidigt därmed, men det kan också ges på förhand.1 Även ett generellt förhandssamtycke till dispositioner av ifrågavarande slag torde vara fullt verksamt. Men om ej hela inskränkningen i dispositionsrätten enligt de båda stadgandena skall kunna göras illusorisk, måste ett på förhand givet samtycke kunna återkallas när som helst innan avtalet träffats. Huruvida en skedd återkallelse kan åberopas gentemot godtroende medkontrahent torde vara att avgöra efter de regler som gälla angående fullmakt.
Av det nu sagda framgår, att godtroende medkontrahent stundom kan vinna skydd, oaktat ett samtycke var behäftat med någon brist eller återkallats. Detta gäller beträffande både 6: 4 och 6: 5. I fråga om det senare stadgandet kan, som i dess andra stycke antydes, godtrosskydd inträda även i andra fall. Omfattningen av detta godtrosskydd var under lagens förarbeten föremål för olika meningar.2 Lagberedningen ansåg godtrosskydd böra föreligga, om medkontrahenten ej avvetat eller haft skälig anledning antaga, att den som avyttrat var gift eller, om han vetat eller haft skälig anledning antaga detta, ej avvetat eller haft skälig anledning antaga, att föremålet ingick i makarnas bohag eller eljest var av beskaffenhet som i 6: 5 avses. Hade medkontrahenten däremot avvetat eller haft skälig anledning antaga, att avyttraren var gift och att föremålet var av nyssnämnd beskaffenhet, vore han icke skyddad mot klander, med mindre uttryckligt eller tyst samtycke från andra maken förelegat. Ett hans antagande om samtycke från andra makens sida skyddade honom ej mot klander från denne. Lagrådet gjorde anmärkning mot vad lagberedningen sålunda uttalat om det fall att medkontrahenten antagit samtycke föreligga. Det syntes obilligt, exempelvis, att tredje man, som fått sig förevisad en med andra makens namn underskriven, vederbörligen bevittnad handling,
varigenom samtycke till avtalet gåves, skulle nödgas låta avtalet återgå för den händelse namnteckningen befunnes vara förfalskad. Justitieministern framhöll att det lämpligen kunde överlämnas åt rättspraxis att med rättsvetenskapens hjälp närmare utveckla innebörden av stadgandet om betydelsen av tredje mans goda tro. Med hänsyn till de principer som i motsvarande hänseende gällde beträffande fullmakt, vore det emellertid antagligt, att i fråga om ett förfalskat samtycke praxis komme att följa den mening som uttalats i lagberedningens motiv.
Frågan har senare berörts av BJÖRLING,1 som uttalar följande mening. Tredje mans antagande om samtycke grundade sig ofta nog på ett vederbörande makes görande och låtande, och under sådana förhållanden kunde erkännande svårligen förvägras den goda tron. Däremot syntes ett antagande om ogift stånd hos avlåtaren mindre ofta kunna ledas tillbaka till något andra makens åtgörande och skulle därför enligt allmänna regler icke få räknas som effektiv god tro. Att antagandet, om det föranletts av ett falskt prästbetyg, icke borde gynnas mer än en på ett förfalskat intyg om samtycke stödd god tro förefölle också klart. Antingen borde godtrosskydd i båda fallen vägras eller också i båda fallen erkännas; det senare alternativet syntes bäst överensstämma med de syften som föresvävat 1920 års lagstiftare.
