A. HEMMING-SJÖBERG. Författarens rätt till sitt verk. Sthm 1936. Sturetryckeriet. 20 s. Kr. 0.50.

 

    Ovanstående lilla arbete utgör innehållet av ett föredrag, som Hemming-Sjöberg hållit efter inbjudan dels av publicistklubben i Stockholm och dels av estetiska och juridiska föreningarna i Uppsala. Det ger till en början en snabbteckning av de viktigaste faserna av författarrättens utveckling i utlandet och i Sverige. Som resultat av denna utveckling konstaterar Hemming-Sjöberg, för den svenska rättens del, att den ensamrätt, som givits författaren, inskränker sig till mångfaldigandet och föredragandet av hans verk. Någon inkomst har icke en författare av att hans tankar komma personer till godo genom att hans arbete lånas eller hyres ut, och att söka motivera införandet av ett skydd, som ger en författare en sådan inkomst, är syftet med Hemming-Sjöbergs arbete. »Det är visserligen riktigt», säger han (s. 15), »att den, som köper en bok och därigenom genom köpeskillingen ger författaren honom tillkommande tribut, säkerligen icke kan förmenas att låna ut boken inom sin familje- och vänskapskrets; oftast har han ju köpt boken icke blott för sig själv utan lika mycket för andra, t. ex. sin egen familj. Men saken ställer sig annorlunda, då han ställer boken till förfogande för allmänheten, vare sig det sker mot ersättning eller gratis. — — — Förrän författaren tillerkännes skydd icke blott för mångfaldigande och föredragning utan även för

delgivning åt allmänheten genom utlåning, kan man — — — icke säga, att han kommit i åtnjutande av den fulla rätten till sitt verk.» Den enklaste och med den övriga författarrättslagstiftningen mest överensstämmande lösningen finner Hemming-Sjöberg (s. 19) i ett i Frankrike väckt förslag, att man icke skulle utan författarens tillstånd få ställa en bok till allmänhetens förfogande genom uthyrning eller utlåning.
    Hemming-Sjöberg är icke den förste, som i Sverige diskuterat det problem, som nyss angivits. EBERSTEIN har både i Den svenska författarrätten s. 181 ff. (1925) och i Immateriellt rättsskydd s. 30 (1927) varit inne på spörsmålet och därvid ställt sig avvisande. Frågan är emellertid långt ifrån utdiskuterad, och den stora betydelse, som biblioteksverksamheten har som en av de vägar, på vilka resultaten av en författares verksamhet delges allmänheten, gör, att frågan måste bliva föremål för ingående överväganden. Det är en betydande förtjänst att Hemming-Sjöberg i sitt suggestivt skrivna arbete tager upp problemet till ny diskussion. Man bör onekligen i Sverige söka åstadkomma en mera ingående utredning med hänsynstagande till de erfarenheter, som kunna hava gjorts i utlandet, och de utredningar, som där kunna hava skett.
    Några inadvertenser har jag sett vid min genomgång av skriften. Den engelska författarlag, som (s. 6) hänföres till 1710, är av år 1709. Den franska lag av år 1791, som (s. 7) skulle utfärdats av nationalkonventet, tillkom under konstituerande nationalförsamlingen; konventet började sin verksamhet först i september 1792. Då Hemming-Sjöberg s. 16—17 omnämner, att den av honom debatterade frågan behandlats i det norska förslaget till »Lov om vern for åndsverker» (av år 1925; ej 1921), »vilket förslag har till upphovsman en av Norges främste rättslärde, professor KNOPH», och därlösts så, att författaren förbehållits rätt till sådan utlåning, som sker i förvärvssyfte, borde han även hava nämnt, att i den norska loven om åndsverker av år 1930, som blev resultatet av 1925 års förslag, man i 10 § 3 punkten stadgat, att »offentlig utlån og utleie av eksemplarer av et åndsverk kan finne sted uten ophavsmannens samtykke». Det lyckades alltså icke att i Norge genomföra den tanke, som motiven till 1930 års lag lancerade. Knoph själv har i sitt stora verk Åndsretten, som utkommit senare än Hemming-Sjöbergs arbete, sagt, att »noen stilling til — — — reformtanken i det hele vil jeg ikke ta for øieblikket» (s. 95). När Hemming-Sjöberg s. 17 säger, att »i den italienska lagen av 1925 och den polska av 1926 utlåning är tillåten men uthyrning förbjuden», hade läsaren gärna velat hava närmare upplysningar. Jag kan ej finna, att den italienska lagens text (Le droit d'auteur 1926 s. 2 ff.) ger hemul för ett dylikt påstående annat än möjligen genom ett helt allmänt stadgande i artikel 8, att författaren har uteslutande rätt att sprida (répandre) sitt verk. I den polska lagen stadgas i artikel 13 (ibidem s. 134), att »chacun est libre — — — de répandre une œvre parue par location d'exemplaires, conférences, récitations, à moins que ces dernières n'aient été expressement interdites par l'auteur» (den franska översättningen i Le droit d'auteur är granskad av en av de personer, som utarbetat lagen). »Ces dernières» kan ej här syfta på mera än »conférences» och kanske »récitations», men då förbjuder icke den polska lagen i dess avfattning av år 1926 uthyrning av böcker utan författarens medgivande. Att vad nu sagts är den polska

lagens ståndpunkt, är även Knophs uppfattning, då han i Åndsretten s. 95 hävdar, att i fråga om utlåning av »eksemplarer av et åndsverk» den polska lagen överensstämmer med den norska.

 

    Sedan ovanstående litteraturnotis uppsatts i korrektur, har jag funnit, att Hemming-Sjöberg — som i SvJT 1936 s. 628 återvänt till samma ämne och därvid ställt den norska utvecklingen i fullt riktig dager — måste hava erhållit uppgiften om de italienska och polska lagarnas ställning till utlåning av litterära verk mot avgift från TORBEN LUNDS arbete Loven om Forfatterret og Kunstnerret af 26. april 1933 (s. 43). Att så är fallet har f. ö. meddelats mig av Hemming-Sjöberg. Torben Lund säger på samma ställe, att även den tyska lagen av år 1901 intager ståndpunkten i fråga. Önskemålet om närmare upplysningar om detta spörsmål, vilket naturligen är av mycket central vikt vid diskussionen om eventuella åtgärder i Sverige, torde därför icke böra riktas till Hemming-Sjöberg utan till Torben Lund.
 

Åke Holmbäck.