SVENSK RÄTTS INFÖRANDE I DE UNDER 1600-TALET MED SVERIGE INKORPORERADE DANSKA OCH NORSKA PROVINSERNA.
INSTALLATIONSFÖRELÄSNING VID LUNDS UNIVERSITET DEN 17 OKTOBER 1936.
AV
PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST.
Från den svenska historien erinra vi oss, hurusom kronan Sverige genom fredsslutet med Danmark i Brömsebro den 13 aug. 1645 förvärvade de dansk-norska provinserna Jämtland och Härjedalen, Gotland och Ösel samt Halland på 30 år, ävensom att vid pass ett och ett halvt decennium senare Danmark definitivt avträdde Halland på evärdlig tid samt dessutom landskapen Skåne, Blekinge och Bohuslän.
Det är givet, att införlivandet av dessa nya vidsträckta områden skulle framkalla stora svårigheter och medföra problem, som satte de svenska myndigheternas förmåga på hårda prov. Även om förutsättningarna i de skilda landskapen voro tämligen olikartade, såsom strax skall visas, kan dock som generell regel fastslås, att den svenska regeringen i stort sett på ett utmärkt sätt visade sig kunna behärska situationen och genom en smidig anpassning småningom undanröja den missämja, som från början av naturliga skäl alltid måste uppstå hos befolkningen i ett erövrat land gentemot segrarna. Den assimileringsprocess, som försiggick under loppet av ett halvsekel, visade sig sålunda vara i stånd att sammankitta de från början lösa delarna till en fast statskropp, ägnad att motstå tidens härjningar. Lösningen av detta inkorporeringsproblem, vilken med skäl tillvunnit sig eftervärldens beundran, berodde i någon mån på möjligheten att införa svensk rätt
i de nyförvärvade provinserna. Det är denna sida av problemet, som jag i dag nödtorftigt vill söka belysa.
Som jag nyss påpekade voro förutsättningarna i de skilda landskapen väsentligt olikartade. Intet hindrade sålunda, att svensk rätt omedelbart efter fredsslutet i Brömsebro infördes i Jämtland och Härjedalen samt på Gotland. Vad det förstnämnda landskapet beträffar, förefunnos från början goda auspicier. Jämtland hade nämligen under hela den tid landskapet politiskt sett räknades till Norge intagit en särställning i rättsligt avseende. Visserligen hade såväl Magnus Lagabötes landslag från 1200-taletsom Kristian IV:s norske lov av 1604 i tur och ordning formellt införts därstädes, men dessa förhållanden hade icke hindrat, att en lokal sedvanerätt vid sidan av lagen uppblomstrat i Jämtland med rättsbegrepp, som saknade motsvarighet i det övriga Norge men som liknade de svenska. Delvis berodde detta på de livliga förbindelserna med Sverige, under vilket rike landskapet egendomligt nog hela tiden lytt i kyrkligt hänseende. Prästerna i Jämtland voro därför så gott som alltid av svensk härkomst, och denna omständighet har säkerligen ej saknat sin betydelse för det svenska inflytandet. Redan den 10 oktober 1645 bestämde den svenska regeringen, att Jämtland och Härjedalen skulle lyda under Västernorrlands lagsaga, och att lagmannen därstädes skulle upptaga alla rättsliga ärenden från dessa provinser och åtskilja dem »efter Sveriges lag och laga stadgar》. Av de jämtländska domböckerna finnes numera i behåll en äldre serie för tiden 1621—43, vilken nyligen utgivits genom trycket. Som varit att vänta bygger denna huvudsakligen på Kristian IV:s norske lov. Den därpå följande domboksserien börjar först 1647, och vid denna tidpunkt har den norska lagboken ersatts med Kristoffers svenska landslag. Av naturliga skäl måste de svenska myndigheterna dock åtminstone en tid framåt undantagsvis taga viss hänsyn till äldre jämtländsk rätt. Om exempelvis ett testamente blivit uppsatt i Jämtland under den norska tiden, kom givetvis dess formella giltighet att bedömas efter de normer, som gällde vid tiden för dess tillkomst. På grund av de angivna lokala omständigheterna fann sig Jämtland snart väl till rätta i det svenska rättssystemet. Någon opposition har i varje fall ej låtit sig avhöra, och detsamma gäller även om Härjedalen, ehuru detta landskap saknade de för Jämtland utmärkande speciella betingelserna fören snabbt genomförd inkorporering med den svenska lagsagan.
