"Bedrägeri mot allmänheten."3 Vid ett försök att bilda sig en uppfattning om vad som kan dölja sig bakom uttrycket »Bedrägeri mot allmänheten» kan man såsom utgångspunkt lämpligen taga Thyréns definition å brott mot allmänheten (vilket uttryck han hellre vill använda än det likvärdiga »brott mot det borgerliga samhället») i motsats till brott mot enskild och mot staten. Typiskt för brotten mot allmänheten är enligt Thyrén, att det brottsliga angreppet får anses förallmänligat, utsträckt i det obegränsade, d. v. s. det riktar sig mot ett obestämt antal personer. Enligt denna terminologi skulle sålunda bedrägeribrottet mot allmänheten kännetecknas därav, att de bedrägliga handlingarna äro mångfaldigade, att de rikta sig mot allmänhetens stora, obestämda massa.
    Enligt gällande svensk rätt spelar det för det typiska förmögenhetsbedrägeriets vidkommande icke någon roll i och för sig att de brottsliga angreppen utsträckts i det obegränsade. Rekvisit och konsummationspunkt äro desamma, vare sig den brottslige muntligen riktar sig till en person eller skriftligen till hela världen. Bedrägeristraff inträder först i den mån kausalsammanhang kan fastställas mellan den bedrägliga handlingen och en viss individs förlustbringande handling. Att denna individ utkristallerats ur en från början obestämd massa tillmätes icke någon betydelse. Om man ville använda uttrycket »bedrägeri mot allmänheten» såsom beteckning å en i gällande rätt förefintlig brottstyp, kan man sålunda icke avse annat än att de error-framkallande handlingarna nått en viss extensitet, vilken omständighet dock endast utgör en bakgrund, icke ett i och för sig relevant faktum för det straffrättsliga bedömandet av gärningsmannens förfaranden. Det är av vikt att fastslå, att de rättsfall som givit upphov till dagens liv-

 

    1 Jfr SCHLYTER i JFFT 1937 s. 29 f.

    2 Om skälen för denna ståndpunkt, se strafflagskommissionens förslag av år 1923, s. 316 f., 320 f.

    3 Överläggningsämne vid det sjuttonde nordiska juristmötet (se SvJT 1936 s. 315).

412 SVEN LARSSON.liga diskussion i Sverige icke i någon mån taga avstånd från en sådan uppfattning.
    I vad mån en så restriktiv utformning av bedrägeribrottet kan anses försvarlig i våra dagars samhälle, där möjligheterna att nå en större allmänhet med meddelanden äro så talrika, är åter en annan sak. Vid olika tillfällen har krav framställts på en reform av bedrägeribestämmelserna i ändamål att möjliggöra mera effektiv reaktion mot det allmänfarliga bedrägeriet. Sålunda har i en inom justitiedepartementetår 1934 upprättad promemoria angående partiella reformer på strafflagstiftningens område framhållits bl. a. just bedrägeriet av allmänfarlig karaktär såsom varande i starkt behov av reglering. Denna åsikt vann kraftigt gillande i avgivna yttranden.
    Vid övervägandet av behovet utav en reglering av de mot en obestämd krets personer riktade bedrägliga handlingarna är det framför allt en synpunkt som träder i förgrunden, nämligen hänsyn till den genom handlingarna framkallade faran för förmögenhetsförlust. Denna synpunkt är för övrigt gemensam för en stor del av de allmänfarliga brotten över huvud taget, och hänsynstagande härtill har i många fall medfört att konsummationspunkten framflyttats så att straffbarhet inträtt, så snart en handling utförts, ägnad att framkalla en viss fara, eller så snart fara för en viss effekts inträde uppkommit. Bedrägerikapitlet torde redan nu icke vara främmande för dessa synpunkter. Enligt gällande lag torde hänsyn till allmänfaran ha spelat stor roll vid utformningen av en viss typ av förmögenhetsbedrägeri, nämligen beträffande de förfaranden varom förmäles i 22 kap. 13 § andra st., d. v. s. försäljning av »ont för gott, mängt för omängt» etc. Ehuru olika uppfattningar gjort sig gällande, torde goda skäl finnas för den åsikten, att enligt gällande rätt straffbarhet enligt detta lagrum inträder, oavsett om obehörigt riktande av gärningsmannens förmögenhet eller förmögenhetsförlust för annan inträtt.1
    Jämväl utanför strafflagens ram kriminaliseras redan nu i svensk rätt bedrägliga förfaranden, riktande sig mot en mera obestämd krets personer, oberoende av om förmögenhetsförlust inträtt, nämligen i de i lagstiftningen om illojal konkurrens ingående reglerna mot illojal reklam. Även här dominerar farosynpunkten, låt vara att det ansetts att faran i främsta rummet drabbar konkurrenterna, vilka riskera att få sin kundkrets minskad genom den illojala reklamen.2 Huvudsakligen ur denna synpunkt torde dessa bestämmelser icke hava upptagits i bedrägerikapitlet, ehuru röster vid lagens tillkomst gjorde sig hörda, vilka pläderade för ett motsatt förfarande.3
    I jämförelse med utländsk rätt äro vi emellertid i vårt land anmärkningsvärt torftigt utrustade med medel att straffrättsligt ingripa motsådana bedrägeriliknande förfaranden som i detta sammanhang avses.

