Uppläggandet av nya fastighetsböcker. Sedan K. M:t d. 17 jan. 1936 förordnat att kontrollen över arbetet med uppläggandet av nya fastighetsböcker för landet skulle förläggas till hovrätterna, har under hösten 1936 inom hovrätten över Skåne och Blekinge företagits en utredning ang. uppläggningsarbetets nuvarande läge i domsagorna under hovrätten och vilka åtgärder som skulle vara ägnade att befrämja arbetet. Under september månad riktades till samtliga häradshövdingar under hovrätten en förfrågan, huru stor del av arbetet som då beräknades vara utförd och när arbetet kunde antagas bliva färdigt. Svaren på den förra frågan varierade i sekreterardomsagor mellan 1/8 och 1/3 och i andra domsagor mellan 1/12 och 1/4 samt på den senare i sekreterardomsagor mellan 4 och 12 à 15 år och i andra domsagor mellan7 och 23 år. I några fall hade ingen beräkning kunnat göras.
Den härefter inom hovrätten verkställda utredningen angående åtgärder för påskyndande av arbetet med fastighetsböckernas uppläggande framlades d. 5 dec. 1936 vid en konferens i hovrätten, därvid samtliga i tjänst varande häradshövdingar i Skåne och Blekinge utom tre även som samtliga domsagosekreterare och av hovrätten förordnade bokuppläggare närvoro. Det syntes därvid bland häradshövdingarna råda en enhällig uppfattning därom, att tingssittning icke borde i större utsträckning än f. n. vore medgivet överflyttas från sekreterare till notarier för
att därigenom bereda de förra tid att mera sammanhängande ägna sig åt bokuppläggning. Man menade, att detta skulle strida mot de numera fastställda principerna för tingssammanträdenas hållande. I stället förordades allmänt, att från hovrätten borde utsändas särskilt förordnade personer att på eget ansvar upplägga de nya böckerna, därvid förordnande borde kunna meddelas för längre tid än två månader årligen i varje domsaga. Man gav också allmänt uttryck åt betänkligheter mot att de unga jurister, som skulle rekrytera hovrätterna, under alltför lång tid skulle få ägna sig åt det för deras utbildning som domare föga gagneliga bokuppläggningsarbetet. Det ansågs bättre, om de som komme att specialisera sig på nämnda arbete kunde vinna någon annan befordran.
Redan i und. framställning d. 3 sept. 1936 ang. anslagsäskanden till 1937 års riksdag hade hovrätten framhållit vikten för bokuppläggningsarbetets rationella bedrivande av att den arbetshjälp häradshövdingarna kunde erhålla från hovrätterna icke vore för snävt begränsad och hemställt att den tid varunder en s. k. bokuppläggare skulle kunna förordnas i samma domsaga i särskilda fall skulle kunna utsträckas till fyra månader i stället för nuvarande två. Tillika hemställdes om höjning av det nu utgående anslaget å 150,000 kr. till nya fastighetsböcker för landet samt om anslagets förändrande från reservationsanslag till förslagsanslag.
I en ny framställning till K. M:t d. 11 dec. 1936 framlade hovrätten resultatet av den verkställda utredningen samt anförde vidare:
»Hovrätten anser det vara av synnerlig vikt, att arbetet med uppläggande av de nya fastighetsböckerna snarast möjligt föres till slut. För att arbetet skall kunna fullbordas inom rimlig tid synes det, efter de erfarenheter som hittills vunnits beträffande detsamma, vara erforderligt att särskilda åtgärder vidtagas för dess påskyndande.
Ehuru hovrätten anser det önskvärt att sekreterarna ägna största möjliga uppmärksamhet åt arbetet med fastighetsböckernas uppläggande och däråt anslå all den tid som härför kan stå dem öppen utan åsidosättande av övriga arbetsuppgifter, delar hovrätten de uttalade betänkligheterna mot att för påskyndande av fastighetsböckernas uppläggande göra någon rubbning i de gällande bestämmelserna om tingssittning.
