"Med hand å bok". Den av mina läsare, som suttit ting, erinrar sig säkerligen det remarkabla tillfälle, då han för första gången i sitt liv måste ålägga ett vittne edgång. Hur han därvid sökte göra sin blick så genomträngande som möjligt för att eventuellt redan på förhand upptäcka en blivande menedare, allt medan han upplyste det mer eller mindre förskräckta vittnet om edens vikt och betydelse. Hur han sökte göra sin stämma så manlig och allvarsdiger som möjligt, då han slutligen uttalade de betydelsefulla orden: »Lägg nu två fingrar på den heliga skrift, så skall jag förestava eden». Det kunde då hända, att vittnet i sin förvirring ville svära med vänster hand eller lade alla fem fingrarna på bibeln. Men detta fick omöjligen tolereras. Det gällde då att närmare undervisa vittnet: »Högra handens pekfinger och långfinger skola beröra den heliga skrift, de övriga fingrarna skola hållas knutna i handen». I detta ögonblick kände sig den unge domhavanden förvisso som en Guds befallningsman, vilket han enligt domare reglerna är och bör vara, den där icke under några förhållanden låter huttla med sig.
Det berättas om en gammal och van häradshövding, som till sin förfäran upptäckte, att ett vittne saknade långfingret på högra handen, att han allvarligt övervägde, huruvida personen i fråga verkligen borde få avlägga eden. Denna anekdot bör dock ses mot bakgrunden av de vidskepliga folkliga föreställningarna på detta område, enligt vilka en mened icke anses medföra någon ödesdiger moralisk verkan, om den avlagts på ett formellt felaktigt sätt. Historien om bonden, som lade de två fingrarna i kors på bibeln och därmed trodde sig avvända följderna av meneden, är i detta avseende upplysande. Den gamle häradshövdingen hade emellertid fått vägledning, om han uppsökt och tagit del av den äldre processrättslitteraturen. FREDRIK SCHREVELIUS säger sålunda i sin Lärobok i civilprocess (1853), s. 295: »Har vittnet mistat dessa fingrar (d. v. s. edsfingrarna) å högra handen, så kan den vänstra i stället begagnas, men då kan det, om vittnet är enfaldigt eller vidskepligt, möjligvis vara nödigt, att domaren efter edens avläggande underrättar vittnet därom, att densamma icke desto mindre är lika kraftig och förbindande.»
Om vi antaga, att den unge domhavanden, vars första erfarenheter av domarekallet jag förut relaterat, tillfrågats av vittnet om orsaken varför det var nödvändigt att under edens avläggande lägga just pekfingret och långfingret på den heliga skrift, hade den förre säkerligen stått sig slätt. Något direkt stöd i lagen kunde han i varje fall ej åbe-
ropa, ty i RB 17: 16 står endast, att vittneseden skall avläggas »med hand å bok». Möjligen skulle domarereglernas p. 14 kunnat åberopas liksom den gamla sentensen: »Praxis est optima juris dubii interpres», men ett faktum är, att generationer av jurister tillämpat detta gamla bruk, utan att mer än ett ytterst ringa fåtal haft någon kunskap om dess innebörd. Den moderna processrättslitteraturen saknar också så gott som alla upplysningar i ämnet. Under sådana omständigheter synes det icke vara ur vägen, om en rättshistoriker söker lyfta en smula på slöjan över det förgångna genom att företaga en undersökning avvad som döljer sig bakom det kortfattade uttrycket »hand å bok» i RB 17: 16.
Bruket att avlägga ed på bok infördes i Norden genom den katolska kyrkan. Den kanoniska rättens edsformel avslutades med orden: 'Så sant mig Gud hjälpe och dessa hans heliga evangelier'. (»Sic me Deus adjuvet et haec sancta Dei evangelia».) Boken innehöll alltså i detta fall evangelierna. Enligt Jydske Lov av 1241 (2, 43) skulle nämnden svära: »Så mig Gud hjälpe och den heliga bok, på vilken jag håller». Bristen på dylika handskrifter medförde emellertid, att man vid domstolarna tidigt ersatte dessa med ett relikskrin eller ett vigt kors, vilka alltså skulle beröras av de svärjande. Detta ansågs dock tydligen från början som en nödfallsutväg, vilken åtminstone i viktigare fall ej borde anlitas. Så heter det härom på ett ställe i Skånelagen (I:110): »Ej skulle de svärja å helgedomar utan å bok». Stundom ansågs det dock tillräckligt, att vederbörande svuro med »uppräckta fingrar» eller »upplyft hand». Förmodligen inträffade detta ursprungligen endast vid sådana tillfällen, då några reliker ej funnos tillgängliga, t. ex. vidsyneförrättningar,1 eller då en större menighet på en gång hade att avlägga ed, t. ex. vid trohetseder inför konungen.