 

    1 Se livsmedelslagstiftningskommitténs betänkande (1921) s. 92 f. Jfr BERGENDAL:Landsfiskalsboken III, 2 uppl. s. 486. Annan åsikt STERZEL: Bidrag till läran om bedrägeribrottet s. 161 not 3.

    2 Se patentlagstiftningskommitténs betänkanden IV (1915) s. 84—85.

    3 Se Kungl. prop. 1931 nr 175, s. 18.

»BEDRÄGERI MOT ALLMÄNHETEN.» 413I åtskilliga främmande länders lagstiftningar har bedrägeribegreppet utvidgats att omfatta vissa med bedrägeri besläktade förfaranden, därvid just handlingarnas allmänfara utgjort motivet för kriminaliseringen. Här skola allenast beröras två grupper av dylika förfaranden, nämligen de som kunna betecknas såsom kursbedrägeri resp. prospektbedrägeri.
    Med kursbedrägeri avses sådana handlingar, vilka innebära påverkan eller försök till påverkan av priset på varor, värdepapper etc. genom utspridande av osanna rykten.
    I svensk rätt regleras dessa förfaranden i 49 § 2) och 3) i lagen om fondkommissionsrörelse, vilka innehålla en tämligen låg straffskala. I övrigt kunna dylika handlingar komma under det typiska bedrägeribrottet med bl. a. dess krav på inträdd förmögenhetsförlust eller under bestämmelserna om illojal reklam.
    I Danmarks strafflag av år 1930 har i kapitlet »Andre strafbare Formuekrænkelser» såsom i § 296 1 mom. införts ett stadgande, varigenom bedrägeristraff inträder för den som »udspreder løgnagtige Meddelelser, hvorved Prisen paa Varer, Værdipapirer eller lignende Genstande kan paavirkes». De handlingar, som härigenom kriminaliseras, kunna icke betraktas såsom bedrägeri i vanlig mening, då de i allmänhet icke avseatt direkt verka bestämmande på någons dispositioner. Vad som med bestämmelsen avses är åter sådana förfaranden som medföra fara för att någon på grund av osanna meddelanden inlåter sig på dispositioner som kunna medföra förmögenhetsförlust för honom.
    Jämväl i den norska strafflagen (273 § 1 st.) upptagas bestämmelser, vilka i avseende å de objektiva rekvisiten helt överensstämma med ovannämnda stadgande i danska lagen, medan i förstnämnda lag uppställes det ytterligare kravet att gärningsmannens uppsåt direkt skall gå ut på att påverka priserna.
    I Tyskland hava motsvarande bestämmelser hittills haft sin plats i Börs-Gesetz. I det nya strafflagsförslaget ha de emellertid infogats i strafflagen under kapitlet »Angriffe auf die Wirtschaft» under hänvisning bl. a. till handlingarnas förkastlighet och farlighet.
    Under brottstypen prospektbedrägeri kunna sammanfattas de förfaranden, varigenom oriktiga uppgifter utspridas för att förmå allmänheten att investera medel i ett ekonomiskt företag eller varigenom oriktiga uppgifter angående ett företags ekonomiska ställning offentliggöras.
    De enda svenska stadganden, som hava tillämplighet å liknande förfaranden, återfinnas i 132 § aktiebolagslagen, 251 § i lagen om bankrörelse och 257 § i lagen om försäkringsrörelse. Gemensamt för dessa bestämmelser, såvitt nu är i fråga, är att de efter sin lydelse taga hänsyn till behovet av skydd allenast för en viss begränsad grupp personer, nämligen aktieägarna. Anmärkningsvärt är även att lämnandet av oriktiga muntliga uppgifter icke synes vara kriminaliserat.
    Enligt dansk rätt (296 § 1 st. 2 mom. SL) är den underkastad straffansvar, som »gør urigtige eller vildledende Angivelser angaaende Aktieselskabers eller lignende Foretagenders Forhold gennem offentlige Meddelelser, i Beretninger, Regnskabsopgørelser eller Erklæringer til

