OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOMENLIGT DELNINGSGRUND TILLKOMMER ÄGOLOTT.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET HUGO ERICSSON.

 

I.

 

Med laga skifte förstås en på bland annat mätning och uppskattning eller gradering grundad delning av oskiftade (»nydelning») eller omdelning av förut skiftade ägor i ändamål att utan någon delägares förfång åstadkomma en för ägornas brukande så lämplig indelning, som deras beskaffenhet och belägenhet medgiva.
    Sedan efter ägomätning och gränsbestämning skifteslagets ägor blivit till arealen bestämda, förvandlas detta arealinnehåll genom gradering enligt 11 kap. JDL till ett visst uppskattningsinnehåll, detta i ändamål att till godheten olika ägor kunna med varandra jämföras och gå i utbyte genom en därefter lämpad tillökning i areal för sämre jord.
    Lantmätaren har härefter att verkställa en så att säga matematisk fördelning av uppskattningsinnehållet mellan delägarna iskifteslaget. Resultatet av denna matematiska fördelning skallenligt 13 kap. 1 § JDL upptagas i en tilldelningslängd, som underSkiftesstadgans (SS:s) giltighetstid motsvarades av »Summariskberäkning och fördelning».
    I tilldelningslängden skall upptagas, bland annat, uppskattningsinnehållet av skifteslagets samtliga ägor, vilka undergått gradering; den eller de delningsgrunder, som skola tillämpas vid skiftet, och, där olika delningsgrunder skola följas, uppgift å det ägobelopp (uppskattningsinnehåll), som skall fördelas efter envar av dem; samt för varje ägolott uppgift å det ägobelopp, som efter delningsgrund tillkommer ägolotten.

190 HUGO ERICSSON.    Tilldelningslängden skall principiellt lända till efterrättelse vid skiftesläggningen d. v. s. den faktiska fördelningen av skifteslagets mark mellan ägolotterna.
    Grundregeln för förhållandet mellan den matematiska fördelningen och den faktiska fördelningen är naturligtvis, såsom ock framgår av 13 kap. 2 § första stycket, att till varje ägolott skall genom skiftet läggas det ägobelopp, som enligt tilldelningslängden tillkommer samma ägolott.
    Denna grundregel var vid laga skifte enligt SS fri från undantag (se SS 79 § och rättsfallet NJA 1907: 25).
    JDL har emellertid, med utländska skifteslagstiftningar såsom förebild, i svensk jorddelningsrätt infört ett förfarande, innefattande jämkning medelst penningar ägolotter emellan. Det har nämligen ansetts, att ett undantag från grundregeln borde medgivas, så att delägare (resp. ägolott) för en mindre brist i jord skulle kunna tilläggas ersättning i penningar, där en sådan jämkning i ägotilldelningen verksamt befordrade lämplig skiftesläggning och läte sig genomföras utan någon delägares förfång.
    Huvudstadgandet angående den utsträckning, i vilken vid laga skifte enligt JDL avvikelse må ske från det ägobelopp, som enligt tilldelningslängden tillkommer resp. ägolott, och ersättning i penningar (vederlag) alltså utgivas för jord (plusavvikelse) resp. mottagas i stället för avstådd jord (minusavvikelse), finnes i 13 kap. 2 § andra stycket första punkten, nedan benämnd huvudstadgandet: »därest avvikelse från det envar ägolott tillkommande ägobelopp, som därigenom uppkommer, icke överstiger två procent av samma belopp».

 

II.

 

    I och för tolkningen av huvudstadgandet och därmed sammanhängande lagbestämmelser torde det vara försvarligt att med några ord beröra vissa av de olika arter laga skiften och skifteslag, varom JDL innehåller bestämmelser.
    JDL skiljer som bekant dels mellan nydelning (d. v. s. delning av förut ej skiftade ägor) och omdelning (av förut skiftade ägor), dels ock mellan primära och sekundära skifteslag.

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 191    JDL kan i viss mening sägas innehålla bestämmelser om dels fastighetsdelning, dels samfällighetsdelning.
    Fastighetsdelning omfattar städse en eller flera särskilda, förut bestående fastigheter, låt vara att fastigheterna icke nödvändigt behöva utgöras av bestämda områden å marken, och sådan delning kan giva upphov till nya fastigheter.
    I fråga om fastighetsdelning kunna följande fyra alternativ uppställas:
    1) nydelning av primärt skifteslag, t. ex. delning av enstaka hemman eller lägenhet (jordebokslägenhet), varvid delningen giver upphov till nya fastigheter, och delning av förut ej skiftad by, varvid är att märka, att delningen principiellt icke giver upphov till nya fastigheter, i det att en oskiftad by omfattar flera särskilda, förut bestående fastigheter (jordeboksenheter), ehuru dessa icke utgöras av bestämda områden å marken. 1 kap. 8 § JDL.
    2) nydelning av sekundärt skifteslag, t. ex. hemman (ej enstaka) eller annan ägolott, ävensom fastighet, som bildats genom avsöndring eller avstyckning, då delningen städse giver upphov till nya fastigheter. 1 kap. 8 § JDL.
    3) omdelning av primärt skifteslag, t. ex. delning av by, som tidigare varit föremål för tegskifte, storskifte, enskifte eller laga skifte, då den till byn hörande marken fördelas mellan redan bestående, i skifteslaget ingående fastigheter, som tidigare haft envar sitt särskilda ägovälde. 1 kap. 10 och 11 §§ JDL.
    4) omdelning av sekundärt skifteslag, t. ex. sekundärt skifteslag av högre ordning, som tidigare varit föremål för exempelvis storskifte, då marken fördelas mellan redan bestående, i skifteslaget ingående fastigheter, som tidigare haft envar sitt särskilda ägovälde. 1 kap. 10 och 11 §§ JDL.
    Nydelning av sekundärt skifteslag kan naturligtvis förekomma i samband med ett vart av alternativen 1), 3) och 4). Bestämmelser härom finnas i 1 kap. 8 och 15 §§ JDL.
    För samtliga dessa alternativ d. v. s. för all fastighetsdelning gäller såsom regel, att särskild ägolott skall utläggas för varje delägares andel i en under särskilt jordregisternummer upptagen fastighet (13 kap. 11 § första, andra och tredje styckena JDL).

