OM INDRIVANDE AV RÄTTEGÅNGSFULLMÄKTIGS ARVODE.
AV
PROFESSOR ÅKE HASSLER
Grundsatsen att rättegångsfullmäktig äger anställa talan om utfående av arvode och utlägg vid den domstol, som avdömt det mål varigenom fullmäktigens anspråk uppkommit, synes hava gällt redan i senromersk och kanonisk rätt.1 Den utbildades vidare i gemeines Recht och upptogs i detta rättssystem såsom ett specialfall av regeln att domaren i huvudsaken är behörig att avgöra därmed i samband stående bifrågor, enligt den övervägande meningen dock icke exklusivt utan i konkurrens medeljest kompetent forum.2
På gemeinrättslig grund bygger stadgandet i den tyska civilprocessordningen § 34. Enligt detta lagrum är »das Gerichtdes Hauptprozesses» behörigt forum för talan av bland andra rättegångsfullmäktig och biträde om utbekommande av arvode och utlägg (»Gebühren und Auslagen»). Stadgandet anses konstituera ett konkurrerande forum för talan av rättegångsfullmäktig och biträde, deras substitut och rättsinnehavare mot huvudman eller annan som svarar för betalningen, t. ex. borgensman,
ävensom för talan av substitut mot fullmäktig som satt honom i sitt ställe. Behörigt forum är domstolen i första instans, även om kostnaderna uppstått i högre rätt och oavsett om processen är anhängig därstädes eller anhängigheten upphört. Avtal om arvode eller utlägg utgör intet hinder för behörigheten. Stadgandet reglerar endast kompetensen de allmänna domstolarna emellan; specialdomstol är ej behörig på den grund att den handlagt huvudmålet.1
Ett stadgande av liknande innebörd som det nyssnämnda tyska förekommer också i den österrikiska civilprocessordningen § 95.2 Den norska loven om rettergangsmaaten for tvistemaal innehåller stadganden, som innebära att fullmäktig kan begära att arvode (»godtgjørelse») fastställes av rätten under målets behandling eller inom en månad sedan den avslutats, om intet annat avtalats mellan honom och huvudmannen (§ 52); krav på ersättning för utlägg och arbete kan alltid anhängiggöras hos den domstol, som handlägger eller handlagt huvudmålet ,när denna domstol icke är Høiesteret (§§ 7, 35), ett specialfall av det fakultativa forum för accessoriska anspråk.3 Enligt dansk rätt kan, om avtal ej träffats rörande fullmäktigs arvode, dettas belopp fastställas av rätten under behandlingen av huvudmålet eller i särskilt mål, men något egentligt forum för tvister om arvode uppställer icke den danska processlagen.4
Svensk 1600-talspraxis torde hava recipierat den ovan omtalade gemeinrättsliga regeln att domaren i huvudmålet äger bestämma rättegångsfullmäktigs arvode. Något otvetydigt uttryck därför finnes visserligen icke hos ABRAHAMSSON5 eller i den avhonom åberopade Svea hovrätts förordning den 20 maj 1709 an-
gående advokater och sakernas utförande i hovrätten,1 men å andra sidan motsäga ej heller uttalandena i nämnda källor ett dylikt antagande. I den tidigare upplagan av sin framställningav civilprocessen upptager emellertid NEHRMAN2 klart och tydligt den särskilda forumregeln: »Salarium beror på theras egitöfwerens kommande ... Men i fall intet wist lofwadt är, och the ey heller kunna förena sig, lämnas thet til Domarens utsättiande in foro factæ Advocationis, som bäst wet, hwad beswär Advocaten haft med saken, och förnummit thes skickelighet.»
Stadgandet i 15: 12 RB av 1734 års lag har tydligen grundats omedelbart på NEHRMANS uttalanden; någon bestämmelse i ämnet förekommer icke i något tidigare förslag till rättegångsbalk ändet som av SJÖGREN daterats till år 1734.3 Bestämmelsen är liklydande med det i lagen upptagna stadgandet; NEHRMANS hänvisning till »forum factæ Advocationis» har översatts med uttrycket »domaren som sist i saken dömt». Förarbetena till lagen innehålla intet av betydelse för lagrummets utläggning.4
Samma omdöme kan fällas om de flesta processrättsliga arbeten som sett dagen efter tillkomsten av lagen. Ur NEHRMANS senare upplaga av verket över civilprocessen är endast att anteckna, att författaren upptager fullmäktigarvode bland det som av någon huvudsak flyter, 10: 12 RB, därmed anslutande sig till gemeinrättsliga förebilder.5 Varken FLINTBERG,6 DELLDÉN,7 J. H.BACKMAN8 eller C. E. BACKMAN9 har något av intresse att anföra
rörande tolkningen av 15: 12. SCHREVELIUS1 och BROOMÉ2 återgiva endast lagens stadgande, och WREDE3 har ej heller någon vidlyftigare utläggning av detsamma. WREDE upptager stadgandet i 15: 12 bland speciella sakliga fora, hörande till den grupp som kännetecknas därav, att tvenne mål förhålla sig till varandra såsom huvudsak och bisak. Regeln gäller enligt WREDE även för det fall att frågan gjorts till föremål för särskild rättegång.4Har fullmäktigen icke fört partens talan i den domstol som sist dömt i saken, hör tvisten ej till denna domstol utan till den vid vilken han senast uppträtt i målet.
