En celeber förlikning. När Johan Harder Backman, den genom sin lagsamling och sin handbok ännu väl bekante högtförtjänte juristen, vid 32 års ålder utnämndes till assessor i Göta hovrätt (d. 14 aug. 1822), var hans arbetskraft redan där engagerad för ett mål av så väldiga dimensioner att hovrätten säkerligen aldrig sedermera skådat dess like — den s. k. Hallska redogörelsetvisten. Sedan Särskilda rådstuvurätten i Göteborg d. 24 aug. 1820 ålagt sysslomännen i John Halls gäldbundna bo,1 kommerserådet Björnberg, landskamreraren Åkerman samt grosshandlarna Carnegie och Low, att bl. a. ansvara för ett belopp om närmare 650,000 rdr bko jämte en livränta till Halls mor, hade målet fullföljts till hovrätten och Backman utsetts till referent. D. 21 okt. 1823 började han sin föredragning och d. 19 febr. året därpå bragte han den till slut efter uppläsning av sitt »betänkande» såsom det heter i hovrättens protokoll; divisionen hade då varit sysselsatt med målet under några och femtio föredragningsdagar. Hovrättens dom, som gavs d. 14 maj 1824, utgör i sitt av presidenten underskrivna skick en volym om 832 sidor, vartill ansluter sig en bilaga innefattande en av referenten upprättad »uträkning och likvid» angående sysslomännens betalningsskyldighet. Hall förlorade i hovrätten så till vida som sysslomännens ansvarssumma väsentligen nedprutades, men den översteg likväl 500,000 rdr bko. Också blev målet från ömse sidor draget under K. M:ts prövning.
Sysslomännen anlitade för sin talans utförande hos K. M:t en av landets mest ansedde jurister tituläre advokatfiskalen Pehr Staaff, Zenius' och Richerts medarbetare i lagkommittén. Lagarbetet låg just under sommaren nere i avbidan på en revision av de civila balkarna, vilket förklarar att Staaff kunde åtaga sig det maktpåliggande värvet. D. 11 aug. 1824 ingavs sysslomännens av honom undertecknade deduktion som i tätt tryck upptar 139 kvartsidor. — Å Halls sida torde pennan väsentligen förts av hans mångårige medhjälpare och tillskyndare grosshandlaren Pehr Backman.2
Sysslomännens deduktion hade av Staaff fått denna högstämda avslutning:
Allernådigste Konung!
Allt ligger nu öppet för E. K. M:ts ljusa blick. Överskådande sammanhanget i det hela och i alla dess delar, skall den snart uppläcka huru rät-
tigheter och plikter blivit förväxlade och huru denna förväxling åstadkommit slutsatser och följder dem förnuftet ej förmår fatta och allmänna rättskänslan ogillar. Vid E. K. M:ts tron, prövningens yttersta gräns, vilar nu hoppet om räddning av vår egendom och välfärd. I E. K. M:ts dom skall samtiden finna ett bevis att stadfästa undersåtares trygghet under en rättvis lagskipning och eftervärlden ett minne, att förvara vördnaden för E. K. M:ts eget höga namn och dess Högste domstols förtjänst i vården av Konungens och nationens viktigaste förtroende.
Såsom allmänt kunnigt torde vara erhöll emellertid icke samtiden det bevis, icke eftervärlden det minne, varom sålunda uttalats förvissning. Målet blev nämligen aldrig avdömt av K. M:t utan avskrevs på grund av förlikning. Om tillkomsten av denna förlikning, som naturligtvis väckte stort uppseende och gav anledning till åtskilligt skvaller, har man i litteraturen att tillgå två ganska ingående redogörelser, sinsemellan i flera punkter olika men dock överensstämmande däri att förlikningen skall ha haft sin närmaste grund i otillbörligt förhållande av någon som på ett eller annat sätt haft att skaffa med målet i HD.
