GUNNAR BENDZ. Göta hovrätt genom seklerna. Stockholm 1935. Norstedt. 250 s. Kr. 10.00.
Hovrätternas betydelse för det svenska rättsväsendets gestaltning är otvivelaktigt ett av vår rättshistorias mest intressanta kapitel. I den starka brytningen mellan de äldre germanska processnormerna och en nyare tids av romersk och kanonisk rätt starkt påverkade uppfattning om processens natur hade så småningom en allt större regellöshet brett ut sig såväl inom bevisningsrätten som beträffande själva förfarandet. Instansordningen saknade en fast uppbyggnad och vad angår den materiella rätten förmärktes med de i mångt och mycket föråldrade lagkodifikationerna stor osäkerhet och vacklan. För att skapa ordning och reda i alla dessa mer eller mindre kaotiska förhållanden krävdes en överdomstol med en fast grundad auktoritet och med möjlighet till en effektiv kontroll å rättsskipningen i de underlydande domstolarna.
Presidenten Bendz' arbete lämnar synnerligen värdefulla bidrag till vår kännedom om den »andra hovrättens», såsom Göta hovrätt benämnes i 1634 års regeringsform, organisation och verksamhet särskilt under tidsperioden från dess tillblivelse fram till 1734 års lag. Att tyngdpunkten i framställningen kommit att läggas på de organisatoriska problemen sammanhänger med arbetets planläggning och är helt förklarligt. En närmare redogörelse för förfarandets och bevisningsrättens utveckling skulle krävt ingående specialstudier å detta av den rättshistoriska forskningen ganska obearbetade område. Denna begränsning hindrar dock icke att arbetet innehåller åtskilliga upplysningar av stort intresse jämväl i sist antydda hänseende.
Hovrätternas domsrätt härleder sig ur den domsmyndighet, som enligt landslagarna tillkom Konungen. Enligt den för Svea hovrätt d. 16 febr. 1914 utfärdade fullmakten skulle hovrätten äga att som Konungens domhavande »besitta och bekläda konungsdomen i Stockholm» och i fullmakten för Johan Skytte som president i Göta hovrätt »tillstås» honom jämte de assessorer, som därtill komme att förordnas, samma makt och myndighet »som hovrätten här i Stockholm nådigst efterlåten och given är». Det var alltså en delegation av den kungliga domsrätten. Hur omfattande denna delegation var och hur långt den sträckte sig, var redan vid den första hovrättens tillkomst föremål för tvekan. I själva verket rådde på denna punkt långt fram i tiden stor oklarhet. Såsom framgår av Bendz' arbete förspörjer sig hovrätten gång efter annan hos K. M:t angående hovrättens befogenhet i särskilda fall, såsom benådnings- och leuterationsfrågor, och det är ej heller sällsynt att K. M:t i förekommande mål lämnar anvisningar om lagarnas
tillämpning. Särskilt under frihetstiden hände det ganska ofta att mål helt undantogos från hovrättens kompetens och tilldelades för varje särskilt fall tillsatta extra domstolar. Mellan K. M:t och hovrätten rådde närmast ett uppdragsförhållande. Utåt var hovrätten på grund av sin fullmakt »den kungl. rätten» men den var i sin verksamhet som domstol starkt beroende av sin uppdragsgivare. Hur detta beroende så småningom avlöstes och hovrätterna nådde fram till sin nuvarande ställning av självständig instans är en synnerligen intressant och för vår rättegångsordning viktig fråga, som dock av helt naturliga skäl icke behandlas i det föreliggande arbetet.
En självklar konsekvens av hovrättens ursprung ur den kungliga domsrätten var att hovrättens president och ledamöter tillsattes av Konungen. Hovrätten blev en ren ämbetsmannadomstol och, ehuru hovrätten, såsom ännu i 8 kap. 1 § RB, ofta betecknas som den kungliga nämnden, har lekmäns deltagande i rättsskipningen efter mönstret av nämnden vid häradsrätten aldrig varit ifrågasatt. Däremot har urvalet av ledamöter icke alltid varit begränsat till de fackutbildade juristernas krets. Ofta utsågos härtill militärer och i ett par fall läkare. Utnämningen av de sistnämnda motiverades med »det nödige consilio medici, som in criminalibus ofta fordras», ett uttalande, som onekligen har ganska modern anstrykning. Utnämningarna mötte emellertid motstånd från hovrättens sida, dock ur helt andra synpunkter än att de utnämnda icke vore lagfarna. Mot den ena utnämningen anfördes sålunda bl. a. att det icke vore hovrätten värdigt att den vore assessor, som reste kring landet och kurerade folk.
