K. R. MELANDER. Drag ur Åbo hovrätts äldre historia och ur rättslivet i Finland under förra hälften av 1600-talet. Helsingfors 1936. 221 s. — Juridiska föreningens i Finland publikationsserie n:o 3. Bihang till JFFT 1936 h. 5.
    Redan år 1797 utkom ett arbete angående Åbo hovrätt. Det var en akademisk disputation, benämnd »Försök till en historisk beskrivning över den kongliga hovrätten i Åbo», författad av HENRIC VÖRLUND, »docens i sedeläran» vid Åbo akademi och tillika vice häradshövding. Detta arbete innehåller — förutom en lång inledning om rättsskipningen i äldre tid — i huvudsak endast en historisk beskrivning över hovrättsbyggnaden samt en redogörelse för ledamöternas avlöningsförhållanden under olika tider. Professorn vid Åbo akademi WILHELM GABRIEL LAGUS började omkring år 1820 att samla material för ett stort planlagt verk om Åbo hovrätt. Han hade under många år varit sysselsatt härmed och hopbragt ett omfattande material av såväl rättshistoriskt som personhistoriskt innehåll, när år 1827 den stora branden i Åbo inträffade. Därvid blevo nästan hela hovrättsarkivet och största delen av Lagus' anteckningar lågornas rov. På grundval av en del räddade anteckningar utgav emellertid Lagus år 1834 »Åbo hovrätts historia intill den 12 november 1823», vilken innehåller utförliga biografiska anteckningar om presidenter, ledamöter och tjänstemän i hovrätten. Ett liknande verk utgavs till Åbo hovrätts 300-årsjubileum år 1923 av hovrättsfiskalen A. W. WESTERLUND: »Åbo hovrätts presidenter, ledamöter och tjänstemän 1623—1923».
    Det arbete, vars titel läses här ovan, utgör ett värdefullt komplement till de föregående verken om Åbo hovrätt. Såsom titeln anger, är det icke avsett att vara en historik över Åbo hovrätt, ens för den tidsperiod, som närmast är i fråga, förra hälften av 1600-talet. Förf. har vid insamlande av uppgifter rörande de ekonomiska förhållandena i Finland ur domböcker från 1600-talet även samlat en del material angående rättsskipningen. Förevarande arbete utgör en bearbetning av detta material. Det berör såväl under domstolarnas som hovrättens rättsskipning.
    Efter en inledning om inrättandet av Svea hovrätt behandlar förf. först rättstillståndet i Finland i början av 1600-talet. Detta var långt ifrån tillfredsställande. Många medlemmar av adeln begingo övergrepp av olika slag icke blott mot underlydande bönder utan mot allmogen i allmänhet. En del av dessa adelsmän tillhörde från östersjöprovinserna inflyttade släkter, men man finner bland de egenmäktiga även

medlemmar av gamla svenska adelssläkter. Även från prästerskapets sida kunde övergrepp förekomma. Så t.ex. omtalas, hur en kyrkoherde tagit en bondes enda ko i likstol.¹ Olagligheter förekommo också i stor utsträckning från kronans egna ämbetsmän. Flera av dessa, särskilt fogdar och länsmän (staroster), förforo godtyckligt eller sågo sig själva till godo vid uppbörder från kronan eller på annat sätt. Att dylika olagligheter kunde förekomma berodde delvis på att domstolsväsende tråkat i förfall. De ordinarie lagmännen och häradshövdingarna förvaltade ej själva sina ämbeten utan innehade dem huvudsakligen för att få uppbära den därmed förenade inkomsten. Domarsysslorna sköttes i stället — liksom i övriga delar av riket — av okunniga och illa avlönade ställföreträdare, underlagmän och lagläsare.
    Med anledning av de i Finland förekommande olagligheterna tillsattes särskilda undersökningskommissioner, som rannsakade och dömde över framkomna klagomål. I vissa fall hänskötos målen till konungens avgörande. Det kan förtjäna omnämnas, att Jakob de la Gardie var ordförande i en år 1618 förordnad tillfällig domstol, bland vars ledamöter Johan Skytte, då kammarråd och riksråd, senare Göta hovrätts förste president, befann sig. Skytte hade förut jämte två andra personer haft särskilt uppdrag såsom undersökningskommissarie för vissa frågor.
    Det som framkom vid dessa och senare undersökningar blev närmaste anledningen till eller påskyndade i varje fall inrättandet år 1623 av Åbo hovrätt. I motsats till Svea hovrätt, som högtidligen invigdes av Axel Oxenstierna, synes Åbo hovrätt hava börjat sin verksamhet utan någon solennitet. Såsom en egendomlighet kan nämnas, att hovrättens förste president, riksrådet Nils Bielke, samtidigt med presidentämbetet beklädde ämbetet såsom landshövding och guvernator över största delen av Finland. Ett erkännande av hans strävan att söka utrota lagöverträdelserna förekommer i en av Åbo magistrat år 1737 författad beskrivning av staden, vari det heter: »Den förste president i Åbo hovrätt var Nils Bielke, vilken finnarna än betyga hava betagit här i landet allt övervåld.» Förf. anför emellertid, att Bielke ej var mäktig finska språket och att denna omständighet givetvis beredde honom svårigheter. Annorlunda förhöll det sig i detta hänseende med den tredje i ordningen av hovrättens presidenter Jöns Kurck, vilken var född i Finland och fullt behärskade finska språket. Kurck var en lärd man² och dessutom en driftig och skicklig ämbetsman. Bland uppsättningen av ledamöter under de första årtiondena lägger man särskilt märke till den store juristen Johan Stiernhöök (vid utnämningen till assessor Johan Olai Dalecarlus), vilken tillika blev professor vid Åbo akademi. För anmälaren är det av särskilt intresse att bland ledamöterna återfinna Petrus Dober — även han en lärd man — vilken sedermera blev assessor i Göta hovrätt och där genom sina oregelbundna levnadsvanor och häftiga lynne beredde president och kolleger ej ringa besvärlighet.

