DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCHLIVSRÄTTSHANDLINGAR.1

 

AV

 

PROFESSOR HÅKAN NIAL.

 

En person kan ordna fördelningen av sin kvarlåtenskap på sätt som avviker från successionen enligt arvsrättens regler genom successionsrättsliga rättshandlingar, s. k. dispositioner »för dödsfalls skull» (»mortis causa»), dödsrättshandlingar. Sådana dispositioner kunna tänkas ha form av ensidigt förordnande — testamente — eller avtal — arvsavtal; enligt svensk rätt är emellertid arvsavtal, varigenom någon tillförsäkras rätt till andel i kvarlåtenskapen (adkvisitivt arvsavtal), ogiltigt.
    Icke alla rättshandlingar som hänföra sig till den handlandes död äro dödsdispositioner. Även vanliga rättshandlingar »i levande livet» (»inter vivos»), livsrättshandlingar, kunna i större eller mindre utsträckning ha avseende på förhållandena efter den handlandes död.1 Föreliggande undersökning åsyftar att draga

 

1Förkortningar.

BENTZON = Den Danske Arveret (3 Udg. 1931).

CHYDENIUS = Lärobok i finsk arfs- och testamentsrätt (3 uppl. 1920).

COLIN & CAPITANT = Cours élémentaire de droit civil français (7 éd.).

ENDEMANN = Lehrbuch des Bürgerlichen Rechts 3. Bd. Erbrecht (8—9 Aufl. 1919).

KNOPH = Norsk Arverett (1930). 

Lagberedningen 1925 = Lagberedningens förslag till lag om arv m. m.

Lagberedningen 1929 = Lagberedningens förslag till lag om testamente m. m.

Lagberedningen 1935 (»Skuldebrevslagberedningen») = Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m.

NORDLING = Föreläsningar över ärvdabalken (3 uppl. 1885).

Prop. = proposition nr 2 till 1936 års riksdag.

RGRK = Das Bürgerliche Gesetzbuch, erläutert von Reichsgerichtsräten (8 Aufl.1934—1935).

TORP = Hovedpunkter af Formuerettens almindelige Del (2 Udg. 1900).

    1 Även sådana rättshandlingar kunna ju sägas vara företagna »för dödsfalls skull» och benämnas stundom rättshandlingar mortis causa utan hänsyn till om de juridiskt äro underkastade successionsrättsliga regler eller ej. En dylik terminologi, som icke tager sikte på de viktiga juridiska olikheterna, är emellertid icke lämplig.

278 HÅKAN NIAL.upp gränsen mellan dödsrättshandlingar och dylika livsrättshandlingar. Denna gränsdragning har stor betydelse med hänsyn därtill att i många avseenden olika regler gälla beträffande livsdispositioner och dödsdispositioner. Grundläggande olikheter föreligga sålunda beträffande förutsättningarna för dispositionernas giltighet. Som redan antytts är ett adkvisitivt arvsavtal (det renuntiativa arvsavtalet saknar här intresse och lämnas åsido) enligt svensk rätt ogiltigt, och ett testamentariskt förordnande måste ha viss form för att vara giltigt; i samband med formreglerna äro också att märka bestämmelserna rörande bevakning och klander av testamente. I den mån ett testamentariskt förordnande kränker bröstarvinges laglott är det overksamt; allenast undantagsvis och på grund av särskilda bestämmelser1 gäller detsamma om livsdispositioner. Behörigheten att genom testamente förordna över sin kvarlåtenskap (testamentslagen 1:2) sammanfaller icke alldeles med behörigheten att företaga livsrättshandlingar; förmyndare har icke rätt att å sin myndlings vägnar upprätta testamente. Rättsförvärv på grund av testamente är universalsuccession; det kan sålunda icke som en livsdisposition ge förvärvare i god tro bättre rätt än fångesmannen till egendomen. Ett testamentes karaktär av successionsrättslig disposition innebär vidare att mottagaren står tillbaka för boets borgenärer, d. v. s. endast kan göra rätt gällande i boets behållning, samt att han i vissa fall ådrager sig personligt ansvar för arvlåtarens gäld, medan en livsdispostion ju normalt skapar obligationsrättslig eller sakrättslig rätt, som går före universalsuccessorernas. Slutligen gälla i fråga om betydelsen av viljefel och i fråga om tolkningen olika principer för testamente och för livsrättshandling, även om i dessa avseenden benefik livsrättshandling närmar sig testamente.
    Vid bestämningen av gränsen mellan livsdispositioner och dödsdispositioner får man skilja mellan onerösa och benefika dispositioner.

 

    Onerösa dispositioner. Då en onerös disposition icke kan falla under testamentsreglerna — ty de intressen man velat tillgodose genom testamentsreglerna sättas icke på spel genom onerösa dispositioner — gäller det endast att skilja onerösa livsrättshandlingar från arvsavtal.

 

    1 Arvslagen 7 : 4, varom närmare i det följande.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 279    Den redan omnämnda regeln att adkvisitivt arvsavtal är ogiltigt återfinnes i lagen om arvsavtal 3 §, enligt vilket lagrum avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, ej är gällande. Någon närmare bestämning av begreppet arvsavtal meddelas icke i lagen; man är därför hänvisad att fastställa begreppet med ledning av lagens förarbeten samt andra tolkningsdata.
    Av lagens ord och förarbeten framgår att avtalet skall avse rätt till kvarlåtenskapen. Häri ligger, att arvsavtal först och främst är förhanden, när avtalet avser hela kvarlåtenskapen eller viss kvotdel därav. Skuldebrevslagberedningen1 har tolkat 3 § arvsavtalslagen så att den blott skulle gälla beträffande förfoganden av dylik innebörd och alltså ej beträffande »utfästelse som avser att vid utfärdarens död viss egendom eller visst belopp skall utgå ur hans kvarlåtenskap»; för denna tolkning anser sig skuldebrevslagberedningen även ha stöd i förarbetena till lagen.
    Det torde dock vara obestridligt, att en dylik tolkning i själva verket icke kan stödjas på förarbetena till lagen,2 och ett så begränsat arvsavtalsbegrepp har icke heller någon hemul i äldre rättslitteratur;3 även utländsk rätt står i allmänhet främmande för denna begränsning av begreppet.4

 

    1 S. 142.

    2 NORDLING (s. 288 ff), vars framställning är den enda som i förarbetena på denna punkt relateras, hänför till en grupp av adkvisitiva arvsavtal sådana där någon mot vederlag inrymmer en annan en rätt i sin kvarlåtenskap, antingen hela förmögenheten eller en kvotdel därav eller ock någon viss sak eller ett visst penningbelopp. En andra grupp av arvsavtal föreligger enligt NORDLING när någon — mot eller utan vederlag — genast eller under sin livstid upplåter rätt i en speciell sak eller till en viss summa penningar, ehuru denna sak icke får tillträdas eller summan bekommas förrän efter den förres död. När lagberedningen 1929 i anslutning härtill (NJA II 1930 s. 405) säger att till egentliga arvsavtal torde emellertid böra hänföras allenast de förfoganden, genom vilka arvlåtaren förbinder sig att åt annan inrymma rätt till kvarlåtenskapen, så kan meningen — i synnerhet om man sammanställer uttalandet med andra uttryck i förarbetena (t. ex. NJA II 1930 s. 406 nederst, s. 430 rad 17—18 uppifrån) — endast vara att den första av de av NORDLING angivna grupperna utgör arvsavtal, även om avtalet går ut på en bestämd sak eller ett visst belopp i pengar e. d.

    3 Se hänvisningar till denna i NJA II 1930 s. 402 ff.

    4 Jfr lagberedningen 1929 s. 388 f, KNOPH s. 243. Det bör emellertid anmärkas, att österrikisk rätt — civillagen § 602, jfr även § 1249 — som i likhet med svensk förklarar arvsavtal (utom mellan makar) ogiltiga, just avser avtal rörande hela eller en kvotdel av kvarlåtenskapen.

280 HÅKAN NIAL.    Å andra sidan framgår av förarbetena, att den omständigheten att egendom enligt avtalet skall få tillträdas eller pengar utbekommas först efter dödsfallet enligt lagberedningens mening icke behöver göra ett avtal till arvsavtal: Nordlings åsikt att under arvsavtal hör det fall att genast eller under livstiden upplåtes rätt till viss egendom eller visst penningbelopp, som skall utfalla först efter döden, avvisas uttryckligt.1 Lagstiftningens syfte — såvitt detta kan identifieras med lagberedningens intentioner — måste sålunda ligga någonstädes emellan skuldebrevslagberedningens tolkning och Nordlings teori. Det synes knappast möjligt att finna någon annan mellanståndpunkt än den att avtalets innebördär avgörande såtillvida, att livsrättshandling föreligger, om avtalet går ut på en fixerad sakrättslig eller obligationsrättslig rätt, en »droit ferme» som fransmännen säga, ehuru egendomen icke får utkrävas förrän efter dödsfallet,2 medan det blir en dödsrättshandling, om avtalet blott går ut på att medkontrahenten skall få en rätt mot den behållna kvarlåtenskapen, d. v. s. en rätt som icke kan konkurrera med fordringsägarna och som när det gäller individuellt bestämd egendom antingen är beroende av att egendomen finns kvar vid dödsfallet eller i varje fall endast medför anspråk på ersättning ur behållningen i dödsboet.
    Det kan måhända synas egendomligt, att ogiltighetsregeln i 3 § arvsavtalslagen skall drabba utfästelser som på sist angivet sätt äro till sin verkan begränsade men icke sådana som gå ut på att skapa en för medkontrahenten bättre rätt. Det är emellertid att märka att det här är fråga om onerösa avtal — rörande benefika gälla särskilda regler, som senare skola beröras. Ett avtal som är verkligt oneröst, så att vederlaget något så när motsvarar den egendom som avhändes, är ju till sin natur icke riskabelt för arvingar eller borgenärer; i varje fall måste deras intressen stå tillbaka för ägarens egna ekonomiska intressen av att kunna genom onerösa transaktioner utnyttja sin egendom. Om emellertid ett avtal icke går ut på en fixerad rätt utan blott på en så prekär rätt som nyss angivits vara en rätt i kvarlåtenskapen, måste åtminstone ofta vederlaget bli mycket ringa utan att avtalet därför kan sägas få benefik karaktär. Det innebär att äga-

 

    1 NJA II 1930 s. 405, jfr s. 407.

    2 Såsom exempelvis fallet i NJA 1932 s. 147.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 281rens egen ekonomiska fördel av transaktionen blir obetydlig i förhållande till de nackdelar som åsamkas hans dödsbointressenter. Och hela transaktionen får en prägel av spekulation, som icke är önskvärd.1
    Den nu gjorda distinktionen tillgodoser därför i viss mån de praktiska skäl som torde ligga under skuldebrevslagberedningens ovannämnda tolkning. Beredningen har sannolikt utgått från tanken att avtal angående viss egendom eller visst belopp väcker mindre betänkligheter än avtal angående hela kvarlåtenskapen eller viss kvotdel därav. Denna tanke har större bärkraft i avseende på avtal som gå ut på icke blott en bestämd sak eller ett visst belopp utan också en av kvarlåtenskapens storlek och innehåll oberoende rätt.2
    Om rättshandlingens karaktär sålunda är beroende på innebörden av avtalet, blir det av vikt att avgöra, vad som skall presumeras vara parternas mening, där denna ej framgår av avtalet eller omständigheterna.3 Det riktiga synes vara att — då det är fråga om onerösa avtal — presumera att medkontrahentens rätt ej skall vara beroende av den andres dispositioner utan en fixerad rätt.4 På detta sätt kommer man, då avtalet eller omständigheterna mera sällan torde utvisa en annan mening från parternas sida i förevarande avseende, praktiskt taget mycket nära den av skuldebrevslagberedningen framförda tolkningen.

