ERIK MARKS VON WÜRTEMBERG †.

 

Ett dödsbud framstår ofta såsom något ofattligt. Mer än eljest gäller detta, då den bortgångne intill det sista genom sin personlighets kraft och rikedom rest sig högt över vanliga mått och genomsnittsmänniskans skröpligheter, då han tillhört den lilla utvalda skara, som framför andra bidragit att giva prägel åt sin samtid, skapa dess karaktär, utforma dess silhuett. Och utan Erik Marks von Würtemberg hade de senaste decenniernas svenska kulturliv i flera hänseenden varit fattigare.
    Till det yttre sammanföll hans bana till en början med många andra svenska juristers; den förde från universitetet till domsagokansliet och vidare genom Svea hovrätt och justitierevisionen till lagstiftningsarbete inom justitiedepartementet. Kort efter sekelskiftet finna vi honom såsom välbeställd häradshövding i Södra Åsbo och Bjäre. Under senare år talade han ofta med förtjusning om livet och verksamheten nere i det idylliska Ängelholm, där han gärna skulle hava stannat. Men ödet hade annorlunda bestämt. Efter kort tid kallades han till svensk ordförande i 1901 års skandinaviska köplagskommitté, en händelse som blev av största vikt ej blott för inriktningen av hans följande verksamhet utan för hela det skandinaviska samarbetet. Efter ett par år fyllda av intensivt och fruktbärande lagstiftningsarbete— kanske de betydelse fullaste i den samnordiska lagstiftningens historia — utnämndes han 1903, vid fyrtiotvå års ålder, till justitieråd. Med ett kortare avbrott, föranlett av kallelse till konsultativt statsråd i Karl Staaffs första ministär, tillhörde han Högsta domstolen till 1913, då han ånyo fick sig anförtrodda uppgifterav största betydelse för förhållandet till våra grannar. Det gällde nu renbetesfrågan, ett av de ömtåligaste och svåraste problem som kunde anförtros en svensk jurist, och det löstes efter flerårigt ytterst krävande och mödosamt utredningsarbete på ett sätt som lände honom till stor berömmelse. Under den följande tiden togos hans krafter i anspråk dels för norrländska kolonisations-

 

12— Svensk Juristtidning 1937.

frågor, dels för internationellträttsliga ärenden av högsta vikt. Sålunda blev han 1918 ordförande i kommittén för utredning av frågan om de neutrala staternas intressen vid och efter krigets slut. Följande år var han en av Sveriges delegerade vid förhandlingarna rörande Nationernas förbund under fredskonferensen i Paris, och året därpå deltog han i samma egenskap vid de neutrala staternas konferens i Haag rörande upprättandet av en internationell domstol. Han beklädde vid denna tid även befattningen såsom sakkunnig i folkrätt inom utrikesdepartementet. År 1919, efter Alméns frånfälle, inträdde han ånyo såsom svensk ordförande i det nordiska lagstiftningsarbetet, i vilket numera även Finland deltog. Det gällde denna gång försäkringsavtalet, ett förut ganska obearbetat fält, på vilket han nedlade ett skickligt och gagnande arbete. Samma år efterträdde han även Almén såsom ordförande i Nordiska juristmötenas svenska styrelse, en hederspost som han bibehöll till 1930. Sommaren 1920 vidtog åter ett nytt skede i hans liv; från denna tid fram till pensionsåldern innehade han nämligen presidentämbetet i Svea hovrätt, till en början såsom tillförordnad under presidenten Westrings ledighet för arbetet med rättegångsreformen, senare såsom ämbetets ordinarie innehavare. Denna tjänstgöring avbröts dock under en tid av inemot ett år, då Marks i november 1923 kallades till utrikesminister i Ernst Tryggers ministär. Vid sidan av presidentämbetet fullgjorde han en mängd maktpåliggande offentliga uppdrag. Sålunda var han delegerad vid förhandlingarna i Ålandsfrågan samt vid ett flertal förbundsförsamlingar i Genève, det nordiska lagstiftningsarbetet på försäkringsrättens område fortgick alltjämt till år 1925 och ett par år senare begynte under hans ledning förberedelserna till 1928 års Rom-konferens angående internationell författarrätt, vid vilken han representerade Sverige och vars resultat under hans medverkan införlivades med svensk lagstiftning. Lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar är hans verk. I de nordiska ländernas gemensamma förberedelser till Genève-konferenserna 1930 och 1931 för åstadkommande av enhetlig internationell växel- och checklagstiftning var han den ledande kraften, liksom han vid konferenserna med sedvanlig talang och energi höll de nordiska delegationerna samman och, sedan konferenserna kommit till ett ej minst ur nordisk synpunkt över all förväntan lyckligt resultat, ledde det interna lagstiftningsarbete som därav föranleddes. Vid denna tid verkställde

