SVENSK RÄTTSPRAXIS.
PROCESSRÄTT 1931—1935.
AV
PROFESSOR ÅKE HASSLER.
Bland det betydande antalet rättsfall å förevarande område under de ovan nämnda åren har av utrymmesskäl ett urval måst göras. Rättsfall rörande frågor om res judicata hava utelämnats, enär det ansetts lämpligast att dessa behandlas i särskild artikel.
CIVILPROCESSRÄTT.
Frågan om arvsforum efter utlänning har varit föremål för behandling i NJA 1933 s. 514. Sedan en i Nordamerikas Förenta stater domicilierad man som var medborgare i samma stater avlidit, instämde en syster till den avlidne dennes broder och hans barn till svensk domstol med vissa yrkanden rörande kvarlåtenskapen, av vilka större delen skulle hava efter dödsfallet översänts till Sverige. Högsta domstolen fann att prövning av tvisten icke tillkomme svensk domstol, enär den avlidne vid sin död haft hemvist utomlands och icke varit svensk medborgare. Man har således vidhållit den i nyare praxis i allmänhet intagna restriktiva ståndpunkten att arvsforum efter utlänning finnes endast om utlänningen vid dödstillfället varit domicilierad här i landet (jfr 22 § lagen den 1 mars 1935 om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket m. m.). Rör eljest tvisten i Sverige belägen fast egendom, kan 10: 14 RB åberopas, men då såsom i förevarande rättsfall fråga är om lös egendom som finnes här i riket saknas forum. Denna konsekvens av praxis' ställningstagande måste anses mindre tillfredsställande, och 1934 års sakkunniga i frågan om internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och boutredning m. m. hava också föreslagit, att tvist om arv eller testamente eller om efterlevande makes rätt i dödsbo skall upptagas av svensk domstol där tvisten rör egendom som här i riket finnes.1
I rättsfallet NJA 1935 s. 51 förelåg ett spörsmål om fastighetsforum. Vissa ägare till i mantal satt jord inom ett härad instämde en stad till dess rådstuvurätt med yrkande att staden måtte förklaras icke äga rätt att av kärandena utkräva viss för deras fastigheter till staden utgående avgift, utgörande ersättning för det staden till fastighetsägarna överlåtit sin rätt till häradets allmänning. Högsta domstolen fann att
med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande, såsom skogsränta betecknade avgäld från kärandenas fastigheter tvisten icke finge upptagas av annan domstol än rätten i den ort där fastigheterna vore belägna. Man synes kunna antaga att utgången berott på att avgiften i fråga ansetts böra inbegripas under uttrycket »avrad» i 10: 14, ersättning för nyttjande av fast egendom och därmed jämförlig avgäld.1
Av stadgandena i 11: 1 JB och 10: 18 RB torde kunna dragas den slutsatsen, att svarande i klanderprocess bör genom stämning denuntiera hemulsmannen att å svarandens sida biintervenera i processen vid forum rei sitae, varefter om denna process avslutas med bifall till käromålet köparen får stämma hemulsmannen till dennes forum domicilii med yrkande om ersättning. Emellertid har i likhet med vad tidigare skett2 i rättsfallet NJA 1934 s. 103 svarande i klanderprocess tilllåtits att i stämningen å hemulsmannen upptaga såväl yrkande om värjande av köpet som ock ersättningsyrkande för den händelse fånget ej kan värjas. Härigenom uppkommer en kumulation av säregen beskaffenhet: i klanderprocessen står vindikanten mot köparen med hemulsmannen såsom biintervenient och i ersättningsmålet köparen mot hemulsmannen. Sammanhanget mellan de båda målen karakteriseras därav, att bifall till käromålet i det ena är förutsättning för prövning av yrkandet i det andra målet. Av detta torde böra dragas den slutsatsen, att utslaget i de kumulerade målen endast vinner rättskraft i sin helhet och att överrätt ej är bunden av den vanliga regeln att ändringssökandet bestämmer omfattningen av den ändring överrätten må företaga. I förevarande rättsfall ogillade underrätten vindikationstalan samt förpliktade köparen att ersätta hemulsmannens kostnader och vindikanten att ersätta köparen såväl nämnda kostnader som köparens egna kostnader. Endast vindikanten sökte ändring, i anledning varav hovrätten biföll hans talan, förpliktade hemulsmannen att till köparen återgälda köpeskillingen jämte skadestånd samt ålade köparen att gälda vindikantens rättegångskostnader och hemulsmannen att ersätta köparen både nämnda kostnader och köparens egna kostnader. Hemulsmannen sökte revision under påstående bl. a., att hovrätten icke lagligen kunnat göra ändring av domen i målet mot honom på yrkande av annan än köparen; men denne hade ej fullföljt talan i hovrätten vadan alltså underrättens nämnda dom vunnit laga kraft. Högsta domstolen gjorde ej annan ändring i hovrättens dom än jämkningar i utdömda belopp; ett justitieråd fann emellertid att genom hovrättens dom, vilken köparen låtit vinna laga kraft emot sig, blivit slutligen dömt mellan denne och hemulsmannen angående kostnaderna vid underrätten. Frågan om forum för ersättningstalan mot hemulsmannen synes ej hava varit uppe i vare sig detta eller föregående rättsfall av liknande art. På
grund av stadgandet i 10: 18 torde emellertid ersättningstalan ej kunna upptagas vid forum rei sitae, som icke är hemulsmannens forum domicilii, därest denne gör invändning mot rättens behörighet.