 

    1 Detta resonemang kan i viss mån föras gentemot varje avtal, där prestationen först skall ske efter vederbörandes död. Men det blir dock en gradskillnad, som stundom kan vara praktiskt mycket betydlig, och då man ej vill så starkt begränsa en persons dispositionsmöjligheter att han ej får ingå avtal med till dödsfallet uppskjuten prestationstid, har man den i texten angivna gränsen att falla tillbaka på som en skyddslinje mot de farligaste dispositionerna.

    2 1936 års tillägg till 3 § arvsavtalslagen nödgar icke till att för framtiden tilllämpa den i 1935 års motiv framförda tolkningen av lagrummet. Om innebörden av detta tillägg se nedan s. 287 ff. Den nu i texten angivna gränsen mellan (onerösa) livsrättshandlingar och dödsdispositioner torde i stort sett överensstämma med den som drages i tysk rätt. Se särskilt ENDEMANN § 29. Jfr även om fransk rätt nedan s. 293 not 1.

    3 En av de omständigheter som kunna vara av betydelse för fastställande av parternas mening är vederlagets storlek. Ju större vederlag dess starkare skäl att antaga meningen vara att ge medkontrahenten en fixerad rätt. Även om vederlaget är ringa kan emellertid naturligtvis parternas mening ha varit densamma; i sådant fall kan avtalet eventuellt bli att betrakta som benefikt med därav följande konsekvenser för dess rättsliga giltighet; se nedan s. 301.

    4 Jfr härmed NJA 1928 s. 109.

282 HÅKAN NIAL.    Benefika dispositioner. När ett avtal avser rätt i kvarlåtenskapen enligt de här ovan utvecklade reglerna, är det ogiltigt oavsett om transaktionen är onerös eller benefik. En benefik disposition kan även i andra fall, alltså även om den ej avser rätt i kvarlåtenskapen, möjligen bli att betrakta som en dödsdisposition. Vad som kan tänkas föranleda en sådan utvidgning av dödsdispositionernas område när det gäller benefika transaktioner är de syften som ligga bakom testamentsreglerna; att dessa syften däremot icke spela in vid onerösa dispositioner har förut nämnts. Det i här förevarande avseende avgörande är sålunda icke huruvida transaktionen är ett avtal eller en ensidig disposition, utan om den är onerös eller benefik. Ty visserligen brukar testamentet definieras som ett ensidigt benefikt förfogande, vilket enligt sitt begrepp alltid är återkalleligt. Men en benefik utfästelse som skulle såsom ensidig falla under testamentsreglerna kan icke rimligen undslippa dessa därigenom att dispositionen klädes i ett avtals form. Denna regel kan sägas ligga innefattad i testamentslagen 2: 5, som stadgar att utfästelse att ej återkalla testamente icke är bindande. Enligt lagen upphör sålunda icke ett förfogande att vara testamente därför att vederbörande sökt göra det oåterkalleligt, och lika litet går testamentskaraktären förlorad därigenom att vederbörande i stället för att inrycka en uttrycklig klausul om oåterkallelighet låtit sin disposition framträda i form av ett avtal, som ju regelmässigt just innebär verklig bundenhet, oåterkallelighet. Åtminstone ur de synpunkter som intressera i förevarande undersökning är det därför utan betydelse huruvida en benefik transaktion kan rubriceras som ett arvsavtal eller ej: så snart den är sådan att den gjord såsom ensidig utfästelse skulle vara att hänföra till testamentariskt förordnande är den en dödsdisposition, även om den skett i avtalsform.
    Om frågan när en benefik disposition är livsrättshandling och när dödsdisposition först undersökes för den före 1936 års lagstiftning om gåvoutfästelser m. m. gällande rättens del, finner man, att här knappast föreligger något problem såvitt angår individuellt bestämd egendom. Gåva av lösöre och därmed jämförliga värdepapper förutsätter nämligen för sin giltighet fullbordande medelst tradition, på grund varav under livstiden gjorda gåvoutfästelser, vilka icke vid dödsfallet varit uppfyllda, sakna giltighet, oavsett om meningen varit att gåvan skulle fullbordas i giva-

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 283rens livstid eller ej. Dispositioner rörande dylik egendom, avsedda att fullbordas först efter givarens död, kunna sålunda endast ske genom (återkalleligt) testamente. Vad angår fast egendom är ett till gåvotagaren överlämnat gåvobrev bindande. Förutsättning är dock att gåvobrevet åsyftar ej en blott obligationsrättslig bundenhet för givaren utan en sådan rätt för gåvotagaren att han kan söka lagfart och åtminstone få ansökningen förklarad vilande samt därmed sakrättsligt hindra givaren från vidare dispositioner över fastigheten (överlåtelse, intecknande etc.); äganderätten skall sålunda, åtminstone villkorligt, genast överflyttas på köparen.1 Detta följer — oavsett gåvoreglerna — redan av gällande rätts ståndpunkt i fråga om utfästelse att sälja fast egendom.2Att mottagarens rätt att juridiskt disponera över fastigheten icke omedelbart inträder och att lagfart sålunda icke kan omedelbarterhållas (suspensivt villkor) torde däremot icke hindra att gåvan är fullbordad; det betydelsefulla är nämligen icke att mottagaren får möjlighet till juridiska dispositioner utan att givaren berövas denna möjlighet och sålunda åsamkas en uppoffring. Icke heller ett uppskjutande av det faktiska fullbordandet avgåvan, d. v. s. gåvotagarens tillträde — vilket beträffande fast egendom icke har samma rättsliga betydelse som beträffande lös — hindrar att gåva kan föreligga. Tillträdet kan sålunda bestämmas till givarens död, utan att dispositionen därmed förlorar sin karaktär av giltig gåva.3 Är en handling att tolka så attden blott åsyftar en obligationsrättslig utfästelse att framdeles skänka fastigheten eller att gåvotagaren vid viss framtida tidpunkt skall bli ägare, blir det som sagt en ofullbordad gåva som icke är giltig; en benefik disposition av innebörd att äganderätten till en fastighet skall vid nuvarande ägarens död övergå på an-

 

    1 Jfr anmärkning av HUMBLA i Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt I (3 uppl. 1872) s. 167 noten. Vad som närmare besett menas med att äganderätten skall överflyttas behöver ej undersökas här, då meningen ej är att utreda gåvoreglerna.

    2 Se lagberedningens förslag till jordabalk II s. 166 samt NJA 1932 s. 290 (med vidare prejudikathänvisningar).

    3 Se lagberedningen 1929 s. 395, NJA 1879 s. 40. (I detta rättsfall åberopade HD även den omständigheten att lagfart för gåvotagarna sökts och beviljats. Lagfarten behöver dock icke i och för sig ha ansetts avgörande utan har kanske blott betraktats som bevis för att gåvotagarnas förmyndare, som sökt lagfarten, för deras räkning mottagit gåvan. Jfr underrättens dom. Att lagfart sökts och beviljats utan reaktion från givarens sida kan också ha ansetts som ett bevis för att givaren verkligen åsyftat en omedelbar äganderättsövergång.)

284 HÅKAN NIAL.nan blir sålunda icke giltig gåva utan kan med laga verkan ske endast i form av (återkalleligt) testamente.1
    I fråga om benefika överlåtelser eller upplåtelser av sådana rättigheter som nyttjanderätt till fast egendom, patenträtt m. m.synes uppfattningen gå i den riktningen att muntlig gåvoförklaring är giltig.2 Detta innebär att gåvan i och med förklaringen är fullbordad: den överlåtna eller upplåtna rätten tillkommer omedelbart gåvotagaren, juridiskt, även om han icke genast utan måhända först efter givarens död får utöva den. En benefik utfästelse att framdeles överlåta eller upplåta dylik rätt torde icke vara giltig.
    Beträffande gåvoutfästelser rörande penningbelopp eller annan generiskt bestämd egendom är det omstritt, huruvida enligt hittills gällande rätt en sådan utfästelse gjord i ett skuldebrev är giltig. Den härskande uppfattningen synes dock ha erkänt giltigheten av benefika skuldebrev.3 Här reser sig alltså redan enligt hittills gällande rätt den frågan, huruvida skuldebrevet förlorar sin karaktär av giltig livsgåva i händelse det är betalbart först vid utställarens död eller åtminstone om det, på sätt i det föregående utvecklats, icke framstår såsom avsett att grunda en fixerad, av kvarlåtenskapens storlek oberoende skuld.
    Av rättslitteraturen4 synes endast framgå, att den omständigheten att ett benefikt skuldebrev ställts att betalas först efter utfär-

 

    1 NJA 1910 s. 140. Av intresse i detta sammanhang är även NJA 1901 s. 519. Genom skriftlig handling hade en person till sin hushållerska upplåtit och bortskänkt, bl. a., vissa fastigheter att tillträdas den dag, utfärdaren av handlingen avlede, med villkor, att hushållerskan fortfarande komme att förestå hans hushåll samt sköta och vårda honom intill hans död. Domstolarna ansågo handlingen, med hänsyn till bestämmelsen om tillträdet och om villkoret, icke vara en gåvohandling utan ett testamente (underrättens motivering). En ledamot i hovrätten och två i HD ansågo handlingen utgöra gåvobrev. — Som ovan framhållits hade ej den omständigheten att tillträde först skulle ske vid givarens död bort betaga handlingen dess karaktär av giltig gåva inter vivos. Domstolarna ha också åberopat även villkoret om fortsatt tjänst från gåvotagarens sida under givarens hela livstid, vilket väl ansetts innebära att äganderätten ej ens villkorligt skulle förrän vid dödsfallet övergå till hushållerskan, om hon då uppfyllt villkoret (se också partsargumenteringen i målet). — Jfr nedan s. 297 not 4.

