Åtgärder mot lösdrivare och arbetsskygga brottslingar. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anförde, efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Levinson, i konselj d. 11 juni 1937:
»I yttrande till statsrådsprotokollet den 20 april 1934 framlade dåvarande chefen för justitiedepartementet ett program för partiella reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden. På grundval av sakkunnigutredningar som departementschefen vid detta tillfälle bemyn-
digades igångsätta ha sedermera ett flertal strafflagsreformer genomförts, och andra äro under förberedelse.
Sålunda har beträffande ungdomsbrottsligheten genomförts dels 1935 års lagstiftning om ungdomsfängelse och dels 1937 års revision av tvångsuppfostringsinstitutet.
Innevarande års riksdag har godkänt framlagt förslag om ny förvarings- och interneringslagstiftning rörande farliga återfallsförbrytare och s. k. förminskat tillräkneliga förbrytare.
Frågan om behandlingen av abnormbrottsligheten i övrigt och om en revision av lagstiftningen om villkorlig dom ävensom vissa andra med straffsystemet sammanhängande spörsmål äro föremål för fortsatt utredning.
Angående åtgärder mot alkoholistbrottsligheten har en utredning verkställts, till vilken slutlig ståndpunkt ännu icke tagits.
De särskilda straffpåföljderna — påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet att inför rätta föra annans talan — hava upphävts genom lagstiftning år 1936. Åtgärder avseende att underlätta övergången till friheten av personer som undergått frihetsstraff erfordra ytterligare utredning.
Vid innevarande års riksdag har genomförts en omläggning av bötesförvandlingsstraffet, åsyftande att såvitt möjligt undgå verkställighet av ett fängelsestraff såsom ersättning för ådömda böter som den dömde på grund av medellöshet ej förmått betala.
Ett flertal reformer av mera begränsad räckvidd på straffverkställighetens och fångvårdens områden hava genomförts; andra stå helt nära sin lösning.
En av de reformer som ingingo i förenämnda program och den som utgör slutstenen i det däri framlagda systemet av straffrättsliga skyddsåtgärder avsåg åtgärder mot vad som brukar betecknas såsom brottslighet på grund av lättjefullhet. I det nämnda statsrådsprotokollet uttalades, att utredning borde verkställas, huruvida icke vid sådan brottslighet i stället för straff borde inträda intagande å tvångsarbetsanstalt. De brottslingar som här komme i fråga tillhörde samma kategori av asociala individer, som för närvarande på grund av sitt samhällsskadliga levnadssätt ådömdes tvångsarbete enligt lösdrivarlagen. I detta sammanhang borde — enligt departementschefens uttalande — jämväl undersökas, om och i vilken utsträckning ådömandet av tvångsarbete även i övrigt kunde överflyttas från polismyndigheterna till domstolarna.
En förberedande utredning av frågan om behandlingen av de arbetsskygga förbrytarna och om en revision av lösdrivarlagen har sedan hösten 1936 verkställts inom justitiedepartementet. Denna utredning har nu fortskridit så långt, att det synes ändamålsenligt att låta en kommitté genomgå det samlade materialet och utarbeta slutligt förslag i ämnet.
Enligt min mening bör kommitténs uppgift bliva att utarbeta lagförslag med motiv icke blott rörande den särskilda behandling som bör kommade s. k. arbetsskygga brottslingarna till del, utan även rörande omhändertagandet av sådana arbetsskygga element, å vilka hittills lösdrivarlagen ägt tillämpning och vilka åsyftades med det senast år 1931 för riksdagen
framlagda förslaget till vanartslag. Av praktiska skäl bör emellertid tills vidare utredningen icke avse frågan om särskilda åtgärder mot kvinnor hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser. Däremot bör inom kommitténs utredningsuppgift falla frågan om åtgärder till bekämpande av den manliga homosexuella prostitutionens anstötliga yttringar. I sistnämnda avseende innebär utredningen en förberedelse till åtgärder med anledning av riksdagens skrivelse den 8 maj 1937 nr 278 angående ändrad lagstiftning i fråga om den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling.
Den kommitté åt vilken ifrågavarande utredning uppdrages bör äga tillfälle att, efter departementschefens närmare bestämmande, samråda med särskilda sakkunniga på de arbetsområden som av uppdraget beröras.»
Angående kommitténs sammansättning se nedan s. 442.