Ett spörsmål om rätt att föra särskild rättegång om ränta var föremål för behandling i rättsfallet NJA 1931 s. 672. Då emellertid hithörande frågor annorstädes underkastats ingående utredning med beaktande jämväl av nämnda rättsfall,1 synes det överflödigt att här ägna detsamma vidare uppmärksamhet.
Sjukdom, som av part åberopats såsom skäl för underlåtenhet att i ett av honom till hovrätt fullföljt mål ingiva underrättens protokoll i målet, har i NJA 1935 s. 41 icke godtagits såsom laga förfall, då parten i hovrätten nyttjat ombud. Parten hade i underrätten företrätts av ombud som därstädes inlämnat läkarintyg, utvisande att parten lede av svår sjukdom, och hade likaledes genom ombud ingivit besvär över underrättens utslag. Högsta domstolen fann att sådana omständigheter ej vistats föreligga att parten ägde för underlåtenheten att ingiva protokoll åberopa personligt laga förfall. Användes ombud, bör alltså laga förfall regelmässigt hänföra sig till ombudets och ej partens person.2
Då käranden uteblir vid första rättegångstillfället men svaranden kommer tillstädes, förfaller käromålet på den ågångna stämningen och enligt 12:2 är svaranden fri från käromålet, där ej käranden stämmer in saken och fullföljer den vid nästa ting å landet eller inom en månad i staden. I. rättsfallet NJA 1934 s. 432 hade käranden uteblivit å inställelsedagen den 10 augusti 1932 inför en rådstuvurätt. Den 22 augusti lät han delgiva svaranden ny stämning till rättens sammanträde den 14 september, å vilken dag båda parterna tillstädeskommo. Svaranden yrkade nu att bliva förklarad fri från käromålet, enär käranden icke instämt och fullföljt saken inom en månad. Rätten biföll detta yrkande då käranden, vilken väl ånyo instämt sin talan inom den i 12: 2 stadgade tiden, försummat att inom denna tid fullfölja densamma. Hovrätten gjorde ej ändring i rådstuvurättens dom. Högsta domstolen yttrade däremot att enär käranden delgivit svaranden ny stämning inom en månad från den 10 augusti 1932 samt fullföljt målet å dag vartill stämningen givits, käranden därigenom finge anses hava iakttagit vad enligt 12: 2 sista punkten ålegat honom för bevarande av sin talan. En ledamot fastställde hovrättens dom. Högsta domstolens majoritet torde hava intagit sin ståndpunkt efter en jämförelse mellan 12: 2 och 12: 4 i dess ursprungliga lydelse. Då i det senare lagrummet endast talas om att svarande som vill söka återvinning har att stämma i staden inom en månad, torde man hava funnit det icke lämpligen kunna åläggas utebliven kärande att både stämma och fullfölja saken inom sagda tid. Praktiska skäl för en sådan stränghet mot käranden synas ej heller föreligga. I åtskilliga fall skulle det bliva svårt att iakttaga laga stämningstid, och det förefaller mera tilltalande att låta käranden
få en månad på sig för delgivning än att in casu pröva huruvida han kunnat delgiva till rättegångsdag inom en månad eller icke.1 En sådan prövning med därav följande rättsosäkerhet måste emellertid understundom äga rum då käranden uteblivit från häradsrätt, ty med nuvarande tingsordning kan han ofta ej stämma till nästa ting. Det förefaller egendomligt att kärande i staden sålunda skall favoriseras framför kärande å landet, då lagstiftaren väl ursprungligen snarast avsett motsatsen.2
Spörsmålet om ratihabition av processinhabil parts processhandlande förelåg i rättsfallet NJA 1934 s. 65. Sedan hovrätt genom dom den 12 januari 1932 fastställt underrätts dom, varigenom E:s talan ogillats, sökte denne revision och inställde sig hos K. M:t genom ombud som åberopade en av E. den 20 februari 1932 utfärdad fullmakt. Efter inställelsetidens utgång tillstädeskom hos K. M:t W. och företedde protokoll, utvisande att E. den 3 december 1931 förklarats omyndig på grund av sinnessjukdom samt att till hans förmyndare förordnats W. Denne ingav »under samtidigt åberopande av vad som från min sida förut i målet anförts» ett läkarintyg till stöd för E:s talan. Högsta domstolens majoritet fann vad å E:s vägnar hos K. M:t anförts