han även en betydelsefull utredning angående erkännande och verkställighet av utländsk civildom och var svensk ordförande vid arbetet på den numera genomförda nordiska konventionen i detta ämne.
    Då pensionsåldern nalkades, talade Marks emellanåt med en känsla av välbehag om sitt stundande otium; han umgicks med planer att slå sig ned i någon universitetsstad här hemma eller på kontinenten — Freiburg i Baden, där han sedermera firade sin sjuttioårsdag, lockade honom särskilt. Där skulle han tillbringa sin tid i böckernas värld eller i naturens sköte. Det synes mig mer än tvivelaktigt, huruvida denna idylliska framtidsdröm varväl samstämd med hans rastlösa andes melodi; den blev i varje fall aldrig förverkligad. Vid uppnådd pensionsålder mottog nämligen Marks erbjudande att såsom ordförande inträda i Lagberedningen och ånyo taga ledningen av ett betydelsefullt och vanskligt nordiskt lagstiftningsarbete. Det gällde nu skuldebreven, ett område av central betydelse där djupgående avvikelser mellan östnordisk och västnordisk rättsuppfattning förelågo. Det påståendet innefattar förvisso icke någon överdrift, att Marks, trots sin ålder, skilde sig från detta vanskliga värv bättre än någon annan svensk jurist förmått göra. Åldern hade icke någon makt över honom, vare sig beträffande intellektets skärpa och rörlighet eller idéernas friska ymnighet. Vid sidan av sin huvuduppgift ledde han även från svensk sida utarbetandet av de nordiska konventionerna om konkurs och om arv, testamente och boutredning samt konventionen med Schweiz om erkännandeoch verkställighet av dom.
    Med februari månads utgång 1935 lämnade Marks efter väl förrättat värv Lagberedningen. Men hans långa arbetsdag i det svenska rättslivets tjänst var ingalunda därmed lyktad. Tvärtom vände han sig med obruten energi till nya verksamhetsområden. Jämte en av sina medarbetare från lagberedningstiden påbörjade han en kommentar till lagen om skuldebrev. Med sin vän från ungdomsåren Ernst Trygger inledde han samarbete tillförberedande av en ny upplaga av Tryggers magnum opus, kommentaren till utsökningslagen. Detta förde honom ånyo in på lagstiftningens fält; han anmodades nämligen att deltaga i utarbetandet av ändrade bestämmelser angående lagsökningsmålens handläggning, i vilket ämne dagen efter hans bortgång proposition avläts till riksdagen. Under sitt sista

