Avgifterna för den akademiska kurs-undervisningen. Frågan om förändring av den akademiska kursundervisningen inom de båda juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund har förts upp på dagordningen genom en till behandling föreliggande, ej tryckt, P. M. i ämnet, vari dels redogöres för utvecklingen före 1904, examensstadgorna av 1904 och 1935 samt vad under mellantiden inträffat, dels framföres ett förslag i anslutning till den vid Stockholms enskilda högskola gällande ordningen att i stället för det fria anordnandet och begagnandet av avgiftsbelagda enskilda kurser av de lärare, som vilja giva sådana, alla juris studerande ålagts att betala viss terminlig avgift »för
rätten att deltaga i de anordnade kurserna över huvud» — möjligen med formell frihet att avstå från denna »rätt» en gång för alla vid studiernas början — och lärarna att i viss utsträckning meddela kursundervisning. Naturligtvis kan en dylik anordning synas tilltalande för en lärare, som gärna vill ge en kurs mot betalning, men samtidigt icke vill befatta sig med avgiftsuppbörd ens genom ombud, men denna subjektiva finkänslighet, för att bruka ett milt uttryck, kan omöjligenvara tillräcklig grund för en reform på detta område. I sagda P. M. utvecklas också olika skäl och synpunkter av annan innebörd till stöd för förslaget, men den kritiske läsaren härav kan knappast värja sig för intrycket att dessa skäl och synpunkter oavsiktligt verka som konstgjorda och, så att säga, efteråt påhängda förslaget, men ingalunda i och för sig bärkraftiga eller verkligt grundläggande för detsamma. Härom skall dock ej i detta sammanhang vidare ordas, lika litet somom den ifrågasatta otillräckliga timfördelningen i vad den avser t. ex. förvaltningsrätt och statsrätt, men däremot bör det centrala spörsmålet om rättslig möjlighet att i administrativ väg ålägga de juris studerande avgiftsplikt något belysas.
Att en sådan möjlighet finnes för de enskilda högskolorna vilkas undervisning byggts på avgifter, utgör icke någon grund för att den också skulle finnas i fråga om universiteten, vilkas förhållanden regleras av K. M:t inom ramen av de konstitutionella befogenheter, som över huvud tillkomma Konungen. Och K. M:ts befogenhet i detta avseende är reglerad genom RF § 60, som till yttermera visso sökt för särskilda fall förhindra ett kringgående av förbudet att pålägga avgifter utan riksdagens samtycke; de enda avgifter, som lagligen få bero av K. M:ts administrativa envälde äro, såsom av ansvarighetslagen för statsrådet klart framgår, sådana, vilka utgöra skälig ersättning för viss prestation, som den offentliga makten anordnat, om och när någon vill taga prestationen i anspråk. Nu mena antagligen författarna till här ifrågavarande P. M., i den mån de beaktat frågan, att detta villkor fylles, om K. M:t ålägger studenterna att betala en viss terminlig avgift »för rätten att deltaga i de anordnade kurserna över huvud», men det torde icke behövas någon större skarpsinnighet för att inse det ihåliga i en dylik uppfattning: rätten att deltaga i kurser som givas inom den fakultet, en studerande tillhör, har han i verkligheten redan såsom där inskriven, om och när han fyller de särskilda betalningsvillkor, som kunna vara förenade med avgiftsbelagda kurser, vari han önskar deltaga. »Rätten» att deltaga i kurser över huvud är ingen rätt till viss prestation för viss avgift, och om det skulle inträffa att en studerande icke vill begagna anordnad kurs, vilket säkert kan inträffa, såsom det hittills ofta inträffat, så skulle, såsom författarna till P. M. också medgiva, ingen verklig motprestation, utan blott en avgiftsplikt vara för handen. I verkligheten innebure detta, att K. M:t, för att bereda fakultetens lärare en viss inkomst —avgifterna skulle delas mellan lärarna, måhända stundom t. o. m. utan att kurs givits — pålade de studerande en terminsskatt blott därför att