Förklaringen härtill torde vara, att Härjedalen i varje fall under det senaste århundradet städse följt i Jämtlands kölvatten ej minst av den orsaken, att de båda landskapen under denna tid bildat en gemensam norsk lagsaga under samma lagman.
På Gotland infördes svensk rätt 1646 på grund av kungligt beslut den 7 maj s. å. Dittills hade den gamla Gotlandslagen jämte Visby stadslag i huvudsak reglerat öns rättsförhållanden. Dessa lagar voro emellertid vid tiden för fredsslutet synnerligen föråldrade, och denna omständighet medverkade förmodligen till att gotlänningarna, som f. ö. tidigare under medeltiden länge varit svenska undersåtar, jämförelsevis lätt funno sig i införandet av en modern svensk rätt.
Ösel låg för långt bort från det svenska fastlandet för att rimligtvis kunna inkorporeras med Sverige. Ön fick därför i likhet med tidigare Estland behålla sin gamla rätt och från och med 1650 ställdes dess rättskipning under Dorpats hovrätt i appellationshänseende. Ända till våra dagar har dock en viss tveksamhet rått beträffande frågan om vilken rätt, som i själva verket tillämpats på Ösel. I Schmedemans bekanta urkundspublikation från 1706 omtalas nämligen, att Karl XI medgivit, att pommersk rätt liksom tidigare allt framgent skulle gälla på denna ö. Man frågar sig onekligen vad Pommern och Ösel hade att skaffa medvarandra. En nutida rättshistoriker har emellertid löst problemet. Ordet pommersk har bevisligen tillkommit på grund avtryckfel. I originalurkunden stod det romersk.
Av de i Brömsebrofreden förvärvade landskapen återstår endast Halland att behandla. Men här voro förhållandena helt annorlunda. Halland var avträtt blott såsom pant under 30 år, och efter denna tid borde alltså detta landskap under vissa förutsättningar återlämnas till Danmark. Ehuru svenskarna vid fredens avslutande näppeligen tänkt sig, att panten någonsin skulle gå dem ur händerna, medförde detta villkor dock vissa betydelsefulla konsekvenser. Som en följd härav stadgades nämligen uttryckligen i traktaten, att hallänningarna under 30-årsperioden skulle få behålla dansk lag och rätt. Innebörden härav var från början ganska oklar. I processuellt hänseende måste i varje fall den förändringen vidtagas, att rättegångsmålen i högsta instans avgjordes inför svensk myndighet i stället för att som tidigare gå till Köpenhamn. År 1646 bestämde också K. M:t, att Göta hovrätt skulle bliva appellationsinstans för Halland och därvid avgöra
förekommande mål och ärenden efter dansk lag. Från hovrätten kunde sedermera eventuellt appelleras till riksrådsmyndigheten i Stockholm. Samma år fick den halländske landstingsskrivaren David Svensson i uppdrag att till de svenska ämbetsmännens ledning utarbeta en översikt över den i Halland då gällande danska processen, vilken för framtiden skulle tillämpas vid underrätterna. Denna översikt kom också till stånd under titeln » Breviarium juridicum Hallandicum». Den är trots den latinska titeln avfattad på danska språket. En avskrift härav, den enda som bevarats till våra dagar, har genom överbibliotekarien Aksel Anderssons försorg 1895 utgivits genom trycket. Medelst denna kan erhållas en ganska utförlig kännedom om den rätt, som tillämpades i Halland omedelbart före den svenska erövringen.
