De rättspsykiatriska undersökningarna. Sinnesundersökning av åtalade personer är icke något modernt påfund, institutet finnes t. ex. antytt redan i medeltida landskapslagar, men det är först under de senaste årtiondena, i och med den moderna kriminologien med dess fordringar på en med hänsyn till brottslingens sinnesart individualiserad behandling och i och med de därur framgångna nya lagarna, som sinnesundersökningarna fått omfattande betydelse och blivit aktuella, omdebatterade och omstridda frågor.
Den uppgift, som åligger undersökningsläkaren, kan definieras sålunda: att på grundval av personliga iakttagelser lämna domstolen alla erforderliga upplysningar angående den åtalades psyke och att genom sakkunnig rådgivning lämna domstolen det biträde, som må önskas, innan domstolen träffar sitt avgörande. Det är en mångsidig uppgift, som tenderar att bliva alltmer omfattande och krävande. Vår nuvarande lagstiftning fastslår dylik sakkunnig utredning som erforderlig icke blott när det gäller tillräknelighetsfrågorna utan även för bedömande av straffoemottaglighet och andra förutsättningar för interneringsåtgärder av olika slag, och i praktiken torde nog sinnesundersökningens resultat ej så sällan få betydelse även för straffmätningen samt för själva sakfällandet (t. ex. vid bedömande av det egna erkännandets psykologiska värde).
När de rättspsykiatriska undersökningarnas tillförlitlighet och auktoritativa värde diskuteras, synes man ofta glömma en sak, nämligen den, att läkarutlåtandets olika delar icke äro likvärdiga utan av mycket olika art och böra bedömas med hänsyn härtill:
A) De direkta iakttagelserna av den åtalade under undersökningstiden (hans kroppskonstitution, mimik, uppträdande, yttranden, prestationer i arbete och vid psykologiska prov av olika slag). Här är läkaren iakttagaren, som redogör för vad han iakttagit, och i denna del borde hans på heder och samvete avgivna utlåtande kunna göra anspråk på samma respekt som ett vittnes edfästa utsaga.
B) De rent psykiatriska och psykologiska slutsatserna (diagnos, prognos, kausalsammanhang etc.). Här uppträder läkaren som sakkunnig, och hans slutsatsers tillförlitlighet är ju beroende på hans erfarenhet och slutledningsförmåga.
C) Enligt praxis fordras även av undersökningsläkaren, att han skall uttala sig angående de juridiska konsekvenserna av sina iakttagelser och slutsatser och särskilt då, huruvida S.L. 5: 5 eller 5: 6 är tillämplig. Det har gjorts gällande, att detta är en för läkaren främmande uppgift, som han bör avvisa. Teoretiska skäl kunna anföras
härför, men domstolarna synas konsekvent ha intagit den ståndpunkten, att de anse utlåtanden, som förbigå det rättsliga bedömandet av fallet, ofullständiga och i behov av komplettering, och det torde också vara praktiskt lämpligt, att läkaren uttalar sig i denna fråga, då han genom sin verksamhet erhåller en närmare kännedom om praxis på detta område, som ofta kan vara av värde för domstolen. Det måste emellertid hållas i minne, att läkaren här icke uppträder som medicinsk sakkunnig, och att hans uttalande följaktligen icke kan befria domstolen från skyldigheten att fullt självständigt bedöma och taga ställning till denna fråga.
Av en uppgifts art och ändamål följer ju sättet för dess utförande, och det vill synas, som om man genom att utgå från de här angivna tre olika momenten i den rättspsykiatriska uppgiften finge en god vägledning, när det gäller att finna principerna för sinnesundersökningarna och den organisation av undersökningsväsendet, som är naturlig och nödvändig för att undersökningarna skola kunna fylla sin praktiska funktion.