I sin kända göteborgshistoria John Hall berättar SOPHIE ELKAN (1899; s. 466 f.) att »genom indiskretion utav en i HD anställd tjänsteman under en glad middag nere hos Björnberg i Göteborg» hade sysslomännen fått visshet om att HD skulle komma att fastställa hovrättens dom. De skyndade sig då att till Stockholm, där Hall låg för att bevaka sin rätt, sända en för honom alldeles obekant häradshövding Lundström, som genom att inbilla Hall det HD:s dom med säkerhet komme att gå honom emot förmådde honom att följa med till Göteborg. I det Björnbergska huset där blev förlikningen undertecknad, varpå Hall inbjöds — men undandrog sig — att vid en festlig frukost tömma förlikningsbägaren i skummande champagnervin. Halls kompanjon Pehr Backman skrev till HD och protesterade mot förlikningen med yrkande att målet skulle fortsättas och dom falla som om intet förekommit, men HD lämnade denna protest utan ringaste avseende.
En annan version av förloppet läses i LAZARUS' Svenska Millionärer (1901; VI s. 285 f.). Carnegie kom uppresande till Stockholm, och» det lyckades honom genom mutor att i förväg erhålla underrättelse om att HD hade samma dag stadfäst Göta hovrätts dom». Genom ytterligare mutor till Halls advokater, häradshövdingarna Lundström och Backman, fick Carnegie dem att verka för en uppgörelse i godo. Lundström ombestyrde ett sammanträffande mellan Carnegie och Hallvid en liten supé å Blå Porten, med vackra uppasserskor och de bästa viner. Hall gick där in på att nöja sig med 250,000 rdr bko.
Nu var det visserligen under den successiva voteringens tid (före k. förkl. d. 7 jan. 1830) ej alldeles utan exempel att vad pluraliteten i HD tänkte blev känt innan dom gavs, ja innan omröstningen var slutad. Men att något dylikt icke kunnat hända i den Hallska redogörelsetvisten och att så den ena som den andra av de nyss relaterade berättelserna även i övrigt tarvar korrigering torde bli klart av det följande.
Vid lottning i NRev d. 31 aug. 1824 tillföll målet Nils Wilhelm Stråle, en i praktiska värv väl förfaren man, med frodigt gemyt och starkt sällskaplig läggning.1 På hemställan av justitiekanslern, som framhöll att Stråle av handläggningen med detta ovanligt vidlyftiga mål vore hindrad från bestridande av revisionssekreterareämbetet i övrigt, blev Stråle i konselj d. 6 okt. 1824 befriad från annan tjänstgöring »under tiden och så länge handläggning vid detta mål erfordrades». I sin dagbok — där Stråle uppdragit ett flertal kolumner med växlande rubriker, för att kunna blott med en kråka i vederbörande kolumn teckna sig till minnes att han någon tid av dagen haft sådan sysselsättning som rubriken anger — lät Stråle från och med sept. 1824 en sådan kolumn ha rubriken »Läsa handl, i Hallska målet» eller dylikt. Men kråkorna äro påfallande sällsynta, och själva texten vittnar ej heller om någon större iver att gripa verket an. För sept. 1824 innehåller dagboken ej annat av intresse för ämnet än att Stråle morgonen d. 15 kl. 8—1/2 10 var upptagen av att »packa upp Hallska målet», och av kråkor finnas under 1824 blott 1 i okt. och 3 i nov., under första halvåret 1825 blott 5 imars och 6 i april. I slutet av sistnämnda månad (d. 27 och 29) föredrog Stråle »preliminariter» såsom han skrivit i dagboken: det gällde vissa desertions- och lyftningsfrågor som avgjordes av HD d. 2 maj (jr:n Poppius, Torén, Hamilton, Kurck, Noréus och Strömfelt; dom d. 8 juni). Under senare halvåret 1825 hade Stråle enligt dagbokens kråkor läst i akten 2 gånger i sept. och 7 i okt., när strax i början av nov. nya handlingar inkommo som läto ana att något var i görningen. D. 2 nov. ingavs en skrift från Hall, vari han med helt kort motivering (»vi dela ej nu mera samma övertygelse om behandlingen om (!) rättegången») återkallade den fullmakt han i maj 1810 utfärdat för Pehr Backman. Denne kom redan d. 5 nov. in med ett genmäle. Han gjorde gällande att han intoge en helt annan ställning än en vanlig rättegångsfullmäktig,och han protesterade mot att Hall utan hans vetskap och samtycke ingått i förening med motparterna och återkallat besvär, som å Halls sida anförts i hovrätten över ett beslut av magistraten i Göteborg: magistraten hade tillåtit Carnegie att lyfta bl. a. järn, stål och spik som han till fullgörande av rådstuvurättens dom nedsatt i Göteborgs våg. I samma veva anhöll Staaff, med åberopande av att besvären i lyftningsfrågan återkallats, att Carnegie måtte utfå vågattesten som låg bland de till K. M:t insända handlingarna. Härav föranleddes ett nytt preliminärt beslut av HD som, efter föredragning d. 10 nov., d. 14 i samma månad biföll Staaffs begäran.2