 

    ¹ Enligt gällande författningar var präst berättigad att taga en ko i likstol, om bonden hade minst sex kor.

    ² Han har skrivit ett par uppsatser, som publicerats av justitierådet Granfelt i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, årg. 1923.

    Huvuddelen av boken ägnas åt rättsskipningen vid Åbo hovrätt och underdomstolarna i Finland. I detta hänseende har förf. samlat ett ganska omfattande material av rättshistoriskt intresse. Att Åbo hovrätt — liksom de andra hovrätterna — kände sig hava en viss frihet i sin rättsskipande verksamhet framgår bland annat av några av förf. refererade domar. I ett mål berörande vissa klagomål av en avsatt prästman förklarade t. ex. hovrätten i sin dom, att biskopen åter skulle försörja prästmannen med en kaplanstjänst, varjämte en skolmästare vid Åbo katedralskola, som tillåtit sina djäknar att hämta prästmannens fader till Åbo, av hovrätten förklarades skyldig att inom tre månader bedja konungen om förlåtelse vid äventyr att eljest gå förlustig sin skolmästartjänst. Av intresse att nämna kan även vara, att hovrätten ändrat några av underrätt meddelade dödsdomar i ett stöldmål på det sätt, att tjuvarna förklarades skyldiga att å egen kost verkställa röjningsarbete till viss omfattning å en kronan tillhörig skog.
    Ett särskilt kapitel ägnar förf. åt Åbo hovrätts strävanden att förbättra rättsskipningen vid underdomstolarna. I detta syfte vidtog hovrätten bland annat åtgärder för att bereda tillgång på kunnigare lagläsare. Så utverkade hovrätten redan i början av 1630-talet tillstånd att antaga auskultanter i hovrätten, vilka — såsom hovrätten själv säger —sedan kunde bliva tjänliga att bruka till lagläsare och andra ämbeten. Åbo hovrätt utfärdade på 1630-talet allmänna instruktioner för lagläsarna — veterligen de första instruktioner av detta slag. Förf. relaterar vidare ett stort antal från Åbo hovrätt utgångna skrivelser till lagläsare, vari på grundval av inom hovrätten verkställd granskning av insända domböcker anmärkningar framställdes mot fällda domar. I allmänhet får man ej veta, hur det gått för den felande lagläsaren, om det stannat vid anmärkningen eller om han blivit dömd för tjänstefel. Det hade varit önskvärt att, i den mån det kunnat ske, besked lämnats därom samt att, där sådan upplysning icke stått att få (på grund av att hovrättshandlingarna uppbrunnit), detta sagts.
    En lagläsare hade år 1654 framställt en förfrågan till hovrätten, huru han skulle förfara med kvinnor, som två, tre eller flera gånger »sig med lönskaläger förse». Förf. förklarar denna fråga onödig under uttalande bland annat, att lagläsaren troligen ej kände till den s. k. drottning Kristinas straffordning av 1653, vilken innehölle straffbestämmelser för dylika fall. Detta uttalande synes bero på ett förbiseende från författarens sida. Drottning Kristinas straffordning innehåller ej några straffbestämmelser för allmänt lönskaläge, d. v. s. lägersmål mellan ogifta som icke stå i förbjuden släktskap med varandra, men väl angående horsbrott. Däremot föreskrevs i Gustav II Adolfs förklaring till Svea hovrätt den 23 juni 1615, att allmänna lagens straff för mökränkning och lönskaläge skulle fördubblas varje gång den skyldige komme igen.¹ Lagläsaren har väl antingen ej känt till denna föreskrift eller varit tveksam om dess generella giltighet.

 

    ¹ Även enligt 1734 års lag (M. B. 53:1) skulle vid iteration straffet för lönskaläge ökas.

    Författaren lämnar den intressanta upplysningen, att en lagläsare år 1648 kallat sig vice häradshövding och att det antagligen var första gången denna i Finland så vanliga titel användes.
    Då ifrågavarande arbete utgör ett värdefullt bidrag till vår ganska fattiga rättshistoriska litteratur och belyser ett viktigt skede i rättsutvecklingen, kan detsamma anbefallas till närmare studium.

Gunnar Bendz.