192 HUGO ERICSSON.    13 kap. 11 § tredje stycket angiver emellertid, att undantag från denna regel finnes, i det att flera delägares andelar i en under ett och samma jordregisternummer upptagen fastighet antingen skola — på grund av föreskrift i lagen, 1 kap. 8 § första stycket — eller kunna — på grund av medgivande eller begäran, 13 kap. 13 § första stycket — utläggas i gemensam ägolott.

 

    Samfällighetsdelning avser att fördela en samfällighet, d. v. s. en adpertinens till flera särskilda fastigheter, mellan samma fastigheter. 1 kap. 8 § första stycket torde innehålla en för all samfällighetsdelning gällande regel, då däri stadgas, att ägolott vid delning av samfällighet för att kunna utläggas skall kunna erhålla ändamålsenlig användning tillsammans med den fastighet, till vilken den lägges. Samfällighetsdelning avser principiellt icke att giva upphov till särskilda fastigheter och omfattar allenast undantagsvis någon särskild, för sig bestående fastighet.
    Delning av samfälligheter behandlas i övrigt på ett flertal ställen i 1 kap., bland andra följande, som i detta sammanhang förtjäna särskild uppmärksamhet, nämligen
    dels 8 § första stycket, vilket behandlar nydelning av samfälligheter (och del därav) av den typ, som angives i 2 § under 1) (värnelag, skogelag, hamnelag m. m.). 2 § tredje och fjärde styckena angiva, att under vissa förutsättningar omdelning av sådana skifteslag kan ske;
    dels ock 13 och 18 §§, som behandla såväl förutsättningarna som sätten för verkställande av nydelning av skifteslag, som i 2 § under 3) avses, nämligen »område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat eller ock, sedan skifteslag, varom under 1) eller 2) är fråga, undergått laga skifte, genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit skifteslaget». En fråga, som i detta sammanhang lämnas öppen, är enligt vilka bestämmelser fråga om omdelning av skifteslag, som i 2 § under 3) avses, rätteligen skall bedömas, om nu sådan delning över huvud är tillåten.
    Frågan om vilka ägolotter, som skola utläggas vid samfällighetsdelning, behandlas i 13 kap., nämligen i 12 §, som hänvisar till stadgande i 1 kap. (8 § första stycket ?, 18 § ?), 13 § andra stycket och 14 § andra punkten. Ett närmare studium av dessa bestämmelser giver vid handen, att den i samfälligheten del ägan-

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 193de fastigheten (ej denna fastighets ägare) anses såsom det principala i fråga om de ägolotter, som skola utläggas, samt att större möjligheter för utläggande av gemensam ägolott finnas vid samfällighetsdelning än vid fastighetsdelning.

 

    Efter denna utvikning återvänder jag till redogörelsen för huvudstadgandet och därmed sammanhängande lagbestämmelser, varvid jag skiljer mellan fastighetsdelning och samfällighetsdelning.

 

III.

 

    Fastighetsdelning.

 

    För all fastighetsdelning gäller allenast huvudstadgandet, som lyder:

 

    »Finnes det för lämplig skiftesläggning av synnerlig vikt att till ägolott lägges visst av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller varaktiga naturliga skillnader begränsat område, må dock, utan hinder därav att detta område ensamt eller tillsammans med andra tillifrågavarande ägolott vid skiftet lagda ägor icke jämnt svarar mot vad den enligt delningsgrund har att bekomma, området tilldelas ägolotten, därest avvikelse från det envar ägolott tillkommande ägobelopp, som därigenom uppkommer, icke överstiger två procent av samma belopp och sådan avvikelse icke länder till någon delägares förfång.»

 

    Därest det vid skiftets verkställande på marken finnes vara av synnerlig vikt för lämplig skiftesläggning, att visst område lägges till viss ägolott, samt avvikelse härigenom uppkommer från det ägobelopp, som enligt tilldelningslängden tillkommer samma ägolott, måste mot denna avvikelse svara avvikelse av motsatt art (plus ./. minus resp. minus ./. plus) hos en eller flera andra ägolotter. Summan av plusavvikelser måste alltid vara matematiskt identisk med summan av minusavvikelser.
    Då gottgörelse skall utgå (se 13 kap. 2 § tredje stycket) för minskning i ägovälde (minusavvikelse), måste den gäldas av den eller dem, som vid skiftets verkställande erhålla ökning i ägovälde (plusavvikelse).
    Fråga uppstår då om den närmare innebörden av bestämmelsen: »därest avvikelse från det envar ägolott tillkommande ägobelopp, som därigenom uppkommer, icke överstiger två procent»; huruvida denna bestämmelse avser att stadga en gräns för såväl

 

13—Svensk Juristtidning 1937.

194 HUGO ERICSSON.minusavvikelse som plusavvikelse och om denna maximigräns är indispensabel för avvikelse såväl nedåt som uppåt.
    Exempel: Skifteslagets uppskattningsinnehåll: 4 hektar; 4 delägare i skifteslaget, vilka antagas äga antingen vid nydelning var sin 1/4 av skifteslaget eller ock vid omdelning var sin fastighet med uppskattningsinnehållet en hektar. Envar delägare skall alltså, med skattetalet såsom delningsgrund vid nydelningen och med innehavet såsom delningsgrund vid omdelningen, erhålla ägor med ett uppskattningsinnehåll av en hektar d. v. s. 10,000 kvm. Högsta tillåtna avvikelse 2 % = 200 uppskattade kvm.