Liksom WREDE behandlar KALLENBERG5 bestämmelsen i 15: 12 i framställningen av fora för talan, varigenom ett accessoriskt anspråk göres gällande. Grunden för stadgandet finner KALLENBERG mera omedelbart i ändamålsenlighetshänsyn: den domstolsom sist dömt i saken är bäst i tillfälle att pröva arvodesanspråket. Det är av denna anledning bestämmelsen icke är tillämplig då avtal föreligger. Behörigheten tillkommer den domstol, som sist dömt i saken och vid vilken fullmäktigen i sådan egenskap sist uppträtt. Huvudmannen har att styrka att avtal träffats; en invändning härom är icke nog för att föranleda talans avvisande. Slutligen framhåller KALLENBERG, att stadgandet i 15:12 icke berör frågan om behörigheten att upptaga av fullmäktig förd talan om ersättning för utlägg som han gjort i rättegången.
Av förslagen till reform av rättegångsväsendet bibehåller flertalet den gällande rättens regler i nu förevarande avseende. Ett undantag utgör emellertid lagkommittén, som föreslagit avskaffande av den särskilda regeln om bestämmande av rättegångsfullmäktigs arvode. »Commiteen har», heter det, »funnit mindre lämpligt att låta frågor om fullmäktigskapsarfwode, hwilke ofta föranleda långsamma twister, utföras i annan, än den Rätt, hwarunder swaranden i allmänhet lyder. Upplysning står, utan synner
lig swårighet, att winna om det beswär, fullmäktigen haft; och sedan bör hwilken Domstol som helst kunna pröfwa, hwad derföre skäligen må betalas».1
Äldre lagberedningen föreslog återigen upptagande av en bestämmelse motsvarande nuvarande 15: 12 RB. Beredningen anför härom följande.2 »Endast i det fall bör för domaren komma i fråga att afgöra delo emellan fullmäktig och hufwudman om arfwode för fullmäktigskapet, att derom ej på förhand blifwit aftaladt dem emellan, och anmälan hos domaren sker, att de om beloppet ej kunna sämjas. Att den Rätt åter, der fullmäktigen saken fört eller, om han fört den wid flera Rätter, den Rätt, der han saken sist förde, bör wara bäst i tillfälle att bedöma både beskaffenheten af fullmäktigens åtgöranden och hwad han för sitt beswär skäligen njuta må, torde lika litet kunna motsägas, som det lämpliga deri bestridas, att i sådan sak fullmäktigen må komma till sin rätt utan behof af formlig rättegångsanställande emot hufwudmannen.» I anledning härav upptog beredningen i I 30: 27 av förslaget följande stadgande: »Är ej genom aftal emellan hufwudman och fullmäktig wisst belopp bestämdt, och kunna de ej derom sämjas; sätte, då anmälan derom sker, den Rätt der fullmäktigen saken fört eller, om han fört den wid flera Rätter, den Rätt der han den sist förde, ut hwad han af hufwudmannen skäligen njuta må.» Det föreslagna stadgandet har utan tvivel varit av betydelse för den senare rättsutvecklingen, särskilt i så måtto att det uttryckligen angavs att frågan skulle upptagas efter anmälan samt att behörig domstol skulle vara den där fullmäktigen sist uppträtt,3 något som icke framgår av 15:12 RB.
I tydlig anslutning till det senast refererade förslaget ifrågasatte Nya lagberedningen, att arvode som ej vore fastställt genom överenskommelse skulle, när fråga därom väcktes, bestämmas av den domstol där fullmäktigen fört talan, eller om talan blivit förd vid flera domstolar av den varest talan sist fördes.4
Processkommissionen har icke upptagit några bestämmelser i ämnet utan låtit med utarbetande därav anstå till redigeringen av den blivande rättegångslagens text.1
De tvenne stadganden i lagen, som beröra rättegångsfullmäktigs arvode, äro följande.
18: 5 HB: Syssloman njute skälig arvodes lön, så ock vedergällning för det, som han å annans ärender rätteligen kostat haver. Är ej avtal därom gjort, eller åsämjer dem ej; ligge det då till rätten.
15: 12 RB: Åsämjas ej fullmäktig och huvudman om arvodeslön, och är ej visst avtal därom gjort; pröve domaren, som sist i saken dömt, vad fullmäktig skäligen förtjänt haver; och äge han rätt, att hålla de rättegångsskrifter kvar, som han om händer fått, till dess han sin betalning får.
Av dessa båda lagrum upptager det förra den privaträttsliga bestämmelsen om sysslomans rätt till ersättning för arbete2 och utlägg. Han skall erhålla skäligt arvode samt gottgörelse förrätteligen gjorda utlägg. Lagrummets andra punkt torde icke innehålla något som ej skulle följa av eljest gällande rättsgrundsatser, men det synes att lagstiftaren haft i tanke frågan huruvida avtal träffats om ersättningen. Härmed har lagrummet fått en direkt anknytning till 15: 12, där ett stadgande givits om bestämmande av arvode (ej ersättning för utlägg) åt rättegångsfullmäktig, d. v. s. syssloman vilkens syssla bestått i utförande av rättegång, för det fall att kontrahenterna ej åsämjas och avtal ej träffats om arvodet. Domaren som sist dömt i det målfullmäktigen omhänderhaft skall då pröva vad han skäligen förtjänt haver. Tvist om arvode i övriga fall så ock tvist överhuvud om ersättning för utlägg upptagas, såsom 18:5 HB giver vid handen, av domstol i vanlig ordning.