    2 Lagberedningen 1935 s. 131, NJA 1909 s. 361.

    3 Se lagberedningen 1935 s. 130 med hänvisningar, prop. s. 48. — Det brukar förutsättas att handlingen även till formen framträder som ett vanligt skuldebrev se lagberedningen a. st., NJA 1932 s. 498.

    4 HASSELROT, Några spörsmål ang. ocker m. m. (1926) s. 159, CHYDENITJS s. 281. Se även motiven till arvslagen 7 : 4, NJA II 1928 s. 445 f (nedan s. 287 noten) samt motiven till arvsavtalslagen, NJA II 1930 s. 407. — Se emellertid skuldebrevs-

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 285darens död icke ansågs behöva göra detsamma till en under testamentsreglerna lydande disposition. Vad angår praxis äro särskilt följande rättsfall av intresse:

    Naumanns Tidskrift 1870 s. 594: Ett skuldebrev, som visades vara benefikt, var betalbart först efter utfärdarens död. Till säkerhet för skuldebrevet pantsattes, enligt påskrift på skuldebrevet, en inteckning. Endast underrätten ansåg handlingen utgöra ett testamente. Överdomstolarna förklarade enhälligt att testamente icke förelåge. I hovrättens av HD icke ändrade motivering nämndes intet om panten utan framhölls blott att handlingen icke på den grund att beloppet icke finge utkrävas förrän efter utfärdarens död kunde anses såsom testamente. (Alla ledamöterna i överdomstolarna ansågo giltig gåva föreligga utom ett justitieråd, som förklarade att det vore en icke bindande gåvoutfästelse.)
    NJA 1881 s. 364: En person utgav till tre av sina barn reverser, betalbara sex månader efter utfärdarens död. De förskrivna beloppen blevo också efter dödsfallet utbetalta. Ett fjärde syskon instämde de tre och yrkade att enär dessa belopp skolat vid arvskiftet tagas i beräkning (gamla Ä.B. 12:9), svarandena måtte åläggas att utge vad av beloppen belöpte på käranden. Av HD:s domsformulering framgår att HD ansåg gåva föreligga.
    NJA 1906 s. 288: En skriftlig handling innehöll att till viss man eller order skulle vid anfordran efter utfärdarens död betalas angivet belopp med ränta från dödsdagen och att valuta bekommits. Handlingen ansågs endast av underrätten vara ett testamente. Överrätterna däremot förklarade, utan att särskilt åberopa valutaklausulen, att den omständigheten att beloppet skulle förfalla till betalning först efter utfärdarens död icke föranledde därtill att handlingen borde betraktas som testamente.1

    Dessa rättsfall äro kanske icke alldeles klara: I 1870 års fall hade en pantsättning ägt rum och såtillvida en uppoffring skett från utfärdarens sida; i 1881 års fall var skuldsedlarnas giltighet som gåva icke bestridd i målet, och i 1906 års fall fanns en valuta-

 

lagberedningen s. 133, som synes mena att redan före 1936 års lagstiftning ett först vid dödsfallet betalbart skuldebrev rätteligen bort betraktas som testamente. —Att beredningen är uppmärksam på att denna — de lege ferenda säkerligen välgrundade — åsikt icke ligger till grund för arvslagens förarbeten framgår av beredningens uttalande i not 2 s. 133. Om NORDLINGS åsikt se nedan s. 286 not 3.

    1 Jfr vidare NJA 1897 s. 7, 1930 s. 633. I fallet NJA 1923 not. B nr 398 ansåg hovrättens majoritet ett benefikt skuldebrev ställt att betalas tre månader efter utställarens död grunda fordringsrätt, varför talan av utställarens dödsbodelägare att utfå skuldebrevet ogillades. HD fann ej skäl bifalla kärandenas ansökan om tillstånd att fullfölja talan. — Av intresse är att en minoritet i hovrätten ansåg att enär beloppet finge utkrävas först efter utställarens dödhandlingen vore ett testamentariskt förordnande.

286 HÅKAN NIAL.klausul i förbindelsen.1 Ingen av dessa omständigheter synes emellertid ha tillmätts särskild betydelse av domstolarna. Domarna torde därför kunna betraktas såsom tecken på att domstolarna i likhet med doktrinen och ärvdabalkslagberedningen ansett giltig livsgåva kunna föreligga, trots att det benefika skuldebrevet är ställt att betalas först efter utfärdarens död.2
    Varken i praxis eller i litteraturen — där frågan om gränsen mellan livsgåva och testamente över huvud blivit påfallande litet uppmärksammad — synes finnas något uttalande i den riktningen, att ett vid utställarens död betalbart skuldebrev endast under den förutsättningen är livsrättshandling, att skuldutfästelsen verkligen avser att ge medkontrahenten en av kvarlåtenskapens storlek oberoende, fixerad rätt;3 men å andra sidan finnes intet direkt uttalande däremot. Då det över huvud är betänkligt att erkänna giltigheten av en penningutfästelse betalbar först efter utställarens död4 borde man emellertid åtminstone på detta sätt begränsa de benefika skuldebrevens giltighet.5,6

 

    1 Detta var visserligen också händelsen i 1881 års fall, men där var det ostridigt att valuta icke lämnats.

    2 Den ståndpunkt praxis intagit beträffande gåva av pengar genom insättning å bank för gåvotagarens räkning men med givaren förbehållen rätt att under sin livstid disponera över medlen — se nedan s. 299 — står också i överensstämmelse därmed. — Angående den senaste utvecklingen i praxis se efterskrift till denna uppsats.

    3 Här må erinras om NORDLINGS (s. 288—290) egendomliga ståndpunkt. Den distinktion han gör mellan dispositioner som avse rätt i kvarlåtenskapen å enasamt sådana som skapa en omedelbar men först vid dödsfallet förfallen rätt å andra sidan (se ovan s. 279 not 2) överensstämmer i och för sig med synpunkter som uttalats i förevarande uppsats. Men NORDLING hänför utfästelser, som icke avse rätt i kvarlåtenskapen utan grunda en omedelbar, vid dödsfallet förfallen fordran, till arvsföreningarna och låter rätten stå tillbaka för borgenärer och laglott. Hur man med en sådan ståndpunkt skall kunna avgöra huruvida det i det särskilda fallet är en rätt i kvarlåtenskapen eller ej synes obegripligt. Av parternas mening lär man knappast ha någon ledning att hämta, då de näppeligen kunna tänkas ha haft någon mening alls om en distinktion, vars enda praktiska innebörd synes vara att rätten i ena men ej i andra fallet är (före dödsfallet) preskriptibel. Med rätta framhåller lagberedningen (NJA II 1930 s. 407) att hänförandet av omedelbara skuldförbindelser under arvsföreningarna förvillar den begreppsmässiga uppfattningen av dessa och kan medföra felaktiga slutsatser.

    4 Härom närmare nedan s. 288 f (skuldebrevslagberedningens motiv).

    5 Jfr om fransk rätt nedan s. 293 not 1.

    6 Av vad nu utvecklats rörande gränsen mellan gåva och dödsdisposition enligt den före 1937 gällande rätten framgår, att en arvlåtare kan företaga dispositioner som i verkligheten innebära ett ordnande av rätten till förmögenheten efter hans död utan att dispositionen därför juridiskt får karaktär av dödsdisposition. Detta medför tydligen fara för att de intressen testamentsreglerna åsyfta att skydda

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 287    De nu angivna reglerna rörande gåva och testamente ha undergått väsentliga ändringar genom 1936 års lagstiftning. Denna innebär i det avseende som här intresserar två viktiga, med varandra sammanhängande principer. Den första är att åt utfästelserom gåva av lös egendom tillerkännes giltighet, om de gjorts i skuldebrev eller annan urkund, som blivit överlämnad till gåvo-

 

kunna bli genom dylika dispositioner åsidosatta. Med hänsyn därtill är den genom 1936 års lag genomförda utvidgningen av testamentsreglernas tillämpningsområde beträffande skuldförbindelser välbetänkt. Även efter denna utvidgning kvarstå dock i viss utsträckning nämnda risker. Över huvud kunna de svårligen undvikas, om man vill upprätthålla en något så när klar och enkel skiljegräns mellan gåva och testamente. Ända sen gamla tider ha lagstiftningarna kämpat med denna svårighet, se t. ex. FISCHER, Die Schenkung von Todeswegen nach dem Schweiz, Z. G. B. (Diss. Bern 1927) s. 1 ff. Den nyare svenska lagstiftningen har på en särskild punkt gripit in med en skyddsregel mot dylika dispositioner, nämligen såvitt angår bröstarvingars laglott. I arvslagen 7 : 4 stadgas, att om arvlåtare i livstiden bortgivit egendom »under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att gåvan till sitt syfte är att jämställa med testamente», skall gåvan, såvitt angår bröstarvinges laglott, jämställas med testamente och sålunda jämkas, där den inkräktar på laglott. Rörande denna bestämmelse yttrade lagberedningen i 1925 års motiv (NJA II 1928 s. 445 f)— efter att ha påpekat, hurusom det vore erforderligt att bereda bröstarvinges rätt till laglott skydd mot vissa förfoganden från arvlåtarens sida i syfte att kringgå laglottsreglerna — bl. a. följande: »Det skydd, som sålunda bör beredas laglottsrätten mot arvlåtarens gåvohandlingar i livstiden, har lagberedningen sökt vinna genom att med testamenten jämställa sådana arvlåtarens gåvor, som i själva verket äro gjorda endast med hänsyn till blivande dödsfall och därför till sin faktiska om än icke till sin rättsliga verkan äro likartade med testamenten. I fråga om dessa gåvor saknas i regel det avhållande moment, som består i att den ekonomiska följden av gåvan går ut över givaren själv. Här komma nämligen företrädesvis i betraktande dels fall, där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför icke längre har samma intresse av sin egendom, och dels fäll, där egendom väl formellt bortgives men detta sker på sådana villkor eller eljest under sådana omständigheter, att arvlåtaren kan beräkna att till sin död få hava nyttan av den bortgivna egendomen. I förstnämnda hänseende märkas främst gåvor, som givas på själva dödsbädden eller under givarens sista sjukdom. Men även gåvor som givits tidigare, komma i betraktande, om ändamålet kan antagas hava varit att ordna successionen efter givarens död. Exempelvis bör hit räknas det fall, då arvlåtaren vid gåvans givande var sjuk och trodde sig komma att dö men sedermera blivit frisk igen. Detta får dock icke utsträckas allt för långt. För att man skall kunna antaga, att samma verkan som genom testamente varit avsedd torde i regel icke allt för lång tid få hava förflutit mellan gåvans givande och dödsfallet. Vad därefter angår den andra gruppen fall, nämligen då arvlåtaren bortgiver egendom under sådana förhållanden, att han kan beräkna att få behålla nyttan av egendomen, komma främst i betraktande gåvor, där givaren för sin återstående livstid förbehållit sig nyttjanderätten till egendomen eller avkastningen därav eller eljest icke själv genom gåvan gör någon kännbar uppoffring. Sådana gåvor kunna ske under många olika former, bl. a. genom utfärdande av skulde-

