Dödsstraff för "näringssabotage" i Tyskland. Utöver de särskilda straffbestämmelserna i de talrika författningarna till förebyggande av kapitalflykt och valutasmuggling har tyska regeringen utfärdat en lag av den 1 december 1936, som inför dödsstraff för »näringssabotage» (Wirtschaftssabotage) begånget av tyska medborgare. Närmare bestämt drabbar straffet den som »medvetet och samvetslöst, av grov egennytta eller andra låga bevekelsegrunder, i strid mot gällande bestämmelser överför tillgångar till utlandet eller låter dem kvarstå i utlandet» — exempelvis då deras hembjudande till tyska riksbanken är påbjudet — »och därigenom tillfogar det tyska näringslivet svår skada». Straffet kan ådömas, även om brottet är att anse som begånget i utlandet. Den brottsliges förmögenhet skall konfiskeras.
Brott emot lagen skola avdömas av den nya folkdomstolen, »Volksgerichtshof», som inrättades 1934 huvudsakligen för att döma i högförräderimål.
Lagen har omedelbart trätt i kraft, men genom en lag av den 15 december 1936 har straffrihet beviljats den som före den 31 januari 1937 till riksbanken hembjudit de tillgångar, som han låtit kvarstå i utlandet i strid mot valutaförfattningarna.
G—ll.
Sovjetunionens nya författning. De olika sovjetstaterna bildade till år 1923 ett ur rättslig synpunkt tämligen löst sammanfogat förbund av republiker och autonoma områden. Genom den nämnda år antagna förbundsförfattningen skapades en gemensam organisation, byggd på de principer, som redan funnit uttryck i de särskilda staternas författningar. Då man härvid avsiktligt sökt sig nya vägar, möta hart när oöverstigliga svårigheter att giva en kortfattad karakteristik av det konstitutionella systemets grundtankar. Det mest framträdande draget i 1923 års författning kan dock sägas vara, att den statliga organisationen bildade en pyramid av valda råd, vilka på en gång voro självförvaltningsorgan och valförsamlingar för utseende av närmast högre organ.
Förbundets högsta organ var enligt denna författning förbundsrådskongressen, som valdes till ett antal av omkring 2,000 av ombud för städernas sovjeter och guvernementsråden. Förbundsrådskongressens roll inskränktes till att hålla allmänna principdiskussioner. Den kunde icke i vanlig mening betecknas som en representation.
Den närmaste motsvarigheten till våra västerländska parlament var centrala exekutivkommittén, som var fördelad på två avdelningar: förbundsrådet, som till ett antal av 450 valdes av rådskongressen, och nationalitetsrådet, som bestod av representanter för de olika republikerna och autonoma områdena. Exekutivkommittén sammanträdde minst tre gånger årligen och hade till uppgift bl. a. att meddela legala föreskrifter, att bestämma de mer ständigt arbetande statsorganens kompetensområden etc. Någon uppdelning av den lagstiftande och verkställande makten på skilda organ åsyftades icke.