Ny militär strafflag i Danmark. I mitten av förra året framlades i Danmark ett kommittébetänkande med förslag till militär strafflag, avsedd att ersätta strafflagen för krigsmakten av år 1881. Förslaget överlämnades till detta års riksdag efter att i justitieministeriet ha undergått några obetydliga jämkningar. Sedan det, utan någon ytterligare ändring, enhälligt antagits både i landstinget och i folketinget, kunde lagen stadfästas av konungen redan d. 7 maj.
Detta lagförslag, som med så anmärkningsvärd enighet och snabbhet godkänts och upphöjts till lag, bygger på ett omfattande och djupgående kommittéarbete, som utförts åren 1933—1936 under ledning av generalauditören och folketingsledamoten VICTOR PÜRSCHEL. Det första och grundläggande utkastet till lagen är Pürschels eget verk.
En ledande grundsats har vid lagarbetet varit att begränsa lagens innehåll till sådana bestämmelser som vid sidan av dem som rymmas i den borgerliga strafflagen måste anses nödvändiga eller åtminstone särskilt ändamålsenliga med hänsyn till förhållandena inom försvarsväsendet. Alla särbestämmelser om förmögenhetsbrott ha i enlighet med denna princip uteslutits. Den nya lagen omfattar endast 71 paragrafer, eller knappast mer än tredjedelen av antalet i 1881 års lag. Begränsningen av innehållet är dock vid jämförelse med den äldre lagen betydligt större än dessa tal angiva. Stadgandena äro nämligen påfallande kortfattade. Över huvud taget torde lagen få anses motsvara stora anspråk på koncentration och överskådlighet. Den danska kommittén har härmed löst en uppgift, som i Sverige blev svårt försummad vid den översyn av 1884 års strafflag för krigsmakten vilken ledde till utfärdandet av gällande lag år 1914.
Utmärkande för den nya lagens straffbestämmelser är att relativt låga straffminima fastställts för de vanliga tjänstebrotten, såsom rymning, olydnad och respektvidrigt uppträdande gentemot överordnad, samt att jämväl maxima i många fall satts betydligt lägre än i den gamla lagen. Villkorlig dom kan användas icke blott såsom hittills i disciplinmål utan även i militära mål vid domstolarna.
Kommittén har i sitt betänkande uttalat som sin bestämda uppfattning, att ett kortvarigt och strängt straff är nödvändigt i det militära straffsystemet. Vissa skärpta former av arreststraffet ha därför bibehållits, dock ej den s. k. mörka arresten (motsvarande vår stränga arrest). Oss förefaller det måhän-
da anmärkningsvärt att längsta tiden för samtliga arreststraff satts till 30 dagar, vilket ju avsevärt överstiger de maxima som fastställts i den gällande svenska lagen och även vad som 1884 här i landet ansågs böra utgöra längsta tiden för arreststraff.
Dödsstraffet har i viss utsträckning bibehållits. Det skall i krigstid kunna ådömas för särskilt grova brott, nämligen »krigsförräderi» av skilda slag, spioneri, pliktstridig kapitulation, överlöpande till fienden, dråp å förman samt myteri.
Frågan om revision av strafflagen för krigsmakten har i Danmark varit aktuell under mera än 20 år. Redan 1913 tillsattes den första militära strafflagskommissionen, och 1918 bildades en ny kommission. Den förra inskränkte sig till att avge ett betänkande med förslag till vissa provisoriska ändringar i 1881 års lag, och den senares arbete avstannade efter hand, trots ansträngningar från regeringens sida att hålla det vid liv. Anledningen till det negativa resultatet var det intill 1930 pågående arbetet med en allmän strafflagsrevision. I och med den borgerliga strafflagens tillkomst nämnda år var emellertid detta hinder undanröjt. I Sverige ha andra omständigheter föranlett avbrott i de utredningsarbeten som i olika repriser ägt rum på den militära strafflagstiftningens område. De sakkunniga, som under år 1935 avgåvo utlåtande rörande riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, uttalade som sin mening, att en sådan revision borde kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras utan samband med en allmän strafflagsrevision (se SvJT 1935 s. 615). Då man numera torde ha uppgivit tanken på en i ett sammanhang genomförd fullständig revision av allmänna strafflagen, föreligger icke samma skäl för anstånd med den militära lagstiftningen som tidigare åberopats i Danmark. I den mån reformarbetet beträffande allmänna strafflagen i större omfattning inriktas på dennas allmänna del, är det dock ofrånkomligt att detta återverkar på det fortsatta arbetet med den militära lagen, som ju i fråga om straffsystem, konkurrensregler etc. måste bygga på den allmänna lagens principer. De svårigheter beträffande de speciella delarnas utformning i den militära lagen, som sammanhänga med allmänna lagens delvis föråldrade straffstadganden, torde däremot vara lättare överkomliga enligt vad 1935 års utredning givit vid handen. Det nödvändiga sambandet mellan den allmänna och den militära lagens stadganden om sådana brott som förräderi och uppror kan dock otvivelaktigt utgöra ett visst hinder för en helt tillfredsställande gestaltning av den militära lagen i dessa delar.
C. G. Hellquist.