Bör dämningsskada uppskattas årsvis? I vår flottningslagstiftning skiljer man i fråga om ersättning för skada mellan anläggningsskada och s. k. flottningsskada. Till anläggningsskada hänföres enligt 6 kap. 5 § vattenlagen skada och intrång, som vållas genom anläggning eller åtgärd för allmän flottled. Med flottningsskada avses i 6 § i lagen av år 1919 om flottning i allmän flottled skada och intrång, som vållas av flottgodset eller genom vissa åtgärder av tillfällig natur för flottningsarbetets utförande eller som eljest orsakas av flottningen. Såsom ock framhållits i det betänkande, som år 1916 avgavs av flottningssakkunniga, är det emellanåt vanskligt att avgöra, huruvida en skada är att anse som anläggningsskada eller härrör från flottningens bedrivande. Emellertid synes det ej råda någon tvekan om att markskada genom medgiven dämning med flottledsdammar i princip är att anse såsom anläggningsskada. I det följande avses med dämningsskada endast skada å mark, som beröres av vattens uppdämning, och ej skada, som kan uppkomma nedströms om ett vattenmagasin genom vattnets avtappning.
    Beträffande ersättningsreglerna är det av en viss betydelse till vilken kategori en skada hör. Av 6 kap. 5 § och 9 kap. 47 § vattenlagen framgår att beträffande anläggningsskada huvudregeln är, att ersättningen skall uppskattas på förhand och att ersättning skall bestämmas att utgå i penningar på en gång eller i årlig avgift. Denna huvudregel har emellertid undantag. Om skadan ej kan på förhand med säkerhet uppskattas eller den ej synes komma att årligen uppstå, må den skadelidande hänvisas att göra sin talan gällande i den ordning, som i flottningslagen föreskrives med avseende å flottningsskada, därvid dock där så ske kan grunderna för ersättningens beräknande böra angivas i samband med att tillstånd lämnas till anläggningen.
    Det omnämnes i de flottningssakkunigas betänkande, att skador genom uppdämning av vatten — särskilt i fråga om skador å skog —i vissa fall kunna på förhand till värdet beräknas, men de sakkunniga anföra också, att det ofta ej är möjligt att förutse huru länge under olika år rätten att dämma för flottningens behov behöver utnyttjas och att flottningen särskilt i mindre vattendrag är beroende på så många olika och från år till år växlande faktorer, att det ingalunda alltid låter sig göra att på förhand rättvist utmäta ersättning för dämningsskada. De sakkunniga utgå sålunda från att ersättning för dämningsskada i vissa fall bör bestämmas i den ordning lagen om flottning stadgar.
    Enligt 9 § i lagen om flottning skall anspråk på ersättning för flottningsskada anmälas hos flottningsföreningen eller dess ombud i tingslaget i regel före utgången av det kalenderår, då skadan uppkom, vid äventyr om tiden försittes att rätt till talan är förlorad. I de flottnings

sakkunnigas förslag var denna regel ovillkorlig, men vid förslagets överarbetning gjordes ett tillägg, som nu återfinnes i lagtexten, och lagrummet medger nu undantag från regeln för den händelse flottning någonstädes pågått efter den 1 augusti. I sådant fall må skada, som uppkommit vid sådan del av flottleden, anmälas före utgången av följande år.
    Före år 1920, då flottledsfrågorna lydde under länsstyrelserna, lärer det i de fyra nordligaste länen sällan eller aldrig ha förekommit, att ersättning för markskada genom dämning för flottningens behov uppskattats på förhand. Även därefter, sedan befattningen med flottledsmålen i väsentliga delar överflyttats å vattendomstolarna, torde denna praxis att överlämna dämningsskadorna till uppskattning årsvis — åtminstone i stort sett — ha intill senare år fullföljts i Norrland.
    För att ha tillgång till ett exempel antaga vi, att en jordbrukare viden sjö äger självväxande ängsmark, värd 600 kr. per hektar, som innan dämningen tagit sin början lämnade avkastning i hö till ett nettovärde av 36 kr. per hektar. Vi antaga vidare, att marken är belägen cirka 0.5 meter över normal sommarmedelvattenyta och att rätten att hålla sjön uppdämd sträcker sig från islossningen till och med den 30 juni. Ytterligare utgå vi från att avkastningens nettovärde per hektar för varje år, sedan dämning börjat ske, uppgår till följande belopp:

        Efter dämning ett år................................ 26 kr.

        Efter dämning två år............................. 18 kr.

        Efter dämning tre år............................ 10 kr.

