Nya lagar i Finland 1936. Finlands lagstiftning var år 1936 huvudsakligen av ekonomisk, socialpolitisk och administrativ natur. Obestridligt är emellertid, att denna lagstiftning på många punkter tangera deprivat-, straff- och processrättsliga lagområden. Och härav betingades ett antal specialbestämmelser på dessa gebit.
    Den lagstiftning, som verkligen i betydande omfattning ingripit uti det privata rättslivet, utgjordes av de nya, d. 17 jan. givna lagarna om barnskydd och kommunala vårdnämnder, varav föranleddes särskilda ändringar i 1898 års förmynderskapslag, 1922 års lag om barn födda utom äktenskap, samma års fattigvårdslag och gällande strafflag. De för lagarnas genomförande nödiga verkställighetsförordningarna utfärdades d. 8 maj. De i gällande förmynderskapslag vidtagna förändringarna hänföra sig till frågorna om förmynderskap för barn, som omhändertagits av kommunal vårdnämnd. Därjämte hava nya bestämmelser givits därom, när förmyndare skall eller kan skiljas från sitt förmyndareuppdrag och när föräldrar böra berövas rätten att uppfostra sina barn. Den nya barnskyddslagstiftningen är i dessa hänseenden

normgivande. Genom den ändring strafflagen underkastades (3 kap. 1 §) har det förklarats tillåtet, att barn, som till följd av gärning dömts att intagas i allmän uppfostringsanstalt, kan där kvarhållas intill 21 års ålder. Den nya lagstiftningen innehåller också ett antal bestämmelser av straff- och straffprocessrättsligt intresse, vilka påbjuda att då »barn» (under 16 år) eller »ung person» (mellan 16 och 18 år) med anledning av förövad ogärning eller brott underkastas polisförhör eller rannsakan vid domstol, den kommunala vårdnämnden i orten därvid bör vara företrädd. Och då barn, som uppnått 15 års ålder, eller ung person erhållit villkorlig dom eller försatts i villkorlig frihet, bör vederbörande vårdnämnd draga försorg om den dömdas resp. frigivnas nödiga vård. I sådant avseende äger vårdnämnden besluta dennas intagande i barnhem eller annan vårdanstalt eller placering å annan lämplig vårdplats. Härom kan även provisoriskt förordnas redan under pågående undersökning.
    Enligt den finländska rättens system måste såsom förvaltningsrättsliga betraktas de nya lagarna om lösdrivare, stadfästa d. 17 jan. och 8 maj. Sammalunda även lagen om alkoholister och dessas behandling, given förstnämnda dag. Dessa lagars verkställighetsförordningar äro utfärdade d. 8 maj. Av dem hava föranletts, förutom en mindre ändring av gällande fattigvårdslag, även ett tillägg till förordningen om strafflagens införande (SP § 31), varest domstol, som från straff frikänt åtalad, för brott häktad person, som befunnits vara otillräknelig, förklaras berättigad att, då den frikända ej anses behöva vård å sinnessjukhus, genom polisens försorg förpassa honom till hemorten i och för nödig vård och övervakning.
    Straffprocessuellt intresse erbjuder förordningen av d. 19 juni angående tagande av signalement. En dylik befogenhet tillerkännes där polisen och fängelsemyndigheterna i syfte att identifiera och registrera brottslingar. Polisens befogenhet är emellertid i förordningen utsträckt även till »andra personer», »där utredning av brott så kräver».
    Av utpräglat förvaltningsrättslig natur är den nya förordningen angående fångvårdsväsendet, utfärdad d. 7 okt., vilken ersätter förordningen i samma ämne av 21 mars 1925.
    Agrarpolitiskt betydelsefull är en d. 6 nov. stadfäst ny kolonisationslag samt den i sammanhang därmed vidtagna förändringen av lagen om inlösen av till statens boställen hörande legoområden; så ock lagen om inlösen av legoområden å ort med tätare bosättning, vare sig å landsorten, i köping eller t. o. m. i vissa fall i stad, utfärdad d. 28 febr. — I sammanhang härmed förtjänar nämnas, att medelst en temporär lag av d. 30 dec. — gällande intill utgången av 1937 — staten tillerkänts rätt att för kolonisationsändamål inlösa exekutivt försålda landsfastigheter.
    Av temporär natur är ävenledes den lagstiftning, varigenom för ett par år framåt (intill slutet av 1938) påbjudits fortsatt användning av några undantagslagar beträffande vissa civilexekutiva rättsreglers tillämpning, betingade av jordbrukskreditens ännu ej helt och hållet övervunna krisläge.

    Temporära äro likaledes lagen om förlängning av giltighetstiden (t.o. m. 1939) för 1933 års lag om ett effektivare upprätthållande av ordning och säkerhet samt den i samma syfte d. 30 dec. givna lagen (gällande t. o. m. 1938) innefattande förbud mot begagnande av politiska kännetecken vid vissa tillfällen.
    En slutlig mellanfolklig uppgörelse fastställdes återigen genom lagen d. 17 april om godkännande av konventionen med Norge rörande åtgärder till förekommande av att renar överskrida gränsen emellan konventionslanden.

O. Hj. Granfelt.