Såsom redan NEHRMAN framhållit motiveras särbestämmelsenom behandling av vissa arvodesfrågor därav, att den domstol, som avdömt det mål genom vars utförande arvodet intjänats, bäst kan bedöma huru mycket arbete fullmäktigen nedlagt på
processföringen och vilken skicklighet han därvid visat. KALLENBERG uttalar, att grunden till föreskriften i 15: 12 är att söka mera omedelbart i ändamålsenlighetshänsyn och icke blott ellerens förnämligast i arvodesmålets accessoriska förhållande till den rättegång vari fullmäktigen uppträtt. Man kan emellertid säkerligen gå ännu längre och påstå, att grunden uteslutande ligger i nämnda hänsyn. Arvodesanspråket i det fall att avtal träffats ävensom anspråket på ersättning för utlägg torde vara lika mycket eller lika litet accessoriskt som det i 15:12 nämnda anspråket på arvode. Det vill synas som skulle denna tankegång om den fullföljes strikt medföra, att bestämmelsen i 15: 12 icke upptages bland fora för accessoriska anspråk. WREDE och KALLENBERG följa emellertid här den uppställning, som angivitsav NEHRMAN då han sammanförde 15: 12 med 10: 12.
En sådan sammanställning har så mycket mindre berättigande som det är ganska klart, att 15: 12 icke innehåller någon vanlig forumbestämmelse, jämförlig med 10: 12 eller andra i 10 kap. upptagna stadganden. Redan placeringen i 15 kap. bör härvidlag framkalla betänksamhet, låt vara att man ej får ställa alltförstora anspråk på systematiken i RB. Än vidare göra stadgandets såväl grund som formulering tydligt, att man har att göramed ett särskilt fall av judiciell prövning. Den ovan angivna motiveringen för bestämmelsen kan icke hava avseende å något annat än fastställande av arvodets belopp när tvist därom råder, vilken icke kan slitas genom tolkning av ingånget avtal rörande arvodet, såsom pactum de quota litis eller dylikt.1 Däremot finnes intet skäl varför den domstol som sist dömt i målet skulle vara att föredraga framför huvudmannens forum domicilii när det gäller bedömande av betalningsskyldigheten i övrigt. Lagen säger vidare, att domaren som sist i saken dömt skall pröva vad fullmäktig skäligen förtjänt haver, en formulering som osökt giver uttryck åt tanken att denne domare endast har att efter skälighetsprövning fastställa arvodets belopp.2 Det vore onek
ligen egendomligt om lagstiftaren här skulle hava givit en borgenär möjlighet att omedelbart i högre rätt anhängiggöra en regelrätt kondemnatorisk talan. Lagstiftaren skulle då hava avsett att fullmäktigen för att få ut sin rätt enligt 18: 5 HB borde föra två olika processer, en rörande utlägg vid huvudmannens forum domicilii och en annan om arvodet vid den domstol som sist i saken dömt, då som ofta är fallet dessa fora representera olika domstolar. Man kan icke gärna utan starkt tvingande skäl, vilka ingalunda äro för handen, antaga en sådan tolkning av lagen.
Praxis har ej heller ställt sig på denna ståndpunkt. I samtligade av förf. påträffade i Nytt Juridiskt Arkiv refererade fall, då Högsta domstolen bifallit ansökningar enligt 15: 12 RB, har domstolen inskränkt sig till att »bestämma» eller »fastställa» visst arvodesbelopp eller »förklara att arvodet skall utgöra» visst belopp, ehuru sökandena begärt utbekommande av arvode eller huvudmannens förpliktande att utgiva sådant.1 Hovrätterna torde följa samma praxis.2 Prövningen jämlikt 15: 12 av vad fullmäktig skäligen förtjänt haver får sålunda till resultat ett fastställande av arvodesbeloppet, ej ett utdömande av detsamma. Det är också uppenbarligen bäst överensstämmande med överrättsförfarandets anordning. Denna skulle knappast tillåta en prövning av betalningsskyldigheten med avgörande över alla de sakinvändningar inklusive kvittningsyrkanden som huvudmannen ju icke kan betagas rätten att framställa.3
Att icke kondemnatorisk dom utan endast fastställande av arvodets belopp gives står i god överensstämmelse med att överrätternas prövning av arvodesfrågan sker i ansökningsärende, ej efter stämning. Huruvida denna praxis grundar sig på det ovan citerade uttalandet av äldre lagberedningen torde ej med säkerhet kunna avgöras, men sannolikt synes att nämnda uttalande ej varit utan betydelse i förevarande avseende. Vad angår underrätternas praxis lämna rättsfallssamlingarna helt naturligt icke någon säker vägledning. Stämning har emellertid i några fall kommit till användning, och meningen har väl dåvarit att utverka kondemnatorisk dom.1 Huruvida det ansetts möjligt att erhålla sådan dom vid underrätt, som varit kompetent enligt 15: 12 men ej huvudmannens forum domicilii, lämna rättsfallen ej upplysning om. Då denna domstol endast är behörig att bestämma arvodets belopp, synes i varje fall kondemnatorisk dom kunna givas blott under den förutsättning att tvisten är begränsad till att gälla beloppets skälighet; i annat fall måste domstolen stanna vid ett fastställande av beloppet. Ersättning för utlägg kan icke vare sig utdömas eller fastställas av den enligt 15: 12 kompetenta domstolen, i det att en fast praxis tolkar uttrycket »arvodes lön» i nämnda lagrum strikt efter orden.2 Huruvida detta är så lämpligt kan måhända ifrågasättas.3
På grund av det anförda torde man kunna fastslå följande. 15:12 innehåller en regel om sättet för fastställande av arvodesbelopp då avtal om arvode ej träffats och parterna ej kunna enas om beloppets storlek. Fastställande sker efter ansökan av fullmäktigen hos den domstol som sist i saken dömt. Är denna underrätt, kan stämning användas. Genom beslut i arvodesfråga jämlikt 15: 12 bestämmes med bindande verkan arvodets belopp, men beslutet är icke exigibelt. Vill fullmäktigen utsöka
beloppet måste han alltså stämma huvudmannen för att få betalningsskyldighet ålagd denne. Undantag torde kunna föreligga då arvodesfråga instämts till underrätt och tvist blott varit om arvodets belopp, i vilket fall synes kunna givas beslut medverkan av exigibilitet. Ersättning för utlägg omfattas icke av 15: 12; anspråk därpå måste framställas efter stämning i vanlig ordning.