    Om det nu antages, att bestämmelsen avser att skapa en gräns allenast för högsta tillåtna minusavvikelse, skulle det vara teoretiskt möjligt och tillåtligt att verkställa en sådan skiftesläggning, att envar av de tre ägolotterna erhölle ägor med ett uppskattningsinnehåll av allenast 9,800 kvm. (d. v. s. minusavvikelse med 2 %), under det att den fjärde ägolotten erhölle ägor med ett uppskattningsinnehåll av 10,600 kvm. (d. v. s. plusavvikelse med 6 %).
    Skifteslagstiftningskommitténs betänkande (1911) innehöll (127 § andra stycket) ett stadgande med huvudsakligen enahanda innehåll som huvudstadgandet. Klart synes emellertid vara, att avfattningen av förstnämnda stadgande skett med avseende fästat å allenast den ägolott, som erhöll ifrågakomna område, och ej på den inverkan å övriga lotters ägotilldelning, som av förfarandet måste bliva en följd. Det finnes dessutom anledning till antagande, att man närmast tänkt på minusavvikelsen. Kommittén (motiven sid. 169—170) talade nämligen i främsta rummet allenast om brist i jord (minusavvikelse) och ansåg två procent utgöra en lämplig marginal för jämkning i ägotilldelningen, men kommittén tillade: »Att längre utsträcka medgivandet därtill kunde hava allt för kännbara penninglikvider till följd.»
    Skifteslagstiftningskommissionens betänkande (1918), som i fråga om detta ämne vid fastighetsdelning intog samma ståndpunkt som 1911 års betänkande, anförde i anledning av vissa förslag att vid skiftesläggning i allmänhet utvidga den medgivna möjligheten att ersätta en mindre brist i jord med penningar följande:
    »Klart torde vara, att en viss varsamhet är tillrådlig, då det såsom här gäller att i den svenska skifteslagstiftningen införa ett nytt och i vårt land oprövat förfarande. Faran torde icke förnämligast vara att söka däri, att en för andra rättsägare än jordägarna äventyrlig försämring av fastighetsvärdet kunde tänkas uppstå, om ock denna synpunkt givetvis icke bör alltför mycket underskattas. Den mest olägliga följden av ett vidsträcktare likvidförfarande för brist i jord synes vara den,

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 195att jordägaren därigenom kunde tvingas till jordförvärv i större utsträckning än hans ekonomi medgåve. På jordägarna ställer skiftet i varje fall stora anspråk genom kostnaderna för lantmäteriarvode, hantlangning, eventuella odlings-, hävde- och skogslikvider m. m., varför en post därutöver av väsentligare omfattning lätt kan komma att verka alltför betungande. Och det får ej förbises, att den föreslagna möjligheten till jämkning i skiftesläggningen medelst penningersättning innebär en viss frestelse att tillgripa detta så bekväma och tidsbesparande förfarande även i de fall, där sådant genom lämplig ändring i skiftesplanen kan undvikas. Även denna omständighet manar till en försiktig begränsning av det här avsedda medgivandet.»

    Frågan om lagstiftningens ståndpunkt till plusavvikelserna och deras maximering blev emellertid aktuell i Lagrådet 1926, vars majoritet (RegR. Palmgren, JR Christiansson och JR Högstedt) härom anförde:
    »Stadgandet (motsvarande huvudstadgandet) torde få anses innebära, att ägolott, till vilken lägges område, som icke ensamt eller tillsammans med andra lotten tillagda ägor jämnt svarar mot dess rätta ägobelopp, härigenom varken får ökas eller minskas med mera än två procent. Den sålunda beträffande nämnda ägolott givna regeln synes böra godkännas. Det kunde visserligen ifrågasättas att låta begränsningen gälla allenast minskning i ägobeloppet, men med hänsyn till den i vissa fall säkerligen betungande skyldighet att utgiva penningersättning, som vid en ökning utöver två procent kunde komma att åvila en lott utan att vara föranledd av något dess egna intresse, lärer begränsningen böra avse även ökning. Å andra sidan torde däremot tillämplighetsområdet för den här givna regeln böra vara i viss mån vidare än lagtexten direkt angiver. I stadgandet talas ej om den inverkan å övriga lotters ägotilldelning, som av det omförmälda förfarandet må bliva en följd. Även beträffande dessa lotter synes emellertid ovanberörda regel böra gälla och genom stadgandets omarbetning komma till uttryck.»

    JR Svedelius, den fjärde ledamoten i Lagrådet, ansåg (se NJA II 1926 s. 590—591), att stadgandet åsyftade allenast minusavvikelse, att erinran mot plusavvikelse (över 2 %) i allmänhet icke kunde göras, att stadgandet borde förtydligas så att därav klart framginge, att endast minskning i ägovälde utöver angivna gräns (2 %) vore ovillkorligen förbjuden, samt att — då det möjligen kunde befaras, att den skyldighet att utgiva penningersättning, som skulle åvila ägolott, vars ägovälde genom skiftesläggningen ökas, i något fall skulle bliva alltför betungande i händelse sådan ökning finge under alla förhållanden även mot ägarens önskan utsträckas över 2 % — genom ett tillägg kunde föreskrivas, att ökning över nämnda gräns ej finge utan ägarens medgivande äga rum.

196 HUGO ERICSSON.    I anledning av vad Lagrådets flesta ledamöter anfört erhöll huvudstadgandet i propositionen den lydelse, lagtexten utvisar.
    Den förestående redogörelsen för huvudstadgandets tillkomsthistoria giver oförtydbart vid handen, att avvikelse inom två procent är medgiven såväl nedåt som uppåt, att vid fastighetsdelning förty ingen ägolott må utläggas med ägobelopp, som med mer än två procent avviker från det uppskattningsinnehåll, som enligt tilldelningslängden tillkommer ägolotten, samt att regeln är ovillkorlig eller indispensabel.
    Avvikelseprocenten skall vid fastighetsdelning städse räknaså det ägobelopp, som enligt tilldelningslängden tillkommer resp. ägolott; och det ägobelopp, som i det av mig angivna exemplet skall tilldelas envar av de fyra ägolotterna, skall alltså ligga mellan 10,200 och 9,800 uppskattade kvm., vilket betyder, att 200 uppskattade kvm. är högsta tillåtna avvikelse.
    Rättspraxis har också stadfäst denna tolkning, vilket framgårav det i NJA 1932: 167 refererade rättsfallet, som utvisar, att sedan — på besvär över laga skifte — ägodelningsrätten föreskrivit viss ändring i skiftesläggningen och tillika stadgat, att för den ökning i uppskattningsinnehåll, som därigenom tillfölle en delägare, denne skulle till annan delägare utgiva ersättning i pengar, Högsta Domstolen, i anledning av besvär över ägodelningsrättens utslag i annan fråga (alltså ex officio), upphävt utslaget i först omförmälda del, enär den föreskrivna ändringen i skiftesläggningen skulle i fråga om ägotilldelningen för nämnda delägares ägolotter medföra större avvikelse (plusavvikelsen 39.2% och minusavvikelsen 7.9 %) än enligt lag är medgivet, i följd varav fastställelse å skiftet i sådant skick ej skulle kunna meddelas.