Av A) följer sålunda, att de direkta iakttagelserna aldrig kunna ersättas eller kompletteras med ett administrativt pappersbedömande, och att ett överlämnande av det slutliga ansvaret till en central myndighet är något med undersökningens natur oförenligt. En centralgranskningsmyndighet kan ha en viktig negativ uppgift genom att kontrollera undersökningens kvalitet och eventuellt förordna om ny undersökning, men en positiv uppgift kan den icke fylla. Detta kunde tyckas självklart, men faktiskt förbises alltför ofta, att sinnesundersökningarna skilja sig från alla andra tjänsteförrättningar därigenom, att föremålet för utredningen, människosjälen, är något komplicerat, odelbart och levande, som icke låter sig protokollsmässigt registreras och bedömas. Den mänskliga kontakten är grundförutsättningen för all sinnesundersökning och kan aldrig ersättas med en än så fulländad organisation och förfinad teknik. Därför blir en sinnesundersökning alltid en vidlyftig sak, en uppgift som kräver tid och krafter och som icke kan tillfredsställande lösas, när läkaren tvingas till forcerad massproduktion av utlåtanden. Ett »förenklat och summariskt undersökningsförfarande» är ingen undersökning alls, det är tomt sken och ovederhäftigheten satt i system.
Uppgiften B) innefattar icke endast slutsatser av de gjorda iakttagelserna utan även ett kritiskt bedömande av de anamnestiska upplysningarna. Så är ju fallet i all psykiatrisk verksamhet, men vid de rättspsykiatriska undersökningarna få upplysningarna angående den åtalades tidigare liv och framför allt vad som sammanhänger med brottet sin särskilda betydelse, eftersom undersökningsklientelet icke endast utgöres av sinnessjuka utan även av hållningslösa psykopater, yrkesförbrytare, personer som begått brott under tillfälliga affekttillstånd etc. Här måste ofta undersökningsläkarens slutsatser huvudsakligen stödja sig på anamnestiska fakta, och han bör därför ha möjlighet att kontrollera och komplettera anamnesen genom att själv skaffa
sig kännedom om den åtalades miljö, hans familj etc. Genom en långt driven centralisering av undersökningsväsendet skulle undersökningsläkaren bliva avskuren från denna så viktiga kunskapskälla. Frågeformulär och brevförfrågningar ge nämligen mycket begränsade resultat i en befolkning, vars majoritet är så föga bevandrad i de skriftliga meddelandenas konst. — Av de rättspsykiatriska undersökningarnas egenart följer också, att de ställa andra fordringar på läkarens erfarenhet än den vanliga sinnessjukvården. En sinnessjukhusläkare kommer i sin verksamhet mycket litet i beröring med de speciellt kriminalpsykologiska problemen och får knappast heller den kännedom om rättsordningen, som är nödvändig vid sysslandet med dessa frågor. Den som efter mångårig sjukhustjänst kommer in i rättspsykiatrisk verksamhet och optimistiskt ger sig på arbetsuppgifterna, han märker mycket snart, att han här står inför alldeles nya problem, som han mödosamt och långsamt får försöka arbeta sig in i. Ett undersökningsväsende, som bygger på tillfälliga uppdrag åt olika sjukhusläkare, måste därför bliva betydligt otillfredsställande.
Av vad som anförts under C) om läkarens ställning till domstolen torde framgå, att de rättspsykiatriska frågorna icke kunna lösas utan samarbete och samförstånd mellan domstolen och läkaren. Det är naturligtvis lika otillfredsställande, att domstolen osjälvständigt accepterar läkarens ståndpunkt i tillräknelighetsfrågan som att domstolen desavouerar läkarutlåtandet på grundval endast av ett allmänt intryck av den åtalade och den ytliga värdering, som stundom dekoreras med beteckningen »det sunda lekmannaförståndet». Här fordras en god vilja till samarbete, å läkarens sida förståelse för de juridiska synpunkterna och bemödande att framlägga undersökningsresultaten i för icke-medicinaren begriplig form, å domstolens sida en villighet att sätta sig in i läkarens utgångspunkter, som ger domstolen möjlighet att rättvist bedöma i vad mån obestyrkta uppgifter eller ovidkommande synpunkter fått inverka på läkarens slutsatser.