Regeln var emellertid, att hovrätten rekryterades bland befattningshavare, som erhållit sin utbildning i hovrätten, eller ur kretsen av underrättsdomare. De otillfredsställande och osäkra avlöningsförhållandena torde dock redan tidigt ha medfört svårigheter för en fullgod rekrytering. Belysande är ett uttalande från senare hälften av 1700-talet, som här må anföras, då det onekligen just nu äger sin aktualitet. I ett kungl. brev från 1778, innehållande avlöningsbestämmelser för befattningshavare i och under hovrätten, yttras, efter en redogörelse för häradshövdingarnas avlöningsförmåner: »Härav händer, att en häradshövding vanligen är bättre lönt än en ledamot i hovrätten, som dock är hans förman, av vilken olikhet i lön och inkomster påföljden blivit den att en häradshövding sällan eller aldrig söker befordran till assessorsämbete, emedan den ringa skillnaden i rangen icke kan överväga den större i inkomsterna, och det likväl vore nyttigt, att förfarna häradshövdingar efter hand sökte och vunne inträde i hovrätterna såsom assessorer.» En stor tillgång för hovrätten var dock att de ordinarie ledamöterna i regel skötte sin tjänst och ej, som under senare tid, snart nog mottogo förordnanden utom hovrätten.
Såsom Konungens domhavande företrädde hovrätten utåt, inom gränserna för sin fullmakt, omedelbart den kungliga myndigheten. Att hovrätten var klart medveten om denna sin höga ställning framgår oförtydbart av det föreliggande materialet. Medvetandet härom förlänade åt
hovrättens verksamhet en kraft och en vilja att utan omgång ställa tillrätta, som verka tilltalande i jämförelse med en senare tids större formbundenhet.
Hovrätten var i förhållande till underrätterna icke blott rättsmedelsinstans utan ock, förvaltningsrättsligt sett, överordnad myndighet och utövade i denna sin egenskap en ingående och effektiv kontroll över underrätternas verksamhet. De gamla folkdomstolarna inordnades härigenom faktiskt på ett sätt som tidigare icke varit möjligt i det statliga domstolsväsendet. Den långvariga striden mellan folklig och kunglig domsrätt kan med hovrätternas inrättande praktiskt taget anses förd till slut med seger för den sistnämnda. Ur organisatorisk synpunkt medförde detta betydelsefulla konsekvenser. Sålunda förekom att hovrätten förordnade om särskild domare för ett visst måls handläggning i första instans. Ett belysande exempel härpå är ett mål från Åmål angående dråp, som år 1661 underställdes hovrätten. Hovrätten fann målet »vara av borgmästare och råd lamt hanterat och ofullkomligen rannsakat, varav pröves deras enfaldighet». Hovrätten beslöt att »committera» borgmästaren i Vänersborg att begiva sig till Åmål och jämte borgmästare och råd företaga ny rannsakning. Enligt kungl. resolution till Göta hovrätt d. 27 april 1644 ägde hovrätten, när livs- och högmålssaker förekommo och häradshövdingen icke vidare därmed borde befatta sig, förordna två av hovrättens assessorer att med landshövdingen och uthäradsnämnd samt några beskedliga män upptaga saken till ny rannsakning. Även i mål, som icke voro av underställningsnatur, kunde det inträffa, att målet hänvisades till behandling av annan domare. Understundom kom på grund av kungl. resolutioner handläggningen av grova brottmål att helt undandragas från de allmänna underrätterna och anförtros åt särskilda kommissioner. Ett exempel härpå utgöra från senare hälften av 1600-talet häxeriprocesserna. Från denna benägenhet hos de makthavande att tillskapa särskilda domstolar gingo, som redan antytts, ej heller hovrätterna fria. Sålunda tillsatte Kungl.Maj:t på hemställan av ständerna år 1762 en särskild hovrättsdivision i Linköping för behandling av ett mål angående ämbetsfel av landshövdingen i Östergötlands län och år 1766 en särskild eller extra hovrätt i Borås för rannsakning rörande vissa oroligheter bland allmogen i Marks, Vedens och Bollebygds härader i Älvsborgs län. I sistnämnda fall utsågo ständerna med förbigående av de sedvanliga instanserna en särskild kommission med uppdrag att döma de anklagade. En motsvarande anordning, om ock av mera oangriplig karaktär, vidtogs år 1811, då genom kungl. brev förordnades, att en division av Göta hovrätt ofördröjligen skulle begiva sig till Lund för behandling av ett stort antal mål i anledning av oroligheter i Skåne. Som motiv för denna anordning anföres i det kungl. brevet bl. a. »det lätta tillfälle att erhålla säker och fullständig kännedom angående alla härtill hörande omständigheter, som bereddes därigenom att den domstol, vilken härutinnan skulle slutligen döma, befunne sig i orten där brottsligheterna blivit begångna» — en tankegång, som ganska nära ansluter sig till den, som ligger till grund för det senare framkomna förslaget om hovrättsting.
