HALVAR G. F. SUNDBERG. Kommunalrätt. Allmänna delen. Andra häftet. Sthm 1936. Norstedt. XVI + s. 285—507. Kr. 15.00.

 

    Innan prof. Sundberg lämnade sin lärostol, hann han lyckligtvis fullbordasitt stora arbete »Kommunalrätt». (Betr. första häftet se SvJT 1936 s. 268.) I dess andra och avslutande häfte behandlas i fem kapitel statsuppsikten, den kommunala självbestämnings- och självbeskattningsmakten, kommunalförvaltningen och den kommunala maktfördelningen. Ett av aktuarien OLOF OLINDER uppgjort sakregister till båda häftena underlättar arbetets användning som uppslagsbok.
    Förf. har som sin uppgift satt att systematisera kommunalrätten. Framställningen är därför givetvis ej på alla punkter uttömmande — i fråga om regeringsrättens praxis kanske väl knapphändig — men kompletteras av litteraturhänvisningar.
    Även andra häftet bygger naturligtvis på förf:s uppdelning av kommunalförvaltningen i ekonomisk förvaltning och självförvaltning. En sådan uppdelning kan ha sitt pedagogiska värde. Förf. anger också, att arbetet i första hand är avsett för studierna i förvaltningsrätt. Men när han tillfogar »och för praktiskt bruk», måste man nog göra ett par reservationer. Kommunalmannen har nämligen säkert svårt att tillgodogöra sig förf:s distinktion, när han ser den utföras och dess konsekvenser dras. Han finner (s. 442), att hans verksamhet varit av ekonomisk natur, när han låtit sin kommun skänka tomt till billig bostadsproduktion, men hör till självförvaltningen, om han handlat enligt kungörelsen om barnrika familjers bostadsförsörjning. Han läser, att kommunalnämnd och drätselkammare äro »lokala organ åt statsförvaltningen», när de fungera som uppbördsmyndighet enligt nöjesskatteförordningen (s. 322, 323). Om de vid behandling av ansökan om befrielse från nöjesskatt med avslag å ansökan debitera viss skatt, fungerade väl alltså samtidigt som både kommunala och statliga organ. Över deras beslut i sistnämnda egenskap föras »självförvaltningsbesvär», medan deras beslut om debitering av kommunalskatt överklagas genom »kommunal-

besvär» (s. 320). Besvär över kyrkostämmas val av folkskollärare föras genom kommunalbesvär (s. 319), men över samma val förrättat av skolråd föres talan genom självförvaltningsbesvär (s. 323 m. fl.), ehuru båda förfarandena regleras av samma författningsbestämmelse (folkskolestadgan § 22: 1).
    I fråga om revision finner vår kommunalman, att revisorerna icke äga ta del av t. ex. fattigvårdsstyrelsens protokoll, i den mån dessa icke angå den ekonomiska förvaltningen (s. 426). För sin självförvaltning ansvarar styrelsen nämligen endast inför staten och dess myndigheter (s. 425). Måhända frågar han sig då, om det är en oväsentlig detalj i det hela att hans kommun svarar för de dryga fattigvårdskostnaderna, och undrar, om det verkligen är förf:s mening, att revisorerna ej skola få undersöka, om styrelsen i sin självförvaltning iakttagit befogade sparsamhetskrav.
    Dylika reflexioner tränga sig ovillkorligen fram, när man stöter på förf:s tudelning av kommunalförvaltningen. Erkännas måste dock att förf. själv tydligen insett svårigheterna att pressa in det motspänstiga materialet i sitt system. Både vanliga debiteringsbesvär och besvär över kyrkostämmas valav folkskollärare föras sålunda under kommunalbesvär med rubriken »särbestämmelser», de senare t. o. m. med förklaringen »ehuru här fråga egentligen ej är om kommunalbesvär». Även eljest göres en mångfald undantag. I fråga om revisionen konstaterar förf., att ett regeringsrättsutslag »synes felaktigt antaga en vidsträcktare granskningsrätt». Det anförda prejudikatet hade kunnat kompletteras med ytterligare ett: RÅ ref. 42/1935.
    Även i de delar där framställningen ej präglas av motsättningen ekonomisk förvaltning — självförvaltning kunde kanske på en och annan punkt invändningar göras. I många fall lära dock förf:s resultat komma att leda till en välbehövlig revidering av otillfredsställande praxis i kommunerna. Som exempel må nämnas hans påpekanden om anslag av tillgängliga medel (s.408). Man måste kanske beklaga, att han i samband därmed ansett sig böra opponera mot metoden att bevilja anslag att utgå under året men täckas i nästa års stat. Hade man, med hjälp av lagens ord »anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år» och en distinktion mellan täckning och förskottering av anslag, här kunnat göra ett undantag från täckningsbestämmelserna, skulle man lättare kunna komma ifrån metoden att bevilja anslag av »tillgängliga medel» — en formulering som ofta nog endast döljer att medel icke äro tillgängliga.
    Praktikens män ställa sig som sagt kanske tveksamma till en del av de slutsatser förf. vill dra av sin distinktion mellan ekonomisk förvaltning och självförvaltning. Han har dock så mycket annat att ge dem, att man vill ta fasta på hans ord, att jämkningar i systemet säkerligen äro erforderliga, och hoppas att han måtte få tid att bygga vidare på sitt verk. Det är ett evenemang, att ett dylikt arbete kommit ut i vårt land. Det kommer att läsas — och diskuteras — inom våra kommunala förvaltningar och vara det kommunala arbetet till ovärderlig nytta. Man är förf. tacksam, att han givit sig i kast med att systematisera detta stora rättsområde, trots att detaljundersökningar på åtskilliga punkter saknats.
    Stockholm den 16 november 1936. 

Eric Törngren.