288 HÅKAN NIAL.tagaren, eller om omständigheterna vid utfästelsens tillkomst utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom.1 Denna princips införande ger naturligtvis frågan om verkan av att en benefik utfästelse skall uppfyllas först efter givarens död en helt annan portée än förut och skulle lätt kunna framkalla försök att genom gåvolöften faktiskt sätta testamentsreglerna ur spel. Till värn däremot har den nya lagstiftningen — vilket är den andra av de nyssnämnda principerna — dragit gränsen mellan livsgåva och dödsdisposition på sådant sätt att utfästelser som skola kunna göras gällande först efter givarens död hänföras till dödsdispositioner, även om de avse att skapa en fullt fixerad rätt.
    Till närmare utveckling av lagens grunder och innebörd kan ur lagberedningens motiv av år 19352 följande återgivas. Lagberedningen erinrar om de betänkligheter som uttalats mot erkännande av benefika utfästelser ur den synpunkten, att reglerna om bröstarvinges laglott kunde komma att kringgås genom dylika utfästelser, vilka svårligen kunde skiljas från testamenten. Beredningen säger sig ej häri kunna se något avgörande skäl mot de benefika utfästelsernas godkännande. I lagstiftningsväg kunde nämligen, framhåller beredningen, en ganska klar gränslinje uppdragas mellan ifrågavarande gåvoutfästelser och testamenten:
    »Om en benefik skuldförbindelse eller annan gåvoutfästelse är av det innehåll, att den ej i något hänseende kan göras gällande förrän vid givarens död — om den med andra ord ej på något sätt hindrar givaren att fritt förfoga över det bortgivna, eller eljest för honom medför någon personlig uppoffring — är den till sitt innehåll ej annat än ett testamentariskt förordnande, och den bör därför, utan hänsyn till utfästelsens avfattning, vara underkastad de för testamente stadgade föreskrifterna samt kunna, såsom varje annat testamente, återkallas av givaren. Detta

 

brev, som förfaller till betalning först vid utfärdarens död och löper utan ränta, så länge han lever. Till denna senare grupp böra också räknas fall, då arvlåtaren rent faktiskt kan beräkna att även efter gåvans givande få behålla nyttan av det bortgivna, t. ex. då gåvan gives till make eller annan med vilken givaren har gemensamt hem. Beträffande den senare gruppen fall kan något mindre vikt fästas vid tidpunkten för gåvans givande i förhållande till dödsfallet. Det fordras dock alltid, att man kan antaga avsikt hos givaren att med gåvan företrädesvis ordna successionen. Så snart givaren haft ett eget, på förhållandena under livstiden riktat intresse att företaga rättshandlingen, kommer tillämpning av stadgandet ej i fråga.»

    1 Borgenärsintressena skyddas genom föreskriften i 1 § 2 stycket lag ang.vissa utfästelser om gåva, enligt vilken föreskrift en gåvoutfästelse är mot givarens borgenärer ogill, ändå att den gjorts i föreskriven form.

    2 S. 132 f.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 289synes gälla även om utfästelsen erhållit lydelsen av en skuldförbindelsesom förfaller vid givarens död och ej därför innan medför någon förpliktelse till räntebetalning eller annan prestation. När åter en gåvoutfästelse väl i huvudsak är avsedd att utgå vid givarens död, men förordnandet därjämte i avsevärd omfattning innebär förpliktelse för honom personligen — såsom i fråga om räntebetalning eller annat — lärer förpliktelsen ej kunna likställas med testamente. Den bör betraktas såsom oåterkallelig och ej vara underkastad de för testamente gällande föreskrifterna. Från denna utgångspunkt synas farhågorna för makes eller bröstarvinges verkliga förfördelande genom benefika utfästelser ej vara berättigade. När givaren är villig att i avsevärd omfattning åtaga sig omedelbara förpliktelser, böra hänsyn till bröstarvinges laglott eller makes giftorätt ej i vidsträcktare omfattning än när det gäller en fullbordad gåva få stå i vägen för hans naturliga rätt att fritt förfoga över sina tillgångar. Vad som synes vara av nöden är allenast att nyss angivna gränsbestämning erhåller uttryck i lagen.»
    Den nya lagstiftningen har också upptagit en dylik gränsbestämning, som fått sin plats i lagen om arvsavtal. Till dennas 3 § (som nu lyder: »Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, vare ej gällande.») har fogats en andra punkt av följande lydelse: »Utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, vare giltig allenast såvitt följer av lagen om testamente.»1
    Med ledning av dessa uttalanden i förarbetena och övriga tolkningsdata torde gränsen mellan gåva och testamente efter den nya lagen vara att uppdraga på följande sätt.
    För det första är det otvivelaktigt, att sådana förfoganden, som därest de ha form av avtal falla under förbudet mot arvsavtal, icke kunna erkännas såsom livsgåvor. Om alltså den benefika utfästelsen avser kvarlåtenskapen eller viss kvotdel därav, eller om den går ut på visst belopp eller viss egendom men likväl icke avser en fixerad rätt därför att prestationen endast skall gå ut av behållningen i boet samt beträffande individuell egendom rätten skall vara beroende av att egendomen finns kvar i boet vid dödsfallet, så är det icke livsgåva, d. v. s. giltighet kan endast tillkomma dispositionen enligt testamentsreglerna.
    För det andra är det klart, att även vissa utfästelser, som icke på nu angivet sätt avse rätt i kvarlåtenskapen, likväl falla under testamentsreglerna. Vid den närmare klarläggningen av detta får man skilja mellan olika slag av egendom.

 

    1 Man har icke ansett erforderligt eller lämpligt att i lagtexten angiva, att utfästelsen icke blir livsgåva allenast av den anledningen att densamma i någon obetydlig omfattning kan göras gällande i givarens livstid. Se prop. s. 51 och 65 f.

19—Svensk Juristtidning 1937.

290. HÅKAN NIAL.    1) Beträffande utfästelse rörande individuellt bestämd lös egendom kunde tillägget till 3 § arvsavtalslagen möjligen synas innebära, att dödsdisposition föreligger, så snart egendomen ej kan utkrävas (»göras gällande») under givarens livstid. Av förarbetena synes dock framgå att detta icke är meningen, utan att varje förpliktelse, varje band på givaren under hans livstid skall göra dispositionen till en livsgåva.1 I det ovan anförda uttalandet i motiven till förslaget till lag om gåvoutfästelser sägs närmare, att dödsdisposition föreligger, om utfästelsen »ej på något sätt hindrar givaren att fritt förfoga över det bortgivna»; lagberedningen synes sålunda ha menat att ett juridiskt band på givarens rätt att avyttra egendomen skall göra transaktionen till en livsgåva, även om gåvotagaren först efter givarens död kan påfordra prestation.
    Om man tolkar stadgandets uttryckssätt i enlighet med dess under förarbetena sålunda angivna syfte, reser sig frågan vilken innebörd detta rättsliga band på givaren skall ha för att gåva och ej dödsdisposition skall vara för handen.
    En gåvoutfästelse torde kunna medföra en omedelbar (eventuellt suspensivt villkorlig) äganderättsöverlåtelse, ehuru tradition ej skall kunna påfordras före dödsfallet. Visserligen skall, enligt 1 § andra stycket gåvolagen, ofullbordad gåva ej gälla motgivarens borgenärer. Att det sakrättsliga skyddet mot dem först inträder vid fullbordandet får emellertid icke anses innebära, att gåvotagaren icke i andra avseenden är ägare.2 Sålunda kan givaren, om han föryttrar egendomen, göra sig skyldig till förskingring, och den till vilken föryttringen sker förvärvar äganderätt allenast i enlighet med reglerna om godtrosförvärv.2a Hur gåvotagaren skall kunna göra sin äganderätt gällande är visserligen måhända något oklart. Det får dock antagas att han, om saken obehörigen kommer i händerna på en tredje man, kan såsom ägare föra talan mot denne, ehuru hans talan då knappast kan gå ut på annat än att saken skall återställas till givaren.3 Har givaren uppsåtligen eller av vårdslöshet skadat eller förstört saken, bör också gåvotagaren i princip kunna kräva skadestånd4

 

    1 1935 års motiv s. 142.

    2 Jfr UNDÉN, Svensk sakrätt I s. 186 med hänvisningar.

    2 a Jfr även lagberedningen 1935 s. 132.

    3 Jfr SERLACHIUS, Sakrätten enligt gällande finsk rätt (3 uppl. 1916) s. 202 f, WREDE, Grunddragen av sakrätten enligt Finlands lag (1926) s. 253, BGB § 986, RGFiK § 986 Anm. 3, § 1065 Anm. 1.