I detta sammanhang må framhållas, att notarierna lämpligen borde kunna tagas i anspråk såsom biträden vid bokuppläggningsarbetet, något som hittills icke torde hava förekommit i nämnvärd utsträckning. Det synes även böra övervägas, huruvida icke genom ökad användning av aktsystem i fråga om inskrivningsärenden arbetskraft skulle kunna frigöras och komma till användning vid arbetet med fastighetsböckerna. I och för sig är det givetvis också fördelaktigt om de unga juristerna redan under sin tjänstgöring som notarier bliva förtrogna med nämnda arbete. Ett utnyttjande av notarierna för arbetet i fråga förutsätter emellertid att häradshövdingarna i samtliga domsagor, alltså även i domsagor där sekreterare med förordnande som inskrivningsdomare äro anställda, känna det som en tjänsteplikt att övervaka
och främja arbetet med bokuppläggningen. Ett önskemål vore därför, att det på något sätt författningsmässigt kunde komma till uttryck, att sekreterares förordnande som inskrivningsdomare icke verkar rubbning i detta häradshövdingarnas åliggande.
Bland de åtgärder i övrigt, som kunna vidtagas för påskyndande av uppläggningsarbetet, torde i första hand vara att räkna med en utvidgning av hovrättens möjligheter att förordna personer att på eget ansvar verkställa uppläggning av fastighetsböcker.
Härvid synes böra ifrågakomma dels en utökning av antalet bokuppläggare dels en förlängning av tiden för förordnandena. Möjligen torde det även i vissa fall finnas behövligt, att bokuppläggare må kunna förordnas jämväl i domsaga med sekreterare. Förordnande såsom bokuppläggare torde i undantagsfall även kunna meddelas i domsaga tjänstgörande notarie.
Hovrätten finner det önskvärt, att varje sekreterare innan han erhåller sekreterarförordnande någon tid ägnat sig åt bokuppläggningsarbete i sådan omfattning, att han fullt behärskar detta arbetes teknik, när han tillträder sin sekreterarbefattning. Varje hovrättsaspirant bör därför under någon tid, förslagsvis sammanlagt omkring ett halvt år, tjänstgöra som bokuppläggare. Då i genomsnitt högst fyra nya sekreterarförordnanden kunna beräknas komma att årligen meddelas under denna hovrätt, skulle som regel högst två bokuppläggarförordnanden ständigt kunna uppehållas av blivande sekreterare, om var och en beräknas tjänstgöra ett halvår.
Emellertid torde det vara tydligt, att ytterligare arbetskraft måste anlitas för bokuppläggningsarbetet. De personer, som utöver nyssnämnda sekreteraraspiranter komme att förordnas såsom bokuppläggare, skulle emellertid icke kunna beredas befordran inom hovrätten.
Vid olika tillfällen har vid diskussionen om lämplig organisation av arbetskrafterna å domsagornas kanslier framhållits önskvärdheten av att ett antal ordinarie inskrivningsdomartjänster bleve inrättade. I domsagor inom Skåne och Blekinge torde till en början erfordras åtminstone en eller två ordinarie inskrivningsdomartjänster. För den händelse detta önskemål inom en ej allt för avlägsen framtid bleve tillgodosett, skulle här öppna sig en möjlighet för ordinarie placering av personer, som under ett antal år ägnat sig åt bokuppläggning; denna tjänstgöring skulle tydligen vara i alldeles särskild grad meriterande för blivande inskrivningsdomare. Vad nu anförts synes alltså innebära ytterligare ett skäl att söka få till stånd de föreslagna inskrivningsdomarebefattningarna. Innan en utredning igångsatts i syfte att uppnå ett positivt resultat i denna fråga synes emellertid hovrätten icke lämpligen böra anförtro arbete med uppläggning av fastighetsböcker åt andra än sådana som kunna antagas vara lämpliga att vinna befordran på domarbanan. Härigenom kommer dock arbetet att fördröjas. I avbidan på att förutsättningar föreligga för förordnande av särskilda bokuppläggare utan befordringsutsikter inom hovrätten torde det vara nödvändigt, att hovrättsaspiranter under något längre tid än som annars skulle varit önskvärt — var och en förslagsvis under högst ett år — få ägna sig åt bokuppläggning. Bland övriga olägenheter medför en dylik anordning även en förlängd väntetid för hovrättsaspiranterna på befordran till ledamotstjänstgöring. I någon mån kan denna olägenhet
mildras därigenom, att några månaders bokuppläggning förlägges till tiden före första fiskalsförordnandet.