Björling utgår från att de båda fallen — att medkontrahenten antar samtycke föreligga och att han antar säljaren vara ogift — höra till den grupp av godtrosfall, som karakteriseras av vad Björling kallar »b-god-tro». B-god-tro innebär icke såsom vid det vanliga exstinktiva godtrosförvärvet ovetenhet om att annan person ägde (eller hade pant- eller nyttjanderätt till) den avyttrade egendomen (»a-god-tro») utan ovetenhet om avyttrarens saknad av bemyndigande att handla för ägaren.2 I dylika b-fall fordras, framhåller Björling,3 för godtrosskydd att ägaren genomsitt görande eller låtande ingivit medkontrahenten den uppfattningen att bemyndigande finnes. När Björling under b-god-tro hänför även antagande om ogift stånd hos avyttraren och för godtrosskydd anser allmänna regler fordra att andra maken för-
anlett den goda tron, måste invändas att det här alls icke är fråga om ett antagande att bemyndigande givits, utan om ett antagande att ingen annan person har rätt till saken eller medbestämmanderätt rörande dispositioner över densamma. I själva verket bör fallet därför närmast rubriceras såsom ett a-fall.1 Det skulle också vara irrationellt att (som även Björling gör) erkänna godtrosförvärv, när medkontrahenten antagit egendomen icke vara av sådan beskaffenhet som avses i 6: 5, men vägra godtrosskydd, om han ursäktligt antagit avlåtaren vara ogift och sålunda saknat anledning att reflektera över huruvida egendomen varit av nyssnämnda beskaffenhet eller ej.2 Praktiska hänsyn kräva också godtrosskydd, när tredje man icke haft anledning antaga att vederbörande säljare var gift. I fråga om vanliga lösören skulle det vara alltför betungande att ålägga förvärvare och panttagare att förvissa sig om överlåtarens, resp. pantsättarens egenskap av gift eller ogift. Det synes därför nödvändigt att skydda god tro i detta avseende för att icke hela den omsättningstrygghet man med godtrosreglerna vill vinna skall bryta samman.3 Om åter medkontrahenten vetat att 6: 5 var tillämpligt på transaktionen men trott att vederbörligt samtycke förelegat, är han, som ovan nämnts, skyddad, så snart den andra makens handlingssätt givit honom grundad anledning att tro samtycke föreligga. I andra fall bör han utan att det förorsakar alltför stor hämning av omsättningen kunna kräva bevis om samtycket. Då ett till med-
kontrahenten riktat samtycke enligt vad ovan utvecklats binder vederbörande make gentemot godtroende medkontrahent, även om det tillkommit på grund av misstag, svek e. d., är medkontrahentens ställning på ett tillfredsställande sätt tryggad. Hur man avgör det praktiskt sällsynta fallet att ett förfalskat eller genom råntvång tillkommet samtycke föreligger är av underordnad betydelse. Då man i den allmänna rättshandlingsläran för dessa fall ansett sig kunna och böra bryta skyddet för godtroende medkontrahent, synes man utan större betänkligheter kunna göra det även här. — Ej heller torde särskilda praktiska betänkligheter resa sig mot att vägra skydd för medkontrahent, som antagit att samtycke ej fordras på grund av att andra maken är sinnessjuk eller sinnesslö eller på grund av att yttrande från honom ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas (6: 5 första stycket sista punkten), i vilket fall lagrådet önskade godtrosskydd.
I fall medkontrahenten blir på grund av sin goda tro (eller genom underlåtet klander) skyddad uppstår ju icke fråga om skadeståndsrätt för honom. Men hur ställer det sig om han icke blir skyddad?
Det är här att märka, att 6:4 och 6:5 endast avse att trygga andra makens intressen i ifrågavarande slag av egendom. Bestämmelserna åsyfta sålunda icke att skydda vare sig den avtalande maken eller den andra makens intresse av att den avtalande icke ikläder sig ekonomiska förpliktelser. Bestämmelserna utgöra därför intet hinder för skadeståndsrätt mot den avtalande maken, där sådan rätt enligt allmänna rättsregler föreligger. Sistnämnda make har sålunda när det gäller lös egendom hemulsplikt enligt 59 § köplagen eller dess grunder.1 Detta torde emellertid sakna varje betydelse, då nämnda stadgande förutsätter godtro hos köparen: där vederbörlig god tro föreligger, inträder enligt vad förut utvecklats godtrosförvärv, som icke är beroende av tradition. Skulle emellertid den handlande maken ha oriktigt uppgivit att (giltigt) samtycke från andra maken föreligger, är han ersättningsskyldig. Beträffande fast egendom åter blir hemulsskyldigheten av större betydelse, eftersom köparen trots godtro icke blir ägare i andra fall än de ovan berörda, då den andra maken blir bunden genom sitt handlande som om samtycke givits.