    4 Jfr BENTZON s. 257. — Denna gåvotagarens skadeståndsrätt föreligger f. ö. antingen man betecknar hans rätt till saken som äganderätt eller blott fordringsrätt.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 291på grund av anteciperat kontraktsbrott; ty har man en gång intagit den ståndpunkten att givaren är juridiskt bunden, måste man taga konsekvenserna i skadeståndsavssende. Skadeståndets storlek skall naturligtvis beräknas med hänsyn till att gåvans fullbordande var uppskjutet, här till givarens död, d. v. s. under en icke till längden fixerad tid. Detta medför dock icke att skadeståndet icke behöver erläggas förr, blott att dess belopp beräknas efter gåvans nuvärde för gåvotagaren, d. v. s. på samma sätt som i många andra fall värdet av en framtida prestation beräknas.1,2 En disposition med de nu angivna verkningarna ärenligt den nya lagens mening icke dödsdisposition. Skulle dispositionen åter innebära, att givaren icke åtager sig någon personlig förpliktelse eller något band, utan att han skall kunna allt fortfarande juridiskt och faktiskt disponera över egendomen efter sitt godtycke utan menliga påföljder för sig själv, bli enligt den nya lagen testamentsreglerna tillämpliga. Detta gäller även om dispositionen skulle åsyfta, att mottagaren, därest egendomen icke finns kvar i dödsboet, skall ha rätt till ersättning ur detta;i så fall är det — om ersättningen skall vara oberoende av kvarlåtenskapens storlek — visserligen icke enligt parternas mening fråga om en rätt allenast i kvarlåtenskapen utan om en fixerad rätt, men då det icke blir något band på givaren personligen (lika litet som vid ett efter dödsfallet betalbart skuldebrev), blir transaktionen enligt den nya lagen underkastad testamentsreglerna.3a
    Det kan ifrågasättas om icke denna på förarbetena stödda tolkning — som sålunda i fråga om individualiserad egendom blott föga vidgar testamentsreglernas tillämplighetsområde utöver arvsavtalslagens — såtillvida är mindre lycklig att den medför risk att man genom »dödsgåvor», reellt sett medförande alltför ringa personlig uppoffring för givaren, underminerar testamentsreglerna. Denna risk minskas emellertid genom vissa särskilda regler. Som förut nämnts är gåvan icke innan den fullbordats giltig mot givarens borgenärer.4 Vidare falla utfästelser av ifrågavarande slag

 

    1 Jfr t. ex. ALMÉN, Köplagen (3 uppl.) § 25 vid not 109—118.

    2 De nu angivna verkningarna av gåvoutfästelse rörande lös egendom torde redan enligt gällande rätt inträda efter gåva av fast egendom, som skall tillträdas först vid givarens död. Jfr ovan s. 283.

    3 Jfr NJA 1910 s. 140.

    3a En dylik disposition faller däremot icke under arvsavtalsreglerna; se ovan s. 280.

    4 Detta innebär å andra sidan en ytterligare försvagning av den uppoffring som drabbar givaren: hans möjligheter att använda den bortgivna egendomen som allmän kreditbas bestå, ehuru han icke kan speciellt belåna egendomen såsom pant e.d.

292 HÅKAN NIAL.i allmänhet under arvslagen 7:4.1 Slutligen märkes 1936 års tillägg till nämnda stadgande av innehåll att om sådan gåva som faller därunder ej vid dödsfallet var fullbordad, densamma ej må, med mindre särskilda skäl därtill äro, göras gällande försåvitt det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott. Enligt detta stadgande fordras sålunda ej att särskild klandertalan från den laglottsberättigades sida anställes, där gåvan ej vid dödsfallet var fullbordad.
    Faran för testamentsreglernas underminering kan också i viss mån reduceras genom lämpliga bevisningsregler. Medan det som i det föregående framhållits är rimligt att vid onerösa avtal presumera, att köparen skall ha en fixerad, av säljarens senare åtgöranden principiellt oberoende rätt, är riktigheten av en sådan presumtion icke given, när det gäller benefika dispositioner. Om en person skriftligen förklarar att vid hans död en annan skall erhålla den förres bil, är det kanske tvivelaktigt, huruvida han därmed avser att binda sin dispositionsrätt över bilen under livstiden. Då det just är känslan av egen personlig uppoffring som skall förhindra alltför oöverlagda gåvor, förefaller det riktigt att tillämpa testamentsregler, om löftet eller omständigheterna i övrigt icke verkligen ge anledning till antagande att givaren velat ålägga sig den uppoffringen att han dels icke får juridiskt disponera över egendomen och dels kan åsamka sig skadeståndsskyldighet i händelse av (uppsåtligt eller grovt vårdslöst) skadande av egendomen.2

 

    1 Se det ovan återgivna uttalandet i motiven till nämnda lagrum.

    2 Den i texten utvecklade tolkningen av 1936 års lagstiftning framstår f. ö. icke så farlig vid en jämförelse med viktiga utländska rättssystem; härom s. 293 noten. —Tolkningen torde f. ö. även motsvara vad som ansågs gälla i äldre svensk rätt, där gåvolöfte utan tradition erkändes (åtminstone av vissa författare; se ESCHELSSON, Om fullbordandet av gåva av lös egendom s. 1 ff). I frågan yttrar NEHRMAN, Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Civilem (1729) s. 262, 412: Om givarens död nämnes såsom en tid, efter vilken det utfästa skall levereras till gåvotagaren, är det en verklig livsgåva, men nämnes döden således att den andre ej skall vara därtill berättigad förrän givaren dör, då är det ett testamente. Jfr även TENGWALL, Tvistemåls Lagfarenheten (1802) s. 119 § 17, som framhåller att mortis causa donatio är tillåten, ty var och en kan giva med sådana villkor som instämma med rätta arten och egenskapen av gåva, d. v. s. att äganderätten genast övergår till gåvotagaren; häri ligger den »naturliga och i alla Lagar bestämde» skillnaden mellan gåva och testamente. När nu någon med »rena tydeliga ordalag» och därför helst skriftligen skänker och giver annan något med förbehåll om nyttjanderätt i sin livstid, så är det en handling som genast överlåter och medför äganderätt.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 293    2) Gåva av fast egendom har icke berörts av 1936 års gåvolag. Liksom förut gäller, att en utfästelse som ej medför en åtminstone villkorlig äganderättsövergång icke är giltig men att en benefik dylik äganderättsöverlåtelse är giltig livsdisposition även om tillträdandet får ske först efter givarens död. I sistnämnda avseende gäller sålunda detsamma som beträffande lös egendom efter 1936 års lag.
    3) Utfästelse rörande ett penningbelopp eller annan generiskt bestämd egendom blir att betrakta såsom förfogande för dödsfalls skull och alltså underkastad testamentsreglerna, om beloppet får utkrävas först efter dödsfallet, och ej heller ränta eller annat dessförinnan skall (i nämnvärd omfattning) erläggas. Detta måste, på de skäl skuldebrevslagberedningen anfört, anses välmotiverat även i avseende på utfästelser som avse att skapa en av kvarlåtenskapens storlek oberoende rätt.1

 

    1 Till belysning av den svenska rätten tjänar en jämförelse med viktigare utländska rättssystem. Enligt BGB § 2301 skola föreskrifterna om dödsdispositioner gälla för en icke fullbordad gåva, som givits under villkor att gåvotagaren överlever givaren, medan en fullbordad gåva, även om den skall återgå i händelse gåvotagaren dör före givaren, faller under vanliga gåvoregler.Av detta stadgande följer, att ett gåvolöfte behandlas som dödsdisposition endast om det är givet under nämnda villkor. I annat fall gälla vanliga gåvoregler, även om gåvan skall fullbordas först vid givarens död. RGRK § 2301 Anm. 1, § 518 Anm. 1. Förutsättningen måste dock vara att dispositionen avser en fixerad rätt, ej blott en rätt i kvarlåtenskapen, beroende av kvarlåtenskapen; i sistnämnda fall ligger den över huvud innanför dödsdispositionernas gräns. Jfr även FISCHER a. a.,s. 20. (Att omvänt livsgåva kan, om meningen verkligen är att bereda medkontrahenten en omedelbar rätt, ske med villkor att gåvotagaren icke dör före givaren, se nedan s. 297 not 3.) Fransk rätt har frångått den förut gällande traditionsregeln beträffande gåva. Som en ersättning för denna regel i syfte att frammana eftertanke hos givaren har istället införts regeln att gåva skall innebära en omedelbar och oåterkallelig avhändelse (art. 894 code civil kräver sålunda att givaren »se dépouille actuellement et irrévocablement de la chose donnée»). Rörande denna regels tillämplighet på gåvor som skola uppfyllas vid givarens död säga PLANIOL & RIPERT, Traité pratique de droit civil français, tome V (1933) nr 442: Gåva av bestämd sak är fullkomligt giltig. Gåvan innebär nämligen att äganderätten övergår på gåvotagaren. (Om givaren skulle förbehålla sig äganderätten, är det däremot icke giltig gåva, a. a. nr 447). Om givaren genom rättshandling eller förstörelse avhänder sig saken, blir han skadeståndsskyldig (däremot ej vid olyckshändelse); Planiol & Ripert nr 446. I fråga om gåvoutfästelse rörande generiskt bestämd egendom, vanligen pengar, användas, enligt a. a. nr 442, i praktiken två olika formuleringar: 1) beloppet förklaras betalbart ur kvarlåtenskapen; 2) beloppet förklaras betalbart efter

294 HÅKAN NIAL.    Gränsfall. Huruvida en transaktion faller på ena eller andra sidan av den nu angivna gränsen mellan gåva och dödsdisposition är icke alltid så lätt att avgöra. Bortsett från den skönsmässiga bedömning som kan bli nödvändig för att bestämma huruvida en utfästelse, som i huvudsak skall utgå först efter döden, icke jämväl »i avsevärd omfattning» innebär förpliktelser redan under livstiden, kunna i flera avseenden klassificeringssvårigheter möta. En utfästelse kan vara formulerad så att det icke klart framgår, huruvida den tid då gåvan kan göras gällande faller före eller efter dödsfallet. Det är tydligt att en utfästelse om

 

givarens död. Rörande verkan av dessa två slag av klausuler råder oenighet inom doktrinen. Somliga författare godkänna den senare men ej den förra. Andra godkänna ingendera klausulen. Andra slutligen anse att det beror på givarens intentioner (så COLIN & CAPITANT nr 1041). Praxis går i sistnämnda riktning: gåvan är giltig om det framgår att givaren har velat skapa enaktuell och oåterkallelig skuld, vars förfallodag blott är uppskjuten; gåvan är ogiltig i motsatta fallet, då givaren icke har velat skapa en droit ferme. Är gåvan giltig medför den en skuld och mottagaren blir borgenär som andra, kan konkurrera med dem om givaren dör insolvent och mot dem utöva förmånsrätt om gåvan har försetts med pantsäkerhet. 