        Efter dämning fyra år...........................  5 kr.

        Efter dämning fem år............................ 0 kr.

    Hur skall nu ersättningen för dämningsskadan bestämmas, om skadan skall uppskattas för varje år särskilt under de angivna förutsättningarna? Då jag riktat denna fråga till flera representanter för flottningsintresset, vilka haft erfarenhet av hur dylika skaderegleringar bruka ske, har det svaret erhållits, att man för varje år bör jämföra avkastningen under tiden innan rätt till dämning fanns med avkastningen under varje särskilt dämningsår och bestämma ersättningen efter skillnaden mellan avkastningens nettovärde före dämningens början och värdet av avkastningen under det år som är ifråga. Efter denna beräkningsgrund komme ersättningen per hektar för varje dämningsår i vårt exempel att utgöra:

        Efter dämning ett år................................ 10 kr.

        Efter dämning två år............................. 18 kr.

        Efter dämning tre år.............................  26 kr.

        Efter dämning fyra år............................. 31 kr.

        Efter dämning fem år............................. 36 kr.

    Huruvida ersättningarna för dämningsskada i praktiken bruka bestämmas i enlighet med vad sålunda angivits må dock lämnas därhän. Så mycket lärer emellertid kunna med visshet sägas, att ersättningarna i verkligheten — i strid med vad som skulle föranledas av en tillämpning av detta betraktelsesätt — ofta torde visa en tendens att småningom sjunka. Då man söker att principiellt komma till rätta med frågan, ligger den föreslagna lösningen dock nära till hands, och det synes

vara väl hårt, om man gentemot den markägare, som framställer sina ersättningsanspråk i överensstämmelse med detta skadeberäkningssätt, riktar den beskyllningen, att han ådagalagt klandervärd försummelse vid tillvaratagandet av sin rätt. I själva verket torde en skadeberäkning efter dessa grunder ej heller vara ovanlig i rättskipningen, åtminstone ej såvitt angår synenämndernas verksamhet. Inte desto mindre kan anmärkas, att en dylik skadeberäkning är i hög grad ägnad att tillskynda markägaren rättsförlust. En förutsättning för att metoden skulle kunna anses rättvis är uppenbarligen, att markägaren, då dämningen definitivt upphör, återfår sin mark i det skick, vari den befann sig, innan rätt till dämning ännu medgivits. Denna förutsättning bristerem ellertid i regel. Den under en lång följd av år upprepade dämningenmedför en försämring av markens naturliga beskaffenhet. Ängsmark,som ursprungligen haft ett värde av t. ex. 600 kr. per hektar, är kanske efter tio års dämning ej värd mera än 450 kr. per hektar. Om skadeersättningen under dämningstiden utgått i enlighet med vad ovan angivits, utgör i sådant fall den förlust, som markägaren icke kan undgå, 150 kr. per hektar. I ogynnsamma fall kan långvarig dämning t. o m.föranleda, att marken ur jordbrukssynpunkt blir alldeles värdelös. Det är tydligt, att markägaren med det använda beräkningssättet ingalunda fått ersättning för skadan i den mån denna år från år uppstått och utvecklats. Felet i metoden ligger däri att hänsyn ej tagits till den avdämningen orsakade minskningen i markens kapitalvärde.
    Dämning under ett år kan medföra minskning i markens avkastning inte endast under dämningsåret utan också — alltefter skadans art och omfattning — jämväl under ett eller flera av de följande åren. Då det gäller att för ett särskilt år uppskatta den skada, som dämningen under året förorsakat, måste man sålunda taga hänsyn till såväl förlusten i avkastning under dämningsåret som den under året inträdda nedsättningen i markens förmåga att för framtiden ge avkastning.
    I vårt exempel utgjorde minskningen i avkastningen under första dämningsåret 10 kr. Att uppskatta skadan i detta hänseende möter ingen svårighet eftersom man endast har att jämföra den avkastningsom erhållits före dämningen och under dämningsåret. Då det gäller att uppskatta markförsämringen under året, har man däremot icke möjlighet till lika påtagliga jämförelser. Därest dämningen ej vidare skulle fortsätta, komme tydligen markförsämringen att kunna avläsas å dess inverkan på de följande årens avkastning. Vi antaga, att nettoavkastningen per hektar — under förutsättning att dämningen upphört efter ett år — skulle ha utgjort: första året därefter 31 kr., andra året därefter 33 kr. 50 öre och tredje året därefter 36 kr. Vid beräkningen av markförsämringen vid dämningsårets utgång med ledning av avkastningsförlusten under de två närmast följande åren resp. 5 kr. och 2 kr. 50 öre, bör beaktas, att ersättningen skall utgå redan vid dämningsårets slut, medan de angivna avkastningsförlusterna hänföra sig till tidpunkter, som ligga respektive ett och två år därefter, varför förlustbeloppen böra reduceras efter lämplig räntefot, t. ex. 5 procent. Efter