Enligt lagens bestämmelser är rättshandlingen ogill, där den andra maken (i 4 §:ens fall eventuellt andra makens förmyndare eller god man) inom viss tid väcker klander därå. Däremot säger icke lagen något om de avtalande parternas rätt att frångå avtalet. Olika situationer kunna här föreligga. Det kan vara uttryckligt avtalat eller framgå av omständigheterna, att avtalets giltighet skall vara beroende av att samtycke av andra maken erhålles inom viss tid, inom skälig tid e. d., eller att rättens tillstånd inom viss (skälig) tid erhålles,1 eller kanske av att andra maken icke anhängiggör klandertalan inom föreskriven tid. Där båda parterna kände till att samtycke erfordrades, torde man få presumera att avtalet är slutet under villkor att samtycke inom skälig tid erhålles, och om medkontrahenten haft nämnda kännedom, torde han få anses ha åtagit sig att avvakta samtycke inom skälig tid.2 Ifall ett villkor av nyss angivet innehåll föreligger, är naturligtvis avtalet med villkoret bindande för båda parterna. Denna bundenhet innebär dels att ingendera får frånträda avtalet, så länge det enligt villkoret skall gälla, och dels en skyldighet för maken att begära andra makens samtycke.3 Sistnämnda skyldighet lär dock sällan ha någon effektiv juridisk sanktion (annat än att underlåtenhet medför rätt för medkontrahenten att frånträda avtalet). Ty skadeståndsskyldighet kan näppeligen föreligga, därest det ej åtminstone är sannolikt att andra maken skulle ha på begäran lämnat samtycke, och att förebringa bevisning därom i fall
då den avtalande maken undandrar sig att begära samtycke är av naturliga skäl ofta omöjligt. En vitesklausul skulle dock vara giltig. Skyldighet att vid vägrat samtycke söka rättens tillstånd enligt GB 6: 6 kan icke anses ligga underförstådd i avtalet.1 Något hinder för make att genom avtal åtaga sig en dylik skyldighet lär dock ej föreligga;2 även i detta avseende torde dock bevissvårigheterna medföra att skadestånd sällan kan utkrävas för underlåtenhet att söka tillstånd.
Den säljande maken bör också kunna avtalsvis ikläda sig ansvar för att andra makens samtycke eller rättens tillstånd erhålles.3
Där villkor eller åtagande av nu angivet slag icke kan anses föreligga, är medkontrahenten icke bunden utan kan när som helst frånträda avtalet.
Den avtalande maken själv skall enligt lagberedningens motiv4 ej på grund av det bristande samtycket kunna frånträda avtalet. Detta är otvivelaktigt i de flesta fall riktigt. Om emellertid medkontrahenten insett att maken handlade utan kännedom om samtyckets erforderlighet och medkontrahenten alltså förstått att maken utgick från att ett omedelbart bindande avtal kom till stånd, torde enligt allmänna avtalsregler maken icke böra anses bunden, såframt det ej finns anledning antaga att han velat ingå avtalet, även om han känt till samtyckets erforderlighet. Maken bör i nämnda fall kunna frånträda, så länge avtalets giltighet ännu är svävande.5
Att den avtalande maken i allmänhet ej kan göra ogiltigheten gällande innebär naturligtvis ej att han saknar möjlighet att efter det avtalets ogiltighet genom andra makens klander eller genom medkontrahentens frånträdande konstaterats göra gällande de anspråk som följa av avtalets ogiltighet.
Innebörden av avtalets ogiltighet är att ingendera parten behöver uppfylla det samt att gjorda prestationer skola på anford-
ran återbäras. Det är emellertid härvid att märka, att den andra makens klandertalan i och för sig icke kan resultera i annat än att avtalet förklaras ogillt. Någon återbäringsskyldighet kan icke på grund av sådan klandertalan åläggas någon dera av de avtalande parterna, utan för att få en dom härutinnan fordras också en process mellan nämnda parter. Den make vars samtycke fordras har sålunda ingen rättslig möjlighet att framtvinga egendomens återställande, utan den avtalande maken kan låta medkontrahenten inneha egendomen.1
Om ogiltigheten göres gällande av någondera parten, blir frågan hur det ställer sig med rätt till avkastning av egendomen, som uppburits av medkontrahenten, med dennes rätt till ersättning för å egendomen nedlagda kostnader, samt med ansvaret för sakens skadande eller förstörande.
