Den nya tryckfri-hetsprocessen. Frågan om en reform av tryckfrihetsprocessen, som vid flera tillfällen och sedan lång tid stått på dagordningen, framlades genom proposition till 1936 års riksdag av dåvarande justitieministern, presidenten Schlyter. Propositionen avsåg såväl vissa ändringar i jurymannainstitutionen och kvarstadsinstitutet som en ingripande omläggning av rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål. Vad angår förfarandet föreslogs att stadgandena härom skulle utbrytas ur tryckfrihetsförordningen och erhålla sin plats i särskild lag, stiftad i den ordning som föreskrives i 87 § regeringsformen, vartill förslag samtidigt remitterades till lagrådet. Riksdagen, som i allt väsentligt biträdde propositionen, antog förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen såsom vilande för grundlagsenlig behandling. För innevarande års riksdag framlades därefter av justitieminister K. G.Westman (genom proposition nr 2) förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Sedan det vilande grundlagsförslaget slutligen antagits, har ock riksdagen, med vissa av förstalagutskottet föreslagna ändringar, bifallit propositionen om den särskilda rättegångslagen.
Ur processuell synpunkt knyter sig huvudintresset i den nya lagstiftningen till reformen av själva rättegångsförfarandet, och detta särskilt med hänsyn till dess samband med det pågående arbetet på den allmänna processreformen.
Av de sakkunniga, som hösten 1933 tillkallades av chefen för justitiedepartementet och i december 1934 avgåvo betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning, framhölls att vid en reform av tryckfrihetsprocessen måste tillses, att de nya lagbestämmelserna icke komme i strid med de principer vilka fastställts såsom ledande för processreformen, utan att de erhölle en sådan läggning att de åtminstone till sina huvudgrunder kunde antagas fortbestå efter en allmän processreform. På grundval av de sakkunnigas betänkande utarbetades inom justitiedepartementet, i samråd med processlagberedningen, det förut omnämnda förslaget till särskild rättegångslag.
Såsom processlagberedningen framhöll i sitt yttrande över förslaget, är det förenat med avsevärda svårigheter att, med bibehållande av det nuvarande allmänna rättegångsförfarandet, genom en partiell reform skapa förutsättningar för ett muntligt, koncentrerat och omedelbart förfarande. Skulle detta mål kunna nås till fullo, vore ju strängt taget nödvändigt att ge den partiella reformen i det närmaste samma omfattning som den allmänna rättegångsreformen. I viss mån underlättas dock uppgiften genom tryckfrihetsmålens jämförelsevis enkla processuella struktur. Med hänsyn till den särställning, som bevisfrågan intar
i tryckfrihetsmål, har det icke ansetts erforderligt att ingå på någon reglering av bevisningsrätten, och ur väsentligen samma synpunkt har jämväl överrättsförfarandet kunnat lämnas åsido.
Den särskilda rättegångslagen avser de tryckfrihetsmål som angå ansvar för tryckt skrifts innehåll. När dessa handläggas med jury, skall vid rättens första sammanträde förberedelse äga rum. Om formen för förhandlingen vid förberedelsen lämnas icke några närmare bestämmelser, men det framgår att muntlig förhandling åsyftas. Om domaren finner det lämpligt, kan emellertid den tilltalade föreläggas att före sammanträdet inkomma med skriftligt svaromål. Enskild part kan kallas att infinna sig personligen. Förberedelsen skall om möjligt avslutas vid första rättegångstillfället. Vid förberedelsen skall i första hand vidtagas erforderliga åtgärder för juryns bildande. Förberedelsens processuella syfte är att möjliggöra att förhandlingen inför juryn kan slutföras vid ett och samma rättegångstillfälle. För detta erfordras ett klarläggande av parternas ståndpunkter, av angrepp och försvar, ävensom att parterna redan nu angiva de bevis de vilja åberopa vid förhandlingen inför juryn. Underlåtenhet av part i sådant hänseende är väl icke förknippad med någon processuell rättsförlust för parten men kan medföra ersättningsskyldighet till statsverket och motparten.