Ett par månader förgingo nu, utan att något förspordes om den förening mellan Hall och sysslomännen som Pehr Backman antytt, och utan någon kråka i Stråles dagbok. Men d. 15 febr. 1826 ingavs från Hall en skrift, undertecknad »John Hall å egne och mitt bolags vägnar» och med denna ingress: »Den för mitt tänkesätt och mina önskningar dyrbara tid har omsider ingått, att jag kan för E. K. M:t i djupaste underdånighet anmäla det den uppå E. K. M:ts nådiga prövning beroende tvist med kuratorerne uti mitt konkursmål, angående ansvar och redovisning för förvaltningen av mitt bo, är genom godvillig förening bilagd.» När, var och med vad innehåll denna förening träffas säges icke. Ej heller finnes ort och datum utsatt för den ingivna skriftens tillkomst, men till någon lokalisering kan tjäna att lagmannen Samuel Arsenius, som var häradshövding i Vartofta och Frökind, och rådmannen i Göteborg M. B. Nolleroth bestyrkt »egenhändiga och frivilliga underskriften av herr Hall». I fortsättningen av skriften gör Hall liksom avbön för allt vad han under årens lopp i oförstånd och överilning sagt och gjort, och i de mest emfatiska ordalag avstår han från sina anspråk. Han anhåller att målet måtte avskrivas med nåd. förklarande att både rådstuvurättens och hovrättens domar äro till sin kraft och verkan helt och hållet upplösta såsom hade ingen tvist i de däruti upptagna ämnen någonsin uppstått samt att i följd därav allverkan utav ej mindre de K. M:ts nåd. beslut än även de av domstolar och exekutorer meddelade utslag, som av nämnda domar blivit föranledda, likaledes försvinna, utan att således vad uti rättegången för Hall och hans rätt blivit påstått, prövat, avgjort och bestämt må hädanefter kunna åberopas eller numera komma under något avseende.
Pehr Backman protesterade även nu (redan påföljande dag d. 16 febr.) under framhållande att han vore sakägare jämte Hall, men sysslomännen anhöllo genom Staaff vid muntligt förhör inför NRev d. 15 mars att målet måtte obehindrat av Backmans obehöriga mellankomst få avskrivas och förfalla på sätt Hall begärt, och vid nytt muntligt förhör d. 20 mars frånträdde Backman alla sina anspråk. Fjorton dagar därefter, d. 3 april, anmälte Stråle i HD målet till avskrivning. Jämte Poppius och Noréus samt de tre frälse justitieråden från d. 10 nov. deltog nu justitiestatsministern Gyllenborg själv i det utomordentliga ärendets behandling. Det antecknades att parternas begäran om avskrivning gällde ej blott den stora redogörelsetvisten utan också fyra i samband med denna fullföljda revisionssaker, samt att parterna gemensamt förklarat det de icke begärde K. M:ts dom över rättegångarnas nedläggande utan blott att över återkallelsen erhålla bevis genom utdrag av HD:s eller NRev:s protokoll. HD biföll att de fem revisionssakerna »måge avskrivas samt att parterne i vederbörlig ordning måtte återfå de av dem begärde böcker och handlingar; varom parterne inför NRev skulle förständigas».
Den nu lämnade historiken har visat grundlösheten i antagandena att sysslomännen fått kunskap om innehållet i HD:s blivande dom. I HD
hade ju föredragningen av själva målet icke ens påbörjats, långt mindre kunde meningarna där ha stadgats om målets rättvisa avgörande.
Emellertid, skvallret om att någon åtgärd från HD-håll haft sin del i förlikningens tillkomst saknar dock ej allt underlag i verkligheten.
Bland Stråles efterlämnade papper finnes detta brev:
Stockholm d. 22 febr. 1825.
Välborne Herr Revisionssekreterare!