414 »BEDRÄGERI MOT ALLMÄNHETEN.»Generalforsamlingen eller nogen Selskabsmyndighet, ved Anmeldelse til Handelsregistret eller Aktieselskabsregistret eller i Indbydelse til Dannelse af saadanne Selskaber eller Udbud af Andele i dem». Att märka är att bedrägeriparagrafen avses skola äga tillämpning om i gärningsmannens handling kan inläggas en uppmaning till förlustbringande disposition. — Dessa bestämmelser överflyttades till strafflagen från aktiebolagslagen och lagen om livförsäkringsverksamhet i samband med tillkomsten av 1930 års danska strafflag. Under förarbetena framhölls hurusom gränsen mellan kurs- och prospektbedrägeri, å ena, samt det vanliga bedrägeriet, å andra sidan, vore svår att draga, och därför bestämdes straffmaximum för samtliga dessa brott lika.
    Jämväl i norsk rätt ha från aktiebolagslagstiftningen till strafflagen överförts motsvarande bestämmelser. Enligt 273 § 2 st. 1) och 2) SL inträder nämligen straff för dem som »i egenskap af indbyder til stiftelsen af aktieselskab, til overtagelsen af laan eller til et lignende foretagande søger at skaffe deltagere gjennem falske foregivender eller fordølgelse af sandheden, eller i et saadant foretagande offentliggjør opgaver angaaende sammes stilling, der enten ved uriktige anførsler eller ved fordølgelse af væsentlige omstændigheder er egnede til at vildlede, eller afgiver saadanne opgaver til det offentlige eller anden vedkommende».
    I 1935 års schweiziska strafflagsutkast föreslås följande stadgande: »Den som i egenskap av stiftare, styrelseledamot eller ledamot av kontrollerande eller övervakande organ för aktiebolag eller kooperativ förening eller i egenskap av direktör, prokurist eller likvidator i sådant bolag eller förening eller i egenskap av delägare åstadkommit skadagenom att uppsåtligen lämna eller låta lämna sanningslösa uppgifter i meddelanden till allmänheten eller i rapporter eller förslag till medlemsförsamlingen, straffes med fängelse och böter.»
    I ovannämnda lagar och lagförslag har prospektbedrägeriet utformats såsom en särskild brottstyp med i vissa avseenden andra rekvisit än det typiska bedrägeribrottet. Av annan struktur är den franska strafflagens bestämmelser i dessa hänseenden efter en 1935 genomförd lagstiftning. Här sammanfalla rekvisiten för det typiska bedrägeribrottet och för prospektbedrägeriet, men för sistnämnda brott har straffmaximum höjts från 5 till 8 års fängelse. Den brottsliga handlingen angives i detta fall vara förövad av »den som vädjar till allmänheten i och för emission av aktier, obligationer, anvisningar, andelar eller värdepapper av vad slag som helst, vare sig dessa utfärdats av förening eller kommersiellt eller industriellt företag.»
    Den svenska strafflagens begränsade möjligheter att komma till rätta med vissa av de förfaranden, som bruka inbegripas under uttrycket »bedrägeri mot allmänheten», torde framstå i skarpare relief efter denna översikt av utländsk lagstiftning. Särskilt angeläget torde det vara att möjligheter skapas för ett effektivt ingripande mot prospektbedrägeriet.

Sven Larsson.