Av denna redogörelse torde framgå, att tysk och fransk rätt i väsentliga avseenden överensstämma med vad som i texten angivits vara den svenska rättens ståndpunkt efter 1936 års lagstiftning. 

I dansk rätt däremot är förhållandet något annorlunda, i det att man här — liksom i romersk rätt — opererar med »dödsgåva» som ett särskilt rättsinstitut, vilket i viss mån är underkastat både testamentsregler och vanliga avtalsregler. Enligt arvslagens 30 § skola lagens regler om testamente också vara tillämpliga på »saadane Gavebreve, der først skulle opfylles efter Giverens Død, dog med de Modifikationer, som flyde af et sligt Gavebrevs Natur som Contract». Denna synnerligen vagt formulerade bestämmelse tolkas så att den är tillämplig även i fall då äganderättens övergång, men ej den faktiska traditionen, sker före dödsfallet. Detta gäller särskilt beträffande fast egendom; ifråga om lösöre och värdepapper synes däremot praxis mindre klar; se BENTZON s. 236 f. Den danska rätten bereder sålunda ett längre gående skydd mot gåvor än den svenska rätten. Härvid är dock att märka att dansk rätt dels godkänner giltigheten av formlösa gåvoutfästelser och dels saknar motsvarighet till vårt stadgande i arvslagen 7 : 4, varför det är naturligt att man för att kunna skydda laglott mot allehanda benefika transaktioner måste i stor utsträckning föra dessa under 30 §. 

Liknande regler gälla i Norge. Arvslagen 65 § säger, att bestämmelserna om testamente även gälla »sådanne kontraktsmessige gaver der ved giverens død ennu ikke er fullbyrdet, såvel som om de gaver, der gjøres på dødsleie selv om disse førg iverens død fullbyrdes». Att en gåva rättsligt sett är fullbordad genom äganderättsöverflyttning innebär ej att den är uppfylld enligt detta stadgandes mening; KNOPH s. 241 f. Liksom i dansk rätt ligger möjligheten att skydda laglott mot benefika transaktioner i denna 65 §.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 295gåva, som skall få göras gällande först efter viss tid, eller när en viss händelse inträffar, t. ex. när gåvotagaren gifter sig, icke förlorar sin karaktär av giltig gåvoutfästelse blott därför att givaren avlider, innan den angivna tidpunkten eller händelsen inträffat.1, 2 (En annan sak är att utfästelsen kan vara formulerad eller eljest böra tolkas så att dess giltighet är beroende av att givaren lever vid ifrågavarande tidpunkt.) Om emellertid den tidpunkt eller händelse vars inträffande är förutsättning för att gåvan skall kunna göras gällande är så avlägsen, att det när utfästelsen göres framstår som uteslutet att givaren kommer att leva vid nämnda tidpunkts eller händelses inträffande, bör utfästelsen i förevarande avseende bedömas på samma sätt som en utfästelse om prestation först efter dödsfallet. Det kunde ifrågasättas, huruvida man icke borde bedöma utfästelsen på samma sätt, om det ur givarens synpunkt tett sig osannolikt att han skulle leva vid tiden för utfästelsens aktualisering.3 Man synes dock böra stanna vid att varje icke alltför avlägsen möjlighet att förpliktelsen blir verksam under givarens livstid gör dispositionen till gåva. Lagen säger blott att utfästelsen är dödsdisposition, om den innebär att gåvan ej må göras gällande under givarens livstid. Och då det här icke är fråga om att skydda laglotten — som tryggas genom stadgandet i arvslagen 7:4 — äro skälen för en extensiv tolkning av bestämmelsen icke så starka. Intoge man en annan ståndpunkt, torde man böra tillerkänna skydd åt medkontrahentsom saknade anledning antaga att givaren utgick från att han skulle dö innan utfästelsen förfallit till betalning. — Icke heller synes man böra draga in under testamentsreglerna gåvor, som givas och fullbordas på dödsbädden. Visserligen har den norska arvelovens 65 §, som säger att de i 33—39 §§ givna bestämmelserna angående återkalleliga »siste viljeerklæringer» också gälla om sådana gåvor som göras på dödsbädden, även om de fullbordas före givarens död, i norsk doktrin uppfattats såsom uttryck för vad som skulle gälla utan uttrycklig lag, eftersom det i dylika fall i själva verket vore fråga om dispositioner över kvar-

 

    1 Jfr KNOPH s.235.

    2 Naturligtvis är den avgörande tidpunkten den då utfästelsen enligt parternas verkliga överenskommelse skall få göras gällande. Det kan tänkas att en tidpunkt före givarens död i ett gåvobrev angives proforma, medan enligt särskilt avtal utfästelsen skall kunna göras gällande först efter dödsfallet. Jfr BENTZON s. 231.

3 Jfr för dansk rätt BENTZON s. 232.

296 HÅKAN NIAL.låtenskapen.1 Men det norska stadgandet har väl att märka i första hand den mycket viktiga uppgiften att skydda laglottsrätt2 och den extensiva tolkningen framstår därför såsom påkallad för att träffa dispositioner, vilka kunna göra laglottsrätten illusorisk.3 Hos oss skyddas laglotten även i detta fall genom arvslagen 7:4.
    Om en utfästelse kan i avsevärd utsträckning göras gällande redan före dödsfallet, blir den icke underkastad testamentsreglerna på den grund att en del av utfästelsen förfaller till fullgörande först efter dödsfallet; icke ens till sistnämnda del tillämpas testamentsreglerna.4 Skulle emellertid utfästelsen avse helt skilda prestationer, utan inre samband med varandra, t. ex. en sak och ett penningbelopp, samt den ena prestationen förfaller före och den andra efter dödsfallet, kan det framstå såsom det naturliga och riktiga att anse två utfästelser föreligga, som kunna vara att bedöma olika, den ena som gåvoutfästelse och den andra som förordnande för dödsfalls skull. Detsamma får anses vara fallet då en utfästelse att under livstiden fullgöra vissa prestationer, t. ex. betala periodiskt understöd, senare kompletteras med en utfästelse att enahanda prestation skall utgå ur kvarlåtenskapen.5

 

    1 KNOPH s. 234 med hänvisningar. — I dansk rätt har också motsvarande stadgande, 30 § arvslagen, ehuru det icke uttryckligen avser gåvor på dödsbädden, ansetts böra tillämpas på sådana gåvor. BENTZON s. 232. Annorlunda dock bl. a. TORP s. 53.

    2 Efter stadgandets formulering skulle det endast innebära att laglottsreglerna gälla för de dispositioner som anges i stadgandet. Jfr emellertid nästföljande not. — Även det i föregående not omnämnda danska stadgandet avser att bereda laglottsskydd, ehuru det också uttryckligen gör formreglerna tillämpliga.

    3 Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att norsk rätt icke i allmänhet begagnat den möjlighet, lagens formulering öppnar, till en begränsning av lagrummet att gälla blott såvitt angår laglottsrätt; KNOPH s. 233 f. Såsom skäl härför har man åberopat att en antitetisk tolkning av 65 § skulle vara »ytterst uheldig»: Det vore exempelvis ingen mening i att kräva form, när den döende testamenterar bort sin häst, men anse rättshandlingen vara giltig utan spår av formaliteter, när han säger »du kan få hästen». — Ur svensk synpunkt sett framstår saken annorlunda redan därför att en formlös gåvoutfästelse hos oss icke är giltig. Jfr s. 294 noten. (I ett fall, nämligen när det gäller gåvor som verkligen varit avsedda att fullbordas i levande livet — där »det avhållande momentet» sålunda förelegat — men vid dödsfallet faktiskt ännu icke fullbordats, tolkas norska arvslagen 65 § enligt sin formulering så att endast laglottsreglerna, ej formreglerna äro tillämpliga; KNOPH s. 235 f.)

    4 Lagberedningen 1935 s. 142, jfr NJA 1928 s. 109.

    5 ENDEMANN s. 206.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 297Genom den senare utfästelsen ådrager sig ju vederbörande ingen som helst ny personlig uppoffring.
    Slutligen må anmärkas, att BGB § 2301 tillägger särskild betydelse åt det förhållandet att en gåvoutfästelse ges under villkor att gåvotagaren skall överleva givaren: i dylikt fall skall gåvoutfästelsen falla under bestämmelserna om dödsdispositioner.1, 2 Ett villkor av angivet slag torde i svensk rätt knappast i och för sig hindra att utfästelsen, om den avser individuell egendom, kan innebära en sådan inskränkning i givarens dispositionsrätt som ovan angivits göra en disposition till gåva.3 Understundom torde emellertid ett dylikt villkor kunna tala emot antagandet att givaren verkligen velat ikläda sig personlig bundenhet.4, 5 Om utfästel-

 

    1 Se närmare ovan s. 293 not 1.

    2 Jfr även för schweizisk rätt Tuor, Erbrecht (Gmürs Kommentar zum Schweizerischen Zivilgesetzbuch, Bd III 1929) s. 93 f.

    3 ESCHELSSON, Om begreppet gåva enligt svensk rätt (1897) s. 129 ff; jfr även kritiken mot det tyska stadgandet hos ENDEMANN s. 658 ff. I själva verket synes nu också tysk praxis gå i den riktningen, att gåvolöfte under förutsättning att mottagaren överlever givaren även kan ske såsom livsdisposition så att mottagaren redan i givarens livstid får en oåterkallelig rätt mot givarens förmögenhet, åtminstone om villkoret göres resolutivt, ej suspensivt; se RGRK § 1937 (s. 23 f.) ENDEMANN (§ 30 II s. 212 vid not 4, § 87 IV) anser detsamma gälla även om villkoret är suspensivt.

    4 Jfr rättsfallet NJA 1901 s. 519 refererat ovan s. 284 not 1. Det där föreliggande villkoret, att gåvotagaren skulle tjäna och vårda givaren intill dennes död, inkluderar ju det villkoret att gåvotagaren skall överleva givaren. Att just denna omständighet i och för sig gav dispositionen karaktär av dödsdisposition torde knappast ha varit domstolarnas mening.