Vid övervägande av åtgärder för påskyndande av arbetet med uppläggning av de nya fastighetsböckerna bör vidare enligt hovrättens mening beaktas frågan om den för nämnda arbete erforderliga skrivhjälpen.
Redan det egentliga skrivarbetet vid omskrivningen av böckerna tager uppenbarligen avsevärd tid i anspråk. Om en bokuppläggare själv måste utföra detta arbete eller om det tillgängliga skrivbiträdet saknar förmåga att arbeta på egen hand, kommer tydligen uppläggningsarbetet att i hög grad fördröjas, varjämte den dyrbarare rättsbildade arbetskraften icke kan fullt utnyttjas. Det har emellertid visat sig, att i många fall, där fastighetsförhållandena äro enkla, ett icke rättsbildat biträde efter erforderliga instruktioner kunnat utföra uppläggning av fastighetsböcker fullt självständigt. Kollationering av det sålunda utförda arbetet har därefter av vederbörande bokuppläggare kunnat verkställas på kort tid.
Hovrätten anser det önskvärt, att i flertalet domsagor kunde anställas icke rättsbildade biträden, som uteslutande sysslade med arbete för bokuppläggningen och som ägde förmåga att på egen hand till de nya fastighetsböckerna överföra sådana hemman som icke erbjöde mera avsevärda svårigheter. Med hänsyn till de kvalifikationer, som skulle krävas av de nu avsedda skrivbiträdena, synes den ersättning, som skulle utgå till desamma, böra sättas högre än det belopp å 165 kronor i månaden, som för närvarande utgår i de domsagor under hovrätten, där skrivbiträde för bokuppläggningen är anställt mot bestämd månadslön. De skrivbiträden, som anställdes för bokuppläggningsarbetet, torde efter dettas slutförande i åtskilliga fall kunna påräkna fortsatt anställning å domarkanslierna.
Därest i domsagorna funnes anställda icke rättsbildade skrivbiträden, som ägde förmåga att självständigt utföra arbete av ifrågavarande art, och häradshövdingarna, sekreterarna samt, där så krävdes, bokuppläggarna sörjde för att det av skrivbiträdena verkställda arbetet snarast möjligt bleve kollationerat, så att icke någon nämnvärd balans därutinnan uppkomme, skulle enligt hovrättens mening bokuppläggningsarbetet kunna bedrivas betydligt snabbare än vad hittills varit fallet.
Ovan berörda frågor torde äga sådant samband med arbetsområdet för den enligt K. M:ts beslut d. 5 juni 1936 tillsatta kommittén för utredning angående behovet av ordinarie inskrivningsdomarbefattningar vid häradsrätterna m. m., att de, i den mån ändrade bestämmelser ej dessförutan kunna utfärdas, synas lämpligen böra överlämnas till denna kommitté för fortsatt utredning.»
På grund av vad sålunda anförts hemställde hovrätten, dels att ändrade bestämmelser rörande bokuppläggningsarbetets bedrivande med beaktande av ovan anförda synpunkter måtte utfärdas, dels ock att frågan om ytterligare åtgärder för påskyndande av arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker måtte göras till föremål för fortsatt utredning.
Hovrättens framställning har d. 11 febr. 1937 överlämnats till den i
framställningen omnämnda kommittén för att vara tillgänglig vid fullgörandet av kommitténs uppdrag (se SvJT 1936 s. 396 och 478). I enlighet med K. M:ts förslag i årets statsverksproposition, andra huvudtiteln s. 46, har riksdagen förändrat fastighetsboksanslagets natur från reservationsanslag till förslagsanslag; beloppet är oförändrat. I särskilda fall har K. M:t, på framställning av hovrätt, medgivit utsträckande av den tid varunder bokuppläggare under samma år skulle kunna förordnas i samma domsaga utöver två månader.
K. J. S.