Ett studium av detta arbete visar bl. a., att jurisdiktionen pålandsbygden handhades av birketing och häradsting samt i städerna av byting och rådstuvuting. Från härads- och rådstuvuting kunde appelleras under landsdomaren på landstinget i Halmstad. Denna organisation hade ytligt sett vissa likheter med dåtida svenska förhållanden. Birkerätten hade sålunda en motsvarighet i våra adliga gårdsrätter, och bytingen i städerna påminde om våra kämnärsrätter. Härads- och rådstuvutingen hade även namnen gemensamma med våra härads- och rådstuvurätter. Landsdomare och landsting motsvarades slutligen av den svenske lagmannen resp. lagmanstinget. I detaljerna åter, som ingående behandlas av David Svensson, förefunnos ganska stora skiljaktigheter. I stället för vår tolvmannanämnd tjänstgjorde vid häradsrätterna åtta s. k. stockemän, vilka i vissa grövre brottmålkunde ersättas av 15 häradsbor. Häradsrättens ordförande, som i Halland liksom i Danmark kallades härads- eller tingsfogde, hade också en annan ställning än den svenske häradshövdingen. Vid rågångstvister — för att taga ett annat exempel — fungerade tolv av tingsfogden utsedda oldingar, vilka hade till uppgift att fastställa rågångens rätta sträckning. Denna fastställelse kunde överklagas direkt hos K. M:t, som då tillsatte s. k. ridemän. Dessa dömde sedermera i konungens ställe. Nyssnämnda specialdomstolar motsvarades i Sverige av ej mindre än tre instanser: härads syn, lagmanssyn och riddaresyn.
I det stora hela sökte de svenska myndigheterna bibehålla den halländska domstolsorganisationen, för såvitt underrätterna angår. I vissa detaljer åter sökte man åstadkomma en utjämning,
såsom då drottning Kristina i januari 1648 tillät Halmstads rådstuvuting att med förbigående av landstinget appellera direkt till Göta hovrätt i enlighet med vad som gällde vid alla svenska rådstuvurätter. Därvid kunde regeringen f. ö. åberopa direkta danska förebilder, nämligen beträffande Köpenhamn, Ribe och Malmö, vilka städer sedan gammalt åtnjöto förmånen av en dylik s. k. landstingsrätt. Till landsdomare i Halland utsågs efter 1645 städse svenska män.
Samma problem, som efter fredsslutet i Brömsebro kommo tillsynes beträffande Halland, uppstodo på nytt i än större omfattning efter frederna i Roskilde 1658 och i Köpenhamn 1660. Ehuru Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän nu avträddes utan några som helst pantvillkor, föreskrevs i traktaterna, att invånarna i dessa provinser fortfarande skulle få behålla sin gamla rätt, såvida denna icke stred mot Sveriges fundamentallagar. I anledning härav fick Göta hovrätt kunglig befallning att upptaga appellationssaker jämväl från Skåne, Blekinge och Bohuslän samt därvid tillämpa dansk resp. norsk lag.
Det är icke utrett, huruvida den danska regeringen haft ett bestämt syfte med dessa fredsvillkor. Sannolikheten talar emellertid för att man inom en längre eller kortare framtid hoppades kunna återvinna de förlorade provinserna och därför hade ett intresse av att de under mellantiden skulle försvenskas så litet som möjligt. Så länge dansk rätt tillämpades därstädes, så länge kunde man räkna med danska sympatier. Den danska rätten skulle m. a. o. tjänstgöra som en välbehövlig damm mot det svenska inflytandet. Faran för en dylik utveckling har också insetts i Sverige, och redan från början var regeringen därför inriktad på att snarast möjligt söka i godo förmå invånarna i hit hörande provinser att frivilligt underordna sig svensk rätt. Fredstraktaterna ansågos nämligen icke lägga hinder i vägen för endylik utveckling. Såsom ett första led härutinnan tillsattes liksom tidigare i Halland överallt svenska landsdomare. I Skåne tillsattes Anders Lilliehöök och i Blekinge Peter Durell. Båda dessa fingo i uppdrag av regeringen att inkomma med utredningar beträffande det rättsliga tillståndet i resp. provinser. Huruvida Durell fullgjort detta uppdrag känner man icke. I en bevaradskrivelse anhåller han om anstånd härmed. Däremot författade Lilliehöök en översikt över den dåtida skånska rättegångsprocessen, som han den 9 september 1662 ingav till K. M:t. Denna
översikt, som bildar en intressant skånsk parallell till David Svenssons Breviarium juridicum Hallandicum, har hittills icke varit bekant för forskningen. Det till regeringen insända originalet har gått förlorat, men tvenne samtida avskrifter ha nyligen av mig påträffats i Uppsala universitetsbibliotek. Av denna ganska utförliga utredning framgår, som f. ö. varit att vänta, att rättegångsväsendet i Halland och Skåne i stort sett sammanfallit vid denna tid.