    5 Det kan här vara på sin plats att något beröra verkan av att givare gjort sin gåva återkallelig.Om en utfästelse av A förbindes med villkor att A skall kunna när som helst, efter sitt gottfinnande, återkalla utfästelsen, föreligger över huvud ingen juridisk förpliktelse; USSING Aftaler (1931) s. 240. Man kan alltså ej genom en dylik utfästelse kringgå testamentsreglerna. Om det ej beror på A:s rena godtycke (om villkoret alltså är vad fransmännen kalla simplement potestative, ej purement potestative, COLIN & CAPITANT nr 1042) är däremot utfästelsen giltig; exempelvis om A skall ha rätt att återkalla utfästelsen i händelse medkontrahenten gifter sig. I dessa avseenden torde enligt svensk rätt ingen skillnad föreligga mellan onerösa och benefika utfästelser. — Ett villkor innefattande rätt att återkalla en redan skedd prestation, en redan uppfylld gåva, torde däremot vara tillåtet och giltigt, icke betaga en disposition dess karaktär av giltig livsgåva. Detta måste först och främst gälla, när pengar eller annan generiskt bestämd egendom givits. Men även beträffande individuellt bestämd egendom, som verkligen givits till ägo och traderats, har givaren, trots sin återkallelserätt, såtillvida gjort en juridisk uppoffring att han allenast har obligationsrättsliga anspråk på gåvotagaren, vilka aktualiseras genom återkravet. Sin separationsrätt i gåvotagarens konkurs har han förlorat, likaså sin rätt att utkräva förskingringsstraff.

298 HÅKAN NIAL.sen ges av en person som svävar i eller förutser en dödsfara (t. ex.en riskabel operation, ett fältslag) med villkor att gåvan skall gå åter, om givaren överlever faran1 (det ursprungliga fallet av donatio mortis causa i romerskrättslig mening2), är det tydligen en disposition som faller under 7: 4 arvslagen, och detsamma blir utan tvivel ofta händelsen även eljest, när gåvan ges under villkor att mottagaren överlever givaren.

    Särskilda slag av benefika rättshandlingar (efterskänkande av fordran, transaktioner genom tredje mans förmedling, dispositioner rörande livförsäkring).
    Efterskänkande av fordran. En fordran kan efterskänkas genom såväl livsrättshandling3 som testamente. Att fordringen förklaras skola upphöra först vid borgenärens död, så att gäldenären ända till dess skall betala ränta gör, om dispositionen åsyftar att betaga borgenären hans rätt att indriva kapitalet, icke efterskänkandet till en dödsdisposition. Skulle däremot borgenären förbehålla sig rätt att själv i sin livstid indriva fordringen, bör — åtminstone efter 1936 års lagstiftning — en förklaring att fordringen, om och i den mån den vid hans död finns kvar, ej får indrivas av hans arvingar, kunna med laga verkan ske endast genom iakttagande av testamentsreglerna.4

 

    1 Ett sådant villkor är ofta att anse såsom underförstått vid gåva på dödsbädden eller inför en hotande dödsfara. Jfr BENTZON s. 232 f.

    2 BENTZON s. 232 f., KNOPH s. 232 not 1, ENDEMANN s. 658.

    3 Till frågan vad som fordras för att gåva genom efterskänkande av fordran skall vara fullbordad se HASSELROT, Några spörsmål ang. ocker m. m. s. 163 ff med vidare hänvisningar samt numera 3 § gåvolagen jämte lagberedningens motiv därtill s. 137 f.

    4 Jämför motiveringen i rättsfallet NJA 1888 not A nr 67, utförligt refererat av ESCHELSSON, Om fullbordandet av gåva av lös egendom (1906) s. 228 ff. — Av intresse är också rättsfallet NJA 1935 s. 570: Ett skuldebrev, som A utfärdade till B i samband med att B efterskänkte en fordran hos A, innehöll, att avbetalning å förskrivna beloppet skulle äga rum allenast i mån av överenskommelse samt att vad som återstode oguldet vid B:s död vore att betrakta såsom en gåva, som givits av B vid skuldebrevets utfärdande, och följaktligen icke finge av dödsboet uttagas hos A. Efter B:s död yrkade hans dödsbo att av A utfå oguldet belopp, åberopande bl. a. att klausulen om att vid B:s död oguldet belopp icke finge uttagas saknade verkan. Efter det i texten utvecklade bör det avgörande här vara om borgenären själv avhänt sig fordringsrätten eller om han blott försökt att med bibehållande av rätten att själv utkräva beloppet draga det undan sina arvingar. Tvistens bedömning skulle således vara beroende på innebörden av klausulen att amortering blott skulle erläggas »efter överenskommelse mellan B och A.» Tolkas denna klausul så att B icke skulle äga någon juridisk rätt mot A utan endast kunna få betalning efter

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 299    Benefika transaktioner genom tredje mans förmedling. I den mån gåva kan ske genom förmedling av tredje man, särskilt en bank vartill pengar eller värdepapper överlämnas för gåvotagarens räkning,1 måste dylik transaktion bedömas som gåva, även om medlen skola utlämnas till gåvotagaren först efter givarens död och givaren intill dess äger uppbära räntan.2 Lagen angående vissa utfästelser om gåva upptager i 4 § på lagrådets yrkande3 och i anslutning till tidigare praxis den regeln, att om någon såsom gåva åt annan till bank överlämnat pengar eller annan lös egendom utan att förbehålla sig rätt att däröver förfoga, skall gåvan anses fullbordad, när det givna blivit av banken mottaget för gåvotagarens räkning eller å hans räkning överfört av medel, som givaren hade innestående i banken. Med den ståndpunkt lagen intagit i fråga om gränsen mellan gåva och dödsdisposition kan icke överensstämma att — som hittills i praxis skett4 — anse en bankinsättning, som visserligen göres i gåvotagarens namn och i gåvoavsikt,5 men vid vilken insättaren förbehållit sig rätt att disponera över medlen,6 utgöra giltig gåva av

 

frivillig överenskommelse med A, hade ju B själv avhänt sig fordringsrätten, varigenom transaktionen fått karaktär av livsgåva. Formuleringen av H. D:s dom — i motsats till hovrättens — synes tyda på ett sådant resonemang. Hovrätten däremot talar i sin dom om att A enligt skuldebrevet »varit skyldig att betala däri förskrivna belopp allenast i den mån detsamma avfordrats honom före B:s död». Om denna formulering, som avviker från skuldebrevets lydelse men synes överensstämma med A:s egna uttalanden i rättegången, verkligen avser att markera, att B fortfarande ägde fordringsrätt, borde transaktionen ha bedömts som ett testamentariskt förordnande; detta gjorde emellertid icke heller hovrätten.

    1 Se härom lagberedningen 1935 s. 135 f. med hänvisningar, prop. s. 50 (lagrådet), NJA 1935 s. 25, HASSELROT, Några spörsmål ang. ocker m. m. (1926) s. 171—176, även KNOPH s. 237 f, BENTZON s. 242 ff. Någon utredning om förutsättningarna för dylik gåvas fullbordande skall ej göras här.

    2 Se NJA 1907 s. 534, jfr även NJA 1932 s. 341.

    3 Se prop. s. 50, lagberedningen 1935 s. 135 f.

    4 NJA 1901 s. 385, 1915 s. 174, 1932 s. 341.

    5 Om det fall att icke verklig gåvoavsikt föreligger se lagberedningen 1935 s. 136.

    6 Dylika förbehåll ha sålunda tolkats såsom avsedda att gälla allenast till förmån för givaren personligen, ej till förmån för hans arvingar. Jfr häremot BJÖRLING i Svensk sparbankstidskrift 1929 s. 17. — Framstår förbehållet såsom avsett att gälla till förmån för även arvingarna, kan fullbordad gåva naturligtvis icke anses föreligga.

300 HÅKAN NIAL.de medel som kvarstå i banken vid givarens död;1 i dylikt fall gör ju insättaren ingen uppoffring under sin livstid.2
    Benefika transaktioner i avseende å livförsäkring. Gåva av rätten enligt en livförsäkring kan ske på samma sätt som vanlig gåva. D. v. s. enligt före 1937 gällande rätt fordras att gåvan fullbordas genom tradition av försäkringsbrevet.3 Enligt den nya lagstiftningen är även gåvoutfästelse angående en livförsäkring bindande för givaren, om den göres i den form som föreskrives i 1 § lagen angående vissa utfästelser om gåva.4 Den omständigheten att försäkringsbeloppet utfaller först vid givarens död gör naturligtvis icke en dylik transaktion till dödsdisposition.
    Gåva av livförsäkring kan också ske genom att gåvotagaren insättes som förmånstagare enligt 102 och 103 §§ lagen om försäkringsavtal.5 Om dylikt förordnande blivit oåterkalleligt genom att försäkringstagaren gentemot förmånstagaren förbundit sig att ej återkalla det (102 §), föreligger givetvis en fullbordad gåva.6 I annat fall, då alltså förordnandet kan återkallas, skulle det bäst överensstämma med gåvoreglerna att förordnandet icke innefattar fullbordad gåva;7 på denna ståndpunkt ställde sig även praxis.8 Frågan är nu positivt löst genom bestämmelserna i 104 och 116 §§ lagen om försäkringsavtal, vilka innebära att förordnandet, om det ej återkallats före försäkringstagarens död, är giltigt, men att dess verkningar modifieras till förmån för efterlämnad dödsbodelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, samt — i viss mån — till förmån för borgenärer. Dessa bestämmelsers närmare innebörd skall ej behandlas här.

 

    1 Däremot har ej giltig gåva ansetts föreligga då en person till sin egen tjänarinna överlämnat ett värdepapper jämte gåvobrev i en för avsändning iordningställd rekommenderad försändelse med uppdrag att omedelbart efter hans död ombesörja postbefordran till gåvotagaren; NJA 1934 s. 320. Jfr även NJA 1910 s. 455.

    2 Överensstämmande BENTZON s. 243 f. — Lagberedningen uttalar sig ej om denna fråga i samband med sin redogörelse för reglerna om gåva genom bankinsättning o. d. s. 135.

    3 Innehas försäkringsbrevet av tredje man, fordras underrättelse till denne;NJA 1934 s. 124.

    4 Lagberedningen 1935 s. 136 f.

    5 Obs. att 103 § fordrar skriftlig form. Angående skillnaden mellan gåva av livförsäkring och förordnande av förmånstagare se STANG i Festskrift tillägnad Marks von Würtemberg (1932) s. 522 ff.