Våra medeltida lagar förbigå i allmänhet de specifika formerna föreds avläggande med tystnad. Endast då det gällde konungens kröningsed eller vissa personers trohetseder finnas några antydningar i lands- och stadslagens konungabalkar. Konungen skulle sålunda svära å bok men därvid även »helgedomar (d. v. s. reliker) i hand sin hålla».Under ett annat moment i eden var det tillräckligt med uppsträckt hand. Även högre ämbetsmän, såsom t. ex. riksråd, lagmän, borgmästare och rådmän, ägde att svära konungen trohet »å bok och helgedomar» eller eventuellt endast å »helgedomar».
Då det gällde parter och vittnen vid domstolarna, finna vi av de medeltida tänkeböckerna,2 att ed avlades i regel på kors eller reliker (stundom på båda delarna). Ej ens rådstugan i Stockholm synes ha ägt tillgång till någon evangeliebok. Enligt protokollet bådo vederbörande »sig så Gud till hjälp både till liv och själ, att de ville säga sant och icke osant».
I några laghandskrifter1 finnas upptecknade vissa edsformulär, som utvisa, att dessa i praktiken varierat högst väsentligt med hänsyn till sakens vikt och betydelse. Emellertid synas dessa formulär åtminstone från början ha begagnats uteslutande vid de kyrkliga domstolarna, vilket framgår dels av innehållet, dels av den omständigheten, att de förutsätta edens avläggande å bok. Av visst intresse är, att boken skulle kyssas, ett bruk, som ännu i våra dagar förekommer i England.2 Enligt formulären borde domaren i samband med förestavandet av eden avskräcka resp. uppmuntra vederbörande med olika tillrop, sådana som: »Tänk på Fanen, som bor i helvetet!» Eller också: »Tänk på det eviga goda!» Och det hela avslutades med domarens sista vädjan: »Märk nu du arma människa din själavåda, om du falskeliga haver svurit».
I och med reformationens genombrott kommo av kända skäl korset och relikerna att avlägsnas såsom edsföremål. Någon lagändring vidtogs dock icke, och i lands- och stadslagen ålades såväl konungen som olika ämbetsmän allt fortfarande att avlägga ed å helgedomar. OLAVUS PETRI sökte i sin kommentar till stadslagen helt enkelt bort tolka stadgandet. Han utgick därvid tydligen ifrån, att ordet »helgedomar» enligt dåtida svenskt språkbruk förutom reliker även kunde betyda heliga föremål i allmänhet. I varje fall har han i kommentaren definierat helgedomar på följande sätt: »Det är den heliga rätten och lagen, som i boken skriven står, och så bör honom lägga handen på boken och icke på korset eller något annat sådant.» Det har inom litteraturen antagits,3 att Olavus Petri med uttrycket »boken» åsyftat nya testamentet, vars första svenska upplaga enligt bokens eget vittnesbörd utgivits av trycket den 15 augusti 1526. Samme författare har dock uppmärksammat, att de bevarade tänkeböckerna första gången omtala ed på bok vid Stockholms rådstuga den 23 juni s. å. För att få detta att stämma med sitt första antagande nödgas han tillgripa den tämligen vågade slutsatsen, att tryckningen av testamentet i själva verket avslutats något tidigare, än boken själv uppgiver. Det är emellertid ingalunda säkert, att Olavus Petri identifierat boken med nya testamentet. »Den heliga rätten och lagen» kan nämligen också tänkas betyda den världsliga lagen, vars innehåll enligt den fromme reformatorns mening var grundad »uti Guds lag och den naturliga lagen»4 och sålunda utan tvivel från hans synpunkt sett kunde betecknas som »helig». Det är också anmärkningsvärt, att mäster Olofs maning ej genomfördes på en gång vid Stockholms rådstuga. Redan påföljande år 1527 omtalar tänkeboken, att ed ånyo avlagts på korset (21/8). Förmodligen har därvidlag skillnad gjorts mellan lutheraner och katoliker.