Vid ett möte i Malmö på hösten 1662 mellan kungliga kommissarier och deputerade från Skånelanden upptogs frågan om den svenska rättens införande. Kommissarierna lyckades emellertid åstadkomma endast ett slags kompromiss. Invånarna i Skånelanden tillförsäkrades sålunda ånyo rätt att få för framtiden begagna de lagar, recesser och ordningar, som de följt under den danska tiden. Men å andra sidan medgavs från skånskt håll, att Sveriges lag och stadgar efter hand borde göras bekanta i Skånelanden och eventuellt tillämpas subsidiärt vid sidan av den danska rätten, d. v. s. för det fall, då den senare saknade vägledande föreskrifter. Härigenom hade i själva verket en dörr lämnats öppen för det svenska inflytandet, vilket förhållande ingalunda kom att sakna betydelse för den kommande utvecklingen.
Ungefär samtidigt sände K. M:t en kommission till Bohuslän i avsikt att få invånarna att frivilligt antaga den svenska lagen. Men här blev motståndet vida starkare än som väntats. Invånarna hade fått för sig, att om deras norska lag ersattes med svensk, de skulle mista sin frihet och hamna i rena träldomen. De begärde därför högljutt att få ha sin gamla rätt kvar, såsom det blivit dem utlovat i senaste fredstraktat. Kommissarierna påpekade visserligen, att den svenska lagen var mycket fördelaktigare än deras egen så till vida, att den bättre var i stånd att skydda menige mans intressen, men detta tal mottogs med öppen misstro. Slutligen enades man om att låta några sakkunniga personer jämföra de båda lagarna för att utröna vilken dera som var fördelaktigast. Kommissarierna hoppades, att allmogen därigenom skulle låta sig övertygas om riktigheten av deras påstående och på grund härav, sedan de närmare betänkt sig i saken, ingå till den svenska regeringen med begäran om införandet av svensk lag. Uppdraget att verkställa jämförelsen gavs vid samma tillfälle åt två personer, nämligen den norske lagmannen Hans Frantsen och en svensk häradshövding, vars namn är
okänt. Huruvida dessa verkligen fullgjort uppdraget kan icke med bestämdhet avgöras, enär alla upplysningar härom saknas. I varje fall blev resultatet tills vidare negativt.
På 1664 års riksdag, vid vilken såväl Skånelanden som Bohuslän voro representerade, framburo dessa provinsers invånare flera önskemål, som visa, att de fortfarande hängde fast vid sin gamla rätt och ingalunda ville medgiva någon förändring härutinnan. Den skånska adeln besvärade sig t. o. m. över att såväl de svenska landsdomarna som ämbetsmännen i Göta hovrätt ej voro tillräckligt kunniga i den danska lagen. För att råda bot härför föreslogs från skånskt håll bl. a., att en särskild hovrättskulle inrättas i Skåne, under vilken jämväl Halland och Blekinge borde lyda. Den svenska regeringen ville emellertid ej höra på det örat. Den fann i sitt svar på besvären, att en särskild hovrätt för Skånelanden »vore av särdeles skäl betänkligt». Det får också medgivas, att tillkomsten av en dylik institution vid denna tidpunkt skulle ha verksamt bidragit att motverka regeringens planer på den svenska rättens införande. Av intresse är emellertid att konstatera, att de skånska önskemålen från 1660talet vid pass halvtannat århundrade därefter i viss mån kommo att realiseras genom inrättandet av en särskild hovrätt för Skåne och Blekinge i Kristianstad 1820, vilken som bekant år 1917 överflyttades till Malmö.
Det fortsatta motståndet från invånarna i såväl Skånelanden som Bohuslän mot införandet av svensk rätt vållade under de närmast följande åren regeringen stora bekymmer. Rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie yttrade i riksrådet den 21 augusti 1669: »Aldrig lära båda nationerna (d. v. s. Sverige och Skånelanden) konsolideras, förr än en lag och en kyrkoordning bliver gjord för oss och dem tillhopa.» Detta yttrande syftadepå förhållandet, att den svenska lagen för tillfället var i stort behov av revision. Rikskanslern tänkte sig därvid, att man vid de nya lagförslag, som voro under utarbetande, skulle taga vederbörlig hänsyn till Skånelandens särställning och på så sätt åstadkomma en för båda »nationerna» gemensam ny lagstiftning. Samma dag beslöts i rådet, att en kommission skulle utsändas för att utredade rättsliga förhållandena i Skånelanden jämte Bohuslän och samtidigt undersöka möjligheterna för en lösning av lagfrågan efter de riktlinjer rikskanslern bebådat.