Från dessa satser har man att utgå vid tillämpningen av 15: 12. Stadgandet giver emellertid upphov till ett flertal intressanta spörsmål, vilka måste närmare belysas. Först må framhållas, att varken lagrummets lydelse eller andra skäl föranleda till den meningen, att fullmäktig skulle vara nödsakad att vid tvist om arvode varom avtal ej träffats först vända sig till den enligt 15: 12 behöriga domstolen och hos denna utverka fastställandeav arvodet för att sedan stämma på det fastställda beloppet, eventuellt jämte gjorda utlägg. Detta tillvägagångssätt är praktiskt om huvudmannen likviderat utläggen men vägrat betala arvodet, enär han anser att det debiterats för högt, eller om han betalat endast en del av vad fullmäktigen fordrat, och ingen anledning finnes att huvudmannen ej kommer att frivilligt gälda det belopp domstol jämlikt 15: 12 kan komma att fastställa eller den del därav som han ännu ej må hava erlagt. Men har huvudmannen ej betalat vare sig arvode eller utlägg, har han kanske rent av ej låtit sig avhöra sedan han fått räkning därå och fullmäktigen således ej vet om huvudmannen kommer att bestridadet fordrade arvodets belopp, eller har han gjort andra erinringar mot arvodeskravet eller kan han ej förväntas betala med mindre han får en exigibel dom emot sig, så ställer sig förhållandet annorlunda. Det synes i dylika fall vara ur praktisk synpunkt lämpligare att fullmäktigen stämmer huvudmannen till dennes forum domicilii för att utverka åt sig en kondemnatorisk dom å arvode och utlägg.1 Gör huvudmannen då anmärkning mot det för arvode debiterade beloppet och är domstolen icke kompetent enligt 15: 12, kan den icke rimligen avvisa ar
vodeskravet utan prövning, enär fullmäktigen är berättigad att erhålla en kondemnatorisk dom därå.1 Domstolen är endast obehörig att bestämma arvodets belopp och den bör därför, om den finner arvodesanspråket grundat, hänvisa fullmäktigen att hos vederbörande enligt 15: 12 kompetenta domstol söka fastställande av beloppet. Huruvida domstolen under tiden till dess sådant utverkats bör låta stämningsmålet vila torde bero på omständigheterna. Föreligger ej behov av processföring rörande andra tvistepunkter, synes det vara lämpligast förklara målet vilande att på anmälan av fullmäktigen åter upptagas sedan han erhållit lagakraftvunnet fastställande av arvodesbeloppet.
Tillämpning av regeln i 15: 12 om fastställande av arvodesbelopp kan således förekomma dels utan samband med redan anhängiggjord rättegång om betalning för arvodet, dels också när sådan rättegång inletts och svaranden däri bestritt fordrat arvodesbelopp. Vidare kan tillämpning av 15: 12 ifrågakomma då fullmäktigen kvittningsvis framställt arvodesanspråk i redovisningstvist eller annan rättegång, som huvudmannen anställt, och huvudmannen bestritt det sålunda fordrade beloppetsskälighet.2 Även i detta fall synes domstolen, därest den finner kvittningsanspråket grundat, böra hänvisa fullmäktigen att söka fastställande av arvodets belopp vid behörigt forum, och dessutom torde domstolen böra förelägga honom att inom viss tid styrka att sådant fastställande sökts vid äventyr att målet eljest avdömes utan prövning av kvittningsyrkandet.3 Förutsättning för att domstol i anhängigt mål skall hänvisa fullmäktig att söka fastställande av arvode är naturligen, att det ej visas att avtal träffats om arvodet. Bevisskyldigheten i detta hänseende torde
böra anses åligga den som påstår att avtal ingåtts.1 Kan fullmäktigen visa, att huvudmannen medgivit det fordrade beloppet, eller huvudmannen att fullmäktigen godtagit ett mindre belopp, bör naturligtvis någon hänvisning ej givas; åsämjande föreligger då och 15: 12 är icke tillämplig.
