ARNOLD SÖLVÉN. Lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt. Historik och kommentar. Sthm 1936. Tidens förlag. 130 s. Kr. 1.75.

 

NILS HOLMSTRÖM. Förenings- och förhandlingsrätt. Kommenterande redogörelse för lagstiftningen rörande förenings- och förhandlingsrätten å arbetsmarknaden. Sthm 1936. Fritze. 138 s. Kr. 3.00.

 

    Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt (omnämnt i SvJT 1936 s. 70) har föranlett en lagstiftning i ämnet, som trätt i kraft d. 1 jan. 1937. Den av K. M:t och riksdagen antagna lagen om förenings- och förhandlingsrätt jämte dess följdförfattningar, som utfärdats d. 11 sept. 1936 (nr 506—508; se SvJT:s lagsamling 1936 s. 54—59), avvika emellertid i åtskilliga avseenden från kommitténs förslag. Då den slutliga lagtexten icke heller överensstämmer med den av K. M:t i ämnet framlagda propositionen utan till stor del tillkommit under riksdagsbehandlingen, delvis som en ur politiska synpunkter gjord kompromiss, ligger det i sakens natur, att den nya lagstiftningen kan väntas komma att medföra betydande svårigheter i tillämpningen. Därför måste det hälsas med tillfredsställelse, att redan vid lagstiftningens ikraftträdande två kommentarer till densamma föreligga i tryck. Kommentarerna äro säkerligen icke tillkomna med tanke på de rättstillämpande myndigheterna — lagens tillämpning är regelmässigt undandragen de allmänna domstolarna och förlagd till arbetsdomstolen och socialstyrelsen — men däremot avse kommentarerna tydligen att vara vägledande för parterna på arbetsmarknaden och deras rådgivare. Att författarna härvid i främsta rummet vända sig till var sin partssida på arbetsmarknaden torde framgå därav, att den ena kommentaren, som författats av advokaten ARNOLD SÖLVÉN, ingår i landsorganisationens skriftserie, under det att den andra utgivits av sekreteraren i svenska arbetsgivareföreningen NILS HOLMSTRÖM. Ingendera författaren söker emellertid så att säga driva propaganda för den egna partssidans åsikter, utan båda avse att meddela objektiva råd och upplysningar om lagens rätta mening. Härvid hava författarna dock använt olika tillvägagångssätt.
    SÖLVÉN har givit dels en historik och dels en kommentar, varvid det största utrymmet lämnats historiken. Denna omfattar en ganska utförlig redogörelse dels för förenings- och förhandlingsfrågornas utveckling i Sverige och läge i utlandet, dels ock för den nya lagstiftningens tillkomsthistoria. Den, som med uppmärksamhet läser en sådan historisk framställning och därigenom får en uppfattning om grundmotiven till lagens tillkomst, erhåller givetvis en viss möjlighet att rätt bedöma lagens mening på sådana punkter, som eljest förefalla dunkla. I sin kommentar har Sölvén icke så mycket

uppehållit sig vid de dunkla punkterna utan huvudsakligen inskränkt sig till att lämna sådana förklaringar till lagtexten, för vilkas riktighet mera direkt och otvetydigt stöd kan hämtas ur förarbetena. Undantagsvis har Sölvén utan stöd av förarbetena hävdat en egen uppfattning om lagens mening. Beträffande uttrycket, att en förening av arbetstagare »omfattar minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna», har Sölvén lämnat en tolkning, som icke blott saknar stöd i förarbetena utan till och med avviker från de av kommittén utvecklade synpunkterna. Detta har Sölvén emellertid själv påpekat.
    HOLMSTRÖM har använt ett annat framställningssätt. Efter en kort inledning har han direkt gått in på en kommenterande framställning av de olika lagrummen, varvid han särskilt uppehållit sig vid att diskutera de tveksamma frågorna. Att sådana finnas framgår tydligt därav, att lagstiftarna nödgats använda termer som föreningsrätt, huvudorganisation och stridsåtgärder (alla hänförliga till förhållandena på arbetsmarknaden) utan närmare angivande av deras innebörd och detta just på grund av svårigheten att enas om lämpliga begreppsbestämningar. I dessa liksom i andra fall ha lagstiftarna — åtminstone delvis fullt avsiktligt — överlämnat åt arbetsdomstolen att genom sin rättstillämpning närmare utforma lagens betydelse. Med hänsyn härtill är det givet, att ingen författare kan göra anspråk på att till dessa frågors lösande prestera mer än sin egen åsikt. Utrymmet medger icke att här till diskussion upptaga ens någon av de av Holmström behandlade frågorna. Att Holmströms kommentar icke bör uppfattas som en definitiv lösning av dessa frågor, vilkas betydelse växlar med tidsläget, torde tillräckligt tydligt framgå av hans egen framställning.

Nils Beckman.