Det, som förnämligast stöder mitt antagande, att Olavus Petri åsyftat lagboken och ej nya testamentet, är emellertid utvecklingen i praxis
under den närmast följande tiden. Så gott som undantagslöst uppgives nämligen i tillgängliga domböcker från senare hälften av 1500-talet ävensom från 1600-talet, att ed skett »uppå lagboken».1 Och CLAUDIUS KLOOT påyrkar till yttermera visso 1676 i sin Lagfarenheetz spegel (s. 357), att vittnena borde göra sin »livliga ed2 å lagboken». Denna sed synes f. ö. ha varit något för Sverige speciellt utmärkande. I andra länder torde den sålunda icke ha ägt någon motsvarighet.3
Då ed avlagts å bok under medeltiden hade den svärjande i regel berört den med två fingrar, nämligen pekfingret och långfingret. Den protestantiska ortodoxien förmenade emellertid detta vara felaktigt, ity att även ett tredje finger, nämligen tummen, borde vara med. Denna uppfattning, som från Tyskland4 spritts även till vårt land, motiveras utförligt i en liten skrift, som återfinnes i åtskilliga av våra handskriftssamlingar från tiden omkring 1600.5 Denna skrift har visat sig vara en ren översättning från tyskan.6 Om dess popularitet i Sverige vittnar förutom antalet avskrifter jämväl förhållandet, att den förekommer även i versifierad form på svenska.7 Författaren till det ganska omfångsrika diktverket var komministern i Söderköping Johannes Petri Gothus,8 och detsamma fullbordades den 16 augusti 1590. Enligt denna skrift skulle de tre framräckta fingrarna representera treenigheten. Tummen var Gud fader, pekfingret Guds son och långfingret den helige ande. De två yttersta fingrarna, »vilka varda sammanknutna inuti handen», och vilka härigenom höllos avsöndrade från treenigheten, voro människans själ och kropp. Genom att hålla handen på detta sätt ansågs den svärjande sätta både själ och kropp i pant för riktigheten av sitt uttalande. Om han sålunda svor falskt, hade han frivilligt avsagt sig allt det goda gudomen kunde giva honom och istället underkastat sig »djävulens våld och tyranni».
Vid domstolarna lyckades dock icke ed med tre fingrar slå igenom i praxis, trots att denna form förordades av prästerskapet.9 Komministern Johannes Petri Gothus synes t. o. m. ha utgått ifrån, att denna form på hans tid var den enda förekommande, då han kväder:
»Så ähr christnom meniskiom sedh, att hoo skall swäria en eedh, han moste upreckia finger try; thett skeer på landzbygd, i städer och by.»
Men vid de kungliga kröningarna, vid vilka prästerskapet hade större möjligheter att göra sin mening gällande, genomfördes detta bruk. Från de flesta kröningsakter saknas visserligen närmare upplysningar i ämnet. Men det är anmärkningsvärt, att i varje fall såväl Ulrika Eleonora och Fredrik I resp. 1719 och 1720 som Karl XIII 1809 avlagt sin konungaed med tre fingrar på bibeln. Vid samma tillfällen svuro likväl riksens råd, resp. de fyra stånden, sin »livliga» trohetsed med två i luften uppräckta fingrar.1
I våra handskriftssamlingar finnes emellertid ännu en skrift, som åsyftar att förklara formen för edgång men i detta fall på det vanliga sättet med två fingrar. CLAS RÅLAMB har 1679 avtryckt denna i sina Observationes juris practicae (s. 103) efter »en gammal lagbok, skriven på pergament med munkstil». Den har följande lydelse: »De tu fingrar han lägger å bok betyda, att han vetandes och viljandes med berått mod giver sin själ djävulen i våld. De tre fingrar, som nedhänga, betyda, att han avsöndrar sig från den heliga trefaldighet. Och efter den dagen signar han sig med djävulens hand, och alla de gärningar han gör, dem gör han med djävulens hand, till dess han uppenbar skrift tager.»
I och för sig är det svårt att bestämt avgöra vilken av dessa båda redaktioner, som är den äldsta. Den inre sannolikheten talar dock för att den med tre fingrar återgiver den ursprungliga lydelsen, och att den, som Rålamb avtryckt, endast utgör en dålig kopia av denna. Är det fråga om att avsöndra själ och kropp från treenigheten, synes detta nämligen följdriktigt kunna ske blott på det sättet, att de två fingrarna nedböjes. Att i stället låta treenigheten försvinna i handen och dessutom vara representerad av bland andra det minsta fingret stöter nästan på blasfemi. Förklaringen kan endast vara den, att då det gällde att utreda det då gängse bruket med två fingrar, endast versionen rörande de tre fingrarna stått till buds, och vederbörande har då omstuvat denna, så att den passade för hans syften.