Se vi efter dessa mera principiella synpunkter på hur sinnesundersökningarna äro ordnade i vårt land för närvarande, så ha vi bestämmelserna härom i sinnessjuklagen av 1929, som trädde i kraft 1931. Enligt denna skall undersökning alltid ske, så fort det finns anledning antaga, att S.L. 5: 5 eller 5: 6 kan vara att tillämpa på den åtalade. Undersökning är obligatorisk vid mord och vid mordbrand, som ej sker i bedrägeriavsikt, samt vid försök till dessa brott, och likaså skall undersökning alltid ske, då fråga uppstår om internering av återfallsförbrytare. Häktade personer undersökas å fångvårdens sinnessjukavdelningar, och beträffande icke häktade skall medicinalstyrelsen för varje särskilt fall förordna »lämplig läkare» att verkställa undersökningen. Vid varje sinnesundersökning skall en avskrift av utlåtandet insändas till medicinalstyrelsen, som kan anmäla till domstolen, att styrelsen finner ytterligare psykiatrisk granskning påkallad. Domstolen är icke skyldig att taga någon hänsyn till denna anvisning men kan — och det sker praktiskt taget alltid — då begära
medicinalstyrelsens eget utlåtande i ärendet. Medicinalstyrelsen avger sedan sitt utlåtande antingen direkt på grundval av de föreliggande handlingarna eller efter att ha föranstaltat om ny undersökning av den åtalade.
Sinnessjuklagens bestämmelser byggde på det tidigare undersökningsväsendet, sådant det så småningom utvecklat sig, och lagen innebar i viss mån ett försök att anknyta de behövliga reformerna till de bestående traditionerna. Under de sex år lagen varit i tillämpning har det emellertid mer och mer blivit uppenbart, att den nuvarande organisationen icke förmår motsvara de för varje år stegrade kvantitativa och kvalitativa kraven på sinnesundersökningarna. Några av bristerna skola här beröras i samband med en kort redogörelse för, hur tilllämpningen av sinnessjuklagen i praktiken gestaltat sig.
Antalet undersökningsfall har oavbrutet ökat, och i närvarande stund är domstolarnas önskan att få åtalade undersökta större än undersökningsläkarnas möjligheter att prestera utlåtanden. Redan härigenom har ju det gamla kravet på obligatorisk undersökning vid vissa brott förlorat sin aktualitet. Kravet — som stödde sig på en del tämligen osäkra statistiska beräkningar om affinitet mellan sinnessjukdom och vissa brott — hade betydelse och värde på en tid, då domstolarna ofta tydligt manifesterade sin ovilja mot sinnesundersökningar och straffdomar å klart sinnessjuka ej så sällan kunde påvisas. Numera torde domstolarna vara särskilt benägna för undersökning just vid de brott, t. ex. sexualbrott, där obligatorisk undersökning varit ifrågasatt, och något behov av det tvångsmedel mot domstolarna, som den obligatoriska undersökningen avsåg att vara, föreligger knappast nu.
Sinnessjuklagen förutsatte en nyorganisation av fångvårdens sinnessjukvård, som skulle sätta den i stånd att taga emot det stegrade antalet undersökningsfall. De härför erforderliga resurserna ställdes emellertid icke till fångvårdens förfogande, och utom vid sinnessjukavdelningen å Långholmen, där man erhöll moderna lokaler och heltidsanställda läkare, fick det förbli vid det gamla. Undersökningarna av de häktade fingo skötas som bisyssla av läkare, som för sin försörjning voro hänvisade till annat arbete och fingo taga sin överblivna tid i anspråk för de rättspsykiatriska uppgifterna. Till följd härav har tiden icke medgivit den fördjupning i det enskilda fallet och den kritiska sovring och komplettering av det anamnestiska materialet, som är önskvärd, och vi undersökningsläkare ha ofta tvingats att lämna ifrån oss utlåtanden, som vi icke kunnat känna oss tillfredsställda med. På grund av lokalbristen ha undersökningsfångarna fått vänta på att kunna tagas in på sinnessjukavdelningarna, och undersökningarna ha fördröjts. Nu, sedan bristningsgränsen nåtts, synes man dock kunna hoppas på förändrade förhållanden.