Dessa frågor torde knappast ha större praktisk betydelse, då egendomen naturligtvis för det mesta icke överlämnas, förrän frågan om avtalets giltighet är avgjord i positiv riktning, och —om överlämnande likväl skett — någon längre tid vanligen ej förflyter, innan nämnda fråga avgöres; preskriptionstiden för klandertalan är ju kort.2 Någon mera ingående behandling av spörsmålen skall därför ej företagas här; endast några ledande synpunkter må framhållas.
Då allmänna regler om innebörden av avtals ogiltighet icke finnas i svensk rätt, är man icke i nu förevarande avseende bunden av vad som gäller exempelvis när ett avtal är ogiltigt på grund av tvång eller svek. I fall av sistnämnda slag vill rättsordningen skydda den förfördelade: därför är en (ondtroende) besittare skyldig att återbära uppburen avkastning, han har rätt till ersättning allenast för »nödiga» kostnader, och han svarar i händelse av sakens förstöring för dess värde. Bestämmelserna i 6: 4 och 6: 5 däremot ha icke till syfte att skydda den avtalande maken. Det finns därför ingen särskild anledning att vid avtalets återgång gynna honom på medkontrahentens bekostnad — i den mån detta icke är erforderligt för att ge effektivitet åt reglerna i 6: 4 och 6: 5. Och vidare gäller, som redan antytts, att den avtalande maken
kan låta medkontrahenten besitta egendomen utan rätt för den andra maken att återkräva den. Något hinder för den handlande maken att upplåta vanlig nyttjanderätt till egendomen åt tredjeman finns sålunda icke. Är ett avtal därom träffat vid sidan om försäljningsavtalet, kan det förstnämnda avtalet gälla, ehuru det sistnämnda är ogiltigt. Och det synes riktigt att in dubio anse medkontrahenten, som med ägarens fria vilja kommit i besittning av egendomen, berättigad att i nu förevarande avseenden åtnjuta en nyttjanderättshavares rättsställning, så länge ej ägaren gör anspråk på att återfå egendomen. Detta skulle innebära, att medkontrahenten ej behöver redovisa under tiden uppburen avkastning, liksom ej heller den avtalande maken är skyldig betala ränta på den uppburna köpeskillingen. Beträffande kostnader bör medkontrahenten för det första vara skyldig själv stå förkostnader i anledning av egendomens löpande vård. Ej heller för å egendomen nedlagda förbättringar torde han in dubio ha rätt till ersättning i annat fall än då han är i god tro om förvärvets giltighet (utan att därför kunna åberopa godtrosförvärv). Om egendomen utan besittarens förvållande skadas eller förstöres, torde besittaren icke vara skadeståndsskyldig, men väl om skadan uppsåtligt eller vårdslöst vållas av honom. Jämställt med uppsåtlig förstörelse är försäljning av lösöre till annan person, som enligt vanliga regler för exstinktivt godtrosförvärv blir skyddad, om han i god tro mottagit lösöret; likaså en försäljning som har till följd att egendomen blir förstörd hos den nye köparen. Har ogiltigheten vederbörligen gjorts gällande av den make som sålt, är köparen därefter i nu berörda avseenden att betrakta som ondtrosinnehavare.
Innan förhållandet till medkontrahenten lämnas, skall ett ord sägas om det fall att make, utan vederbörligt samtycke av andra maken, säljer till två personer. I så fall kan den som är i godtro enligt det föregående bli ägare. Äro båda i god tro, blir den som först träffat köpavtal ägare. Den senare kan dock, när det gäller lösöre, få företräde, om han även kan åberopa vanligt exstinktivt godtrosförvärv, d. v. s. om han varken kände eller bort känna till den förres förvärv och saken kommit i hans besittning. De båda köparnas avtal kunna vara giltiga såsom villkorade av samtycke enligt vad ovan utvecklats. Då andra maken kan ge sitt samtycke till vilketdera förvärvet han vill, torde den omstän-
digheten att den senare köparen visste om den förres förvärv icke utgöra hinder för honom att bli ägare, om samtycke till hans förvärv ges, resp. i annat fall göra hemulsanspråk gällande. Den andra makens samtycke kan som sagt avse vilkendera överlåtelsen som helst. Är det ej hänfört särskilt till endera, utan blott är ett allmänt godkännande av ägarens dispositioner, får det anses gälla den första föryttringen.