För att efterkomma Tit. önskan har jag med Herr Carnegie än vidare överlagt huruvida någon förlikning kunde vara möjlig i rättegången mellan herrar Hall & Backman samt den förres sysslomän och borgenärer, men därvid funnit sådana svårigheter möta som vi anse alldeles oövervinneliga.
Att förbigå alla de hinder i formellt avseende som skulle undanröjas innan några villkor kunde bestämmas, såsom Halls ställande under förmyndare och rättegång därom, sammanträden med borgenärer, särskilde intermediationer hos de uteblivne, kommunikationer med utlänningar, stärbhusdelägare, konkursmassor m. m., vilket allt fordrade minst ett à två års tid och efter förloppet varav man ändå troligen stode på samma ställe som nu, förekommer i övrigt huvudsakligen, att till vad grad Backman än ville nedstämma sina orimliga propositioner, förutsätta de dock att kuratorerne, som hitintill redan uthärdat obeskrivliga lidande (!) och förluster, skulle påtvingas ännu ytterligare uppoffringar. En förlikning kunde å kuratorernes sida aldrig utgå från annan synpunkt än att hos borgenärerne bemedla någon sådan eftergift i deras anspråk å den oförsålda egendomen och livräntekapitalet, varigenom en bekymmerfri levnad för framtiden kunde åt Hall själv beredas. Att framställningen av en dylik proposition skulle mötas med avslag är klart, då man känner de engagementer vari han inlåtit sig med en mängd främmande personer, alla av den vidd och beskaffenhet att de icke tillfridsställas genom vad på berörde sätt kunde för Halls hjälp tillvägabringas. De uppoffringar Halls associerade skola påstå måste således alltid bliva så grova att de betydligen inverkade på sysslomännens ställning och förmögenhet och säkert skilde åtminstone Tit. Åkerman vid allt vad han äger. Å en annan sida voro de i samma mån oförtjänta som borgenärernes gillande av förvaltningen synes böra sätta dem i ansvar för den ersättning som möjligen kan äga rum, allra helst där de åtnjutit gagnet av kuratorernes klandrade åtgärder, men alldeles otroligt är att de i godo skulle låta förmå sig att, med eftergift av deras återstående kapital och räntefordringar och med överlåtelse till Hall av massans kvarvarande tillgångar, även förena utbetalningar utur egne kassor, för att med sysslomännen dela den skadeståndssumma, större eller mindre, vilken av Hall och Backman i sammanhang med den förres totala skuldfrihet yrkas. Alla dessa konsiderationer, med en mängd andra som därmed stå i oskiljaktig förening, föranleda till den bestämda önskan å Herr Carnegies sida, med vilken ock jag å de frånvarande sysslomännens vägnar förenar mig, att saken må hava sin lagliga fortgång, och vi äro fullkomligt övertygade att samtlige parternes rätt bäst främjas därigenom att tvistigheterne urskiljas och prövas av Högsta Domaremakten.
Jag beklagar på det högsta att saken kommit i det invecklade skick att all
tanka på vänlig förening måste upphöra och att Herr Revisionssekreterarens goda avsikter således icke möjligen kunna bringas till verkställighet.
Med fullkomligaste högaktning har äran vara
Välborne Herr Revisionssekreterarens
ödmjukaste tjänare
Pehr Staaff.