levnadsår var han emellertid verksam icke blott såsom rättsvetenskaplig författare och lagskribent; han besteg även i Uppsala — vid sin ungdoms lärosäte där han ock 1907 undfått värdigheten av juris hedersdoktor — den akademiska katedern. Redan förut hade Marks vid upprepade tillfällen framträtt såsom högt skattad föreläsare i skilda ämnen; sålunda höll han i somras vid Nordiska juriststämman i Sigtuna en mycket uppmärksammad föreläsning över ämnet Samnordisk lagstiftning. Nu gällde det emellertid ingenting mindre än en längre föreläsningsserie över den nya lagstiftningen om skuldebrev. Vid sidan av alla övriga delvis mycket brådskande uppgifter var detta för en man i hans ålder ett verkligt kraftprov. Innan föreläsningarna begynte yppade han en viss ängslan att ett så långt akademiskt gästspel icke skulle kunna fånga och vidmakthålla intresset hos studenterna. Men därutinnan misstog han sig grundligt. Den sjuttiofemårige debutanten på den akademiska vädjobanan kom, såg och segrade; hans föreläsningsserie blev en stor framgång från första ögonblicket till det sista och hans åhörare, bland vilka även befunno sig ett flertal akademiska lärare, prisa lika högt den medryckande framställningskonsten som det tankeväckande innehållet. Det var i dubbel måtto glädjande att krafterna ej sveko vid denna sista betydande prestation, glädjande för föreläsarens skull, ty bland de många välförtjänta utmärkelser som kommo honom till del under hans långa levnad torde han knappast hava skattat någon högre än det erkännande som härfrån ung och gammal strömmade honom till mötes, men ej mindre glädjande för de unga jurister som nu få föra med sig ut i livet minnet och föredömet av denne den svenska juridikens grand old man.
    Vi ha nu följt Erik Marks von Würtembergs juristbana från begynnelsen till slutet. Ehuru allenast de grova yttre konturerna skisserats, finner läsaren kanske framställningen alltför hårt belastad med data och fakta. Och dock är härmed blott en sida av den bortgångnes levnadslopp tecknad. Marks hade också ett annat rikt och betydande arbetsfält: musiklivets. En ledamot av Musikaliska akademien skall en gång till en av Svea hovrättsledamöter hava uttalat en förmodan, att Marks vanskötte sitt presidentämbete, då han ju ägnade all sin tid åt musiken. Hovrättsrådet trodde att han hört miste; den som arbetade dag och natt i rättsväsendets tjänst, kunde väl omöjligt taga musiken på

allvar. Helt säkert hade envar av de samtalande rätt därutinnan, att Marks på hans område gjorde ett fullgott dagsverke. Motsägelsen får sin förklaring däruti, att Marks arbetade för två eller, som vi skola se, snarare för ännu flera. Att teckna hans insats inom musiklivet, därtill är jag tyvärr icke mannen. Men av hans kärlek till musiken har jag sett många värmande och betagande utslag, och jag har ofta med beundran lyssnat till hans inspirerade tolkning av något tonkonstens mästerverk eller till hans besjälade skildring av någon stor tonsättares liv och gärning. Hur överraskande det än kan förefalla den som någorlunda kan mäta vidden och djupet av hans insatser på rättslivets område, tror jag därför gärna de sakkunniga män som beteckna även hans verksamhet på musiklivets fält såsom en verkligt betydande kulturgärning.
    Till meddelandet om Marks' bortgång voro fogade profeten Jesajas ord om dem som vandrat sin väg rätt fram, och förvisso har hans väg, om någons, varit rak, utstakad av omutlig rättrådighet, präglad av osviklig trohet mot höga ideal. Men färglös och enformig har den minst av allt varit. Ehuru han ej tillhörde dem som sträva att draga blickarna till sig utan tvärtom vid varje tillfälle ville ställa sig och sina intressen i bakgrunden, blev hans bana i yttre måtto lysande, och han var en bland de få svenskar som fått vara med i händelsernas brännpunkt under de senaste ödesdigra decennierna. Men det ljus och den färg som därigenom spredos över hans levnadsstig kunde förvisso ej tävla i styrka med den glans han förstod att själv kasta däröver genom ett sällsynt rikt inre liv. Bland de människor jag mött finnes ingen som i samma grad som han haft viljan och förmågan att med sitt intellekt behärska så vitt skilda områden av mänskligt vetande och samtidigt varit så fri från frestelsen att briljera med sin överlägsenhet och bruka den till andras förödmjukande. Han var ej blott den mångsidigaste och grundligaste bland jurister och en framstående expert på allt som hörde musiklivet till; han besatt även en sällsynt gedigen skolning på en mångfald andra kulturområden. Hans vetande på den politiska historiens liksom kyrkohistoriens och överhuvud idé- och lärdomshistoriens fält vardjupt och mångsidigt som en fackmans, och med de stora kulturländernas lika väl som de nordiska ländernas filosofiska och skönlitterära alstring var han förvånansvärt väl förtrogen. Han ägde ovanligt grundliga språkkunskaper, praktiska såväl som teo-