Det återstår att något beröra verkan makarna emellan av transaktioner i strid mot 6: 4 och 6: 5. Om medkontrahenten på grund av sin goda tro enligt det föregående blir ägare till egendomen —eller om en senare köpare blir det — uppstår frågan huruvida den make, vars samtycke till avhändelsen enligt lagrummen fordras, har något anspråk mot den handlande maken, och i så fall vilket. Samma fråga kan göras för det fall att transaktionen blir giltig genom att andra maken, ovetande om transaktionen, underlåter att inom rätt tid väcka klander.
Det har redan inledningsvis framhållits, att GB 6: 3 i viss mån har andra syften än 6: 4 och 6: 5. En överträdelse av sistnämnda båda stadganden behöver ingalunda innebära, att den överträdande maken försummat sin plikt att vårda sitt giftorättsgods så att det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång. Transaktionen behöver icke alls minska giftorättsgodset; kanske detta istället genom vederlagets storlek förkovras. Av samma anledning kan överträdelse av 6: 4 och 6: 5 icke i och för sig ge andra maken rätt att begära boskillnad enligt GB 9: 1 eller att erhålla vederlag vid bodelning enligt reglerna i 13 kapitlet GB.1 Då dessaeller andra familjerättsligt betonade sanktioner sålunda icke ingripa vid överträdelse av föreskrifterna i 6: 4 och 6: 5, frågar man sig om vanliga förmögenhetsrättsliga skadeståndsregler uppbära föreskrifterna.
Med den ställning av inbördes principiellt självständiga förmögenhetsrättsliga subjekt makar enligt nya GB intaga finns intet hinder för vanliga skadeståndsanspråk mellan dem: bristande fullgörande av förmögenhetsrättsliga avtal eller skada tillfogad i
utomobligatoriska förhållanden kan sålunda grunda ersättningsplikt enligt vanliga regler för den ena maken mot den andra.
I här ifrågavarande fall torde emellertid dylik skadeståndsskyldighet icke föreligga. För det första skulle skadeståndets omfattning vara synnerligen svår att fastställa. Det kunde ju icke vara fråga om att ersätta maken värdet av den frånhända egendomen, vilken icke tillhörde honom, utan blott att satisfiera hans intresse av att egendomen tillhör andra maken.1 Och att uppskatta detta intresse i pengar måste oftast ställa sig ytterligt svårt, helst som sistnämnda makes äganderätt till egendomen i själva verket — som strax närmare beröres — icke alls innebär någon garanti för att egendomen står till andra makens eller familjens förfogande. Även andra skäl kunna anföras mot den diskuterade skadeståndsskyldigheten. Den rätt make tillerkännes att förhindra avyttring och pantsättning av andra makens giftorättsgods av visst slag är över huvud knappast en vanlig, ena maken gentemot den andra tillerkänd rätt av förmögenhetsrättslig karaktär. Utan ifrågavarande reglers syfte är blott att i vissa fall framtvinga samråd mellan makarna till gemensamt bästa, för samlivet, hemmet, familjen.2 Det är denna i gemensamt intresse uppställda samrådsplikt som åsidosättes genom ett handlande i strid mot 6: 4 och 6: 5. Men därav följer att en personlig skadeståndsrätt för den ena maken mot den andra knappast skulle vara en adekvat påföljd. Detta får anses gälla även beträffande »nödiga arbetsredskap» enligt 6: 5. Att maken kan ha ett eget, direkt ekonomiskt intresse av dylika arbetsredskap är sant, men det är icke detta intresse i och för sig lagen kan anses ha velat skydda.3 Riktigheten av det sagda torde även bestyrkas av det sätt varpå lagens regler om samtycke utformats. I 6:5 stadgas, att om den andra maken är omyndig, ankommer likväl på honom själv att ge samtycke, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk eller sinnesslö, eller kan yttrande från honom ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas, är samtycke ej erforderligt. Som motivering härtill anförde lagberedningen,4 att kravet