Ett särskilt spörsmål uppkommer då huvudman, som blivit stämd å arvode, uteblir vid första rättegångstillfället, nämligen om tredskodom kan meddelas å arvodeskravet. Starka praktiska skäl tala onekligen härför, ty det är i detta som i andra liknande utevarofall klart, att utevaron i allmänhet innebär att gäldenären ej vill bestrida kravet, och huvudmannen har ju alltid möjlighet att efter återvinning få 15: 12 tillämpad. Emellertid gäller ju den regeln, att domstolen i svarandens utevaro har att ex officio beakta absoluta behörighetsregler och där anledning föreligger fordra bevis av käranden för sin behörighet.2 Fullmäktigen borde därför strängt taget visa, att avtal ingåtts eller att åsämjande om beloppet föreligger. Kan han visa avtal, finnes ur forumsynpunkt intet hinder för tredskodom, liksom ej heller om han styrker att huvudmannen medgivit beloppet. Visas intetdera, måste man lita till en fiktion: fullmäktigen anses hava påstått åsämjande eller avtal om beloppet och huvudmannen har genom sitt uteblivande gjort fullmäktigens påstående härutinnan ostridigt.3 Rörde det sig om en materiellträttslig fråga, skulle detta resonemang väl kunna godtagas; mera tvivelaktigt blir det när det som här gäller ett faktum av processuell relevans. Emellertid böra praktiska hänsyn vara utslagsgivande, och dessa synas leda till att tredskodom bör kunna meddelas. Fullmäktig, som stämt huvudman till hans forum domicilii på en kostnadsräkning upptagande arvode och ersättning för utlägg, bör alltså ej av 15: 12 hindras från att erhålla tredskodom å räkningens saldobelopp.4
Vid behandlingen av spörsmålet om meddelande av tredskodom å arvodesfordran har förutsatts, att 15: 12 innehåller en absolut behörighetsregel, som ej medgiver konkurrens med huvudmannensforum domicilii och skall av domstol iakttagas ex officio. Ehuru allt för starka sakliga skäl ej torde föreligga för en absolut tilllämpning1 — frågan om arvodes belopp kan utan större svårighet i vår nuvarande processordning prövas på grundval av handlingarna i målet —, lärer dock lydelsen av gällande lag föranleda sådan tillämpning. Någon anledning att antaga konkurrens med huvudmannens forum domicilii giver ej lagrummets lydelse med den kategoriska formuleringen: »pröve domaren som sist i saken dömt.»2 Vad angår officialprövning av behörigheten enligt 15: 12 torde stadgandet i 10: 29: 6 vara avgörande, då det här gäller fråga av beskaffenhet att kunna utan föregående stämning upptagas av domstol. Visserligen synes förevarande spörsmål icke hava särskilt observerats under förarbetena till 1901 års lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, genom vilken lag frågan om domstolskompetensens natur reglerades,3 men lagrummets lydelse medgiver näppeligen att lämna arvodesfrågor enligt 15: 12 utanför dess tillämpningsområde. Föreligga därför förutsättningarna för prövning enligt 15: 12, har domstol att ex officio tilllämpa bestämmelsen vare sig ansökan eller stämning kommit tillanvändning.4 Praxis synes också hava intagit denna ståndpunkt, ehuru något direkt uttalande av Högsta domstolen i frågan icke föreligger.5
Härefter upptagas till behandling vissa spörsmål rörande handläggning av ansökan om fastställande av arvode enligt 15: 12.
Det viktigaste av dessa angår innebörden av uttrycket »fullmäktig» i nämnda lagrum. Man torde kunna säga, att genom en felaktig tolkning av uttrycket i fråga en praxis uppkommit, vilken lämnat mindre goda resultat och som först under de sista åren börjat ändras i mera tillfredsställande riktning.