retiska. Även på ett så profant område som vinodlingens överraskade han med en expertis, av vilken han dock själv gjorde det mest måttfulla bruk. Den rent intellektuella njutningen — förståendet, den vunna klarheten över livets skilda företeelser — var för honom den förnämsta. Även inför dem som länge stått honom nära i det dagliga arbetet utvecklade han ständigt nya sidor av sin andes rikedom. Jag skulle kunna förtälja underbara ting om hans förmåga att, av rent tillfälliga anledningar, helt oförberett giva ingående exposéer av problem som ligga mycket avlägset från även den högsta allmänbildningens stråkvägar. Till min skam får jag bekänna, att det till en början vid ett par tillfällen hände mig att jag kontrollerade huruvida icke minnet möjligen svikit honom — det gällde ett par drag ur en av de mindre kända påvarnas liv och lära samt några detaljer rörande de baleariska öarnas historia — men mina tvivel visade sig vara fullkomligt grundlösa; en säkrare precisionsapparat än den mannens minne finner man sällan och aldrig en person mera främmande för begäret att blända. Man frågade sig blott med stigande förvåning huru en man vars ämbetsgärning var präglad av en samvetsgrannhet utan gräns kunde få tid och kraft att med så levande intresse ej blott studera utan i ordets fulla bemärkelse tillägna sig så vidsträckta områden av mänskligt vetande.
    Åt Marks' domargärning gav mångsidigheten hos hans bildning och hans intressen en hög och fri rymd. Vid ett bemärkt tillfälle uttalade han att för domaren intet mänskligt får vara främmande, och här som eljest levde han som han lärde. I sin dömande verksamhet, liksom i allt sitt handlande, var han fri från formalism. Med grundlighet, saklighet och levande rättfärdighetskänsla strävade han att tränga till botten av varje mål och nå fram till en lösning som ej blott framstod såsom teoretiskt riktig utan även såsom lycklig ur praktiska och mänskliga synpunkter. Varhelst han tog säte och stämma, blev han ett ständigt vakande, till ytterlighet känsligt samvete.
    Med styrka hävdade han överrätternas skyldighet att så avfatta sina domar, att de tjänade till vägledning och upplysning för underrätter och andra intresserade. Han ville göra allvar av rättegångsbalkens bud att domen skall angiva de huvudskäl därå slutet grundas, och han förde en oförsonlig kamp mot benägenheten för oklara och intetsägande domsmotiveringar. Hans egna, alltid klart och ofta utförligt motiverade vota äro i hög grad läro-

rika och bära vittne om hans upphöjda och fria syn på domarens uppgift.
    Såsom president i Svea hovrätt hade Marks även maktpåliggande ämbetsplikter av administrativ art. Under större delen avhans president tid trycktes hovrätten av en betydande arbetsbalans och han hade den ömtåliga uppgiften att med hjälp av ganska knappa arbetskrafter verka för dess nedbringande. Sedan detta lyckats och efter kristidens avveckling normala förhållanden återinträtt, genomfördes med hans stöd de alltjämt gällande, för rättsvården synnerligen värdefulla korrektiven mot uppkomsten av arbetsbalans. Även i flera andra hänseenden var hans ämbetsutövning betydelsefull, icke minst för hovrättens viktiga uppgift att utbilda blivande domare och andra ämbetsmän. Med särskild tacksamhet minnes hovrätten hans energiska och framgångsrika kamp för lösande av hovrättens lokalfråga.
    Om Marks sällsynta gåvor utgjorde en oskattbar tillgång vid domarekallets utövning, gällde detta ej mindre vid hans sysslande med andra allmänna värv. Att söka giva en samlad bild av hans mäktiga personlighet sådan den framträtt för mig under gemensamt samarbete särskilt inom regeringen och i lagstiftningen vore förmätet. Några enligt min åsikt karakteristiska drag skall jag dock här nedteckna.
    Marks var idealist, men icke en idealistisk drömmare utan en idealistisk kraftkarl. Vid den Tryggerska regeringens avgång betecknades han i ett hyllningstal av en bland kollegerna såsom en praktisk idealist och han hade, yttrade han, ej någon högre önskan än att detta beröm verkligen vore välgrundat. Hans ideal voro alltifrån ungdomen liberalismens. Hans frihetspatos var djupt och äkta och han var en svuren fiende till konstlade skrankor medborgare och nationer emellan. Den demokratiska statsformen har ej haft en redligare vän. Därför bekämpade han också med iver dess avarter, icke minst det bornerade partisinnet och jagandet efter fördelar för individen eller klassen under partiets täckmantel. Med sin utpräglade allmänanda strävade han efter ett statsskick som såvitt möjligt skapade garantier för regeringsmaktens styrka. Den proportionella valmetoden var därför ej i hans smak. Han var en varm fredsvän men tillhörde sedan gammalt dem som anse de fredsälskande nationernas isolerade avrustning innefatta en fara för freden. Den strömkantring som i vårt land på senaste tid inträtt i försvarsfrågan var

