Ärekränkning per radio. Enligt engelsk och nordamerikansk rätt gäller såsom huvudregel att endast ärekränkning i skriftlig form (libel) är straffbelagd, medan muntlig ärekränkning (slander) blott ger den kränkte rätt till skadestånd. På den subjektiva sidan erfordras i bägge fallen »malice», vilket rent språkligt kan översättas med »arghet» men juridiskt endast betyder frånvaro av privilegieringsgrund, samt — i en del fall — kännedom om det muntliga eller skriftliga uttalandets innebörd. För amerikansk rätts del har läget karakteriserats så, att vid ärekränkning skadeståndsskyldighet föreligger oberoende av (vare sig uppsåt eller) oaktsamhet (irrespective of fault).
    I radioutsändningarna har den moderna tekniken öppnat en möjlighet till slander, som de amerikanska domstolarna i flera fall haft att taga ställning till. I samtliga fall har radiobolaget, trots att de påtalade yttrandena i intet av målen fällts av någon dess tjänsteman, betraktats såsom ansvarigt jämte den omedelbart felande (joint tort feasor). Detta förhållande har helt naturligt väckt missnöje hos bolagen. Mr A. L. ASHBY, advokat åt ett av de största radioföretagen, har i ett föredrag framlagt några synpunkter enligt vilka det, åtminstone i vissa situationer, skulle vara oriktigt att på detta sätt göra bolagen medansvariga för ärekränkande uttalanden i deras mikrofoner. Så skulle vara fallet då radiotalaren avviker från sitt — av radiobolaget granskade — manuskript eller då en utomstående får tillfälle att skrika något olämpligt i sockerbiten, t. ex. vid en fotbollsmatch i hallåmannens portabla mikrofon. I båda dessa situationer är bolaget enligt mr Ashby helt ur stånd att hindra ärekränkningen; utsändningen kan naturligtvis avbrytas, men då är skadan redan skedd. Obillig skulle bolagets ansvarighet också te sig i fråga om politiska tal, beträffande vilka radioföretagen enligt amerikansk lag äro förbjudna att utöva någon som helst censur.
    Bolagets synpunkter hava bemötts i ett inlägg av prof. LAWRENCE VOLD

 

    ¹ W. Norwood East: Forensic Psychiatry, London 1927, p. 52 ff.

vid Nebraskas universitet.¹ Vold finner det enligt gällande amerikansk rätt klart att radiobolaget lika väl som tidningsutgivaren bör hållas ansvarigt även i fall där ingen oaktsamhet kan läggas vederbörande till last. En radioutsändning är — framhåller han — icke någon rent automatisk reaktion på de ord som talaren yttrar i mikrofonen. Den ansvarige teknikerns kontinuerliga åtgärder, särskilt i fråga om moduleringen av ljudet, äro lika nödvändiga som talarens röst för att utsändningen skall bliva hörbar för lyssnarna. Radiostationens roll är icke slut i och med att talaren tillåtes att begagna mikrofonen.
    Ej heller de lege ferenda finner Vold, att någon inskränkning i rätten att taga bolagen för huvudet skulle vara påkallad. Faran för kränkning av den enskilde individen har mångfaldigt ökats genom radioutsändningarna. Att radiobolagen ha större kontrollsvårigheter än tidningsutgivarna skulle snarast tala för en ännu mer strikt tillämpning av skadeståndsansvaret — i syfte att få till stånd erforderligt bättre skydd för oskyldiga offer. Skyddet för bolagen kan — påpekar Vold — lätt åstadkommas på bekostnad avdem, som uttala ärekränkningen eller för vars räkning utsändningen sker (vid t. ex. reklamprogram): radiostationen kan av vederbörande fordra garantibelopp eller försäkring, som täcker den med utsändningen förenade risken.
    De uppenbara vådorna med olämpliga radioyttranden skänka onekligen både i U. S. A. och annorstädes ökad aktualitet åt slutorden i den tänkvärda strof som utgivarna av ett engelskt standardverk om ärekränkning, FRASER on Libel and Slander, funnit anledning citera i förordet till verkets sista upplaga:

»If wisdom's ways you would early seek, Five things observe with care, To whom you speak, of whom you speak, And how, and when, and where.»

Kurt Holmgren.