Lagen skiljer i 15 kap. RB icke mellan processuell fullmäktig och privaträttslig syssloman, något som sammanhänger med att skillnaden mellan fullmakt och uppdrag ej stod klar för lagstiftaren.1 Det kan emellertid icke vara föremål för tvekan att ordet »fullmäktig» i 15: 12 bör anses beteckna ej processuell fullmäktig i och för sig utan syssloman, som har arvodesanspråk på grund av processuellt fullmäktigskap. Det är denne senare som är anspråkets bärare och i följd därav kan göra det processuellt gällande. Det fastställande av arvodes belopp varom 15: 12 handlar är ju uppenbarligen av processuell natur, och därför är enligt allmänna processuella grundsatser innehavaren av anspråket och endast han legitimerad att söka fastställande. Ett substitut, som icke har någon materiellträttslig rätt gentemot huvudmannen,2 kan icke få söka fastställande mot denne; det skulle ju innebära att man läte substitutet göra gällande en rätt som icke existerar, ty beloppet av huvudfullmäktigens arvode kan substitutet tydligen icke få fastställt. Å andra sidan är var och en som innehar ett arvodesanspråk mot huvudmannen legitimerad att söka fastställande, vare sig han grundar anspråket på att han själv uppträtt som rättegångsfullmäktig3 eller att han genom substitut ombesörjt fullmäktigskap eller slutligen därpå, att han genom överlåtelse förvärvat annans gentemot huvudmannen bestående rätt till arvode på grund av fullmäktigskap. Substitut synes böra få gentemot huvudfullmäktigen söka fastställande av det arvodesbelopp, varå han har anspråk mot denne; man kan till stöd härför åberopagrunderna för 15: 12.4
Det anförda synes leda till följande slutsatser. Då ansökan om fastställande göres är en förutsättning för bifall till ansökan, att sökanden har en materiell rätt till arvodet i fråga. Bestrides icke denna rätt av motparten, torde domstolen ej hava anledning att ingå i prövning av frågan, i enlighet med vad som gäller i vanlig civilprocess. Domstolen har så mycket mindre orsak härtill som fastställandet ej giver någon exekutiv titel. Göres däremot invändning om att sökanden ej är materiellträttslig innehavare av arvodesanspråket, har han att förete bevis därom. Detta kanske därigenom att han visar att han haft motpartens uppdrag att, ombesörja det fullmäktigskap som givit upphov till anspråket,1 eller i den mån han ej personligen utfört talan styrker, att annan fullmäktig som företrätt motparten överlåtit sitt arvodesanspråk på sökanden eller av denne gottgjorts för sitt sysslande. Däremot kan det icke tilläggas någon betydelse i och för sig huruvida sökanden uppträtt i den instans, till vilken ansökan riktats, eller om han över huvud varit processuell fullmäktig i målet. Detär ju icke det processuella fullmäktigskapet utan den materiella rätten, som grundar behörighet att söka fastställande.
Dessa synpunkter hava först småningom under sista tiden börjat göra sig gällande i praxis. Tidigare har man lämnat å sido frågan om sambandet mellan materiell rätt och behörighet att söka fastställande; i stället har avseende fästs vid det processuella fullmäktigskapet.2 Att detta lett till praktiskt föga tillfredsställande resultat, särskilt när det gällt ansökningar av substitut,3
kan icke förvåna. Emellertid synes en mera rationell praxis varapå väg att bryta igenom i Högsta domstolen. Följande rättsfallsreferat torde giva en överblick över utvecklingens gång.
NJA 1914 s. 187. J., innehavare av juridisk byrå, sökte hos K. M:t att X. måtte förpliktas utgiva visst belopp såsom fullmäktigarvode i ett av K. M:t slutligen avgjort mål. Talan hade förts vid HR av A. och W. på grund av fullmakt av X. för N. och underfullmakt av denne för innehavaren, i HovR av S. med fullmakt av X. för W. och underfullmaktav denne för S., hos K. M:t av F. med innehavarfullmakt av X. N., W., S. och F. hade överlåtit sina arvodesanspråk å J. X. förklarade att han uppdragit åt J. att sköta målet och att denne redan fått ersättning för sysslandet med målet i HR:n och HovR.n. HD:s majoritet (Just.-R:n Billing, Sundberg, Skarstedt, von Seth, Wedberg): Enär ingendera av N.,W. och S. hos K. M:t varit ombud i omförmälda mål, och vid sådant förhållande frågan om bestämmande av deras arvode icke tillhörde K. M:ts omedelbara bedömande, kunde ansökningen icke upptagas till prövning i vidare mån än såvitt anginge arvode för det fullmäktigskap F. i målet utövat hos K. M:t. Just.-R. Leijonhufvud, med vilken Just.-R. Grefberg instämde: Enär i ärendet får anses upplyst, att J. haft uppdrag av X. att såsom fullmäktig själv eller genom annan utföra hans talan i omförmälda, slutligen av K. M:t avgjorda mål, samt att N., W. och S. på anmodan av J. uppträtt såsom ombud i målet, finner jag prövningen av det arvode, som J. äger räkna sig till godo, jämväl böra omfatta bemälda tre ombuds sysslande.
NJA 1916 s. 193. Advokaten U. sökte hos K. M:t att H. måtte förpliktas till honom utgiva visst belopp såsom arvodeslön i ett av K. M:t slutligen avgjort mål. Talan hade förts vid HR av L. med fullmakt av H. för L. och U., i HovR av U. med innehavarfullmakt in blanco av H. Hos K. M:t hade H:s deduktion ingivits av S. med en liknande fullmakt av H., utfärdad senare än den förra, medan dupliken ingivits av U. med stöd av underfullmakt av S. L., som drev advokat och inkassorörelse, och S. hade överlåtit sin rätt till fullmäktigarvode i målet å U. H. bestred bifall till ansökningen enär han träffat avtal om arvode med L., vilken erhållit hans uppdrag att föra talan i målet; U. ägde icke bättre rätt än L., genom vilken U. och S. erhållit de fullmakter på grund varav de uppträtt i målet. HD (Just.-R:n Hederstierna, Skarstedt, Améen, Svedelius, Wedberg): Enär L. icke hos K. M:t varit ombud i omförmälda mål, kunde frågan om arvode åt honom icke i den ordning den väckts komma under prövning. Arvodet för det fullmäktigskap U. utövat i hovrätten bestämdes till visst belopp, likaså arvodet för U:s fullmäktigskap hos K. M:t och arvodet för S:s fullmäktigskap där sammastädes.