och yrkats icke kunna komma under vidare bedömande. En ledamot ansåg hinder icke möta att upptaga ändringssökandet till prövning. Tydlig ratihabition av den omyndigförklarades handlande förelåg i rättsfallet, vilken omständighet emellertid lämnades utan avseende av majoriteten. I motiveringen angavs att parten förklarats omyndig under åberopande av 1 kap. 2 § under 1. i lagen om förmynderskap, varför det närmast vill synas som om man avböjt ratihabitionen på den grund att processhandlingen företagits av sinnessjuk part. Med säkerhet kan detta dock ej antagas, utan det är möjligt att majoriteten intagit den ståndpunkten att ratihabition av fullföljd över huvud icke kan godkännas.3 Den skiljaktiga meningen har icke närmare motiverats. Resning beviljades senare i målet efter ansökan av förmyndaren, se NJA 1935 s. 334, varvid E. förklarades äga att utan hinder av K. M:ts tidigare dom få sin i målet förda talan prövad av K. M:t. Man kan fråga sig huruvida praktiska skäl verkligen motivera en dylik omgång, eller om icke fastmera lämpligheten av att vidhålla den restriktiva ståndpunkten i ratihabitionsfrågan bör tagas under omprövning.
Av rättsfall vilka beröra frågor om processuellt fullmäktigskap hava de flesta, sålunda NJA 1933 s. 574 rörande s. k. efterbevisning, 1931 s. 475 angående verkan å rättegångsfullmakts giltighet av huvudmans död, 1932 s. 545 och 1935 s. 96 rörande fastställande av fultmäktigarvode, varit föremål för behandling i denna tidskrift, till vilka framställningar här må hänvisas.4 Ett par andra rättsfall angå tolkningen av
uttrycket »oberyktad» i 15:2. Av dessa återfinnes det ena i NJA 1931 s. 533. En person som den 16 juni 1928 för trolöshet mot huvudman dömts till straffarbete i ett år och åtta månader med ett års påföljd, fann underrätt i beslut den 7 april 1931 icke kunna anses såsom oberyktad. Beslutet fastställdes av hovrätt och Högsta domstolen. Avgörandet synes hava byggts på den uppfattningen att påföljdstidens utgång icke i och för sig medfört att vederbörande varit att anse som oberyktad; då numera påföljderna avskaffats har man att bedöma fullmäktighabiliteten uteslutande med hänsyn till brottets beskaffenhet att verka förringande på det medborgerliga anseendet.1 En sådan skälighetsprövning ligger också till grund för avgörandet i NJA 1935 s. 309, varigenom en person, som under de senaste tretton åren dömts fyra gånger för fylleri och två gånger för olaga brännvinstillverkning, av samtliga instanser förklarades icke kunna anses såsom oberyktad.
Frågan om substituts rätt mot huvudmannen var uppe i rättsfallet NJA 1931 s. 452. Sedan A. för inkassering av vissa fordringar lämnat E. fullmakt in blanco för innehavaren, uppsatte denne stämning å gäldenären och sände denna jämte fullmakten till O., vilken på grund därav utförde talan i målet. A. likviderade E:s räkning å kostnader innefattande ersättning jämväl för O:s sysslande. Då denne icke i sin tur fick betalning av E., vände han sig till A., vilken emellertid bestred kravet enär han icke lämnat O. något uppdrag och innehade E:s kvitterade räkning å samtliga kostnader. Underrätt och hovrätt dömde A. att betala, men Högsta domstolen ogillade O:s talan enär sådana omständigheter icke förelåge att, sedan A. lämnat E. uppdrag att själv eller genom annan föra A:s talan, O., som av E. mottagit uppdrag att utföra nämnda talan, i förhållande till A. trätt i E:s ställe vad anginge det denne lämnade uppdraget. Detta avgörande synes stå i överensstämmelse med de privaträttsliga synpunkter som böra anläggas å frågan. Ur praktisk processuell synpunkt må framhållas, att den som anlitat en advokat måste kunna göra upp med denne utan att behöva riskera att sedermera få betala till substitut som advokaten använt sig av. Eljest skulle man ej våga likvidera en advokats räkning utan bevis om att advokaten själv utfört allt förekommet arbete eller att han ersatt avhonom anlitade substitut, en bevisning som ej vore lätt att förebringa och i det stora flertalet fall alldeles onödig.