dessa grunder utgör markförsämringen (med förenklad diskonteringsmetod) under första dämningsåret 95/100 • 5 + 90/100 • 2. 50 = 7 kr. För dämningsskadan i dess helhet under första året bör alltså i vårt exempelersättning utgå med tillhopa 17 kr.
    Som uppskattningen av markförsämringen under vart och ett av de följande dämningsåren förutsätter, att man för varje år klargör det läge, som vore för handen, därest ytterligare dämning ej komme att ske, måste vi komplettera uppgifterna i vårt exempel. Vi antaga, att dämningens upphävande inverkar på markens avkastning under de närmast därefter följande åren på sätt framgår av följande uppställning, i vars högra del under siffrorna I—IV upptagits nettoavkastningen per hektar under respektive det första, andra, tredje och fjärde av dessa år. I uppställningens vänstra del återfinnas inom parentes de förut för varje dämningsår angivna avkastningsbeloppen. Det har också antagits att, om dämningen upphör efter tre år, marken lämpligen bör undergå rensning från mossa samt att marken, därest dämningen pågår under fyra år eller längre, blir så starkt försämrad därav att för dess återställande böra vidtagas särskilda åtgärder såsom bearbetning, gödning och insåning, vilket allt givetvis medför extra kostnader.

 

Nettoavkastning per hektar om dämningen ej fortsätter	I	II	III	IV
Efter första dämningsåret ........ (26)	31	33:50	36
Efter andra dämningsåret ........ (18)	22	31	33:50	36
Efter tredje dämningsåret ........ (10)	10a)	22	31	36
Efter fjärde dämningsåret ........ (5)	14b)	27	36
Efter femte dämningsåret ........ (0)	0c)	18	36
Efter sjätte dämningsåret ....... (0)	0d)	18	36

Anm. a) Här förutsättes återställningsarbete för 5 kr. per hektar. 

           b) Det förutsättes återställningsarbete för 35 kr. per hektar.

           c) Här erfordras återställningsarbete för 60 kr. per hektar.

           d) Återställningsarbete erfordras för 80 kr. per hektar.

    Vid bestämmandet av ersättningen för minskad avkastning under det andra dämningsåret bör man ej påföra de flottande hela skillnaden mellan ursprungliga avkastningen 36 kr. per hektar och avkastningen under andra dämningsåret 18 kr. Hänsyn måste också tagas till den ersättning för markförsämring, som redan utgått. De flottande böra gottskrivas ränta för ett år å denna ersättning. Om räntan beräknas efter 5 procent, blir ersättningen för minskad avkastning under det andra året 36 — 18 — 5/100 • 7 = 17 kr. 65 öre. Det skick, i vilket marken föreligger vid utgången av det andra dämningsåret, är tydligen ett resultat av två års dämning. Markförsämringen under de båda första åren tillsammans utgör — med tillämpning av samma beräkningssätt som förut använts vid dess bestämmande för det första året — 95/100 • 14 + 90/100 • 5 + 85/100 • 2.50 = 19 kr. 93 öre. Den på det andra däm-

ningsåret belöpande markförsämringen utgöres av skillnaden mellan 19 kr. 93 öre och den förut beräknade markförsämringen under första året 7 kr. eller sålunda 12 kr. 93 öre. Hela ersättningen för det andra dämningsåret blir alltså 30 kr. 58 öre.
    Det torde vara onödigt att här i detalj följa, hur ersättningen för vart och ett av de återstående åren i vårt exempel skall beräknas, om den verkligen skall bestämmas årsvis allt efter som skadan uppstår. Till belysande av hur omständlig denna beräkningsmetod är, skola vi dock följa, hur ersättningen skall beräknas för ytterligare ett år, t. ex. det femte dämningsåret. Ersättningen för minskad avkastning under femte dämningsåret utgör skillnaden mellan 36 kr. och 5 procent ränta å det belopp, som motsvarar markförsämringen efter fyra års dämning. Med ledning av uppgifterna i tablån här ovan angående läget vid varje dämningsårs utgång finna vi, att markförsämringen vid fjärde dämningsårets utgång utgör 95/100 • 57+90/100 • 9=62 kr. 25 öre. Räntan för ett år efter 5 procent å sistnämnda belopp blir 3 kr. 12 öre. Förminskad avkastning under femte året bör alltså utgå gottgörelse med 32 kr. 88 öre. Markförsämringen efter dämning under fem år utgör 95/100 · 96+ 90/100 · 18=107 kr. 40 öre. Den på femte året belöpande markförsämringen motsvarar skillnaden mellan 107 kr. 40 öre och markförsämringen efter fyra års dämning 62 kr. 25 öre eller således 45 kr. 15 öre. För femte dämningsåret utgör sålunda gottgörelsen tillsammans 78 kr. 3 öre.
    De ersättningsbelopp, som erhållas vid uppskattning av dämningsskadan årsvis i enlighet med vad nu sagts, framgå av följande tablå, i vilken alla dämningsåren medtagits.

