POUL BAHNSEN. Vidneudsagnets Upaalidelighed. Udg. af Studentersamfundets Oplysningsforening. København 1936. Poul Branner. 268 s. Kr. 4.00.

 

    Vittnesmålets psykologi har, i synnerhet under de sista decennierna, upptagits till behandling i en litteratur av betydande omfattning. Ett värdefullt tillskott till denna litteratur utgör förevarande arbete, särskilt med hänsyn till de praktiska synpunkter, förf. anlagt i detsamma.

    Förf. börjar sin framställning med att skildra en rad av experiment, ägnade att belysa felkällorna vid iakttagandet, återgivandet, igenkännandet och beträffande minnet, och anför samtidigt vittnespsykologiska exempel, som skola visa den roll, dessa felkällor spela i det konkreta rättsfallet. Riktigheten av de resultat, till vilka han genom dessa experiment kommit, torde de, som någon längre tid sysslat med upptagande av vittnesmål, kunna vitsorda. Genom de av honom anförda experimenten och exemplen ställer förf. den mänskliga begränsningen i nu ifrågavarande hänseenden i klar belysning. Han framhåller, hurusom en människas utsaga, då hon skall redogöra för något av henne upplevt, blir beroende av: om hon har iakttagit det upplevda riktigt, om upplevelsen riktigt inpräglat sig i hennes minne, om hon kan reproducera det upplevda riktigt, och om hon är i stånd att delgiva andra reproduktionen på sådant sätt, att de bilda sig samma uppfattning av det upplevda, som hon själv har, eller om hon t. ex. uttrycker sig oriktigt; och med de av honom återgivna experimenten vill förf. visa, i huru hög grad det brister i angivna hänseenden. — En detalj, som beröres i detta sammanhang, är förmågan att rätt konstatera längden av en tidsrymd, och fastslår förf. — något som anm. jämväl ofta haft tillfälle att iakttaga — att en tendens till övervärdering är gällande, då fråga är om tider på upp emot en minut, men att den sedan avtager, och att, då fråga är om en tidrymd, överstigande tio minuter, man ofta finner en tendens i motsatt riktning.
    Den farligaste felkällan anser förf. suggestionen vara; han behandlar utförligt olika slag av suggestiva frågor, framhåller till vilken förvanskning av en vittnesutsaga, dessa kunna leda, och ger i detta sammanhang värdefulla anvisningar i fråga om förhörstekniken vid upptagandet av vittnesmål. Framställandet av suggestiva frågor utdömes fullständigt, såvida icke förhörsledaren medvetet begagnar sig av sådana frågor som ett medel att pröva vittnenas trovärdighet.
    Efter att hava behandlat de faktorer, vilka äro ägnade att förringa ett vittnesmåls pålitlighet, påvisar förf. de förändringar, både med hänsyn till form och till innehåll, en vittnesutsaga underkastas från första gången den kommer till uttryck och till de manifestationer, som föreligga vid det avslutande förhöret. På samma gång som han understryker betydelsen av »den första utsagan», framhåller han hur svårt— under stundom omöjligt — det kan vara att nå fram till densamma. Ofta har den första berättelsen föregåtts av ett meningsutbyte med andra personer, och förf. påpekar betydelsen av att vid protokolleringen anteckna, om så varit förhållandet. Förf. vidrör i detta sammanhang protokolleringstekniken och påpekar de svagheter, som vidlåda densamma; men han gör det med en anmärkningsvärd förståelse för de hart när oövervinnerliga svårigheter, med vilka förhörsledaren i detta hänseende har att kämpa.
    Förf. framhåller upprepade gånger, och som det synes anm. med rätta, att brådska ingenstädes så lite är på sin plats, som vid domstolen. Då fråga varit om saker av betydelse säger han sig aldrig hava kunnat

iakttaga, att förhandlingarna på något sätt influerats av brist på tid. Däremot anmärker han på det snabba tempo, i vilket vid Københavns Byret s. k. »Politisager» handläggas. Han ger oss ett drastiskt exempel på hur en fyllerist blir avsnoppad av domaren, och uttalar därefter sin misstanke om, att ett sådant förfaringssätt är ägnat att av rätten göra »en utkläckningsplats för kverulanter». Men med den öppna blick för verkligheten, förf. städse lägger i dagen, tillägger han, att, om man istället önskar, att domstolen skall vara en myndighet, som — utöver att ådöma böter — verkar i pedagogiskt syfte, så måste man giva den mera tid och på flera händer fördela det arbete, som för närvarande åvilar en eller två domare. — En särskild uppmärksamhet ägnar förf. åt vittnesutsagor av barn, speciellt då fråga är om sedlighetsbrott mot barn.
    Den ingående kritik förf. ägnar vittnesmålet utmynnar emellertid icke i ett underkännande av detsammas värde som bevismedel. Vad han kräver är att juristen underkastas en grundligare psykologisk skolning, som gör honom skickad till förhörsledare och sätter honom i stånd att rätt värdera pålitlighetsgraden hos en vittnesutsaga. — Som ett önskemål uppställer förf. även att i saker av större betydelse en undersökning av ett vittnes prestationer, företagen av psykologiskt sakkunnig, skall kunna äga rum. Att under nuvarande förhållanden i vårt land införa skyldighet för ett vittne att underkasta sig en dylik undersökning, torde väl icke vara tänkbart. Däremot skulle man kunna ifrågasätta lämpligheten av att medgiva domstol rätt att — i särskilda fall av större betydelse — vid vittnesförhör tillkalla psykologiskt sakkunnig, som hade att avgiva yttrande över vittnesmålet.
    Förf:s framställningssätt är underhållande och livfullt; han får tillfälle att citera Anatole France, och flera av hans exempel, såsom det om bortförandet av den kända skådespelerskan Anna Larsens son, innehålla roande moment.
 

Pehr Cederschiöld.