för honom en källa till största tillfredsställelse icke minst därföratt de av honom sedan gammalt omfattade strävandena att höja denna riksangelägenhet över partierna syntes på väg att lyckas. Så mycket mera trycktes han av tanken på den riktning de politiska förhållandena ute i världen tagit under senare år. Han ägnade dessa förhållanden ett mycket ingående studium som ingalunda var ägnat att minska hans bekymmer. Med sitt starka rättfärdighetspatos greps han av helig vrede inför alla former av förtryck, och då han i högsta grad besatt le courage de son opinion, tvekade han ej att sjunga ut. Hans av djup indignation burna uppträdande i Korfu-affären torde ej vara förgätet. För svagheterna i Nationernas förbunds organisation liksom för förbundets upprepade missgrepp hade han så klar blick som någon. Men han glömde ej på den grund vad förbundet i vissa hänseenden uträttat och ryggade tillbaka för tanken att kapitulera inför svårigheterna att förverkliga förbundets idé.
    Marks hade utpräglade sociala och filantropiska intressen, men dessa hade ingenting med sentimentalitet att göra. Han inriktadesig mindre på det individuella fallet än på utvecklingen i stort. Fiskarbefolkningen särskilt på Västkusten har all anledning till tacksamhet för det stora steg fram emot lagligen tryggad yrkesutövning som togs genom 1896 års fiskelag, det första mera betydande lagverk som bär hans signatur. Hans viktigaste insats på det sociala området gällde dock renbetesfrågan. Från sakkunnigaste håll har vitsordats den stora betydelsen av hans strävanden att bereda nomadlapparna en tryggad ram för deras existens och att leda jordbruket i Lappmarken in på sundabanor.
    Var Marks' gärning buren av upphöjd idealitet, glödande rättfärdighetspatos och ärlig strävan att gagna, så präglades den också i sällsynt grad av kraft och grundlighet. För hans arbetsförmåga fanns ännu på ålderns dagar ingen gräns. Såsom utrikesminister tillbragte han stundom nästan hela natten vid sitt skrivbord, men han kunde likväl följande morgon komma med fullandlig spänstighet till en krävande debatt i riksdagen eller statsrådsberedningen. Vid växel- och checkrättskonferenserna i Genève, där han såsom den äldste kände sig ansvarig för att de fyra nordiska delegationerna varje dag gingo väl förberedda och på enig front till de ofta skarpa meningsbrytningarna med övriga länders representanter, arbetade han dygnets allra flesta timmar och hade