NJA 1929 s. 248. Advokaterna L. och S. instämde M. till dennes forum domicilii, en HR, med yrkande om utbekommande av visst belopp enligt kontokuranter. I dessa funnos upptagna bl. a. ett belopp utgörande arvode för utförande av M:s talan i ett mål vid Stockholms RR och ett annat belopp utgörande arvode för utförande av M:s talan isamma mål hos K. M:t. I målet hade S. uppträtt inför RR:n vid åtta rättegångstillfällen; vid tre rättegångstillfällen hade annan person företrätt M. med stöd av en av S. utfärdad fullmakt. I HovR:n hade M.företrätts av X. med fullmakt för envar av L. och S. eller innehavaren, hos K. M:t likaledes av X. med fullmakt av M. för S. och underfullmakt av S. för innehavaren. De av X. till K. M:t ingivna skrifterna hade varit försedda med L:s och S:s firmatryck. Inför HR:n godkände M. beloppet av arvodet för talans utförande hos K. M:t, men bestred skäligheten av det belopp som debiterats för fullmäktigskapet i RR:n. HR:n utdömde det förra beloppet och en del av det senare. HovR:n ansåg, att enär S. vid RR:n varit ombud för M. men icke i HovR:n eller hos K. M:t inställt sig såsom rättegångsombud för denne, det jämlikt 15: 12 tillkommit RR:n att bestämma det arvode S. skäligen förtjänat för utförande av M:s talan därstädes, varför HR:ns utslag i denna del undanröjdes. HD (Just.-R:n Petrén, Bergman, Christiansson, Wedberg, Högstedt): En av de debetposter i L:s och S:s kontokuranter, vilka M. lämnat utan anmärkning, gäller arvodet till dem för utförande av talan hos K. M:t i det av RR:n avgjorda målet. Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit finner HD sig jämlikt 15: 12 äga att pröva vad S. skäligen förtjänat i arvodeslön för sitt fullmäktigskap vid RR:n i nämnda mål.
NJA 1932 s. 545. F. sökte hos K. M:t åläggande för E. att utgiva visst belopp som arvode och ersättning för utlägg i ett av K. M:t slutligen avgjort mål. Talan hade förts vid HR av W., biträdande jurist å A:s advokatbyrå, i HovR av O. med fullmakt, utskriven å advokatbyråns blankett, av E., hos K. M:t av F. med fullmakt av enahanda beskaffenhet. A., W. och O. hade å F. överlåtit sina anspråk på arvode och ersättning för utlägg i målet. HD:s majoritet (Just.-R:n Sundberg, Leijonhufvud, Edelstam, Stenbeck): Vidkommande bestämmande av ombudsarvode, så enär W. på grund av anställning å A:s advokatbyrå fört talan för E. vid HR:n samt O. och F. utfört E:s talan i HovR:n och hos K. M:t efter uppdrag från A.; alltså och då A., W. och O. å F. överlåtit anspråken på ombudsarvode i målet, prövade HD skäligt bestämma ombudsarvodet i de olika instanserna till vissa belopp. Just.-R. Molin fann ansökningen i vad den avsåge bestämmande av arvode för W. och O., vilka ej varit E:s rättegångsombud hos K. M:t, icke kunna av HD till omedelbar prövning upptagas; vidkommande åter bevakningen av E:stalan i målet hos K. M:t fann nämnda Just.-R. skäligt bestämma det F. därför tillkommande arvodet till visst belopp.
Man torde av dessa rättsfallsreferat finna hurusom den ovan hävdade uppfattningen av begreppet »fullmäktig» i 15: 12. såvitt känt först företrädd 1914 av Just.R:n GREFBERG och LEIJONHUFVUD,
är på väg att bestämma praxis i Högsta domstolen, ehuru representanter för den hävdvunna meningen alltjämt synas finnas inom domstolen. Motiveringen i 1929 års rättsfall förefaller visserligen närmast avsedd att dölja den brytning med äldre praxis, som framtvangs av ändamålsenlighetshänsyn,1 men i 1932 års rättsfall är motsättningen mot nämnda praxis, representerad av den skiljaktiga meningen och av rättsfallen 1914 och 1916, tydlig och klar. Man torde kunna förvänta, att domstolen drager konsekvenserna av detta avgörande och låter den verklige innehavaren av arvodesanspråket erhålla fastställande, vare sig han uppträtt i målet eller icke.2 Detta kommer att medföra en nödig och nyttig förenkling av proceduren vid fastställande av arvodesbelopp,3 samtidigt som materiellträttsligt riskabla avgöranden, såsom i substitutfallen förekommit, undvikas.
Härefter återstå endast några mindre omfattande ehuru ingalunda oviktiga frågor rörande tillämpningen av 15: 12 i ärenden rörande fastställande av arvodesbelopp. Vad det närmare bestämmandet av den in casu behöriga domstolen angår, bör man naturligen ej, därest den materiella rättsställningen lägges till grundför legitimation att söka fastställande, tillämpa regeln att behörighet tillkommer den domstol som sist dömt i saken och där fullmäktigen i sådan egenskap sist uppträtt.4 I stället bör den domstol anses kompetent som varit den sist dömande av dem, vilka det av sökanden framställda arvodesanspråket avser. Finnes sökanden icke innehava anspråket på arvode såvitt angår nämnda domstol, avvisas ansökan utan prövning.