Om förberedelsen har till ändamål att tillgodose rättegångens koncentration, avse bestämmelserna om förhandlingen inför juryn, huvudförhandlingen, dess muntlighet och omedelbarhet. Vad som innefattas i dessa allmänna uttryck är i viss mån svävande. Sin konkreta innebörd erhålla de först vid en sammanställning av alla de rättsregler somi en viss processlagstiftning reglera förfarande och bevisning. Att vid en partiell reform med så begränsad räckvidd som den nu ifrågavarande en uttömmande behandling av det nu antydda ämnet icke kunnat ske, ligger i öppen dag. Då lagen nu anger att förhandlingen skall vara muntlig, innefattas däri att processmaterialet skall framläggas i det talade ordets form. Däri ligger alltså icke något förbud mot uppläsning av skrift. Klart är emellertid att en på detta sätt begränsad muntlighet icke är tillräcklig för att tillgodose de processuella kraven. I det till lagrådet remitterade förslaget hade på denna punkt tillagts ett förbud för part att vid förhandlingen åberopa eller uppläsa skriftligt anförande, dock med undantag för yrkanden. Lagrådet ville åt domstolen inrymma rätt att medgiva uppläsning av rättegångsskrift för särskilt fall, och denna anvisning följdes i propositionen. Riksdagen har i anslutning till utskottet beträtt en annan väg och allenast stadgat förbud, dock ett ovillkorligt, för ingivande av rättegångsskrift. För att partsförhandlingen skall fylla sin processuella uppgift är det av den allra största betydelse att den frigöres från skriftlighetens hämmande inflytande. Endast härigenom kan en effektiv processledning komma tillstånd. Parterna komma i en närmare kontakt såväl med domstolen som med varandra, om deras utsagor ej förmedlas genom skrift. Den faran ligger ock nära att, då skrift användes och finnes för rätten till-
gänglig för ett senare genomgående, uppläsningen sjunker ned till en tom form. Ur denna synpunkt måste beklagas, att ej lagen bibehållit den lydelse som den erhållit vid remissen till lagrådet. Såsom en fördel med den på utskottets förslag åt lagrummet givna lydelsen får dock betecknas, att det kategoriska förbudet för rätten att mottaga skriftliga anföranden utesluter möjligheten till kompromissande på denna punkt. Skall juryns närvaro vid förhandlingen bliva till verklig nytta, måste kravet på förhandlingens friskhet och rörlighet uppehållas.
Förhandlingens omedelbarhet innebär som förhandlingsprincip att prövningen sker omedelbart på det material, som förekommit vid huvudförhandlingen. Kravet på omedelbarhet avser jämväl bevisningen och särskilt den muntliga bevisningen, d. v. s. den som består i utsagor av vittne eller sakkunnig. Dessa utsagor skola i princip avgivas omedelbart vid förhandlingen inför juryn. En konsekvens av att prövningen skall grundas omedelbart å vad som förekommit vid förhandlingen är att avgörande måste ske i nära tidssammanhang med själva förhandlingen. Frågorna till juryn skola avfattas omedelbart efter förhandlingens slut och juryn får ej åtskiljas innan samtliga frågor blivit besvarade. Sedan juryns svar, skriftligen avfattat, tillställts rättens ordförande, skall rätten avkunna utslag senast påföljande söckendag.
I ett muntligt och omedelbart förfarande har protokollet icke samma betydelse som i det nuvarande protokollariska förfarandet. Grundlaget för prövningen är vid ett omedelbart förfarande vad som förekommit vid rätten, ej vad som antecknats i protokollet. I vilken utsträckning ett återgivande av förhandlingen i protokoll skall äga rum, blir väsentligen en lämplighetsfråga, beroende i främsta rummet av huruvida ett sådant återgivande kan anses erforderligt som kontroll över att domaren rätt uppfattat vad som förekommit och som ett stöd för minnet. I protokollet får icke upptagas parts utveckling av sin talan i rättsligt hänseende. Yrkanden och invändningar liksom utsagor av vittne och sakkunnig skola däremot alltid protokolleras.
Antagandet av den särskilda rättegångslagen för tryckfrihetsmål är för den svenska processlagstiftningen av stor betydelse. Det är första gången, som i vårt land ett försök gjorts att, låt vara på ett begränsat område, i lagstiftning omsätta de processrättsliga idéer beträffande rättegångsförfarandet som enligt riksdagens beslut år 1931 nu fullföljas vid arbetet å den allmänna rättegångsreformen. För dem som äro intresserade av denna reform måste en sådan tilldragelse te sig särskilt glädjande. Väl kunna anmärkningar riktas mot vissa bestämmelser, och väl ligger det i sakens natur att många viktiga frågor lämnats olösta; någon tvekan kan dock icke råda om denna lagstiftnings stora principiella betydelse.
N. Gärde.