likväl kraft och auktoritet nog att redan klockan 8 på morgonen samla oss nordbor omkring sig för att fatta ståndpunkt till resultaten av hans nattliga mödor. Hänsyn till egen bekvämlighet och eget välbefinnande tog han icke. Då han under en av dessa konferenser drabbades av en svår katarr och tillråddes att undersöka huruvida han hade feber, blev svaret: »Visst har jag feber, men det är lugnare att ej veta hur mycket.»
    Utan att vara pedant hade Marks ett utpräglat sinne för noggrannhet även i detaljer. Om han vid prövningen av ett lagutkast trodde sig finna någon ofullkomlighet, kunde denna, sedd genom hans starka temperament, taga mycket betydande proportioner. »Jag fruktar vi stå inför en abîme», kunde han djupt bekymrad utbrista. Sedan avgrunden visat sig mera inbillad än verklig eller en brygga med förfarna händer slagits däröver, gick arbetet med glatt mod vidare. Gott arbetshumör präglade överhuvud detta lagstiftningsarbete, från vilket jag bevarar så många oförgätliga minnen. Hur intensivt arbetet än var, hade Marks en utomordentlig förmåga att vid varje avbrott i förhandlingarna koppla av och söka vederkvickelse i en helt annan tankevärld. Då lagkommissionens medlemmar kommit till bords eller ut på en stunds promenad, öppnades portarna till hans vetandes rika skattkammare. Och han var en mästare i den konst som vi nordbor sägas icke behärska, konversationens. Människor som han känt, händelser som han upplevat passerade då revy i färgrik gestalt. Under årens lopp har han för oss yngre presenterat ett ändlöst galleri bemärkta personligheter från när och fjärran. Hans porträtteringskonst var, såvitt jag kan döma, utomordentligt träffsäker, alltid ridderlig, ofta älskvärt humoristisk. Flera av hans älsklingsgestalter voro män vilkas namn äro förknippade med det nordiska lagstiftningsarbetet vars historia han kände bättre än någon annan. Samarbetet med Marks var ingen sinekur, men det var sällsynt stimulerande och lärorikt.
    Ett utmärkande drag hos allt hans handlande var den strängaste objektivitet. Detta tog sig det icke minst för de yngsta kommissionsledamöterna tilltalande uttrycket, att ett vägande argument tillmättes sin fulla vikt utan varje hänsyn till från vilket håll det framförts. Den hos berömda män ej ovanliga benägenheten att till hävdande av sin auktoritet missbruka denna till krossande av andras sakskäl var något för Marks totalt främmande. Detta förhållande sammanhänger nära därmed, att han

med alla sina lysande egenskaper var en i ordets bästa mening anspråkslös man. Alltid beredd att tjäna och hjälpa, krävde hanför egen del intet. Att på något sätt slå mynt av sina rika gåvor var honom rent motbjudande. Utan minsta tvivel hade han kunnat förvärva en förmögenhet, om han velat mottaga erbjudanden att verkställa betydelsefulla utredningar åt enskilda företag. Men denna tanke var honom främmande; den stred mot hans spartanska allmänanda.
    Den skildring jag här givit av min vördade bortgångne vän skall kanske synas en och annan något idealiserad; principmänniskor av hans typ och resning kunna ingalunda alltid glädja sig åt allmän förståelse. Kanske vill någon säga, att om han var enpraktisk idealist, så var han i varje fall mera idealist än praktisk, kanske fann en och annan honom alltför rakryggad, alltför rätlinig, alltför fordrande. Men om de känt honom bättre, hade de nog sett honom i en annan dager. Naturligtvis hade han som varje människa sina fel. Såsom ofta beträffande betydande personligheter innefattade styrkan samtidigt en svaghet. Då det gällde allmänt väl, kunde han ställa mycket stora krav på sina underordnade, men han krävde alltid mest av sig själv och var städse redo att med råd och dåd bistå den som vädjade till hans erfarenhet eller hans sakkunskap.
    Själva grundpelarna i hans väsen voro rättrådigheten och troheten mot uppgiften. »Han är en svensk Aristides», skrev Oscar von Sydow om honom till hans sjuttioårsdag, och ingen har väl gjort sig bättre förtjänt av detta hedersnamn. Främmande för ljumt ståndpunktstagande och skepticism, trädde han med passionens glöd in för vad han ansåg vara rätt. Hans pliktkänsla var utan gräns. Den förslappades icke, då ett krävande lagverk bragts till fullbordan. Lik en omutlig folktribun fortsatte han att vaka över dess efterlevnad, städse beredd att ingripa, om hans verk hotade att förfuskas. Ännu de sista dagarna av sitt liv, då han var så matt att han knappast förmådde intaga någon föda, arbetade han med ett brådskande lagförslag. Några timmar före sin död släpade han sig med möda till telefonen för ett tjänstesamtal i detta ärende. Enstund senare måste han bäras till sin bädd, där han föll i den sömn som blev hans sista. Han var en det plikttrogna arbetets heros.

_{Birger Ekeberg.}