Den undersökning, som 1669 års skånska kommission igång
satte, är för eftervärlden av stort värde, enär materialet ger oss tillfälle att taga del av det dåtida tillståndet i Skånelanden. Man får bl. a. veta, att tingsfogden, som tidigare tillsatts av häradsallmogen, numera förordnades av generalguvernören. Kommissionen fann detta vara bättre, enär allmogen ofta tillsatt personer, som varken kunnat läsa eller skriva. Guvernören däremot hade möjlighet att kontrollera kompetensen. Att han samtidigt också fick möjlighet att kontrollera, att inga dansksinnade personerför framtiden förordnades till tingsfogdar, ligger i sakens natur. Vidare hade under senare hälften av 1660-talet så gott som samtliga städer erhållit landstingsrätt, d. v. s. rätt att med förbigående av landstinget draga målen direkt under hovrätts prövning. Den danska rätten tillämpades fortfarande i stort sett, men vissa nyare svenska lagar och förordningar hade godtagits, såsom t. ex. 1667 års sjölag och 1664 års förordning om stämpelpapper. Resultatet av kommissionens verksamhet utmynnade i det s. k. lantdagsbeslutet i Malmö den 23 december 1669. Här godtogs i princip K. M:ts förslag att söka åstadkomma en för båda nationerna gemensam lagstiftning. Intill dess en sådan uniformitet kunde åvägabringas, skulle emellertid provinserna få förbliva vid sin av ålder brukliga lag. Samma löfte upprepadesav regeringen på 1672 års riksdag, vid vilken Skånelanden begärde att få bliva representerade i det fortgående lagstiftningsarbetet.
Om förhållandena speciellt i Blekinge har man endast föga underrättelse från denna tid. En ny stad Bodekull hade anlagtsav svenskarna 1664. Två år senare förändrades namnet till Karlshamn. Enligt uppgift av landshövdingen Jakob Fleming 1675 hade där den svenska stadslagen omedelbart införts, då ju denna stad ej kunde åberopa några gamla privilegier. Karlshamn kom alltså att från början bilda en svenskrättslig enklav mitt i ett danskrättsligt färgat landskap, och detsamma blev antagligen fallet med den något senare anlagda staden Karlskrona. I samma skrivelse omtalar landshövdingen, att allmogen i västra Blekinge numera önskade svensk lag och rättegångsprocess på grund av de kostbara processerna. Riktigheten av denna landshövdingens uppgift har dock blivit betvivlad av en nutida historieforskare.
Huru som helst kom 1676 års danska krig emellan och avklippte för en tid av fyra år den fredliga utvecklingen. Danskarna an
sågo nu tiden vara inne att draga fördel av det alltjämt bevarade danska inflytandet och återtaga de förlorade provinserna. Att och hur detta misslyckades är tillräckligt bekant, för att jag här ej skall behöva närmare ingå på förloppet. Däremot är det lämpligt understryka, att kriget medförde vissa konsekvenser även för lagfrågan. Under krigets senare del kände sig nämligen Karl XI ej bunden av de tidigare fredstraktaterna, och i harmen över snapphanarnas framfärd gav han befallning, att de inhemska tingsfogdarna skulle ersättas med svenska häradshövdingar. Det var tydligen numera konungens mening att omedelbart och i ett sammanhang införa svensk rätt i de omtvistade provinserna. Fredsslutet i Lund 1679 kom emellertid att bekräfta Roskildefredens förbehåll, och konungen tvangs härigenom att på nytt gå försiktigt till väga. Karl XI måste därför bl. a. resolvera, att de häradshövdingar, som under kriget erhållit fullmakt på tjänster i Skånelanden och Bohuslän, »icke ännu» fingo utöva desamma. Efter enväldets införande blev det dock mera kraft i försöken att införa den svenska rätten.