på samtycke icke uppställts för att skaffa en garanti mot ekonomiskt förlustbringande avhändelser. I fråga om fast egendom innehåller visserligen 6: 4 i förevarande avseende såtillvida avvikande regler, att det, om andra maken är omyndig eller bortovarande, ankommer på förmyndaren eller god man att ge samtycket. Detta torde dock ej böra ses som ett uttryck för att det här mer än i 5 §:ens fall är fråga om andra makens vanliga ekonomiska angelägenheter, utan skillnaden beror, för att tala med lagberedningen,1 på att det med hänsyn till de olika synpunkter som kunna göra sig gällande ej sällan kan vara svårt att bedöma lämpligheten av en ifrågasatt fastighetsförsäljning eller inteckningsåtgärd. För övrigt framträder även här den olikheten mot vad som skulle gälla i fråga om en vanlig förmögenhetsrättighet, att det ej erfordras särskilt samtycke, om den make som vill företaga åtgärden är förmyndare eller god man för den andra. Vidare torde här såväl som i 5 §:ens fall gälla att rätten att ge eller vägra samtycke tillkommer make personligen, även om han är i konkurs.2 Slutligen utvisar också bestämmelsen i GB 6: 6 om rättens tillstånd såsom ersättning för vägrat samtycke, att det enligt lagens mening är fråga om något annat än en vanlig förmögenhetsrätt.
Makarna emellan torde sålunda stadgandena i 6: 4 och 6: 5 vara i och för sig osanktionerade, så att garantierna för stadgandenas efterföljd ligga — förutom i det skydd 6: 3 för vissa fall ger— allenast i de förut utvecklade ogiltighetsreglerna. Och även ogiltighetsreglerna äro juridiskt sett ofullgångna. Som i lagrådet framhölls3 bereda de icke skydd mot att make genom att upplåta nyttjanderätt e. d. till egendom av ifrågavarande slag eller genom rent faktiska åtgärder omöjliggör egendomens användning för makarnas gemensamma eller familjens behov. Lika litet som detta hindrar att stadgandena ha ett betydande socialt värde4 torde frånvaron av skadeståndssanktion makarna inbördes utesluta att stadgandena fullgöra en betydelsefull social funktion. Särskilt gäller detta beträffande 6: 4, då avhändelse eller pantsättning av fast egendom endast undantagsvis kan bli giltig mot andra makens vilja, medan 6: 5 med hänsyn till det vidsträckta god-
trosskyddet i fråga om lösören till väsentlig del får verka endast genom den till sin styrka svårmätbara psykologiska effekt blotta existensen av en lagregel kan ha.
Om vad nu sagts är riktigt, får tydligen frågan om samtyckets juridiska verkningar makarna emellan icke stor betydelse. Ty har en avyttring utan samtycke ingen påföljd dem emellan, kan ej heller den omständigheten att ett samtycke tillkommit på grund av misstag, svek eller tvång medföra, att avyttringen grundlägger skadeståndsplikt. Huruvida ena maken på grund av god tro är skyddad mot invändningar om samtyckets giltighet eller ej kommer m. a. o. att sakna betydelse. Att god tro hos den avtalande maken också saknar relevans för ondtroende medkontrahent har förut framhållits. Däremot skulle frågan om nämnda makes goda tro kunna få betydelse, när medkontrahenten också är i god tro och det gäller ett samtycke riktat allenast till maken. I sådant fall har, som ovan framhållits, medkontrahenten ingen självständig rätt på grund av sin goda tro. Då det rör en förmögenhetsrättslig transaktion, för vars uppfyllande den avtalande maken svarar gentemot medkontrahenten, synes riktigt att i ifrågavarande fall låta makens goda tro angående samtyckets giltighet enligt vanliga rättshandlingsregler göra samtycket giltigt.