 

IV.

 

    Samfällighetsdelning.

 

    Exempel: Uppskattningsinnehållet hos det till delning ifrågasatta skifteslaget (samfälligheten, området): 0.04 hektar = 400 kvm. Delägare: 4 lika del ägande fastigheter med identiska uppskattningsinnehåll (en hektar). Enligt delningsgrund och tilldelningslängd skall varje delägare (fastighet) erhålla 0.01 uppskattade hektar d. v. s. 100 kvm.

    Med hänsyn till innehållet i de vid sådan delning i ämnet tilllämpliga lagbestämmelserna torde man vara nödsakad att uppdela samfälligheterna i tre kategorier, nämligen:

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 197    a) de samfälligheter resp. delar därav, som omnämnas i 1 kap. 2 § under 1), alltså de samfälligheter, vilkas delning behandlas i 1 kap. 8 § första stycket;
    b) område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat, alltså vissa av de i 1 kap. 2 § under 3) upptagna skifteslagen; och
    c) övriga i 1 kap. 2 § under 3) upptagna skifteslag, nämligen område som, sedan skifteslag, varom under 1) eller 2) är fråga, undergått laga skifte, genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit skifteslaget.

 

    a) De samfälligheter resp. delar därav, som omnämnas i 1 kap. 2 § under 1) JDL.
    För denna art av samfällighetsdelning gäller allenast huvudstadgandet.
    De regler, för vilka jag nyss redogjort i fråga om fastighetsdelning, gälla alltså jämväl här, varvid dock bör beaktas, att avvikelseprocenten icke skall beräknas å resp. fastighets uppskattningsinnehåll, utan å uppskattningsinnehållet enligt tilldelningslängden för den ägolott, som skall utläggas för resp. fastighet. Högsta tillåtna avvikelse är alltså 2 % eller 2 kvm och de »tillåtna» ägolotterna ligga förty mellan 102 och 98 uppskattade kvm.

 

    b) Område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat.
    Om allenast huvudstadgandet gällde också för denna art av samfällighetsdelning, skulle jämväl här högsta tillåtna avvikelse från tilldelningslängdens ägobelopp vara 2 % eller 2 kvm. och de »tillåtna» ägolotterna förty ligga mellan 102 och 98 uppskattade kvm.
    Skifteslagstiftningskommitténs betänkande (1911) innehöll i kapitlet om skiftesläggning ingen särbestämmelse för dessa skifteslag.
    I anledning därav, att några lantmätare och Lantmäteristyrelsen i sina yttranden över 1911 års betänkande ifrågasatte utvidgning av den i kommittéförslaget medgivna möjligheten att ersätta en mindre brist i jord med penningar, åtminstone vid delning av jord, som undantagits för delägares gemensamma behov, upptog

198 HUGO ERICSSON.Skifteslagstiftningskommissionens betänkande (1918) beträffande område, som avsatts för gemensamt ändamål eller lämnats oskiftat, ett tillägg till stadgandet i 13 kap. 2 § andra stycket, vilket tillägg enligt kommissionen skulle avse ett mera konsekvent tillämpande av principen i ifrågavarande fall än vad som ägt rum i kommittéförslaget och för övrigt torde vara av stor praktisk betydelse, särskilt vid de i Gävleborgs län ofta förekommande delningarna av samfällda myrar.
    Detta tillägg är ursprunget till stadgandet i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten, som lyder:

    »Där fråga är om delning av område, som vid lantmäteriförrättningundantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat, måför fastighet, som vid skiftet i området erhåller del, avvikelsen utgörahögst två procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehållet av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt med det fastigheten vid tidigare laga delning tilllagda uppskattade ägobelopp.»

    Detta stadgande innebär, att avvikelseprocenten (2 %) i det fall, då fastigheten faktiskt får mark av skiftesobjektet, må beräknas å större ägobelopp än det, som enligt tilldelningslängden skulle tillkomma fastigheten (100 kvm.), nämligen summan av dels uppskattningsinnehållet av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området (100 kvm.) och dels det fastigheten vid tidigare laga delning tillagda uppskattade ägobelopp (10,000 kvm.), alltså å 10,100 kvm. i stället för å 100 kvm. Högsta tillåtna avvikelse blir alltså 202 i stället för 2 uppskattade kvm.
    Att jämväl detta stadgande avser avvikelse såväl nedåt (minusavvikelse) som uppåt (plusavvikelse) framgår direkt av en jämförelse mellan ordalagen i de båda punkterna och bestyrkes för övrigt av den omständigheten, att Lantmäteristyrelsen i sitt år 1924 avgivna utlåtande över ett inom Justitiedepartementet år 1923 upprättat förslag till JDL, vari ordet »underskottet» användes i senare delen av andra stycket, hemställde, att detta ord skulle utbytas mot »avvikelsen», vilken hemställan följdes.
    Man skulle nu kunna ifrågasätta, om man icke trots ordalagen i andra punkten »för fastighet, som vid skiftet i området erhåller del» — helst som man torde vara teoretiskt berättigad att, medbeaktande av 2 %-gränsen, för viss fastighet utlägga en den minimalaste ägolott (exempelvis en ägolott om en uppskattad

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 199kvm., utlagd i omedelbar anslutning till fastighetens tidigare ägovälde) — kunde vara berättigad att, då särskilda omständigheter därtill föreligga och fortfarande med behörigt iakttagande av 2 %-gränsen, med stöd av 13 kap. 2 § andra stycket helt utesluta en fastighet från tilldelning av mark från skiftesobjektet (området) och i stället giva den vederlag i penningar.
    Det torde i detta sammanhang förtjäna anmärkas, att Högsta Domstolen i det i NJA 1934: 626 refererade rättsfallet avgivit det principuttalande, att det icke är uteslutet, att vid ägoutbyte enligt 8 kap. 1 § JDL vederlag för äga, som lägges från en fastighet till annan, helt utgår i pengar med iakttagande av den i 8 kap. 2 § JDL stadgade värdebegränsningen; detta i trots avatt sist nämnda lagrum enligt ordalagen avser allenast »skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som finnas lämpligen böra utbytas mot varandra» och »vederlag i penningar för vad å ena sidan brister».
    Frågan torde emellertid icke behöva lösas beträffande laga skifte vid det förhållande, att JDL innehåller ett särskilt stadgande, som beträffande samtliga skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 3) avses, reglerar de villkor under vilka fastighet, som i området äger del, må vid skifte helt uteslutas från tilldelning av mark från skiftesobjektet. Det stadgande jag här avser och som, enligt vad man har anledning antaga, tjänat såsom underlag för Högsta Domstolens nyssnämnda principuttalande, är 1 kap. 18 § andra stycket, som lyder:

    »Finnes kostnaden för sådan jämkning ej stå i skäligt förhållande till den betydelse, det må hava för dessa delägare att undfå vederlag i jord, eller skulle genom jämkning ägoanordningen mellan nyssnämnda ägolotter bliva mindre lämplig, då må, i den mån vederlaget icke överstiger två procent av det uppskattade ägobelopp, som jämlikt äldre delning tillagts delägare, ersättning i penningar i stället för jord tillerkännas denne, där det kan ske utan någon delägares förfång.»

    JDL innehåller, såsom förut påpekats, särskilda bestämmelser om såväl förutsättningarna som sätten för verkställande av laga skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 3) avses.
    De allmänna förutsättningarna för laga skifte å sådana skifteslag regleras i 1 kap. 13 § första stycket: »där sådant av delägare yrkas samt skifte prövas utan någon delägares förfång

200 HUGO ERICSSON.medföra fördelar, vilka överväga olägenheterna av skiftet och de med förrättningen förenade kostnader».
    Vid sådana delningars verkställande möta emellertid i regel avsevärda svårigheter, synnerligen om undantagen (skifteslaget) äro av ringa omfattning, att göra tilldelningen sådan, att envar delägare får nytta av sin utbrutna andel.
    För att råda bot härå har JDL dels, såsom jag förut nämnt, berett ökade möjligheter för utläggande av ägolott, gemensam för flera delägare (rätteligen del ägande fastigheter), dels ock stadgat (18 § första stycket) att, om skifteslagets mark icke lämpligen kan fördelas mellan alla delägarna, området må skiftas mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag, som tillägges de övriga delägarna genom jämkning av de ägolotter, för vilka skifteslaget utgör samfällighet.
    Detta förfarande enligt 18 § första stycket innebär, att varje i området del ägande fastighet vid delningen erhåller jord med det ägobelopp, som efter delningsgrund motsvarar dess andel i området, låt vara att icke till varje fastighet utlägges någon delav skifteslaget; detta möjliggöres genom jämkning av de ägolotter eller vissa av dem, för vilka det delade skifteslaget utgör samfällighet. Detta kan sägas innebära antingen en utvidgning av skifteslagets omfång, varvid naturligtvis innehavet blir delningsgrund för de områden, varmed utvidgningen sker, eller också ett fingerat ägoutbyte mellan del eller delar av skifteslaget och del eller delar av någon eller några av de i skifteslaget del ägande fastigheterna (ägolotterna).
    Därest det emellertid skulle befinnas, att ingendera av dessa möjligheter lämpligen kan komma till användning, varken utläggande av gemensam ägolott eller jämkning i ägolotterna med vederlag i annan jord — den sistnämnda antingen på den grund, att kostnaden för sådan jämkning finnes ej stå i skäligt förhållande till den betydelse, det må hava för dessa delägare att undfå vederlag i jord, eller därför att ägoanordningen mellan nyssnämnda ägolotter skulle genom jämkningen bliva mindre lämplig — har JDL berett ännu en möjlighet, nämligen jämkning medelst penningar ägolotter emellan, i det att 18 § andra stycket medgiver, att då må, i den mån vederlaget icke överstiger två procent av det uppskattade ägobelopp, som jämlikt äldre delning tillagts delägare, ersättning i penningar i stället för

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 201jord tillerkännas denne, där det kan ske utan någon delägares förfång.

 

    Redan Skifteslagstiftningskommitténs betänkande (1911) upptog ett stadgande (14 § andra stycket) med i sak enahanda innehåll som 1 kap. 18 § andra stycket JDL, låt vara att stadgandet slydelse i 1911 års betänkande (»i den mån den delägaren därigenom åbragta minskning i ägovälde icke överstiger två procent») klart utsade vad som också är meningen med lagtexten, nämligen att det här är fråga allenast om minusavvikelse.
    En omständighet, som redan i detta sammanhang torde böra påpekas, är, att minusavvikelsen (2 %) i 18 § andra stycket icke beräknas å samma ägobelopp som avvikelsen i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten, i det att avvikelseprocenten skall beräknas i det förra fallet å allenast det uppskattade ägobelopp, som jämlikt äldre delning tillagts delägare (hans fastighet), men i det senare fallet å nämnda ägobelopp ökat med det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehållet av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området. I det av mig valda exemplet blir alltså maximum i det förra fallet 200 och i det senare fallet 202 uppskattade kvm.
    Det kan måhända synas mindre följdriktigt, att 1 kap. 18 § andra stycket i detta avseende icke undergick någon förändring i sammanhang med tillkomsten av andra punkten i 13 kap. 2 § andra stycket (1918). Men förklaringen till denna underlåtenhet kan måhända sökas dels däri att, såsom senare också påpekas, 1 kap. 18 § avser ett större antal skifteslag än 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten, dels däri att ett förfarande, som innebär helt uteslutande, ansetts böra hållas inom snävare gränser än ett förfarande, som icke avser helt uteslutande.