Den mot vilken ansökan om fastställande av arvodesbelopp må
riktas är enligt 15: 12 »huvudmannen». Ovan har uttalats, att såsom huvudman bör anses huvudfullmäktig när substitut söker fastställande av det arvode han har att fordra av denne. Men även mot annan uppdragsgivare som ensam eller jämte huvudmannen anmodat fullmäktig att föra dennes talan,1 så ock mot den som efter särskilt åtagande svarar för arvodets gäldande,2bör ansökan kunna riktas. Det är ju icke egenskapen av huvudman i och för sig som grundlägger skyldighet att betala arvode, vilken skyldighet tydligen är legitimationsgrund för förklarandeparten i ansökningsärendet. Lagens ratio gör sig också i lika mån gällande, vare sig nämnda skyldighet är förenad med ställningen av processuell huvudman eller icke.3
Ansökan om fastställande av arvodes belopp kommuniceras givetvis med motparten. Inkommer denne icke med förklaring inom förelagd tid, torde ansökan böra bifallas där ej innehållet avhandlingarna i ärendet föranleder annat. Framgår av handlingarna att avtal träffats, upptages ansökan ej till prövning;4 utvisade att parterna enats om visst belopp, bör utgången bliva densamma.5 Förklarandeparten kan göra invändning om att sökanden ej är innehavare av arvodesanspråket, att avtal träffats eller att sökanden godtagit visst belopp. Det första invändningsfallet har ovan behandlats; för de två senare invändningarna torde förklarandeparten vara bevisskyldig.6 Finner rätten någon av nämnda invändningar befogad, bör ansökan avvisas utan prövning. Visar förklarandeparten att han betalat sökanden visst belopp och finner domstolen detta vara skäligt, synes något fastställande ej vara påkallat, utan domstolen torde med konstaterande härav böra lämna ansökningen utan vidare yttrande. Påstår förkla
randeparten att han medgivit det debiterade beloppet,1 torde likväl beloppet böra fastställas enär sökanden kan behöva utverka sig en kondemnatorisk dom. Invändningar om att sökanden ej har någon betalningsrätt på grund av preskription, efterskänkandeeller dylikt, eller därom att kvittningsgill motfordran föreligger lämnas utan avseende såsom ej angående frågan om arvodetsbelopp.
Spörsmålet om kostnaderna i ansökningsärendet regleras avde vanliga reglerna om ersättning för rättegångskostnad i 21 kap. RB. Har fastställandet varit nödigt för att sökanden skall kunna komma till sin rätt, bör alltså ersättning tilläggas honom för vad han varit trängd kosta å ärendet.2 Men har det varit onödigt, såsom om förklarandeparten visar att avtal förelegat eller att han på bindande sätt medgivit beloppet eller att sökanden godtagit ett erlagt belopp, eller domstolen finner vad som sålunda medgivits eller som betalts vara skäligt, synes i stället sökanden såsom tappande i ärendet böra ersätta motpartens kostnad. Frågan huruvida ersättningen bör utdömas kondemnatoriskt eller endast tillbeloppet fastställas synes i någon mån tvivelaktig såvitt angår ersättning åt sökanden; att denne när han skall ersätta motparten bör förpliktas därtill med verkan av exigibilitet torde ej vara föremål för tvekan. Man kan ej undgå att fästa avseende vid den möjligheten, att sökande som fått arvode bestämt sedermera kan befinnas icke hava någon materiell rätt till arvodet.3 Det måste då framstå såsom otillfredsställande att sökanden med stöd av ett exigibelt beslut kunnat taga ut ersättningen av motparten. Därest fastställande av arvodes belopp sökts efter hänvisning av domstol i anhängigt mål, är det tydligen lämpligast att endast bestämma ersättningens belopp att utdömas av domstolen om utgången i huvudsaken därtill föranleder. Har däremot fastställande begärts utan samband med anhängig rättegång, kan ju sökanden om han icke får ett exigibelt beslut om ersättningen bliva tvungen att föra en särskild rättegång därom mot en huvudman som betalt det fastställda arvodet men vägrat gälda ersättningen, till exempel därför att han förmenar sig hava kvittningsgill mot
fordran å ersättningens belopp. Den praktiska betydelsen härav torde emellertid vara ringa, och det synes icke på den grund eller eljest motiverat att utdöma ersättningen kondemnatoriskt med den risk som ovan antytts. Regeln att ett exigibelt beslut om ersättning förutsätter en fastställd materiell rätt lärer böra ur rättssäkerhetens synpunkt upprätthållas.1 Det blir alltså huvudmannens forum domicilii som i sista hand får avgöra ersättningsfrågan, naturligtvis med hänsyn till ersättningens belopp bunden av vad den enligt 15: 12 kompetenta domstolen bestämt. Förstnämnda domstol kan vid kostnadsregleringen beakta jämväl det förhållandet, att huvudmannen i rättegång inför densamma styrkt någon omständighet, såsom avtal, medgivande, godtagande eller betalning, vilken han gjort gällande i ansökningsförfarandet och som där skulle hava friat honom från att ersätta kostnad men som han på grund av förfarandets skriftliga och summariska karaktär ej förmått ådagalägga i detta.