ROBERT MALMGREN. Sveriges författning. En lärobok i svensk statsrätt. Tredje häftet. Malmö 1936. Nordiska bokh. Sthm (i distr.). 201 s.Kr. 6.00.
Tredje häftet av detta arbete, vars första och andra häften redan anmälts i denna tidskrift (SvJT 1930 s. 41 och 1932 s. 248), har nyligen utkommit till allmän tillfredsställelse för de många, som länge beklagat, att vi till komplettering av våra två modärna grundlagskommentarer saknat en sammanhängande, ej alltför vidlyftig vetenskaplig framställning av nu gällande svensk statsrätt.
I det nyutkomna tredje häftet lämnas i ett inledande kapitel som en karakteristik av den svenska författningen en översikt av statsfunktionernas utskiftning mellan statens båda huvudorgan. Därefter följer i ett andra kapitel en redogörelse för lagstiftningen, såväl lagstiftningsbefogenheten som lagstiftningsformerna. Det är helt naturligt att framställningen här står i nära anslutning till författarens utläggning av samma ämne i »Riksdagen och lagstiftningen» i verket Sveriges Riksdag (SvJT 1935 s. 354). Ett tredje kapitel slutligen behandlar, till de delar det ingår i förevarande häfte, statstjänstens organisation och ledning. Här knyter sig intresset, särskilt för ämbets- och tjänstemän, till behandlingen av frågan om tolkningen och tilllämpningen (uppluckringen) av den i § 36 regeringsformen fastslagna oavsättlighetsprincipen.
Samma klarhet och objektivitet och samma koncentrerade framställningssätt, som utmärkt de två tidigare häftena av förevarande arbete, känneteckna även det nyutkomna tredje häftet. Arbetet är därför — så långt det nu fortskridit — något mera än blott en »lärobok» i svensk statsrätt; det är ett vetenskapligt standardverk av betydande värde på författningsrättens område.
S. H.
FOLKE MALMAR. Förvärv och förlust av svenskt medborgarskap. Systematisk översikt samt författnings- och konventionstexter med anmärkningar. Sthm 1936. Norstedt. 205 s. Inb. kr. 5.50.
Med utgivandet av anförda arbete, vilket ingår i serien Norstedts »gula böcker», har utrikesrådet Malmar fyllt en påtaglig lucka i vår juridiska litteratur på medborgarskapsrättens område. Vår nu gällande lag i ämnet av den 23 maj 1924 trädde i kraft den 1 januari 1925 och är sålunda redan tolv år gammal. Allt eftersom åren gått har därför bristen på en kommentar till och uppslagsbok angående de ofta svårtolkade rättsreglerna och invecklade spörsmålen på medborgarskapsrättens fält framträtt allt tydligare. Behovet av ett dylikt arbete har varit så mycket större som man — med hänsyn till att den äldre medborgarskapslagen av den 1 oktober 1894 och den nu gällande tillkommit inom den korta tidrymden av trettio år — icke så sällan vid bedömandet av frågor, huruvida en person tillhörande den nu levande
generationen är i besittning av svenskt medborgarskap, nödgats beakta rättsregler från tre skilda tidsperioder. Anmälaren förbiser därvid icke att ämnet under senare åren behandlats dels av författaren till föreliggande arbete i den år 1928 utkomna Författningssamlingen för beskickningar och konsulat, där en kommentar till såväl medborgarskapslagen av år 1894 som den nu gällande lagen influtit, dels ock av professor ROBERT MALMGREN i det år 1929 utkomna första häftet av dennes arbete »Sveriges författning». Ingen av dessa båda utläggningar torde emellertid vara i större utsträckning känd eller anlitad, helt naturligt för övrigt då den förra skrivits för en viss grupp av tjänstemän och icke torde vara tillgänglig i bokhandeln, samt den senare, vilken utgör en avdelning i ett större statsrättsligt arbete, på sådan grund icke ägnar sig såsom hjälpreda för gemene man. Genom tillkomsten av det nu föreliggande arbetet avhjälpes därför även — och detta torde vara arbetets huvudsyfte — den allt kännbarare bristen på en lättillgänglig, ej för vidlyftig hand- och uppslagsbok i frågor rörande svenskt statsborgarskap. Tillfredsställelsen med arbetet bör kännas så mycket större, som författarens erkänt stora teoretiska insikter på medborgarskapsrättens område samt omfattande praktiska förtrogenhet med dithörande frågor borgar för att genom detsamma erhållits en i hög grad tillförlitlig vägledning i ämnet.
Framställningen är genomgående klar och redig, ämnets i mångt och mycket invecklade natur gör dock att arbetet understundom icke är och väl icke heller kan vara så lättläst. Anmälaren kan i allt väsentligt ansluta sig tillförfattarens behandling av ämnet och de slutsatser, vartill han i tveksamma fall kommit. Ett par erinringar må dock göras. Det synes sålunda oegentligt att såsom en form för återvinnande (i lagteknisk bemärkelse) av svenskt medborgarskap (s. 63) angiva jämväl det fall att en i utlandet född svensk, vilken på grund av oavbruten vistelse utom riket intill 22 års ålder förlorat svenskt medborgarskap, genom naturalisation åter förlänas dylikt. Detta fall synes uteslutande höra hemma under redogörelsen för förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation, där det för övrigt också återfinnes (s. 28) såsom ett exempel, det kanske vanligaste, på naturalisation trots saknad av hemvist i Sverige. Anmälaren kan ej heller dela författarens i en not å s. 84 uttalade mening att det vore utan vidare klart, att det i 5 § sista stycket av 1924 års lag för naturalisation stadgade villkoret, att i vissa fall skall styrkas att vederbörande upphört att vara främmande stats medborgare, icke vore tillämpligt beträffande den som i egenskap av »biperson» upptoges till svensk medborgare. Det vill snarare förefalla som om efter 1933 års lagändring (av 6 §), enligt vilken Kungl. Maj:t har att pröva i vad mån naturalisationen skall medföra svenskt medborgarskap även för »bipersonerna», goda skäl kunna anföras för en motsatt ståndpunkt. Kungl. Maj:t har också i ett den 6 december 1935 (sålunda vid en senare tidpunkt än det av författaren i noten å s. 34 omnämnda rättsfallet) avgjort naturalisationsärende rörande en tjeckoslovakisk medborgare lämnat föreskrift om villkorets fullgörande jämväl i avseende å en 20-årig, i värnpliktsåldern varande son till den naturaliserade huvudpersonen. Slutligen torde böra påpekas, att ett av de å s. 22 i not 2 anförda exemplen, det andra i ordningen, på fall, där naturalisation förekommit av underårig, väl genom förbiseende kommit att åbe-
ropas i detta sammanhang. Vederbörande hade nämligen vid tidpunkten för naturalisationen redan fyllt 21 år.
In summa, arbetet — vars begagnande underlättas genom förefintligheten av ett uttömmande sakregister — anbefalles åt alla, som hava intresse av eller för medborgarskapsfrågor. I de allra flesta fall kommer den, som där söker svar på en fråga, att finna det.
C. G. Bruno.