 

    Om det sålunda är klart, att 1 kap. 18 § andra stycket, enligt sin lydelse behandlar allenast minusavvikelse i de fall, då en i samfälligheten del ägande fastighet vid delningens verkställande icke erhåller någon jord av området utan allenast vederlag i penningar, uppstår till besvarande spörsmålet om det inbördes förhållandet mellan nämnda stadgande, å ena, samt bestämmelserna i 13 kap. 2 § andra stycket och särskilt dess andra punkt, å andra sidan.
    Den mest betydelsefulla frågan är härvid, om det vid delning

202 HUGO ERICSSON.av skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 3) avses, kan på grund avstadgandet i 1 kap. 18 § andra stycket anses tillåtligt att åt en i området del ägande fastighet tilldela större del därav (eventuellt hela området) än som är förenligt med bestämmelserna i 13 kap. 2 § andra stycket om högsta tillåtna plusavvikelse eller medandra ord, huruvida i fall, som avses i 1 kap. 18 § andra stycket, fastighets ägare må åläggas att, mot utbetalande av ersättningdärför, mottaga ägor med större ägobelopp än som överensstämmer med föreskrifterna i 13 kap. 2 § andra stycket.
    I den vid 1924 års lagrådsremiss fogade P. M. av hovrättsrådet WIESELGREN anfördes vid 13 kap. 2 § om det inbördes förhållandet mellan dessa lagrum allenast följande:

    »Beträffande förhållandet mellan föreskriften i 1 kap. 19 § (motsvarande 18 § JDL) »första» stycket (här torde rätteligen avses andra stycket) samt sista punkten i andra stycket av förevarande paragraf må anmärkas, att det enligt förstnämnda föreskrift är medgivet att från delaktighet i område, som med föreskriften avses, mot vederlag utesluta delägare, som i området äger andel, under det att i förevarande paragraf regleras huruledes fastighet, vilken vid skifte av dylikt område faktiskt erhåller del däri sig tillagd, kan mot vederlag få vidkännas minskning i vad fastigheten rätteligen tillkommer.»

    Detta uttalande synes i den del, som här närmast är av intresse, hava avseende allenast på de i samfälligheten del ägande fastigheter, som vid delningens verkställande erhålla antingen alldeles ingen jord eller jord med mindre uppskattningsinnehåll än som enligt delningsgrund d. v. s. tilldelningslängden tillkommer fastigheten.
    Om man tager i betraktande, att de olika bestämmelserna i JDL böra anses såsom integrerande beståndsdelar i ett organiskt helt, att den ena bestämmelsen förty icke utan tvingande skäl må tolkas utan hänsyntagande till innehållet i andra bestämmelser, att 13 kap. 2 § andra stycket med hänsyn till vad under förarbetena förekommit måste anses innehålla ett principiellt förbud mot utläggande av ägolott med mer än 2 % plusavvikelse, beräknad på visst sätt, samt att varken motiven till 1 kap. 18 § andra stycket eller lagrummets lydelse giver vid handen, att ett undantag från nämnda förbud varit avsett, torde spörsmålet icke kunna besvaras på mer än ett sätt, nämligen så, att bestämmelserna i 13 kap. 2 § andra stycket om högsta tillåtna plusavvikelse äro tillämpliga jämväl beträffande sådana fall, som avses i 1 kap. 18 § andra stycket.

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 203    En omständighet, som skänker ett ej föraktligt stöd för denna ståndpunkt, är, att såväl Kammarkollegium som också Lantmäteristyrelsen i sina yttranden över Skifteslagstiftningskommitténs betänkande (1911) anmärkte, att bestämmelserna i 14 § i förslaget (motsvarande 1 kap. 18 § JDL) rätteligen borde hava sin plats i 14 kap. (motsvarande 13 kap. JDL) och förty flyttas dit.
    Att denna erinring under det fortsatta lagstiftningsarbetet icke efterföljdes torde av olika anledningar vara förklarligt. I 1 kap. JDL hava sammanförts ett flertal bestämmelser angående skifteslag, olika slag av skiften och olika sätt för delnings verkställande, bestämmelser som äro delvis av principiell natur, delvis nyheter i förhållande till den äldre jorddelningsrätten. Frånvaron av lämpliga bestämmelser rörande delning av gemensamma undantag och sättet för dess verkställande hade sedan länge ansetts vara en av de mera påtagliga bristerna i SS. Det kanvid dessa förhållanden ej förvåna, om man — när man avsåg att i en ny jorddelningslagstiftning införa det dittills fullständigt främmande förfarande, som jämkning medelst penningar ägolotter emellan innefattar, en nyhet, som kunde förväntas få särskild betydelse vid delning av gemensamma undantag — icke reagerade mot utan tvärtom gärna såg, att denna principiella nyhet omnämndes redan i 1 kap. Tillfället, som begagnades, var att i 1 kap. omnämna de olika sätt för delning, som skulle kunna ifrågakomma beträffande gemensamma undantag.
    En beaktansvärd, men ej alltid beaktad vinst av att innehållet i 14 § i Skifteslagstiftningskommitténs betänkande icke överflyttades till skiftesläggningskapitlet utan fick kvarstå i 1 kap. (18 §JDL) torde också stå att finna. Då nämligen förrättningsmännen enligt 4 kap. 2 § JDL äro skyldiga att låta prövningen av frågan, huruvida tillstånd till sökt skifte må lämnas, föregås av utredning angående de omständigheter, vilka enligt de i 1 kap. för varje särskilt fall meddelade bestämmelser äro av beskaffenhet att inverka på frågan, följer därav skyldighet att vid ifrågasatt skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 3) avses, utreda jämväl frågan om på vilket sätt delningen med iakttagande av bland annat bestämmelserna i 1 kap. 18 § lämpligen må kunna verkställas.

 

    Spörsmålet om det inbördes förhållandet mellan 1 kap. 18 § andra stycket, å ena, samt bestämmelserna i 13 kap. 2 § andra