de vistades vid akademien och där studerade på egen hand; något villkor om tentamen eller examen är ej ifrågasatt. Alldeles bortsett från det faktum, att härigenom den principiellt fria undervisningen vid universiteten — »fri» i betydelsen både av »utan obligatoriska avgifter» för de studerande och av »utan obligatoriskt bevistande av föreläsningar» — bleve rent illusorisk utan den förmildrande omständighet, som för de enskilda högskolorna ligger däri att de icke hava tillräckliga egna medel för sina lärares avlöning, skulle studentavgifterna, vilket är av vida större betydelse, lätteligen bliva, om de icke behörigen beivrades, en ingångsdörr till allehanda andra kringgåenden av riksdagens beskattningsmakt. Skulle K. M:tkunna pålägga studenterna en dylik avgift, varför skulle inte K. M:t då också kunna ålägga läroverkens eller folkskolornas ungdom en sådan till förbättring av lärarnas avlöning? Skolornas undervisning är icke fri, utan obligatorisk med hänsyn till dess begagnande av de intagna eleverna, och som bekant är det därför redan nu möjligt att t. ex. i läroverken upptaga avgifter till ved- och ljuskassor, enär här föreligger en prestation, som är för den obligatoriska skolgången ofrånkomlig, men att utsträcka förhållandet även till löneförbättringars åstadkommande har hittills ansetts alldeles uteslutet. Någon principiell skillnad mellan skolornas för lärarna obligatoriska undervisning och de juridiska fakulteternas för deras lärare också — om än villkorligt —obligatoriska kursundervisning finnes icke, och konsekvensen är därför klar och obestridlig.
En avgifts skattekaraktär i konstitutionell mening är ingalunda beroende av dess allmännelighet： tillverkningsavgifterna å brännvin och malt äga otvivelaktigt klar skattekaraktär, men ingen som helst allmännelighet. Den omständigheten att kursundervisningsavgifterna endast skulle drabba det fåtal medborgare, som studera vid universitetens juridiska fakulteter, kan därför på intet sätt åberopas som skäl för avgiftens icke skattekaraktär. Och för övrigt, om de juridiska fakulteterna skulle kunna ernå löneförbättringar genom obligatoriska avgifter av deras samtliga, ej i möjligen stadgad ordning befriade, studerande, torde det inte komma att dröja så särdeles länge, innan liknande anordningar påyrkas också från de andra fakulteternas sida under åberopande därav, att även för dem en sådan förbättring vore ur likställighetens synpunkt fullt befogad. Med nuvarande anordningarär däremot detta uteslutet; eller rättare det finnes för närvarande intet som ställer de juridiska fakulteternas lärare i en förmånligare löneställning än övriga akademiska lärare, och även om en sådan med fog kan anses önskvärd, bör den åvägabringas på en rakare och öppnare väg än den nu föreslagna. Det är alldeles klart, att författarna till P. M. icke sett saken på detta sätt, utan tvärtom så gott som lämnat hela skattesynpunkten ur sikte, och tro sig hava behandlat allenast ett praktiskt anordningsproblem. För den åter, som ej kan undgå att i skattespörsmålet se det avgörande momentet, står det — vilka faktiskt förskönande eller fördöljande omskrivningar än må brukas — fast, att
den yttersta grunden för de ifrågasatta obligatoriska studentavgifterna, oavsett om kursundervisning in casu helt eller delvis eller inte alls begagnas, ytterst icke blir någon annan än kravet på förbättrade löner till en början under bevarande av en viss i och för sig tvivelaktig och ganska snart som orättvis framträdande olikformighet, som i följd härav också till sist med säkerhet kommer att bortfalla. Sambandet mellan avgiften och avlöningen, oavsett kursprestationerna, står då klart för alla, och därmed är också avgiftens skattekaraktär obestridlig.
C. A. Reuterskiöld.