 

	Före dämn.	Efter 1 år	Efter 2 år	Efter 3 år	Efter 4 år	Efter 5 år	Efter 6 år	Efter 7 år	Efter 8 år
Nettoavkastning per hektar	36:-	26:-	18:-	10:-	5:-	-	-	-	-
Markvärde per hektar	600:-	593:-	580:07	553:70	537:75	492:60	473:60	473:60	473:60
Ersättning a) För minskad avkastning	-	10:-	17:65	25:-	28:68	32:88	30:63	29:68	29:68
b) För markförsämring	-	7:-	12:93	26:37	15:95	45:15	19:-	-	-
c) Tillhopa	-	17:-	30:58	51:37	44:63	78:03	49:63	29:68	29:68

    Det som exempel valda fallet torde ingalunda representera några ovanliga förhållanden. Dock ligger i sakens natur, att det i verkligheten förekommer dämningsskador av den mest skiftande omfattning.

Stundom kan skadan — särskilt där dämningen äger rum före vegetationsperiodens början — vara obetydlig, medan skadan i andra falle mellanåt kan vara långt större än i exempelfallet. Dämning för flottningens behov sker emellanåt långt in i juli månad och även dämningåret runt kan förekomma. Det förekommer fall där markens värdeminskning genom dämningen kan uppgå till tiotusentals kronor. Likaledes kan givetvis markförsämringen i olika fall fortskrida i mer eller mindre växlande förlopp. I likhet med vad vårt exempel utvisar, lärer det emellertid vara vanligt, att skadans storlek, om den på sätt lagen förutsätter fixeras särskilt för varje år, växlar högst betydligt år från år åtminstone till dess ett fortvarighetstillstånd efter en tid av omkring åtta à tio år inträtt.
    Ser man åter till de ersättningar, som i verkligheten utgå för dämningsskada, är det påfallande, att ersättningarna ofta under en följd avår utgå med samma belopp. Om det under något år hålles en regelrätt syn enligt flottningslagen för uppskattning av ett särskilt års skada, brukar man inte sällan även för de närmast följande åren utan vidare tillämpa samma skadevärdering som vid synen. Man kan icke undgå ett starkt intryck av att ersättningarna sådana de utgå i verkligheten— vare sig de må anses utgöra skälig kompensation för skadan eller icke — i varje fall icke överensstämma med de värderingsresultat, som skulle framgå vid en konsekvent tillämpning av lagens föreskrift om att skadegörelsen skall fixeras för varje år. Och detta är i själva verket ingalunda förvånansvärt.
    Att genomföra en från lagens synpunkt principiellt riktig skadeuppskattning även på ett konstruerat exempel är — såsom vi sett — ingalunda lätt. I praktiken ställer sig saken dessutom väsentligt annorlunda. Vi förutsatte i exemplet, att det var känt, hur läget skulle gestalta sig, därest dämningen definitivt upphörde vid varje dämningsårs utgång, men i verkligheten är man härvid hänvisad till mer eller mindre lösa antaganden och vanskliga beräkningar. En markförsämring motsvarande några tiotal kronor per hektar är alltför liten för att kunna påvisas genom direkta iakttagelser. Eftersom det vid skadeersättningarnas bestämmande i regel ej klargöres, om och i vad mån ersättningen avser markförsämring, vet man, då det gäller att uppskatta skadan under ett särskilt år, ej hur stor ersättning tidigare erlagts för markförsämring. Att rikta uppmärksamheten på hur det skulle ställa sig, om dämningsrätten ej vidare användes, ter sig för övrigt verklighetsfrämmande och onaturligt både för de flottande och för de skadelidande, vilka alla i stället äro inställda på att flottningen och dämningen komma att fortsätta såsom förut, vilket ju i de flesta fall också sker.
    Att uppskatta en fortskridande skada på olika stadier i dess utveckling är uppenbarligen vanskligt, där övergången från det ena stadiet tilldet andra sker mer eller mindre omärkligt. Uppdelningen av en sådan skada i en del för varje år endast försvårar en rättvis uppskattning av totalskadan. Därtill kommer att regeln om årspreskriptionen vid flottningsskador förhindrar, att fel, som skett vid uppskattningen ett år,