De nyss berörda missförhållandena äro ju allmänt kända. Mindre uppmärksammat torde vara, huru otillfredsställande undersökningarna av icke häktade äro anordnade. Medicinalstyrelsen skall ju här förordna »lämplig läkare». De försök, som i början gjordes att anlita
någon närboende tjänsteläkare utan psykiatrisk utbildning, uppmuntrade knappast till fortsättning, och nu verkställas undersökningarnaav de icke häktade i regel av läkarna vid sinnessjukhusen. Undersökningarna bliva ofta övningsprestationer för de yngre läkarna, eller också tvingas de äldre läkarna att sporadiskt taga itu med rättspsykiatriska uppgifter, för vilka de känna sig främmande. Genom att sinnessjukvården belastas med detta arbete, som ej hör dit, förryckes och skadas det ordinarie arbetet vid sjukhusen. Och slutligen innebär denna undersökningsform för den åtalade en rätt långvarig frihetsförlust, som icke alltid är nödvändig och emellanåt blir rätt inhuman. För att undersökningen skall kunna ske, måste nämligen den icke häktade åtalade i de flesta fall vistas på sinnessjukhuset, men frivilligheten i denna vistelse enligt § 101 sinnessjukstadgan blir illusorisk, då en vägran måste ha till följd framställning till domstolen om intagning tvångsvis. På grund av att enligt gällande bestämmelser vid nytt åtal ny undersökning måste ske, kan t. ex. en icke samhällsfarlig psykopat, som för undersökning vistats å sinnessjukhus två månader och sedan dömts till böter med tillämpning av S.L. 5: 6, riskera att, om han några månader senare gör sig skyldig till fylleri eller någon liknande förseelse, åter få ägna två månader åt sinnesundersökning, kanske på ett annat sjukhus och av en helt ny läkare.
Före sinnessjuklagens tillkomst ålåg det medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande i alla rättspsykiatriska ärenden, och undersökningsläkarens yttrande hade endast betydelse som material för medicinalstyrelsens bedömande. Med de nya bestämmelserna åsyftades att befria medicinalstyrelsen från denna alltför tyngande arbetsbörda och att bringa undersökningsläkaren i omedelbar kontakt med domstolen. Utvecklingen har emellertid icke gått i den avsedda riktningen utan istället alltmer återknutit till de patriarkaliska traditionerna. Genom bestämmelsen om insändande av avskrift av utlåtandet till medicinalstyrelsen hade styrelsen möjlighet — men ej uttrycklig skyldighet — att granska utlåtandena och kontrollera undersökningsresultaten. Då sinnessjuklagen trädde i kraft, utan att någon verklig rättsläkarkår fanns att tillgå, inflöto till styrelsen utlåtanden av synnerligen växlande värde och med synnerligen varierande synpunkter. Medicinalstyrelsens granskning kom därför från början att framstå som en värdefull och nödvändig motvikt mot ett oenhetligt bedömande. Denna granskning har sedan utvecklats till att i praktiken bliva en styrelsens realprövning av samtliga undersökningsfall, i det styrelsen anmält behov av ytterligare psykiatrisk granskning, så snart styrelsen funnit ett annat straffrättsligt bedömande av den åtalade vara önskvärt. Medicinalstyrelsen har därigenom kommit att övertaga ansvaret för sinnesundersökningarnas resultat, men detta är en uppgift, som enligt sakens natur en central myndighet icke kan gå i land med. När undersökningsfallen ökat, har det alltmer framträtt, hur orimligt det är att belasta styrelsen med ett dylikt psykiatriskt detaljarbete. För närvarande är föredraganden i rättspsykiatriska ärenden tvingad
att penetrera och expediera ett par tre sinnesbeskaffenheter om dagen, och de övriga medlemmarna i medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd ha icke någon arbetstid disponibel för att självständigt sätta sig in i handlingarna. Domstolarna ha tidigare tämligen oreserverat accepterat medicinalstyrelsens bedömande av de rättspsykiatriska frågorna, men på senaste tiden har en reaktion häremot förmärkts, och flera av styrelsens avgöranden i enskilda fall ha starkt angripits. Vårt lands högsta medicinska myndighet bör ej finna sig i att syssla med ett detaljarbete, som, därför att uppgiften är hopplös, utlämnar styrelsen till kritik. Det är icke de mångahanda detaljfrågorna utan de säregna och vetenskapligt svårbedömda psykiatriska frågorna, som höra till medicinalstyrelsens naturliga uppgift.