Vad angår frågan om tiden för bibelns undanträngande av lagboken som edsföremål, har denna förändring tydligen skett successivt i olika domsagor. Författningarna under 1600-talet sakna upplysningar om lagstiftarens mening på denna punkt. Så talar exempelvis kungl. förklaringen angående vittnens eder den 22 mars 16882 blott om »hand å bok». Även förslagen till rättegångsbalk »1723»3 och 1734 bibehålla samma terminologi. Det sistnämnda förslaget synes vid första anblicken utvisa, att lagkommissionen varit inne på tanken att redan nu ersätta lagboken med bibeln, ty formuläret för vittneseden har därfått följande lydelse: »Jag N. N. lovar och svär vid Gud och på hans heliga evangelium ...» Det kan dock tänkas, att insättandet av ordet på blott är en lapsus av renskrivaren, ty domareeden i samma balk
(RB 1: 7) borde i annat fall ha erhållit motsvarande tillägg.1 Huru som helst ströks ordet utan angiven motivering i den slutliga lagtexten. DAVID NEHRMAN uppgiver emellertid i sin 1732 utgivna Inledning til then swenska processum civilem (s. 239), att ett svärjande vittne borde lägga tvenne fingrar på den uppslagna bibeln eller lagboken, vilket torde visa, att bibeln numera börjat tagas i bruk på sina håll för dylikt ändamål. K. W. HERDIN vet att berätta,2 att Uppsala rådstuvurätt ända till 1755 begagnat lagboken som edsföremål, vilket år domstolen fick som gåva av enskild person mottaga den Karl XII:s bibel, som ännu i dag pryder rättens bord och användes vid eds avläggande. Ännu SCHREVELIUS var fullt på det klara med att uttrycket »bok» i RB 17: 16 ej med nödvändighet behövde betyda den heliga skrift. Sålunda säger han i sitt ovan anförda arbete (s. 296): »Är någon bibel icke till hands, så är det även vanligt, att andra böcker, isynnerhet lagboken eller lagsamlingar, i stället begagnas, isynnerhet när flera vittnen på en gång skola avlägga vittneseden och icke en bok räcker till för dem alla». Tillgängliga förråd av MODÉE: Utdrag utur alle publique handlingar eller BACKMANS voluminösa lagsamling synas alltså enligt nämnde författares mening kunnat radas upp på domarebordet för att i nödfall tjänstgöra som edsföremål.
Ett spörsmål, som ävenledes hör till ämnet, är frågan, huruvida någon viss sida i den heliga skrift bör ligga uppslagen, eller om det till äventyrs är tillräckligt, om eden avlägges på pärmen av den tillslutna boken. Vid kröningsederna 1719 och 1720 låg bibeln båda gångerna uppslagen vid Josua bok, kap. 1. Huruvida detta var en ren tillfällighet eller om bibelstället ansågs äga någon särskild betydelse, undandrager sig f. n. allt bedömande. Karl XIII frångick i varje fall traditionen. Då han avlade kröningseden låg bibeln i stället uppslagen vid Johannes evangelium, kap. 1. Tingsbibeln i våra dagar synes som regel uppvisa något upplägg ur gamla testamentet. En häradshövding, som jag tillfrågat om saken, ville på fullt allvar göra troligt, att detta skett med en viss beräkning. För den händelse en jude skulle vittna, måste han nämligen avlägga eden på Mose lag,3 och
då detta även passade vanliga kristna vittnen, ansåg bemälde häradshövding, att man av bekvämlighetsskäl alltid borde låta gamla testamentet ligga öppet. För min del tror jag, att förklaringen är av enklare beskaffenhet. Man slår vanligen upp bibeln på mitten, antingen emedan detta ter sig prydligast för utseendet eller för att boken därigenom faktiskt kommer att ligga säkrast kvar på bordet, och då gamla testamentet är vidlyftigare än det nya, följer härav, att det förra som regel kommer till synes.
Ingenstädes omtalas emellertid i någon svensk lag eller författning, att bibeln alls skall vara uppslagen. Varifrån har då detta bruk kommit? Av allt att döma härstammar detta från justiniansk rätt. I Codex Justinianus 3, 1, 14 stadgas nämligen, att de heliga skrifterna städse skulle ligga på domarens bord på sådant sätt, att domaren alltid skulle vara i tillfälle att kasta en blick på dessa och styrkt genom Guds närvaro avgöra processerna med hans bistånd. Men allt detta förutsatte givetvis, att bibeln låg öppen. Det är icke omöjligt, att det är denna via tysk-romersk rätt införda plägsed, som småningom under 1700-talets lopp bidragit till att bibeln i vårt land på sedvanerättslig väg kom att ersätta den svenska lagboken som edsföremål.1 Vid sidan härav har naturligtvis också edsformulärens betonande av evangeliet (»vid Gud och hans heliga evangelium») verkat i enahanda riktning.
Förutsättningarna för stadgandet i RB 17: 16 ha numera råkat i glömska. Och ehuruväl lagen genom sin formulering allt fortfarande stöder det gamla bruket, finns det numera ytterst få domare, som ens skulle falla på den tanken, att uttrycket »med hand å bok» kunde åsyfta något annat än två fingrars läggande å den heliga skrift.
J. E. Almquist.