J. H. SANDELIN. Bidrag till kännedomen om häradsrättsnämnden enligt gällande rätt i Finland och Sverige. Vasa 1936. F. W. Unggrens boktryckeri. 302 s. Fmk 100.00.

 

    Den gradualavhandling hovrättsfiskalen Sandelin vid Vasa Hovrätt i våras framlade för granskning innefattar ett ämne som i synnerlig grad är ägnat att påminna oss svenskar och finnar om vår gemensamma rättskultur. Den urgamla institution, som häradsnämnden i de båda länderna utgör, är ett dyrbart arv, som det gäller att väl förvalta. I sitt nuvarande skick torde dess ställning vara så väl avvägd att lagstiftaren måste tänka sig särskilt väl för innan en rubbning av dess funktioner i någon riktning vidtages. Avhandlingens ämne är således i egentligaste mening centralt och väl värt en monografisk undersökning.
    Författarens avhandling omfattar fem huvudpartier. Först upptages till behandling ur principiell synpunkt spörsmålet om lekmäns deltagande i rättskipningen över huvud, och författaren kommer härefter ett tämligen ingående referat av olika åsikter i frågan fram till det resultat att lekmännens domareverksamhet medför fördelar genom att tillföra domstolen ett gott som den utan dem lätt saknar, men utsätter samtidigt rättskipningen för faror som juristen icke bringar dem i. Genom en delning av domaremakten mellan yrkesdomaren och folket tillgodogöres enligt författaren båda elementens företräden och dämpas verkningarna av bådas svagheter.
    Efter denna principframställning övergår författaren till en översikt

138 NILS EDLING.över hittills vunna forskningsresultat rörande nämndens historia. Denna översikt angiver författaren själv såsom egentligen fallande utom ramen för arbetet. En sådan uppfattning kan ingalunda vara riktig. Ett verk om häradsnämnden vore enligt min mening otänkbart utan en dylik historisk bakgrund. Och uppfattningen jävas just av författaren själv som lyckligtvis låtit den historiska redogörelsen icke bliva allt för knapphändig. Beträffande denna avdelning skulle anmälaren vilja göra följande detaljerinringar. Det hade varit glädjande om författaren velat åstadkomma en verklig utredning av häradsdomareinstitutionens uppkomst och utveckling. I förbigående omnämnes å s. 78 efter STIERNHÖÖK att häradsdomaren var en av nämndemännen, som stundom uppsamlade nämndemännens röster. Frågan om »domarens» förhållande till lagläsaren samt om uppkomsten av själva benämningen »häradsdomare» hade varit värd en mera ingående undersökning. Först i senare avdelning av arbetet (s. 202) förekomma ytterligare några ord i ämnet, varjämte där omtalas att stadgandet, att den som främst i nämnden sitter skall hava en nyckel till häradskistan, numera saknar praktisk betydelse. Sistnämnda stadgande, varmed förmodligen avses resol. på allmogens besvär 1668 (ABRAHAMSSON 1726s. 583), innebar f. ö. vid sin tillkomst icke någon nyhet. Under förra hälften av 1600-talet förekom t. ex. i Uppland att »domaren» hade nyckel till häradskistan där häradssigillet förvarades, så att i hans frånvaro sigillet ej kunde användas. — I not 1 å s. 83 omtalar författaren att Svea och Göta Hovrätter först fr. o. m. år 1681 fingo befogenhet att förordna lagläsare. Redan 1637 finner man emellertid av Svea Hovrätts skrivelser att sådana förordnanden gåvos av denna hovrätt. —Författarens intressanta uppgift å s. 92 att i den förutvarande norska provinsen Bohuslän ledamöterna i häradsrätten åtnjutit lön av allmänna medel saknar belägg.
    I de två följande avdelningarna av boken skildras synnerligen utförligt och ur olika synpunkter den gällande rätten i ämnet, först nämndemansuppdraget enligt gällande rätt och sedan ordförandens och nämndens inbördes ställning vid behandling av mål och ärenden. Vi hava här bokens huvudinnehåll. Författningsområdet är här begränsat och tämligen genomdiskuterat samt materialet i övrigt jämförelsevis lättåtkomligt. Några mera vägande erinringar synas icke kunna göras i fråga om framställningen i dessa delar. Det intressantaste partiet är enligt anmälarens mening det som handlar om nämndens andel i det processuella utredningsarbetet, där författaren nämner en del belysande exempel ur svensk och finsk praxis. Dråpligt är ett citat ur en finsk dombok, vari antecknats, väl efter upplysning i nämnden, »att kytteld kan kytta under snön hela vintern». — I fråga om häradsrätternas sammanträden är det ägnat att förvåna, när författaren å s. 116 not 2 omtalar att i Sverige häradsrätt i regel håller sammanträden, där tingslaget ensamt utgör en domsaga, under vårtinget sex gånger och under höstetinget fyra gånger, samt där två tingslag äro förenade till en domsaga, i vartdera tingslaget under vårtinget tre gånger och under

ANM. AV J. H. SANDELIN: HÄRADSRÄTTSNÄMNDEN. 139höstetinget två gånger. Dessa bestämmelser äro föråldrade. Genom enförfattning 1935 har ju sammanträdenas antal avsevärt ökats i flertalet domsagor. — På tal om domaredens uttryck »Guds och Sveriges lag» säger författaren (s. 154) tydligen efter FAHLCRANTZ (jfr s. 29) att med Guds lag menas »en över borgerlig lag stående rätt i högre och sannare bemärkelse». Men syftar ej uttrycket helt enkelt på Mose lag?
    En sista avdelning har författaren kallat: Nämnden de lege ferenda. Här har författaren i huvudsak inskränkt sig till vidlyftiga referat av de olika åsikter som i samband med processreformförslagen i Sverige och Finland kommit till synes i fråga om sättet för nämndemäns utseende, antalet nämndemän och nämndens befogenhet. Framställningen är här allt för bred och innehåller så vitt anmälaren kan inse allt förlitet av syntes för att försvara sin plats i en akademisk avhandling.
    Beträffande avhandlingen i dess helhet gäller, att författaren stundom placerar i not sådant som rätteligen bort stå i text. Exempel erbjuda not 1 (första stycket) å s. 11, not 3 å s. 217 och not 1 (slutet) tills. 232. På sina håll är det ej heller alltid lätt att skilja på vad som är författarens referat av andras åsikter och vad som är avsett att uttrycka författarens egna. Slutligen är litteraturförteckningen ej fullständig i jämförelse med den i verkligheten citerade litteraturen.
    Jag upprepar emellertid att ämnet är för det svenska och finska rättsväsendet så vitalt att det väl förtjänat att göras till föremål för en så grundlig och i stort sett uttömmande undersökning som den författaren presterat.

 

Nils Edling.