Torsten Kreugers resningsansökan. Ansökningen om resning i det mål, varigenom ingenjör Torsten Kreuger av Högsta domstolen genom utslag den 18 december 1933 dömdes till ansvar för bedrägeri mot köpare av Högbroforsens obligationer,¹ avslogs som bekant av Högsta domstolen genom utslag den 22 december 1936. Högsta domstolens beslut i resningsmålet var enhälligt och fattades av sju ledamöter, av vilka endast en deltagit i handläggningen av ansvarsmålet. Med hänsyn till det intresse saken väckt återges här utslaget in extenso:
    »Till stöd för ansökningen har Torsten Kreuger främst åberopat att, såsom framginge av den punkt i Kungl. Maj:ts utslag vari talas om 'de tryckta och i publikationen Svenska aktiebolag och enskilda banker återgivna balans- samt vinst- och förlusträkningarna', utslaget skulle vila på ett förbiseende av det i rådstuvurättens utslag anmärkta förhållandet att publikationen återgivit blott vissa av de tryckta räkningarna och två av dem delvis felaktigt.
    Uppenbart är att det antagna förbiseendet icke ägt rum. Rådstuvurättens utslag fanns infört i det förslag till rubrik för Kungl. Maj:ts utslag, av vilket varje ledamot i Högsta domstolen under målets föredragning hade sitt särskilda exemplar, och det blev jämväl därunder i sin helhet uppläst. I vad mån och på vad sätt räkningarna återgivits i publikationen var även påpekat i anföranden från Torsten Kreugers sida, upptagna i den vid föredragningen använda promemorian.
    Med anmärkande att femton av honom i brottmålet under tiden från och med den 6 augusti till och med den 24 oktober 1933 till Kungl. Maj:t ingivna sakkunnigutredningar icke omnämnts i föredragningspromemorian har Torsten Kreuger vidare åberopat, som nya skäl i lagens mening, både dessa utredningar och, såsom orden lyda, den tydligen förelupna, grova processuella felaktighet varigenom de fått försvinna.
    Före brottmålets prövning hade, genom kontrolläsning av samtliga till

 

    ¹ Se NJA 1933 s. 724.

Kungl. Maj:t ingivna handlingar, i vedertagen ordning inom Högsta domstolen granskats att dessa handlingar blivit i erforderlig omfattning föredragna. Flera av de nu åsyftade utlåtandena, bland dem revisorn Seth Svenssons utredning den 16 oktober 1933 vilken i ansökningshandlingarna tillmätes utomordentlig betydelse, hade ock under målets handläggning blivit i avskrift utdelade till en var av Högsta domstolens ledamöter. Prövningen kan icke antagas hava rönt inverkan därav att vissa utlåtanden icke blivit i promemorian särskilt omnämnda.
    Vidare har Torsten Kreuger bland annat åberopat dels, till gendrivande av det i Kungl. Maj:ts utslag gjorda antagandet om obligationsköparnas eller deras rådgivares motiv, vissa nya utlåtanden och intyg, dels, mot det i utslaget förekommande omdömet att den pantsatta egendomen ej kan anses hava innefattat betryggande säkerhet, ett av direktören Alf Prydz den 5 februari 1935 avgivet, inför rätta beedigat utlåtande, dels ock, mot vad i utslaget yttras beträffande Torsten Kreugers insikt om pantens värde och hans avsikt med den oriktiga bokföringen, Prydz' nyssnämnda utlåtande samt två vittnesmål om de planer på bildande av en priskartell och på utvidgning av Högbroforsens verksamhet, som Torsten Kreuger skall hava hyst medan han var bolagets verkställande direktör. I samband härmed har Torsten Kreuger gjort gällande, att han skulle varit ur stånd att i brottmålet effektivt försvara sig och att den nu förebragta utredningen icke kunnat framläggas före målets avgörande.
    Enligt vad handlingarna utvisa ägde Torsten Kreuger under rättegången god tillgång till juridisk och teknisk sakkunskap, och de frågor som beröras i de angripna domskälen blevo å hans sida omsorgsfullt belysta ur olika synpunkter. Bland annat framhölls att, på sätt Torsten Kreuger nu starkt betonar, pantens värde borde mätas efter förhållandena vid hans avgång från direktörskapet. Från ett flertal av de nu åberopade intygsgivarna voro yttranden avgivna redan i brottmålet. De nya utlåtandena innebära i stor utsträckning endast en fortsatt bearbetning av sifferuppgifter och annan utredning som där förelåg till bedömande. Vidkommande särskilt Prydz' utlåtande innefattar detta, såsom han själv däri anger, blott ett förtydligande av vad han i brottmålet uttalat. Även i övrigt utgör vad Torsten Kreuger i nu förevarande avseenden såsom nya skäl och bevis åberopat ej något egentligen nytt. Antagas kan ej att, därest det blivit förebragt i brottmålet, detta skulle fått en annan utgång.
    Vad Torsten Kreuger ytterligare anfört och åberopat till stöd för ansökningen — såsom ett av revisorn Hilding Johansson den 7 september 1936 avgivet utlåtande, av vilket skulle framgå att ett belopp av 691, 000kronor obehörigen frånhänts Högbroforsen därigenom att dess konkursbo utan giltig anledning återtagit bevakningar i tvenne aktiebolags konkurser — finner Kungl. Maj:t ej förtjäna avseende.
    På nu angivna grunder lämnar Kungl. Maj:t ansökningen utan bifall.»
    Av Högsta domstolens protokoll framgår, att den föredragande revisionssekreteraren vid föredragningens början med hänsyn både till arten av de omständigheter, vilka åberopats som resningsskäl, och till målets nära samband med tretton mål om skadestånd, som det ålåg