Om prövning av fråga om rättegångskostnad i förlikt mål handlar rättsfallet NJA 1933 s. 504. B. instämde S. med klander å redovisning under yrkande att utfå ett belopp av omkring 18,000 kr. S. medgav slutligen att betala omkring 10,000 kr. Vid femte rättegångstillfället ingav B. en handling, utvisande att parterna i huvudsaken träffat förlikning, enligt vilken B. skulle äga ett tillgodohavande av omkring 13,000 kr., men beträffande rättegångskostnaderna överenskommit att desamma skulle hänskjutas till rättens prövning. B. yrkade att honom skulle tillerkännas ersättning för utgifterna å målet med visst belopp,
medan S. hemställde att kostnaderna måtte kvittas. Underrätten tilldömde B. visst belopp i kostnadsersättning. Hovrätten fann däremot att då parterna träffat förlikning i huvudsaken en var av dem haft att själv vidkännas sina utgifter å målet vid underrätten; två ledamöter ansågo emellertid att frågan om parts rätt till ersättning för kostnaderna å målet undandroge sig bedömande enligt lag. Högsta domstolen fann den omständigheten att parterna träffat förlikning beträffande huvudsaken icke lagligen utgöra hinder för dem att påkalla prövning av frågan om kostnaderna, vadan på grund av de i målet upplysta omständigheterna S. förpliktades ersätta B. dennes kostnader å målet vid underrätten med visst belopp. Vilken grund Högsta domstolen följt vid kostnadsfrågans avgörande lämnar motiveringen ingen direkt upplysning om, men man har näppeligen annat att gå efter än de vanliga reglerna om ersättande av kostnad. Har part vunnit något genom förlikning bör han alltså om kostnadsfrågan hänskjutits till rätten få ersättning på samma sätt som om han vunnit genom dom.1
I rättsfallet NJA 1935 s. 381 förelågo spörsmål rörande omröstning till dom och om återförvisning av mål vari dom utfärdats med annat innehåll än den på grund av företagen omröstning bort erhålla. En kontorschef, som ansåg sig obehörigen avskedad av ett bolag, stämde detta med framställande av fyra olika ersättningsyrkanden. Bolaget bestred kravet och gjorde reservationsvis gällande två kvittningsanspråk. Underrätten ogillade käromålet och ålade käranden att ersätta svarandens kostnader. I hovrätten biföllo två ledamöter, däribland den främste, ersättningsyrkandet nr 1, men enär svaranden hade större motfordran enligt kvittningsanspråket nr 1 fastställdes underrättens dom. Två ledamöter biföllo ersättningsyrkandena nr 1 och 2, underkände båda kvittningsanspråken och kvittade kostnaderna mellan parterna. Den femte ledamoten biföll samtliga ersättningsyrkanden, ogillade båda kvittningsanspråken och förpliktade bolaget att gottgöra käranden dennes kostnader vid underrätten. Hovrättens dom avfattades i enlighet med de två förstnämnda ledamöternas mening. Nedre revisionen, som fann att hovrättens dom bort avfattas beträffande ersättningsyrkandena nr 1, 3 och 4 i överensstämmelse med nämnda ledamöters mening och i övrigt enligt den mening som uttalats av de två därnäst voterande ledamöterna, hemställde om undanröjande av domen och målets återförvisning till hovrätten. Denna hemställan gillades av två justitieråd, medan tre justitieråd väl funno hovrättens dom hava bort utfärdas med det innehåll Nedre revisionen angivit men ansågo målet med hänsyn till föreliggande omständigheter icke böra återförvisas till hovrätten. Högsta domstolen torde hava i omröstningsfrågan intagit den ståndpunkten, att då flera stämningsyrkanden föreligga man väl kan företaga gemensam omröstning beträffande samtliga yrkanden men att de vid röstberäkningen skola hållas skilda.2 Förevarande rättsfall illustrerar nöd-
vändigheten därav, enär eljest ett yrkande kan komma att underkännas ehuru majoritet finnes för bifall till detsamma. Vidare synes Högsta domstolen hava antagit att särskild röstberäkning bör ske beträffande kvittningsyrkande, något som också lärer vara av praktiska skäl oundgängligt.1 Huruvida sådan röstberäkning jämväl antagits beträffande rättegångskostnader synes man ej kunna utläsa ur rättsfallet.2 Vad slutligen angår frågan om återförvisning framgår av rättsfallet att Högsta domstolen ej anser sig strängt bunden av regeln, att överrätt har att undanröja en ogiltig dom av lägre instans med eller utan återförvisningmen ej kan ingå i omedelbar prövning av det materiella rättsförhållandet.3 Praktiska skäl härför torde väl kunna anses föreligga.