Hur det rättspsykiatriska undersökningsväsendet för framtiden bör ordnas, är ju en fråga, som behöver diskuteras, men det vill synas, som om sinnesundersökningarnas ändamål och art samt erfarenheterna av de senaste sex årens icke alldeles förmånliga utveckling gåve vissa riktlinjer för en rationell lösning. Till en början torde det stå klart, att det är nödvändigt att anställa ett antal rättspsykiatriskt specialiserade läkare, som uteslutande få ägna sig åt dessa uppgifter, och som erhålla en lön, som garanterar, att dessa tjänster icke bliva utbildningsplatser för yngre läkare, som sedan snart övergå till bättre avlönade befattningar i sinnessjukvården. Oavsett hur man ställer sig till fångvårdens centralisation i övrigt, är det också uppenbart, att själva undersökningsväsendet icke kan centraliseras mer än till en viss grad, och att rättspsykiatriska specialister måste finnas tillgängliga i olika delar av landet. Men ett viktigt önskemål är, att dessa specialister icke endast sköta undersökningarna på fängelserna utan även ansvara för undersökningarna av icke häktade inom sitt område. Under nuvarande förhållanden kunna två undersökningar med inbördessammanhang (t. ex. en man och en kvinna misstänkta för blodskam) icke verkställas av samma läkare, när den ena åtalade är häktad och den andra icke. Ett sammanförande av både häktade och icke häktade till samma undersökningsläkare skulle i praktiken icke stöta på oöverstigliga svårigheter, som man kanske kunde vara benägen att förmoda. Rättspsykiatern borde nämligen utrustas med rörelsebefogenhet, så att han kan besöka de åtalades hemorter och där icke blott skaffa sig erforderliga upplysningar utan även verkställa undersökningen av de enkla och okomplicerade fallen, som icke äro i behov av någon längre tids observation (t. ex. dessa beskedliga imbecilla, som äro så vanliga i undersökningsklientelet). Om läkaren åter vid sin undersökning finner, att observation under närmare kontroll är nödvändig för fallets bedömande, kan han föranstalta om vederbörandes intagning på närmaste sinnessjukhus, där han kan besöka den åtalade och konferera med avdelningsläkaren, innan det slutliga utlåtandet avgives av rättspsykiatern. Med den rörelsefrihet för rättspsykiatern, som här berörts, blir det också naturligt, att han ofta inkallas till domstolen för att lämna upplysningar. Genom denna direkta person
liga anknytning till domstolen skulle rättspsykiaterns arbete bliva mera levande, vilket dessutom skulle medföra den fördelen, att det skriftliga utlåtandet kunde göras kort och koncentrerat, och man sluppe det oändliga handlingsproducerandet i rättspsykiatriska ärenden, vilket för närvarande icke kan avskaffas, så länge medicinalstyrelsens granskning består.
Organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är ingen enkel fråga. Det är inte något som går att ordna omedelbart, lätt och billigt. Men det förefaller, som om vi just nu i den allmänt manifesterade viljan att se bristerna men också positiva intresset för sinnesundersökningarna skulle ha den rätta utgångspunkten för ett framgångsrikt reformarbete.
Torsten Sondén.