    6 Jfr KNOPH s. 238, BENTZON s. 246, 250.

    7 Jfr dock ovan om praxis ställning beträffande bankinsättningar.

    8 NJA 1926 s. 421. Se vidare 1925 års förslag till lag om försäkringsavtal s. 198, EKLUND, Lagen om försäkringsavtal (1928) under 104 §.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 301    Gränsen mellan onerösa och benefika dispositioner.
    Som av det föregående framgår är det för en dispositions klassificering som livs- eller dödsrättshandling av betydelse, om den är onerös eller benefik, i det att den benefika karaktären kan föra en disposition, som om den vore onerös skulle vara en livsrättshandling, in under dödsdispositionsreglerna. Här skall nu närmare undersökas, när en disposition är att i förevarande avseende betraktas som benefik och när som onerös.
    Först kan då nämnas att till onerösa dispositioner äro att hänföra frivilliga utfästelser om ersättning för presterat arbete; dylik ersättning är enligt nutida uppfattning — om ej ersättningen överskrider vad som kan anses skäligt — icke att betrakta som verklig gåva.1
    I övrigt är varje utfästelse onerös, när ett i förhållande till den utfästa prestationen rimligt vederlag skall utgå till utfästelsens avgivare under hans livstid. Frågan är hur en utfästelse skall i förevarande hänseende bedömas dels då vederlaget är så ringa att det ej framstår såsom en verklig ekvivalent och dels då vederlaget icke skall utgå till utfästelsens avgivare utan till hans arvingar.
    När vederlaget icke framstår som en rimlig ekvivalent, bör hela transaktionen bedömas som benefik, på samma sätt som i analoga förhållanden, t. ex. vid återvinning till konkursbo enligt 28 § konkurslagen (»där köp, byte, lega eller annat sådant avtal skett och av missförhållandet emellan de å ömse sidor utfästa villkor kan ses, att avtalet huvudsakligen har egenskap avgåva»).2 — (Är dispositionen på denna grund ogiltig, har medkontrahenten givetvis rätt att återfå vad han erlagt.)
    Om vederlaget icke skall utgå till den som företar dispositionen utan till hans arvingar, torde dispositionen i förevarande avseende böra anses såsom benefik. Vad som gör att en rättshandlings onerösa karaktär kan ha betydelse för dess egenskap av livsrättshandling är nämligen framför allt att den normalt åsyftar att tillgodose den disponerandes egna ekonomiska intressen. Det blir sålunda en bindande livsrättshandling, om den disponerande gör en sådan uppoffring som enligt vad förut utvecklats förut-

 

    1 NJA 1923 s. 296, 1926 s. 10, lagberedningen 1935 s. 134. Jfr även om pensionsutfästelser NJA 1925 s. 488.

    2 Jfr BENTZON s. 253 ff.

302 HÅKAN NIAL.sättes för livsgåva.1 Om åter sådan uppoffring i livstiden icke sker, föreligger icke livsrättshandling.2, 3

 

    Livsrättshandlingar i testamentsform.
    Huruvida en transaktion faller på den ena eller andra sidan om den i det föregående utstakade gränsen mellan livs- och dödsdispositioner beror på transaktionens reella innebörd. Det avgörande är således icke vilken benämning eller vilken form vederbörande givit åt dispositionen — ehuru benämningen och formen naturligtvis kunna ha betydelse som bevis för parternas verkliga mening. Att en disposition som till sin natur är en dödsdisposition icke blir giltig, om den företages i annan form än den för testamente föreskrivna, är sålunda givet.4 Och vad angår det fall att en rättshandling, som till sin natur är en livsdisposition, av okunnighet eller annan anledning upprättas och behandlas enligt testamentsreglerna är det först och främst tydligt, att transaktionen icke på denna grund förlorar sin karaktär av oåterkallelig livsrättshandling, om förutsättningarna för en giltig sådan redan i livstiden äro uppfyllda (gåva traderad eller gåvoutfästelse gjord i föreskriven form, vanligt oneröst avtal ingånget).5 Att testamentsreglerna dessutom iakttagits kan icke

 

    1 Exempelvis om fast egendom överlåtes enligt köpekontrakt med föreskrift att säljaren skall ha nyttjanderätt till sin död och att köpesumman först då behöver erläggas. — Att norsk praxis bedömt ett dylikt fall som dödsdisposition (Retstidende 1927 s. 568, KNOPH s. 250) kan förklaras därmed att norsk rätt för livsgåva fordrar faktisk fullbordan av gåvan, se ovan s. 294 noten. — Jfr även BERGMANTestamentet i 1600-talets rättsbildning (1918) s. 32.

    2 Till avtal av sist angivna typ skulle närmast vara att räkna en överenskommelse mellan två personer att den ene skall vara testamentsexekutor i den andres dödsbo mot rätt till ersättning ur dödsboets medel (en rätt som f. ö. tillkommer testamentsexekutor utan särskilt avtal; lagen om boutredning och arvskifte 2 : 20). Att utseende av testamentsexekutor är en dödsdisposition torde numera vara allmänt antaget; se BENCKERT i Tidsskrift for Retsvidenskap 1926 s. 164, lagberedningen i NJA II 1933 s. 204.

    3 Samma ståndpunkt intager för norsk rätts del KNOPH s. 252. Jfr också — a fortiori — det i not 1 här ovan berörda rättsfallet RT 1927 s. 568. — Sammaledes för dansk rätts del TORP s. 51 f. Däremot emellertid BENTZON s. 251 ff, vars ståndpunkt synes vara den härskande danska uppfattningens.

    4 Det skall här icke undersökas vilka formfel som göra förordnandet absolut ogiltigt och vilka som endast medföra rätt att inom föreskriven tid klandra testamente. Se därom lagberedningen i NJA II 1930 s. 363 ff.

    5 Att en av en person avsänd viljeförklaring först efter hans död framkommer till adressaten utesluter icke, att förklaringen är en perfekt livsrättshandling. Jfr ALMEN, Lagen om avtal (1916) s. 47, KNOPH s. 236 f, BENTZON s. 240.

DÖDSRÄTTSHANDLINGAR OCH LIVSRÄTTSHANDLINGAR. 303gärna i något avseende förringa medkontrahentens rätt, d. v. s. icke medföra att till hans nackdel boets fordringsägare eller laglottsberättigade arvingar gå före eller att reglerna om testamentes tolkning kunna åberopas mot honom o. s. v.1 Det skulle däremot kunna ifrågasättas, att medkontrahenten till sin fördel finge åberopa testamentsreglerna, vilket skulle kunna få betydelse, om rättshandlingen såsom sådan är behäftad med någon ogiltighetsanledning, t. ex. tillkommit på grund av misstag, svek, tvång e. d. samt dispositionen bevakas såsom testamente och icke inom föreskriven tid klandras. Detta synes dock icke böra antagas. De strängt positiva testamentsreglerna böra icke tillämpas på andra dispositioner än sådana som till sin innebörd verkligen äro testamentariska dispositioner. Medkontrahenten, som till sin förmån kan åberopa alla regler om vanliga livsrättshandlingar, har intet särskilt behov av att dessutom kunna vinna fördelar enligt testamentsreglerna. Visserligen bör arvingarnas underlåtenhet att reagera mot en såsom testamente bevakad livsrättshandling stundom kunna medföra, att de förlora sin rätt att göra invändningar mot rättshandlingens giltighet. Men ett i detta avseende tillfredsställande resultat torde uppnås genom tillämpning av allmänna regler rörande tyst ratihabition.

 

    Efterskrift. Denna uppsats skrevs i början av år 1936 och har sedan länge förelegat i korrektur. Av vissa nyare avgöranden i arvsskattemål att döma synes numera rättspraxis i fråga om benefika skuldebrev, betalbara först efter utställarens död, även

 

    1 Som nyss i texten antytts kan man emellertid stundom av den benämning och den form parterna valt sluta sig till deras mening. I det här diskuterade fallet kan sålunda testamentsformens användning utvisa, att det i själva verket icke varit meningen att redan i livstiden oåterkalleligt binda vederbörande på sådant sätt att gåva föreligger; i så fall blir det ju en dödsdisposition, vilket t. o. m. kan vara fallet trots att den med dispositionen avsedda egendomen traderats. — Att utfärdaren av en såsom testamente betecknad handling i densamma förbinder sig att icke återkalla densamma är å andra sidan ett bevis för att vederbörande velat skapa en definitiv rätt för mottagaren. Om i dylikt fall utfästelsen är sådan att den kan vara en livsdisposition (sålunda exempelvis ej blott avser ett penningbelopp att utgå först vid utfärdarens död), blir den under de i texten angivna förutsättningarna en livsrättshandling. Detta strider naturligtvis icke mot bestämmelsen i testamentslagen 2: 5, att utfästelse att ej återkalla testamente saknar giltighet, eftersom denna bestämmelse förutsätter att det är fråga om en dödsdisposition.

304 HÅKAN NIAL.beträffande fall som skola bedömas enligt den före 1936 års lagstiftning gällande rätten tillämpa den i nämnda lagstiftning upptagna principen, att dylika utfästelser äro dödsdispositioner. I NJA 1935 s. 371 förklarade HD att gåva icke kommit till stånd, enär såsom villkor för utfästelsen stadgats, att den ej skulle få göras gällande under utställarens livstid. (Utfästelsen, som avsåg ett visst antal aktier, torde få anses som en utfästelse att prestera generisk egendom.) Det synes sannolikt, att HD:s utslag, som beslöts någon tid efter publiceringen av skuldebrevslagberedningens betänkande, influerats av beredningens ståndpunkt i frågan; utslagets formulering överensstämmer nära med beredningens. Detsamma gäller HD:s utslag den 20 februari 1937 i mål mellan vederbörande advokatfiskal samt Christer Banck m. fl. I hovrättens av HD ej ändrade utslag heter det: Enär med hänsyn till innehållit i de i målet omförmälda skuldebreven och gåvobreven desamma icke medfört någon som helst förpliktelse för utställaren under dennes livstid, hade rättsligen giltiga gåvor ej kommit till stånd, utan de genom handlingarna vidtagna dispositionerna borde i det hänseende varom i målet vore fråga likställas med testamentariskt förordnande.