STRAFFPROCESSRÄTT.
Den i senare tid stadgade praxis, att då ansvar och civil påföljd yrkats för viss gärning, som emellertid finnes icke vara brottslig, talan om den civila påföljden likvisst kan prövas, har upprätthållits i rättsfallet NJA 1932 s. 62 (målet avgjort av Högsta domstolen in pleno). Man torde kunna utgå från att nämnda praxis motiveras därmed att en kumulation är tillåten av ett ansvarsyrkande och ett civilt yrkande, som båda stödja sig på samma faktiska grund, och att särskild prövning av det civila yrkandet sedan ansvarsyrkandet funnits böra ogillas icke anses beroende av att sådan prövning uttryckligen påkallats.4 I rättsfallet NJA 1935 s. 580 förevar ett spörsmål om anhängiggörande av civilt yrkande i samband med ansvarstalan. Allmän åklagare instämde en sakförare med yrkande om ansvar för trolöshet mot huvudman, bestående däri att sakföraren, som haft om hand utredningen av ett dödsbo, skulle hava utbetalat behållningen i boet till en av delägarna till förfång förde övriga. Dessa senare instämde i åklagarens ansvarsyrkande och yrkade tillika vid rätten åläggande för den tilltalade att till en var av dem utgiva visst belopp. Underrätten fann den förda talan om ansvar för brottsligt förfarande och därpå grundad ersättningsskyldighet icke kunna bifallas. Efter besvär av åklagaren och målsägandena fastställde hovrätten underrättens utslag i ansvarsfrågan men förpliktade den tilltalade att utgiva fordrade belopp till målsägandena. Högsta domstolen gjorde ej ändring i hovrättens utslag. Därest kumulation av ansvarsyrkande och civilt yrkande på samma faktiska grund anses tillåten, synes därav bliva en följd att det civila yrkandet bör kunna väckas i samma form som ansvarsyrkandet. Framställes sålunda ansvarsyrkande inför rätta enligt 11:34 3 st., bör därmed kunna förenas ett civilt
yrkande på grund av det förfarande som lägges den tilltalade till last. Man synes ej hava anledning att fordra det civila yrkandets anhängiggörande genom särskild stämning om såsom i förevarande fall ansvarsyrkandet förut instämts separat. Lydelsen av 11: 34 3 st. torde ej lägga hinder i vägen för det i rättsfallet tillämpade förfaringssättet.
Vissa spörsmål rörande forum vid subjektiv konnexitet förelågo i rättsfallet SvJT 1934 rf. s. 18. En fabrikör hade i brev till ett flertal av sina kunder, bosatta inom olika domkretsar, fällt yttranden rörande en hos honom tidigare anställd handelsresande, vilka yttranden av denne ansågos innefatta ärekränkning. Det förelåg alltså ett sådant fall, att målsäganden jämlikt 10: 21 hade att väcka åtal vid en av de underrätter, inom vars domvärjo brott begåtts, och begära att den tilltalade måtte förvisas för fortsatt rannsakning till annan dylik underrätt att slutligen dömas där han sist lagfördes. Enligt den lydelse lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål erhållit genom lagen den 15 mars 1935 torde talan numera kunna anställas för samtliga brottsliga gärningar vid en och samma underrätt. Handelsresanden yrkade emellertid i särskilda stämningar till olika underrätter inom samma hovrätts domvärjo ansvar och skadestånd. Sju underrätter dömde till böter och skadestånd, medan en åttonde förklarade det vid densamma anhängiggjorda målet vilande sedan rätten inhämtat att talan mot utslag av annan underrätt fullföljts till hovrätten. Hovrätten, dit talan mot sex fällande utslag samt beslutet om vilande fullföljdes, förklarade fabrikören saker till de i de sex utslagen omförmälda brotten och förvisade honom till den domstol som avgivit vilandeförklaringen att slutligen dömas där han sist lagfördes. Genom hovrättens behandling av frågan synas olägenheterna av målsägandens förfaringssätt hava såvitt möjligt undanröjts. Huruvida de underrätter som dömt angående åtalade brott förfarit riktigt kan däremot ifrågasättas. Om i fall som det förevarande upplyses att åtal för någon i konnexiteten ingående gärning redan anhängiggjorts vid annan domstol, synes rätten böra på grund av bristande behörighet avvisa talan utan prövning. Målsäganden får sedan vid den förra domstolen antingen framställa ansvarsyrkande eller begära förvisning till den senare domstolen.
