Högsta domstolens arbetsbalans. Antalet av de hos Högsta domstolen balanserade målen utgjorde vid utgången av nedanstående år:

 

balanserade	1928	1929	1930	1931	1932	1933	1934	1935	1935
revisionsmål	682	618	572	510	460	481	539	561	426
besvärsmål och underställda mål	315	403	446	410	520	555	489	419	261
summa	997	1,021	1,018	920	980	1,036	1,028	980	687

    Med den tillfälliga förstärkning av Högsta domstolens arbetskrafter som tillkom från och med den 1 oktober 1935 och skall upphöra under februari 1937 avsågs att åstadkomma en sådan nedgång i domstolens arbetsbalans att antalet oavgjorda mål icke överstege det antal av 500 à 550 som ansågs vara erforderligt för arbetets jämna gång i nedre revisionen.
    Av förestående tabell framgår att balansen från 1934 till 1935 minskat med 48 mål samt från 1935 till 1936 med 293 mål. Den stora nedgången i balansen under 1936 är i lika mån föranledd av minskning i antalet under året inkomna mål som av ökning i antalet avgjorda eller avskrivna mål. Under sist nämnda år inkom till nedre revisionen cirka 140 mål färre än under nästföregående år. Denna minskning torde till något mer än hälften vara beroende av den från och med den 1 juli 1935 gällande nya instansordningen i fråga om skiftesmål.
    Att nedgången i balansen icke skett i beräknad omfattning beror framför allt på förekomsten av ett osedvanligt stort antal vidlyftiga och invecklade mål — däribland några av Kreugerkoncernens sammanbrott föranledda mål av en för våra domstolar hittills okänd omfattning.
    I ändamål att söka uppnå den önskade nedgången i balansen har i årets statsverksproposition föreslagits en höjning av anslaget till extra revisionssekreterare från 18,000 kronor till 42,000 kronor. Härigenom skulle möjlighet beredas att anställa fyra extra revisionssekreterare för föredragning avstora mål.

G. Sm.

 

    Domsagonotariernas kompetens. I und. framställning d. 19 sept. 1936 hemställde styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, enligt uppdrag av föreningen, att ändring måtte vidtagas i domsagostadgan i syfte att antalet mål och ärenden som notarierna i domsagorna ägde handlägga såsom ordförande i häradsrätt måtte ökas, samt angav mål och ärenden som syntes kunna överlämnas till handläggning av notarierna.
    I avgivet yttrande påpekade Svea hovrätt, att de bestämmelser i vilka ändring påkallades meddelats så nyligen som 1933. Någon närmare utredning angående behovet att redan nu företaga mer eller mindre vittgående ändringar eller angående den lämpliga innebörden av sådana ändringar hade

icke av styrelsen förebragts. Efter en kritisk granskning av styrelsens förslag rörande mål och ärenden, vilka enligt styrelsens mening kunde överlämnas till handläggning av notarierna, fann hovrätten sig icke böra tillstyrka att domsagostadgans ifrågavarande bestämmelser nu upptoges till revision.
    Göta hovrätt påpekade att nu gällande bestämmelser angående notariernas behörighet trätt i kraft helt nyligen, d. 1 jan. 1936. Hovrätten ansåg anledning icke föreligga att nu åter upptaga detta spörsmål. De mål och ärenden, som enligt föreningens mening kunde överlämnas till handläggning av notarie, vore f. ö. ofta invecklade, svårbedömda eller eljest av sådan natur att de lämpligen borde handläggas av häradshövdingen.
    Hovrätten över Skåne och Blekinge framhöll att det av styrelsen till stöd för det framkomna förslaget först anförda skälet, att en lättnad i häradshövdingarnas arbetsbörda vore behövlig, icke närmare belysts. Tillräcklig erfarenhet av den nya arbetsfördelningens verkningar torde icke heller ännu hava vunnits. Det andra anförda skälet — försämringen i notariernas utbildning till följd av den minskade tingssittningen — hade jämväl så nyligen varit föremål för K. M:ts och riksdagens prövning, att det icke rimligen syntes kunna sättas i fråga att nu återupptaga detta grundligt utredda spörsmål till förnyad undersökning. Efter ytterligare kritik av styrelsens detaljförslag hemställde hovrätten att framställningen måtte lämnas utan avseende.
    Hovrätten för Övre Norrland ansåg att notarierna icke borde få handlägga mål där fråga kunde uppstå om ådömande av urbota straff och att det ej heller i övrigt förelåge skäl att ändra gällande bestämmelser i ämnet, varför framställningen avstyrktes.
    Hovrätternas utlåtanden voro enhälliga.
    K. M:t har d. 30 dec. 1936 funnit framställningen ej föranleda vidare åtgärd.