En form av gårdsarvingelagstiftning i Sverige? Av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmän hava den 10 mars 1937 avlämnat ett betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsätttning inom jordbruket (SOU 1937:14). I betänkandet föreslås vissa tillägg och ändringar i lagen om boutredning och arvskifte m. fl. lagar, syftande till att åstadkomma en modifierad form av gårdsarvingelagstiftning. Den huvudsakliga innebörden av förslaget är dels att en av arvingarna — den som enligt träffad överenskommelse utsetts till gårdsarvinge eller, där sådan överenskommelse ej kunnat träffas, den som enligt företrädesordningen står i främsta rummet — tillerkännes laglig rätt att ensam övertaga gården mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det som i följd därav kan brista i vad de vidskiftet skola erhålla, dels ock att gårdsarvingen berättigas övertaga gården efter viss förmånlig beräkningsgrund och under tillgodonjutande av en s. k. skiftesfördel, motsvarande en tiondel av gårdens värde. I syfte att förhindra att arvinge, som njutit skiftesprivilegier, genom försäljning av gården bereder sig en penningvinst å medarvingarnas bekostnad, föreslås vidare viss ersättningsskyldighet gentemot medarvingarna för det fall, att gårdsarvingen överlåter gården inom femton år från arvskiftet. Enligt förslaget skola gårdsarvingereglerna äga motsvarande tillämpning jämväl vid bodelning i anledning av makes död.
I ett senare avsnitt av betänkandet upptages till prövning frågan om ett eventuellt avskaffande av lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier. Betänkandet utmynnar i denna del i en hemställan om vidtagandet snarast möjligt av erforderliga åtgärder för avskaffande av berörda rättsinstitut.
Utredningsmännen utgöras av generaltulldirektören Nils Wohlin, ordförande, samt hovrättsrådet Einar Anderberg och professorn Thure Björkman med hovrättsassessorn Rolf Dahlgren såsom sekreterare.
R. D.