Två rättsfall, NJA 1931 s. 415 och 1933 s. 240, behandla fråga om ansvar för otillbörligt skrivsätt mot lägre instans. I det förra dömde hovrätt ex officio en tilltalad person till böter jämlikt 14: 7 RB och 10:2 strafflagen för det han skrivit smädligen mot domkapitel. Majoriteten i Högsta domstolen, fem ledamöter, fastställde hovrättens utslag, medan en ledamot ville döma den tilltalade jämlikt 14: 7 för det han skrivit vanvördigt mot domkapitlet. Utgången blev densamma i det senare analoga rättsfallet; en ledamot i Högsta domstolen ville emellertid döma jämlikt 14: 7 för vanvördigt skrivsätt. Meningsskiljaktigheten torde röra sig om huruvida högre instans är behörig att ex officio tillämpa ej blott 3 utan även 4 punkten i 14: 7. För den av majoriteterna antagna ståndpunkten synes kunna åberopas att 14: 7 egentligen
endast ger regler om förfarandet vid underrätt, och att det är naturligt att domaren där ej får själv utsätta straff för svårare förseelse än vanvördnad enär han eljest komme att döma i egen sak, vilken senare synpunkt icke har någon relevans när det gäller högre rätts bedömande av otillbörliga yttranden, som inför densamma fällts om domare i lägrerätt. Man kan emellertid vara tveksam om huruvida förevarande praxis kan sägas hava något stöd av 14: 7, vars 4 punkt närmast synes åsyfta ett formligt åtal i överrätten för smädelse som i underrätten riktats mot domaren därstädes. Om överrätts befogenhet att ex officio beivra inför densamma fällda otillbörliga yttranden om domare i lägre rätt ger lagen inga bestämmelser, och någon analogi från 14: 7 kan man knappast draga.
Då i brottmål yrkats ansvar och skadestånd men ansvarsyrkandet ogillats, uppkommer spörsmål om röstberäkning vid olika meningar i skadeståndsfrågan. Eftersom det rör sig om en civil påföljd av gärning vilken finnes icke vara kriminell, kunde man tänka sig tillämpning av civilprocessuella omröstningsregler, särskilt som eljest resultatet med hänsyn till skadeståndet kunde bli olika beroende på om ansvar yrkats för det omprocessade förfarandet eller icke. Å andra sidan skulle en dylik tillämpning kunna medföra att vid paria vota en åsikt, som ginge ut på gärningens straffbarhet, föranledde väl icke ådömande av ansvar men förpliktande att utgiva skadestånd på grund av gärningens straffbarhet. Högsta domstolen synes i rättsfallet NJA 1931 s. 68 hava antagit tillämpning av straffprocessuella regler vid bedömande av omröstningsresultatet i dess helhet. Två bilförare, A. och B., hade kolliderat med påföljd att skador uppkommit. Beträffande A. friade två ledamöter från ansvar men ådömde jämkat skadestånd, tre — däribland den främste — friade från både ansvar och skadestånd, den sjätte ledamoten dömde till både ansvar och skadestånd. I fråga om B. friade två ledamöter från ansvar men utdömde jämkat skadestånd, en ledamot friade från både ansvar och skadestånd, tre — däribland den främste — dömde till ansvar och skadestånd. Resultatet blev, att A. friades från ansvar och skadestånd, men B. dömdes ett utgiva jämkat skadestånd. Utgången torde hava beträffande A. blivit densamma vare sig man tillämpat civil- eller straffprocessuella regler, men i fråga om B. skulle en tillämpning av civilprocessuella regler i skadeståndsfrågan medfört utdömande av högre skadestånd. Den ståndpunkt Högsta domstolen intagit synes stå i överensstämmelse med den uppfattningen att även då ansvarsyrkandet ogillas målet bör behandlas efter straffprocessens regler.