utjämnas under ett följande år. Eftersom den årligen upprepade skadevärderingen berör vidsträckta och ofta avlägset belägna dämningsområden kan värderingen icke undgå att merendels bliva tämligen summarisk. Ofta lärer förekomma att de flottande och de skadelidande i en följd av år i bästa samförstånd tillämpat en ersättningsberäkning, som — utan att man kanske insett detta — avviker från lagens fordran, att skadan skall ersättas det år den uppstått. I ett sådant fall är det icke sörjt för att det använda beräkningssättet för framtiden får fortsättas, oaktat att detta måhända är en nödvändig förutsättning för att beräkningssättet skulle kunna anses tillfredsställande. Där dämningsskadan i samband med dämningstillståndet hänvisats till årlig uppskattning, föreligger på grund av den årliga preskriptionen städse möjligheten att — med bortseende från vad som skadats, betalts eller icke betalts under gångna år — begränsa den rättsliga prövningen allenast till det senaste året. Därest skadeersättningen under tidigare år bestämts allenast efter jämförelse mellan avkastningen, innan dämningsrätt medgivits, och avkastningen under varje särskilt år men utan hänsyn till markförsämringens inverkan på skadeberäkningen, kommer preskriptionen vid rättslig prövning att icke endast omfatta det kapitalvärde, som motsvarar markförsämringen, utan jämväl inverka förminskande å ersättningen för förlorad avkastning. Tydligen är det angeläget, att man vid rättsliga uppgörelser i dylika fall ej försummar att om möjligt på frivillighetens väg söka ernå ett resultat, som bättre motsvarar ersättningsreglernas huvudsyfte att den skadelidande skall erhålla full gottgörelse för skadan.
    En uppskattning på förhand i samband med dämningsrättens medgivande av hela den skada, som för varje särskild fastighet är att motse, behöver ingalunda ställa sig alltför vidlyftig eller särskilt dyrbar. Vanligen är det ej heller förenat med svårigheter att på förhand upprätta en summarisk plan för amortering av markförsämringen under lämplig tidsperiod eller att åtminstone ange grunder för beräkning av markförsämringens storlek. Då man jämför skadeuppskattningsmetoderna bör man icke förbise de kostnader och besvär — i längden representerande betydande belopp — som särskilt drabba flottningsföreningarna vid skadeuppskattningen årsvis.
    En annan natur än dämningsskadorna förete de skador, som orsakas av flottgodset i rinnande vattendrag. De senare skadornas uppkomst och omfattning låter sig i regel bedömas uteslutande genom direkta iakttagelser. Som deras inträffande vanligen ej kan förutsägas utan beror av tillfälligheter, är det helt naturligt, att den skadelidande själv har att anmäla en sådan skada, därest han önskar ersättning. Det kan i sådana fall knappast begäras, att de flottande själva skola hålla sig underkunniga om skadornas uppkomst. Att en jämförelsevis kort frist är stadgad för anmälan av dylika skador är ingen obillighet mot markägaren. Tvärtom är det för skadans rättvisa bedömande angeläget, att frågan blir prövad utan dröjsmål.
    Där de flottande regelbundet verkställa dämning, måste det i många

fall på förhand vara uppenbart, att dämningen föranleder skada. I sådana fall synes det vara rimligare, att den som gör skadan är skyldig att erbjuda ersättning för densamma än att ersättningsskyldigheten skall bortfalla, därest den skadelidande icke inom kort tid och i viss ordning anmäler sitt ersättningsanspråk.
    Utan tvivel har bestämmelsen om årspreskriptionen i stor omfattning föranlett rättsförluster i fråga om dämningsskador. Huruvida rättsförlust i detta fall i verkligheten också innebär, att den skadelidande ej fått eller får skälig ersättning, är dock en fråga, som här skall lämnas öppen. Det kan ej förnekas, att — även om verkliga förluster må ha inträtt — en viss utjämning stundom kan ha föranletts av skogshanteringens och flottningsväsendets gynnsamma inverkan på befolkningens livsbetingelser i allmänhet.

Folke Löwing.