En undersökning av de bohuslänska häradsdomböckerna 1680—81 visar, att vederbörande redan då i smått börjat döma efter svensk lag, framför allt i brottmål. Detta kunde så mycket lättare ske, som straffen i allmänhet voro mildare i svensk rätt än i norsk. Härav följde nämligen, att brottslingarna själva ofta begärde att bliva dömda efter svensk lag, och en sådan begäran ansågs icke böra avslås. I civila mål, där en dylik möjlighet ej var öppen, dömdes däremot fortfarande i regel efter norsk lag. På hösten 1681 funno emellertid myndigheterna plötsligt, att bohuslänningarna voro tillräckligt förberedda för det avgörande steget. Landshövdingen Lybecker infann sig då vid tingen i de olika fögderierna och lät vederbörande häradsfogde på allmogens vägnar underteckna en supplik till K. M:t, att invånarna i fögderiet »måtte få åtnjuta Sveriges lag och därmed uti allt bliva införlivade och maintenerade såsom alla infödda trogna svenskar». Denna supplik förseglades till yttermera visso med häradets sigill. I ett fall förmäler protokollet, att allmogen gav vika, först sedan den fått höra, att befolkningen i andra delar av landskapet redan givit sitt samtycke. Landshövdingen hade dock tydligen ej väntat sig något annat, ty redan dessförinnan hade han underrättat K. M:t, att bohuslänningarna frivilligt antagit den svenska lagen, och hoppades han
därför, att »E. K. M. dem allernådigst ville benåda med Sveriges rikes lag och dem som rätta svenskar nådeligen anamma». »De vilja», försäkrade landshövdingen, »med Guds hjälp härefter sig förhålla som ärliga svenskar böra.» Den 24 oktober 1681 avgick konungens svar. Han uttryckte däri sitt nådiga välbehag, att allmogen i Bohuslän åstundade att härefter få bliva vid svenska lagen »och att erkännas för ärliga svenska män» samt tillförsäkrade dem i gengäld de fördelar, fri- och rättigheter, »som andra Våra undersåtar, som av ålder lytt och legat under Sveriges krona», f. n. åtnjuta. På vintertingen 1682 blev detta kunga brev publicerat i alla Bohusläns härader. Och därmed ansågs förändringen vara definitivt genomförd, för såvitt landsbygden angår. Samtidigt försiggick bearbetningen av städerna. Uddevalla magistrat och borgerskap exempelvis erhöllo den 4 juli 1681 generalguvernörens befallning att skyndsamt avgöra, huruvid astaden i likhet med vad Marstrand och Kungälv tidigare beslutat ville hos K. M:t ansöka om att Sveriges lag där måtte få brukas. Magistraten anhöll till en början om betänketid, men förmåddes två dagar senare underskriva den begärda suppliken. På liknande vis torde ha förfarits med övriga bohuslänska städer. Konungen var dock en smula tvehågsen, om han icke även borde inhämta ridderskapets och adelns mening beträffande lagfrågan, men i skrivelse den 5 januari 1682 gav generalguvernören Rutger von Ascheberg det lugnande beskedet, att han själv och en annan svensk adelsman ägde betydliga jordegendomar i Bohuslän, och att övriga adelsmän förmodades ej önska framkalla någon opposition.
På ungefär samma sätt tillgick införandet av svensk rätt i Skånelanden, ehuru alla detaljer här icke äro fullt kända. Till att börja med begärdes redan 1680 från prästerligt håll, att den svenska kyrkoordningen skulle införas i Skåne, vilket motiverades därmed, att de skånska undersåtarna icke längre ville »regardera sà parte eller hållas för något särskilt folk, därför att de fordom varit under Danmark». Påföljande år förmåddes städerna att var för sig underskriva suppliker till K. M:t i lagfrågan på sätt som samtidigt skedde i Bohuslän såsom nyss omtalats. Generalguvernören åtog sig i oktober 1682 att söka förmå ridderskapet och adeln att bifalla förändringen. Detta uppgavs skola ske på ett allmänt möte, till vilket även en »beskedlig» bonde från vart härad borde kallas.