Det förekommer understundom att tilltalad, som förklarats straffri på grund av sinnessjukdom, fullföljer talan mot utslaget med yrkande om hävande av straffrihetsförklaringen och ådömande av ansvar. Tidigare torde man i allmänhet hava ansett, att dylik fullföljd icke vore tillåten enär utslaget ej gått den tilltalade emot. I ett rättsfall från år19271 funno sålunda fem justitieråd mot två, att då gärningen förklarats strafflös talan om undanröjande av förklaringen härom och ådömande
av straff icke vore av beskaffenhet att kunna vinna prövning. Denna ståndpunkt intogs enhälligt av hovrätt i rättsfallet NJA 1935 s. 413. Fyra justitieråd, varibland en av de skiljaktiga i 1927 års rättsfall, uttalade nu att vad i målet förekommit icke gåve tillräckligt stöd för antagandet att den tilltalade vid tiden för gärningens begående varit berövad förståndets bruk, men då gärningen förklarats strafflös genom utslag som endast överklagats av den tilltalade och frågan om hennes kvarblivande å sinnessjukhus icke tillhörde domstols upptagande, lämnades den fullföljda talan utan avseende. Tre justitieråd lämnade talan utan avseende enär den tilltalade ej ägt klaga över underrättens utslag såvitt gärningen därigenom förklarats strafflös. Majoriteten synes hava varit av den meningen att den tilltalade ägde ett berättigat intresse av att erhålla överrätts prövning av frågan om hennes sinnestillstånd vid gärningens begående. Däremot torde man hava ansett sig av reglerna om reformatio in pejus förhindrad att på den tilltalades klagan ådöma ansvar. Resultatet härav blir alltså att en överrätt, som anser en tilltalad person hava varit tillräknelig vid gärningens begående, dock måste lämna densamma strafflös. — I samband med nu behandlade spörsmål må omnämnas rättsfallet NJA 1931 s. 160. Underrätt fann en tilltalad person hava begått misshandel, vilken gärning emellertid förklarades strafflös. Den tilltalade klagade med yrkande bl. a. att åklagarens påstående om ansvar för misshandel måtte ogillas. Detta yrkande upptogs till prövning av såväl hovrätt som Högsta domstolen. Klagan över motiveringen ansågs alltså i detta fall tillåten.
Frågan om resning på begäran av åklagare i mål, däri åtal blivit ogillat genom laga kraft ägande utslag, förevar i rättsfallet NJA 1935 s. 241. Tvenne personer tilltalades för olovlig införsel i januari 1934 av ett parti sprit, men åtalet ogillades på grund av bristande bevisning genom tvenne utslag i juni samma år, vilka togo åt sig laga kraft. I början av oktober tilltalades samma personer för olovlig befattning med ett annat spritparti och blevo dömda till straffarbete därför. Under handläggningen av detta mål erkände de tilltalade att de olovligen infört såväl förstnämnda spritparti som ock i samband därmed ytterligare ett parti sprit. Åklagaren sökte K. M:ts tillstånd att det genom utslagen i juni 1934 avgjorda målet måtte få jämlikt 31: 3 ånyo skärskådas, men Högsta domstolen fann ej skäl bevilja den sökta resningen. Då domstolen icke i någon mån motiverat beslutet, stannar man i ovisshet om anledningen till att resning vägrats. Anmärkas bör att i beslutet icke lämnats någon hänvisning till 17: 32, såsom understundom tidigare skett, så i NJA 1917 s. 377 (barnamord) och 1923 not. B 294 (stöld). Möjligen kan detta tyda på att nämnda lagrum icke ansetts tillämpligt.2Högsta domstolen torde väl i så fall hava intagit den ståndpunkten, att om återupptagande jämlikt 17:32 icke kan ske resning ej heller kan
beviljas. Måhända har man ansett 17:32 innehålla den exklusiva formen för ett återupptagande till den tilltalades nackdel, en uppfattning som emellertid ej synes stå i god överensstämmelse med stadgandets tillkomsthistoria. Med hänsyn till den osäkerhet som i flera hänseenden råder i förevarande ämne skulle det vara synnerligen önskvärt att genom motiveringar till beslut angående resningsansökningar få besked om Högsta domstolens uppfattning rörande tolkningen av 17:32 och förhållandet mellan detta lagrum och 31:3.