Stråles dagbok låter oss se att hans enskilda förhandlingar med parterna icke avstannade med detta brev. D. 28 febr. 1825, således blott några dar efter det brevet skrevs, var Staaff hemma hos Stråle, och före den preliminära aprilföredragningen hade denne även fått mottaga två besök av Björnberg (d. 27 febr. och d. 19 april). I början av juni anträdde Stråle en resa till västkusten, för att bada och dricka brunn. Han nådde Göteborg d. 30 juni. Dagen därpå var han hos Björnberg på middag och kom tillbaka till denne om kvällen på thé (jfr ELKAN, »en glad middag nere hos Björnberg i Göteborg»). Från Göteborg fortsattes resan till Varberg där Stråle under några veckor kunde då och då konferera och spela vira med »unga Backman», d. v. s. föredraganden i hovrätten, hallänning till börden. På hemresan träffade Stråle åter Björnberg, d. 1 aug., och för samma och följande dag, då han fortfarande låg i Göteborg, har han antecknat »Backman h[är]», lämnande eftervärlden i ovisshet om namnet avser assessorn eller grosshandlarn. Från återstoden av 1825 finnas två dagboksanteckningar av intresse: d.12 okt. var Staaff hemma hos Stråle, d. 14 dec. Backman (nu uppenbarligen Pehr). D. 7 jan. 1826 är antecknat »assess. Backman h. prata», d. 6 febr. — således mer än en vecka före ingivandet av Halls förlikningsanmälan — »Hallska målet förlikt» och d. 12 febr. »Backman h. »(denna och nedan nämnda dagar utan tvivel åter Pehr).. Under mars fördes hos Stråle täta överläggningar med parter och ombud: d. 4 mottog han Björnberg och Lamberg,1 senare på dagen även Backman, d. 7 Lundström och Backman, d. 8 Björnberg, d. 9 Backman, d. 10 Hall, d. 13 Backman, och för d. 14 läses »kl. 9 Björnberg, Lamberg, Backman Så Hall & Lundström h. till 1/2 12». D. 20 slutligen var Backman hos Stråle på morgonen, före inställelsen i NRev, och Stråle skrev i dagboken »allting förlikt».
För att se Stråles privata underhandlingar i deras rätta ljus bör man hava i minnet att hos Karl Johans-tidens HD ännu fortlevde en patriarkalisk benägenhet att i mål av mer intrasslad natur söka få förlikning till stånd. Den åtgärd som i sådant syfte vidtogs bestod i regeln däri, att parterna eller deras ombud jämlikt HD:s förordnande uppkallades i NRev och där förmanades till vänlig uppgörelse; men det hände även en och annan gång att någon av domstolens ledamöter, personligen och på eget bevåg, sökte bringa vederbörande att i godo bilägga tvisten. Att Stråle icke dristat sig att självmant göra någon invit till förlikning utan att han handlat i bästa samförstånd med HD, är dock ganska uppen-
bart. Han har för visso icke gjort sig skyldig till vare sig någon indiskretion eller något hemlighetsmakeri. Det kan tagas för givet att när han d. 20 aug. 1825, dagen efter sin hemkomst från västkusten, enligt dagbokens vittnesbörd uppvaktade såväl exc. Gyllenborg som justitiekanslern, NRev:s chef, dessa med livligaste uppmärksamhet åhörde vad han kunde ha att berätta från sin samvaro med Björnberg, liksom att de sedermera alltjämt höllos underkunniga om händelsernas utveckling. För HD måste det ha framstått som ett fullt legitimt intresse att om möjligt undvika det i ättskipningen i högsa instans bleve veckotals, ja kanske för månader, fastlåst vid ett enda mål. Och Stråles medverkan till tvistigheternas biläggande, säkerligen betydelsefull nog, ansågs utan tvivel som en berömlig gärning.1
Men förmodligen skall det aldrig lyckas forskningen att vinna säker insikt om de egentliga motiven till förlikningen. Borde kanske undersökningen här som eljes inrikta sig enligt frågan où est la femme? Kanske hade Hans Wachtmeister rätt när han dagen efter avskrivningen berättade för sin kusin exc. Trolle-Wachtmeister: »Det är fru Carnegies tårar och förtvivlan som tvingat Carnegie att ingå förlikning» (Från Carl Johans-tiden s. 256).
Vare därmed huru som helst — intet tvivel kan råda om, att avskrivningsdagen var såväl för HD som för Stråle en glädjedag. Huruvida den festliga förlikningsfrukosten i det Björnbergska huset eller den lilla supén på Blå Porten verkligen ägt rum må lämnas därhän. Visst är att avskrivningen redan samma dag den beslutats blev firad med en middag i Stråles hem, där till gästerna, inalles 21, hörde bl. a. Poppius och ytterligare fyra av de justitieråd som haft med redogörelsetvisten att skaffa, justitiekanslern Bergenschöld, Crusenstolpe och andra av värdens vänner från NRev samt tre av hans bröder i Götiska förbundet: svågern Pehr Lagerhjelm, Hartmansdorff och glädjespridaren Pehr Westerstrand.
Den ledighet Stråle erhållit d. 6 okt. 1824 blev d. 20 april 1826 förlängd för enskilda angelägenheter till maj månads slut. Innan ledigheten gått till ända var Stråle utnämnd till justitieråd.2
Birger Wedberg.