Ugeskrift for Retsvœsen (h. 1—20). Den både längsta och mest fängslande uppsats årgången hittills bjudit på är VINDING KRUSES kritik av Ragnar Knophs Åndsretten (h. 10). Redan uppsatsens rubrik är en stridssignal: Til den aandelige Ejendomsret — ty karakteristiken av immateriell rätt som äganderätt är just vad R. K. främst angriper i V. K:s kända »mektige verk»(R. K. s. 13). Huvudsakligen rör sig V. K:s kritik om systematiska frågor. Medan R. K. opponerar mot den vida omfattning V. K. ger äganderättsbegreppet, finner denne det vara förfelat både att R. K. till åndsretten hänför ej blott författarrätten och därmed närmast jämförliga rättigheter utan även namn- och firmarätten, och att han vill under förmögenhetsrätt tvinga in alla dessa rättigheter, »omend med betydelige aandelige Barselsvanskeligheder» (s. 86). V. K:s slutomdöme synes kunna sammanfattas så, att R. K. »inogen Grad har forløftet sig» på uppgiften att utreda de stora rättsliga grundbegreppen och till dem knutna principfrågor, men att hans bok, betraktad som en samling essayer över ganska heterogena juridiska ämnen, är förtjänt av det största intresse. För en godtroende 3-man har det sitt behag att följa vapenskiftet mellan de båda professorerna, vilka från svensk synpunkt torde framstå som förgrundsgestalter i våra skandinaviska grannländers juridisk-vetenskapliga värld och av vilka ingen — för att bruka en fras från polemiken dem emellan (R. K. s. 53 not 1) — har en hjärna som hör till de tröttaste. Man har svårt att med Karsten Meyer (SvJT 1937 s. 306) tycka V. K. ha i högre grad än R. K. givit sin kritik en lugn och värdig form under fullt erkännande av motståndarens förtjänster. Bådas stil utmärker sig för en energi och konstnärlig friskhet som ej är vanlig i vår juridiska litteratur. V. K. har, förmodligen med den mognare ålderns rätt, ansett sig böra »i Forf:s egen Interesse» rekommendera R. K. en viss värdighet i ordvalet, en viss varsamhet i bruket av bilder (s. 66). Och onekligen studsar man en smula när man hos R. K. (s. 45 not 1) ser omtalad »Weimarforfatningen av 1919 (Salig ihukommelse!)», liksom man vid hans påstående att »når eieren av en potet spiser den op, blir han ganske visst mett selv, men ikke han som står og ser på» (s. 9) starkt frestas till invändningen att mättnaden efter en potatis lärer vara diskutabel. Men V. K. har själv sagt — och lustigt nog citeras detta av R. K. med gillande — att i fråga om den vetenskapliga äganderätten »vi heldigvis her som saa ofte i Juraen har flere Strenge paa vor Bue» (R. K. s. 333). Apollo har nog mer än en sträng på sin lyra, men månne också på sin båge? V. K. har (h. 20) återkommit till den andliga äganderätten i en utförlig anmälan av Opfinderrettens Genstand, ett arbete varmed Landsretssagf. Leo Damm förvärvat den tekniska doktorsgraden och som av V. K., med reservation för en viss metodisk oklarhet, varmt anbefalles till praktiskt bruk. Från V. K:s penna föreligger även en artikel som huvud-

 

26 — Svensk Juristtidning 1937.