Såsom redan framhållits äger framställningen i vad den avser förfarandet i hovrätt icke samma fullständighet som beträffande organisationen. Av stort intresse skulle varit om från hovrättens verksamhet något närmare belysts sådana processuella huvudproblem som förhandlingssättet, domstolens initiativ ävensom omfattningen av hovrättens prövningsrätt i fullföljda mål. Att förhandlingen redan ganska snart efter hovrättens inrättande erhållit en övervägande skriftlig prägel, synes uppenbart, liksom det får antagas att, åtminstone i vademål och besvärsmål, underrättsprotokollen utgjort den väsentliga grunden för prövningen. Utfallet av hovrättens rättsskipande verksamhet har alltså i hög grad berott på tillförlitligheten och fullständigheten av detta material samt de möjligheter till kontroll, som stått hovrätten till buds, såsom förhör med parterna och upptagande av muntlig bevisning omedelbart i hovrätten.
I grova brottmål var rättegången strängt inkvisitorisk och den tilltalades eget erkännande eftersträvades med alla medel. I detta syfte borde, såsom framgår av ett kungl. brev till Dorpats hovrätt år 1688, den tilltalade i sådant mål inställas inför hovrätten »till vidare och närmare examen och förhör» för att hovrätten skulle av den tilltalades »egen mun och bekännelse snarast kunna komma under sanningen». Ett förfarande för frampressande av bekännelse, som av hovrätten praktiserades i livssaker, var att den tilltalade utfördes å rättarplatsen i tro att han blivit dömd till döden. Om den tilltalade då bekände brottet, skulle han åter införas samt dömas till döden och avrättas. Kunde bekännelse ej ernås, frikändes ej alltid den tilltalade utan drabbades han av annat straff. En mera mänsklig uppfattning framlyser dock någon gång i de avgivna vota. Sålunda yttrar den originelle assessor Auseen vid avgörandet av ett mål angående majestätsbrott från år 1718: »En brottslig eller förment skyldig bör antingen bindas eller frigivas så att han antingen bindes till saken eller ock förklaras alldeles fri men den vedertagne praxis har härtill lagt det tredje sättet liksom ett temperamentum» — ett uttalande som i viss mån varslar om en senare tids förändrade uppfattning om straffrättsskipningens natur.
Svårigheten att bemästra en ständigt växande arbetsbörda synes i alla tider ha varit de svenska överrätternas Achilles-häl. Hovrätten arbetade dock ända till 1753, med vissa tillfälliga undantag, på allenast en division. Dessförinnan hade olika utvägar försökts att nedbringa arbetsbalansen, såsom utsträckande av sessionstidernas längd. I brevd. 26 nov. 1680 uttalade Karl XI som sin »nådige vilje och befallning» till hovrättens ledamöter, att »I stadigt bliven tillsamman så länge några saker äro oavgjorda och intet skrida ifrån varandra, förrän alltär avgjort, kommandes I jämväl sedan tillhopa vid de tider som någotkan förefalla». Även anordningen med två divisioner visade sig snart otillräcklig. Från början av 1800-talet arbetade hovrätten stadigvarande på tre divisioner och år 1815 inrättades en fjärde division. Trots denna förstärkning och en betydande minskning av hovrättens domkrets — år 1815 lades Värmland under Svea hovrätt och år 1820 be-
slöts inrättandet av hovrätten över Skåne och Blekinge — fortsatte dock arbetsbördans stegring och föranledde snart tillkomsten av en femte division. Först under 1800-talets sista årtionde inträdde en mera varaktig lättnad och år 1896 överflyttades den femte divisionen till Svea hovrätt.
Här ha endast kunnat lämnas några antydningar om det intressanta arbetets innehåll. Ingen, som hyser intresse för våra rättsinstitutioners historia, bör försumma tillfället att stifta närmare bekantskap med»Göta hovrätt genom seklerna». Framställningen är klar, koncis och lättflytande.
N. Gärde.