Genom lagstiftningen den 12 maj 1933 rörande tvångsmedel i brottmål reglerades åtskilliga spörsmål, som sedan länge krävt lösning på grund av bristen på lagbestämmelser om förberedande undersökning och tvångsmedel. Frågan om närmare bestämmande av rätten att gripa för brott misstänkt person lämnades emellertid utanför 1933 års lagstiftning, enär den ansågs icke kunna upptagas till behandling i detta sammanhang. På grund därav har ett uttalande av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1932 s. 423 i nämnda fråga fortfarande intresse som bidrag till tolkningen av 19 § 11 punkten SP, i vilket lagrum ordet »eljest» antyder att gripande kan äga rum även i andra än de i 10 punkten angivna fall. En tulltjänsteman hade av en poliskommissarie blivit gripen såsom misstänkt bl. a. för att hava under tjänsteutövning olovligen till riket infört vissa mindre kvantiteter sprit, å vilket brott straffarbete kunde följa. Högsta domstolen ansåg att oavsett huruvida skälig anledning förelegat till misstanke att tulltjänstemannen begått sagda brott, sådana omständigheter icke förekommit att han, som hade fast statstjänst och stadigt hemvist, skäligen kunnat befaras avvika eller genom undanröjande av bevis eller egendom hindra sakens tillbörliga utredning. Poliskommissarien dömdes därför till ansvar för olaga gripande. Högsta domstolen har sålunda i fråga om rätten att gripa utanför tillämpningsområdet av 19 § 10 punkten hänvisat till häktningsförutsättningarna. Man torde kunna säga att omständigheterna skola vara sådana att häktning kan ifrågakomma, ehuru väl anspråken på styrkan av bevisningen om att den misstänkte begått brottet av naturliga skäl icke få ställas för högt.1
EXEKUTIONSRÄTT.
Den förut i denna tidskrift2 diskuterade frågan om befogenheten att till domstol instämma talan om verkställighet av utländsk skiljedom, i stället för att söka sådan hos Svea hovrätt i enlighet med lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar, var föremål för behandling i rättsfallet NJA 1933 s. 649. Ett ungerskt bolag instämde ett svenskt bolag till underrätt med yrkande att det svenska bolaget skulle förpliktas utgiva visst belopp i enlighet med en i Budapest avkunnad skiljedom. Det svenska bolaget gjorde invändning mot rättens behörighet under påstående att enligt 1929 års lag Svea hovrätt vore
specialdomstol för prövning av utländsk skiljedoms formella giltighet. Invändningen ogillades i alla instanser, och det svenska bolaget förpliktades att i enlighet med innehållet i skiljedomen, vilken ansågs vara lagligen tillkommen, till det ungerska bolaget utgiva omstämt belopp. Utgången torde få anses utgöra ett stöd för den meningen, att talan om fullgörande av skiljedom över huvud, således även när fråga är om inländsk skiljedom, kan instämmas till domstol, vadan alltså den exekutiva proceduren enligt 46 § UL och 1929 års ovannämnda lag är att betrakta såsom fakultativ.
I rättsfallet NJA 1931 s. 647 behandlades fråga om skiljeavtals bindande verkan för ena kontrahentens konkursbo. Närmare bestämt rörde det sig om det praktiskt viktiga spörsmålet huruvida äganderättsförbehåll till föremål, installerade i fastighet, kan realiseras mot fastighetsägarens konkursbo genom tillämpning av ett mellan leverantören och fastighetsägaren träffat skiljeavtal. Såväl nämnda spörsmål som andra därmed sammanhängande frågor hava emellertid tidigare gjorts till föremål för undersökning i denna tidskrift med beaktande jämväl av angivna rättsfall,1 varför det icke synes vara nödigt att här närmare redogöra för detsamma.
Vid exekutiv auktion å fastighet som ingår i konkursbo skall enligt 107 § UL fordran, vilken skall ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17:4 HB, upptagas i borgenärsförteckningen såvida yrkande om betalning för sådan fordran blivit hos auktionsförrättaren framställt. I rättsfallet NJA 1933 s. 522 förelåg fråga om tillämpningen av detta stadgande då flera fastigheter ingå i konkursboet. I litteraturen har den meningen gjorts gällande att en uppdelning av den förmånsberättigade fordran bör ske på fastigheterna, så att olägenheterna för fastighetskrediten minskas.2 Högsta domstolen har emellertid i nämnda rättsfall intagit en annan ståndpunkt. I ett konkursbo ingingo fyra olika fastigheter. Sedan auktion å en av dessa blivit utsatt, anmälde flera jämlikt 17:4 förmånsberättigade borgenärer sina fordringar hos auktionsförrättaren. Fordringarna upptogos i borgenärsförteckningen och fördelningslängden till fulla belopp. Häröver besvärade sig en inteckningshavare under påstående att fordringarna bort upptagas i längden allenast med så stort belopp, som belöpte å ifrågavarande fastighet i förhållande till konkursboets övriga fastigheter efter deras taxeringsvärden. Hovrätt och Högsta domstolen gjorde emellertid ej ändring i överklagade köpeskillingsfördelningen i nu förevarande avseende. Det vill synas som om lydelsen av 107 § UL knappast medgåve annan tillämpning än i rättsfallet antagits. Då emellertid ett sådant förfaringssätt otvivelaktigt kan verka ojämnt till förfång för viss eller vissa inteckningshavare, synes en närmare undersökning påkallad rörande möjligheten att ernå en för fastighetskrediten mera tillfredsställande ordning.