204 HUGO ERICSSON.stycket, å andra sidan, har nyligen varit föremål för Högsta Domstolens bedömande i ett mål, vari utslag meddelades den 4 december 1936.
    Omständigheterna i målet voro huvudsakligen följande: Vid ett år 1857 fastställt laga skifte å en by undantogos vissa ägor för delägarnas gemensamma behov, däribland ett skollärareboställe om 4 tunnland i areal. Under år 1933 påbörjades förrättning för delning av vissa av de sålunda undantagna områdena, däribland »bostället». Skifteslagets hela uppskattningsinnehåll uppgick till 1.3720 hektar, därav 1.1430 hektar belöpte på »bostället». Delägare i samfälligheterna voro 104 fastigheter, däribland en fastighet om 1/8 mantal (217), tillhörig den borgerliga kommunen. Flertalet delägare yrkade, att skiftet skulle verkställas på det sätt, att åtminstone »bostället», som emellertid varken låg inom eller på någon sida gränsade till fastigheten 217, tillskiftades kommunens fastighet och att övriga delägare erhölle vederlag i penningar. Kommunen bestred yrkandet, men påstod i första hand äganderätt till »bostället». I den enligt 4 kap. 2 § JDL upprättade redogörelsen antecknades allenast såsom »uppenbart, att vederlaget i fråga ej överstiger 2 % av det uppskattade ägobelopp som jämlikt äldre delning tillagts delägarna», men förrättningshandlingarna innehålla icke någon redogörelse förde uppskattade ägobelopp, som vid laga skiftet tillagts de i samfälligheterna del ägande fastigheterna. Förrättningsmännen gåvo tillstånd till skiftet och verkställde därefter detsamma på det sätt, att 1.2930 uppskattade hektar tilldelades fastigheten 217, att kommunen påfördes ett ersättningsbelopp av 3,834 kr. 32 öre, samt att nämnda belopp fördelades mellan de fastigheter, som vid delningen icke erhållit någon jord eller jord med mindre ägobelopp än vederbort. — Överlantmätaren lämnade förrättningen i nu ifrågavarande avseende utan anmärkning. — Kommunen anförde emellertid besvär över förrättningen under yrkande omskiftets upphävande, därvid kommunen gjorde gällande, bland annat, att äganderätten till »bostället» tillkomme kommunen, att kommunen i varje fall icke vore skyldig att inlösa »bostället», samt att lägre värde under alla omständigheter borde åsättas detsamma. — Ägodelningsrätten, som underkände kommunens påstådda bättre rätt till »bostället», ändrade graderingen å »bostället», så att det kommunens fastighet tillskiftade uppskattningsinnehållet sänktes från 1.2930 hektar till 0.8390 hektar, och

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 205undantog dessutom från skiftet vissa ägofigurer med ett uppskattningsinnehåll av tillhopa omkring 0.1500 hektar, i anledning av vilken prövning förrättningen återförvisades till förrättningsmännen i och för förnyad behandling med iakttagande av ägodelningsrättens beslut. — Besvär anfördes av såväl kommunen som dess motparter vid ägodelningsrätten (d. v. s. övriga byamän).
    Högsta Domstolen, som lika med ägodelningsrätten underkände kommunens påstående om bättre rätt till »bostället», yttrade, såvitt nu är i fråga, i sitt utslag den 4 december 1936 följande:
    »Enligt vad förrättningshandlingarna utvisa har åtminstone fastigheten 217 erhållit större ägobelopp än som medgives i stadgandet i 13 kap. 2 § andra stycket JDL, vilket stadgande är beträffande ägolott, som vid delnings verkställande erhåller jord, gällande jämväl i fall som avses i 1 kap. 18 § andra stycket samma lag. På grund härav prövar K. M:t lagligt att, med fastställande av ägodelningsrättens utslag i vad förrättningen visats åter till förrättningsmännen, förordna, att dessa skola till förnyad behandling upptaga frågan om sättet för skiftets verkställande och de övriga frågor, som äro beroende härav och av vad i ägodelningsrättens och K. M:ts utslag eljest föreskrivits, samt med förrättningen vidare lagligen förfara.»

    Till detta Högsta Domstolens utslag må följande anföras: Handlingarna till det år 1857 fastställda laga skiftet utvisa, att den ägolott, som numera motsvaras av blánd annat kommunensfastighet 217, enligt delningsbeskrivningen vid laga skiftet erhållit i uppskattning 26 tunnland 14 kappland d. v. s. omkring 13 hektar. Som två procent av 13 hektar är 2,600 kvm., skulle detta uppskattningsinnehåll, ökat med två procent av det ägobelopp, som fastigheten 217 enligt tilldelningslängden skulle erhålla av skifteslagets uppskattningsinnehåll, utgöra den enligt 13 kap. 2 § andra stycket högsta tillåtna plusavvikelsen. Då fastigheten 217vid förrättningen tillskiftades 1.2930 hektar, som enligt den av ägodelningsrätten verkställda omgraderingen minskades till 0.8390 hektar, innebär detta — med bortseende, då detta ej kan inverka på slutresultatet i stort, från det ägobelopp fastigheten 217 enligt tilldelningslängden skulle erhålla — att plusavvikelsen uppgår enligt förrättningen till ungefär 10 procent och enligt ägodelningsrätten till ungefär 6.5 procent. Det synes utan vidare uppenbart, att då 13 kap. 2 § andra stycket icke tillåter, att en fastighetsägare må tvingas till jordförvärv utöver två procent av fastighetens värde, det icke kan anses vara med JDL:s inställning till denna fråga förenligt, om ett skifte å en samfällighet, vari fastigheten

206 HUGO ERICSSON.äger del, skulle utan vidare kunna verkställas på sådant sätt, att fastigheten tvingas till ett tre, eventuellt fem gånger större jordförvärv och dess ägare ålägges att utgiva likvider med mellan 1,500 och 3,000 kr. mera än vad som bort kunna ifrågakomma.

 

    c) Område som, sedan skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 1) eller 2) är fråga, undergått laga skifte, genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit skifteslaget.
    Den föregående redogörelsen torde giva vid handen, att för denna art av samfällighetsdelning gäller dels huvudstadgandet, dels 1 kap. 18 § andra stycket, under det att 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten icke är tillämplig i fråga om dessa skifteslag.
    Den omständigheten, att omfånget av de skifteslag, som avses med 1 kap. 18 § andra stycket, är större än omfånget av de skifteslag, som avses med 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten — en omständighet som lämpligen hade bort påpekas i hovrättsrådet Wieselgrens P. M. i sammanhang med yttrandet angående det inbördes förhållandet mellan dessa båda lagrum — kan måhända förklaras med följande. Den lantmäteriförrättning, vid vilken visst område antingen undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat, får antagas hava omfattat den i området del ägande fastighetens huvudsakliga ägor. Det kan förty med ganska stor visshet antagas, att fastighetens andel i området utgör ett relativt litet ägobelopp i förhållande till de för fastigheten utlagda ägorna. Det finnes däremot ingen grund för att beräkna värdet eller uppskattningsinnehållet av de områden, som, sedan skifteslaget undergått laga skifte eller laga delning, genom rågångsförrättning eller eljest kunna tillkomma skifteslaget, och förty ej heller relationen i värde mellan fastighetens andel i det nytillkomna området, å ena, och de ägor, fastigheten vid laga skiftet bekommit, å andra sidan.
    En sammanställning av de lagbestämmelser, som i fråga om avvikelser gälla beträffande nu ifrågavarande skifteslag, giver, om sammanställningen sker med hänsyn till de förut beskrivna tolkningsresultaten, vid handen,
    att plusavvikelser äro att bedöma uteslutande med hänsyn till huvudstadgandet (d. v. s. högst 2 procent av det ägobelopp, som