Under år 1683 mottog K. M:t meddelanden från olika håll, att den svenska rätten numera frivilligt antagits av samtliga de skånska provinsernas invånare och därefter omedelbartblivit införd. I kungl. brev den 20 oktober s. å. erhöll därför Göta hovrätt förständigande att för framtiden avgöra hithörande mål efter Sveriges lag. Därmed hade enigheten i rättskipningen blivit fullbordad för hela det nuvarande egentliga Sverige, och Skånelanden jämte Bohuslän hade fullständigt blivit inkorporerade med riket.
Anledningen till att tiden ansågs mogen just vid 1680-talets början bottnar i flera olika omständigheter. Först och främst blev utgången av det senaste danska kriget en betydelsefull faktor. Så länge man hoppades på en återförening med Danmark-Norge, så länge var man i Skånelanden och Bohuslän av naturliga skäl benägen att hålla på den danska resp. norska rätten. Men detta hopp tillintetgjordes genom fredsslutet i Lund 1679. Dessutom kunde på längden icke förnekas, att den svenska lagen erbjöd den stora massan av invånare ett bättre skydd än den dansk-norska rätten, som alltför mycket gynnade de högre stånden på allmogens bekostnad. I övrigt funnos många likheter mellan svensk och dansk-norsk lag, vilket givetvis underlättade övergången. Å andra sidan skulle förmodligen den konservativa trögheten länge ha förhindrat enhetsverket, om icke Sverige i Karl XI fått en konung, som visste vad han ville, och som samtidigt förmådde göra sig åtlydd. Även för honom var det danska kriget en faktor av avgörande betydelse för frågan. Det gällde efter freden att snarast möjligt kväva det danska inflytandet i Skånelanden, att göra samtliga deras invånare till vad konungen kallade »ärlige svenske män». Först sedan detta skett, kunde man stäcka eventuella danska förhoppningar att med stöd i samma provinser ånyo söka återvinna de förlorade landskapen. Denationaliseringsarbetet leddes förutom av generalguvernören von Ascheberg även av biskopen i Lund Knut Hahn, vilken sistnämnde efter kriget besatte de viktiga prästämbetena med svenskar. Det var inte för intet, som initiativet till lagförändringen i Skåne kom från det skånska prästerskapet. Den gamla dansk-skånska adeln hade under och efter kriget i stor utsträckning flyttat till Danmark och därvid sålt eller berövats sina gårdar i Skåne. En svensk överklass hade utplanterats i den bortflyttades ställe. Då vidare landsdomarna voro svenskar och under
domarna småningom ersatts av åtminstone svenskvänliga element, som i varje fall för sin existens voro beroende av den svenske generalguvernören, är det icke svårt att förstå den lätthet, varmed lagförändringen i det psykologiskt rätta ögonblicket genomfördes med vederbörandes åtminstone formellt sett frivilliga samtycke.
Huru ha då stormaktstidens svenskar betraktat de med riket småningom inkorporerade Skånelanden? Härom lämnas i någon mån besked i en liten skrift, som tillkommit förmodligen på föranstaltande av konung Karl X Gustav kort efter fredsslutet i Roskilde. Titeln på denna skrift lyder: »Bevis att Skåne, Halland, Blekinge, Lister och Ven äro Sveriges krona egentligen tillhörige samt huru de uti halvtfjärde hundrade år över all fog och skäl äro Danmarks rike underslagne och skattskyldige vordne.» I denna skrift göres gällande, att Skånelanden varit förenade med Sverige redan på 1300-talet under konung Magnus Eriksson, och att de därefter med list och våld — och följaktligen med orätt—bragts under det danska väldet. År 1658 hade det alltså åtminstone i hithörande avseende icke varit fråga om något nyförvärv. Karl X Gustav hade i viss mån endast återställt ett rättsförhållande, som tidigare varit gällande. Denna uppfattning, som snart torde ha accepterats av de ledande klasserna i Sverige, gick hand i hand med tillfredsställelsen, att gränsen mot Danmark genom återställandet blivit naturligare än förut. Då danskarna 1676 bröto freden i avsikt att återtaga Skånelanden, uppfattades detta hart när som ett brott mot den gudomliga ordningen. Med tanke på Öresund som den naturliga gränsen mellan de båda rikena citerade man därför gärna det gamla bibelordet: »Vad Gud haver sammanfogat, skola människorna icke åtskilja.» Det var i den andan, som den svenska rätten slutligen infördes.