402 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.sakligen behandlar ett antal frågor om Tinglysningslovens rätta förstånd (h. 6). Prof. KRABBE försvarar sin av annan förf. angripna åsikt att mortifikation av förtal kan med framgång yrkas även efter det åtalspreskription inträtt (SvJT 1937 s. 145—6). K. erinrar bl. a. att preskriptionstiden — 3 månader — är »urimelig kort», och mot dem som vilja bekämpa honom med strafflagens ord värjer han sig med invändningen att den kränktes rätt att utverka ett domstolsuttalande till skydd för sin heder icke behöver stöd av något lagbud (h. 2). Dommerfuldm. STOUSTRUP har fortsatt den av honom inledda diskussionen om avbetalningsköp (SvJT 1936 s. 530, 1937 s. 144). För sin mening om hur gällande lag bör revideras, kan han nu åberopa ett av Købmandsraadet avgivet utlåtande som han finner vara »et overordentlig smukt Udtryk for Handelsstandens loyale Vilje til at byde Køberne fair play». Mot doc. Ross' sats att »Systemet virker som en Kapitalisering af Køberens fremtidige Indtægt, der muliggør en Foruddiskontering af fremtidig Nydelse», anmärker S. att pudelns kärna just är lockelsen för köparen att sangviniskt kapitalisera en framtida inkomst — som han, till följd av sjukdom, arbetslöshet el. dyl., aldrig får! (h. 4). Cand. jur. MADSEN-MYGDALsom tidigare behandlat modern »devisrätt» (SvJT 1937 s. 145), skriver i h. 18 om ett närstående ämne, importregleringens civilrättsliga konsekvenser. Han undersöker framför allt relationerna mellan inländsk köpare och utländsk säljare av utländsk vara: säljarens rätt att kräva betalning eller ersättning, vardera kontrahentens rätt att häva avtalet, o. s. v. Bl. a. polemiserar han mot det uttalande av Almén om verkan av in- och utförselförbud, som i sitt sammanhang läses i köplagskommentaren under 17 § mellan noterna 28 och 29 (förf., som citerar 2. uppl., gör det opraktiskt nog efter pagina). HENRY USSING har skrivit några intressanta sidor om frågan huruvida den, som av egna medel betalat annans gäld utan dennes uppdrag eller medgivande, äger rätt till ersättning av gäldenären (jfr NJA 1920 s. 234, SvJT 1921 Rf s. 69, Växellagen 63 §). I vissa fall anser han en dylik rätt föreligga, såsom när det ej kan betvivlas att, om 3-e man ej mellankommit, betalningen skolat å rättslig väg uttagas hos gäldenären (skatter o. dyl.), men som regel kan en rätt till ersättning ej antagas (h. 12). Om ansvaret för förbindelser som ingås å ett icke-registrerat aktiebolags vägnar innehåller Aktielovens § 17 st. 2 en regel nära motsvarande vår lags (22 § 2 st.). Inom teorien ha stridiga meningar uttalats i frågan, om det lagstadgade ansvaret sträcker sig även till återbetalning av erlagt aktiebelopp. Landsretssagf. TORKILD HANSEN undersöker praxis och finner att denna med all rätt besvarat frågan nekande (h. 12). En Højesteretsdom, given i dec. förra året, har i motsats till en av bl. a. Vinding Kruse framställd mening fastslagit att förmånstagare saknar regressrätt mot försäkringstagarens insolventa dödsbo när försäkringssumman på grund av pantsättning använts till borgenärs förnöjande. Prof. HURWITZ, som var utredningsman i det bo tvisten gällde, har närmare belyst grunderna för domen (h. 4). Om FAL:s § 25 i dess danska avfattning kan läsas i SvJT 1937 s. 120—30 (Ussings föredrag). Ytterligare bidrag till paragrafens tolkning, särskilt vad angår sådant 3-mansansvar som vilar uteslutande på DL 3—19—2, ha lämnats av Sagførerfuldm. WAGN PAULSEN (h. 8) och, såsom kritik av dennes uttalanden, av lagens kommen-

TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 403tator DRACHMANN BENTZON (h. 10). Här må återgivas blott vad D. B. skriver om vanan att som ett slags officiös uttolkning av Højesterets domar betrakta UfR:s »redaktionsnoter» och TfR:s redogörelser: »en daarlig Vane. Højesteretsdommene mister en væsentlig Del af deres vejledende Betydning for Praksis, altsaa som Præjudikater, naar de ikke hviler i sig selv, naar man altsaa ikke skal have Lov til at udlede af dem, hvad der efter naturlig Sprogbrug ligger i dem, men skal søge til den Art sekundære Kilder for at finde ud af, hvorledes de i Virkeligheden skal forstaas». Med utgångspunkt från att drygt 70 procent av ett ansvarsförsäkringsbolags alla skaderegleringsfall visat sig gälla belopp under 50 kr., och upprörd över det orimliga i »at det store Overflytningsapparat, Erstatningsretten, skal sættes i Bevægelse for den Slags Smaatterier» föreslår Højesteretssagf. BACHE en lagunge, av innehåll att ersättning för utomobligatorisk skada till belopp under 50 kr. ej må fordras, med mindre skadan tillfogats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet (h. 20). Under d. 23 mars i år har utfärdats Lov om Leje. Medan denna lagstiftningsprodukt ännu befann sig på förslagets stadium, blevo vissa partier granskade av Lektor, Overretssagf. MAGNUSSEN. I Danmark har skriven lag hittills ej innehållit något om hyrans förfallotid, men teori och domstolspraxis ha, i likhet med vår hyreslagstiftning, intagit den verklighetsfrämmande ståndpunkten att när annat ej avtalats hyran skall betalas i efterskott. Den nya lagen ger, till M:s belåtenhet, en deklaratorisk regel om betalning förskottsvis varje månad. Beträffande »Erhvervs- og Forretningslokaler» ger lagen hyresmannen rätt ej blott till »den efter Forretningens og Ejendommens Art sædvanlige Skiltning paa de til det lejede hørende Mure, Døre og Vinduer» utan också till anbringande av »sædvanlige Udhængsskabe, Automater, Varer o. lign.». Enligt förslaget skulle sådant anbringande få ske endast om hyresvärden samtyckte. Måhända har M:s uppsats haft sin del i att detta villkor föll bort. Med ett flertal intressanta rättsfall, till vilka vår judikatur saknar motstycke, uppvisade nämligen M. att praxis i snart en mansålder tillerkänt hyresmannen både en »positiv» skyltningsrätt av den omfattning, som lagen nu godtagit, och en »negativ», d. v. s. rätt att förbjuda fasadens användning för skyltningsändamål av andra hyresgäster eller av hyresvärden själv (h. 2). I en uppsats om Sindssyges Hospitalsanbringelse framhåller Statsadv. SCHLEGEL åtskilliga brister i gällande dansk rätt och även i ett av familjerättskommissionen 1927 avgivet förslag till nya regler i ämnet. Han hänvisar till vår sinnessjuklag såsom i flera avseenden förebildlig, t. ex. därutinnan att den sjuke själv äger begära intagning å sinnessjukhus (h. 12). Enligt gällande danska värnpliktslag, av 1912, åvilar värnplikt i princip även dem som sakna danskt medborgarskap men äro domicilierade i Danmark. Prof. BERLIN uppvisar huru denna regel, som har sin rot i envåldstidens uppfattning att alla i Danmark bosatta voro den danske kungens undersåtar, icke är väl förenlig vare sig med grundlagens § 88 (varje vapenför man är skyldig att med sin person bidraga till fäderneslandets försvar), med 1925 års lag om danskt medborgarskap (Indfødsret) eller med folkrätten. Att ett nu hos riksdagen väckt förslag till ändringar i värnpliktslagen lämnar regeln oberörd finner han beklagligt, under påpekande bl. a. att det icke gärna kan vara nödigt att utkräva värnplikt av andra

404 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.än danskar, så länge Danmark vid inkallelsen av värnpliktiga till militär utbildning »i saa ringe og i stedse ringere Grad udnytter selve den danske Værnekraft» (h. 16). En kommission under ordförandeskap av Generalauditör Pürschel har avgivit förslag till Militær Straffelov (72 §§), avsedd att ersätta nu gällande strafflag för krigsmakten av år 1881 (200 §§). I h. 14 lämnas en översikt av nyheterna i förslaget (jfr SvJT 1937 s. 424). En kort anmälan (h. 4) av Mogens Lebech's Jyllands gamle Retskredse (sista h. av Jyske samlinger) synes visa att även en svensk jurist kan ha nöje av detta arbete. För Viggo Bentzons vänner är det en glädje att läsa de varmt erkännande och tacksamma minnesord som skrivits av hans landsmän UfR-redaktörerna USSING och JARNER och av hans kolleger under många år i arbetet på skandinavisk familjerättslagstiftning, pres. EKEBERG och hoiesterettsd. PAULsEN (h. 16). Slutligen må nämnas att i h. 20, utkommet till 25-årsjubileet d. 15 maj, har Højesteretspræs. TROELS G. JØRGENSEN i värdiga ordalag framburit domstolarnas hyllning till Konungen.

B. W.