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 207enligt tilldelningslängden tillkommer ägolotten, alltså ej det ägobelopp, som vid tidigare laga delning tillagts fastigheten),
    samt att minusavvikelser äro att bedöma med hänsyn till huvudstadgandet, om fastigheten vid delningen faktiskt erhåller del i området, men med hänsyn till stadgandet i 1 kap. 18 § andra stycket, om fastigheten vid delningen mot vederlag i penningar uteslutes från delaktighet i området.
    Beträffande minusavvikelserna är det sålunda i fråga om dessa skifteslag att märka, att JDL ger större marginal för helt uteslutande än för avvikelse enligt huvudstadgandet, i det att avvikelseprocenten skall beräknas i det förra fallet på fastighetens uppskattningsinnehåll (i det av mig valda exemplet maximum 2 procent av 10,000 kvm. = 200 kvm.) men i det senare fallet på allenast det fastigheten i området enligt tilldelningslängden tillkommande ägobeloppet (i det av mig valda exemplet maximum 2 procent av 100 kvm. = 2 kvm.). Det bör emellertid samtidigt bemärkas, att denna differens i fråga om möjligheterna till minusavvikelser i väsentlig mån reduceras genom min tolkning av möjligheterna till plusavvikelser.

 

V.

 

    En sammanställning av de sålunda vunna resultaten torde, om man följer de av mig valda exemplen, erhålla följande utseende:

 

    Fastighetsdelning.

 

        Plusavvikelse: Huvudstadgandet. 200 kvm. 

        Minusavvikelse: Huvudstadgandet. 200 kvm.

 

    Samfällighetsdelning.

 

    Skifteslag under a)

        Plusavvikelse: Huvudstadgandet. 2 kvm.

        Minusavvikelse: Huvudstadgandet. 2 kvm.

 

    Skifteslag under b)

        Plusavvikelse: 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten. 202 kvm.

        Minusavvikelse: 

            jord erhålles 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten. 202 kvm. 

            jord erhålles icke 1 kap. 18 § andra stycket. 200 kvm.

 

208 HUGO ERICSSON.    Skifteslag under c)

        Plusavvikelse: Huvudstadgandet. 2 kvm.

       Minusavvikelse:

           jord erhålles Huvudstadgandet. 2 kvm.

           jord erhålles icke 1 kap. 18 § andra stycket. 200 kvm.

 

VI.

 

    JDL innehåller ytterligare två bestämmelser om avvikelse vid laga skifte från ägobelopp, som enligt delningsgrund tillkommer ägolott, och om avvikelsens ersättande med penningar, nämligen 16 kap. 6 § och 21 kap. 48 §.
    Båda paragraferna avse rättelse i redan avslutat laga skifte, men under det att 16 kap. 6 § avser ett laga skifte, som ännu ej vunnit fastställelse, avser 21 kap. 48 § rättelse i fastställt skifte.
    16 kap. 6 § stadgar, att om vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen fått mindre ägobelopp än honom tillkommit, och det honom tillagda belopp ej med mera än två procent understiger vad enligt delningsgrund bort läggas till hans lott, rättelse må, där jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan motsvarande fördel, verkställas på det sätt, att ersättning för vad som brister tillerkännes delägaren i penningar att gäldas av den eller de delägare, som erhållit större ägobelopp än dem tillkommit.
    »Obehörigen» har insatts i paragrafen för att markera, att delägare rätteligen, exempelvis genom tillämpning av 13 kap. 2 § andra stycket, kan hava erhållit mindre ägobelopp än honom enligt delningsgrund tillkommit.
    Det ägobelopp, som enligt paragrafen må ersättas med penningar, motsvarar skillnaden mellan vad delägare erhållit och bort bekomma, i den mån denna skillnad icke överstiger två procent av vad enligt delningsgrund bort tilläggas ägolotten. Därest stadgandet i 13 kap. 2 § andra stycket tillämpats vid skiftesläggningen, kan det alltså inträffa, att intet utrymme gives för tillämpningen av förevarande paragraf.
    Det i NJA 1933: 41 refererade rättsfallet utvisar, att då under laga skifte felräkning ägt rum vid utläggandet å kartan av skifteslinjen mellan två ägolotter, med påföljd att den ena lotten på marken fått mindre än den enligt delningsbeskrivningen skulle hava (bristen dock ej överstigande två procent av tilldelningen) och den andra lotten mera, rättelse av den anmärkta felaktig-

OM AVVIKELSE FRÅN ÄGOBELOPP SOM TILLKOMMER ÄGOLOTT. 209heten i skiftet kunde verkställas genom penningersättning i enlighet med bestämmelserna i 16 kap. 6 §.
    21 kap. 48 § stadgar, att där delägare erhållit mindre ägobelopp än honom skolat tillkomma, rättelse i fastställt skifte må under de villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, ske genom bestämmande av vederlag i penningar.

    Innan jag avslutar denna undersökning, vill jag endast påpeka, att JDL innehåller ytterligare bestämmelser om vederlag i penningar i stället för jord, nämligen i 8 kap. 2 § (vid ägoutbyte äro de ägor, som utbytas mot varandra, ej av lika uppskattningsinnehåll) , i 8 kap. 3 § (vederlagsjord vid ägoutbyte till redan skiftat skifteslag kan ej lämpligen fördelas) och i 20 kap. 7 § (vederlagsjord för servitut uttages ej från alla besvärade ägolotter eller jord frånvinnes ägolott i skifteslag, som undergått laga delning), samt att Svensk Lantmäteritidskrift för år 1929 innehåller en uppsats om tillämpning vid en och samma förrättning av bestämmelserna i JDL angående vederlag i penningar i stället för jord (s. 107 ff.).
    På dessa ämnen har jag ej anledning att i detta sammanhang närmare ingå.

 

14—Svensk Juristtidning 1937.