honom att föredraga omedelbart efter resningsmålet, anmält att han gjort sig beredd att lämna en så fullständig redogörelse, som om saken på nytt skulle skärskådas, och att han hemställt om icke föredragningen borde äga den vidlyftighet han sålunda angivit. Denna hemställan hade bifallits av Högsta domstolen och föredragningen hade verkställts i enlighet därmed. Den tog tretton dagar i anspråk.
    Den art av resning ansökningen gällde var den, som även benämnes återbrytande av lagakraftägande dom. De enda lagbestämmelserna rörande frågan när sådan resning må medges finnas som bekant i 31 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum fordras för att resning skall kunna äga rum, att sökanden »funnit nya skäl».¹
    Av intresse är nu att se, i vad mån lagens bestämmelse om nya skäl såsom förutsättning för resning kan ha medfört att Högsta domstolens prövning av saken blivit begränsad. Enligt vad kammarrätten uttalat i ett mål för ett par år sedan skulle resning kunna medgivas »allenast på grund av faktiska omständigheter, vilka för bedömande av det konkreta rättsfallet vore av avgörande betydelse och vilka förelegat redan vid den tid, då domen meddelats, men först därefter kommit till den av återbrytandet intresserade partens kännedom» (se Regeringsrättens årsbok 1922 s. 95). Av utslaget framgår, att Högsta domstolen icke inskränkt sig till att pröva huruvida nya skäl i denna mening åberopats, ty Högsta domstolen har prövat huruvida de av sökanden påstådda grova rättegångsfelen förelupit, nämligen huruvida visst sakförhållande förbisetts i ansvarsmålet och om visst av Torsten Kreuger åberopat bevismaterial då icke kommit till domstolens kännedom. I vad angår de utlåtanden, intyg och vittnesmål som åberopats i resningsmålet för att visa att Torsten Kreuger icke bort fällas till ansvar, har Högsta domstolen emellertid — frånsett vad av domstolen förklarats icke förtjäna avseende — uttalat sig om huruvida de inneburit något nytt och förklarat, att det ej kan antagas att därest de blivit förebragta i ansvarsmålet detta skulle ha fått en annan utgång. Vad Högsta domstolen här uttalat sig om är sålunda främst frågan, vilken inverkan på ansvarsmålets utgång de av sökanden såsom nya skäl åberopade omständigheterna kunnat utöva. För att besvara denna fråga har Högsta domstolen, såsom framgår av vad nyss anförts om föredragningens fullständighet, på nytt gått igenom hela det i ansvarsmålet förebragta materialet.

 

    ¹ Det förtjänar här nämnas, att enligt ett av tillkallade sakkunniga inom justitiedepartementet i december 1935 avgivet förslag till reform av resningsinstitutet resning skulle kunna beviljas i vissa fall då så icke enligt gällande rätt kan ske, nämligen för att möjliggöra en omprövning av den bevisuppskattning eller den rättstillämpning, som ligger till grund för en lagakraftägande fällande dom i brottmål, utan att något nytt material för prövningen tillkommit. I yttranden, som avgivits över förslaget, har emellertid framhållits betydelsen avatt sedan slutlig dom fallit därvid ock må förbli och anförts, att resningsinstitutet enligt förslaget för vissa fall skulle få en uppgift motsvarande den, som skulle tillkomma en fjärde instans utöver de nuvarande tre, något som icke vore lämpligt. Förslaget är för närvarande remitterat till processlagberedningen för utlåtande (jfr SvJT 1935 s. 413 och 1936 s. 381).

    För spörsmålet i vad mån Högsta domstolen prövat frågan om Torsten Kreugers skuld erbjuda de tretton skadeståndsmål, vilka Högsta domstolen som nämnt förehade samtidigt med resningsmålet, stort intresse. I dessa mål deltogo samma ledamöter som i resningsmålet, och utslagen voro även här, såvitt i detta sammanhang intresserar, enhälliga. I tre mål, i vilka någon av målsägandena i ansvarsmålet var kärande, utdömdes skadestånd under åberopande avatt frågan, huruvida Torsten Kreuger gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande, blivit avgjord genom utslaget i ansvarsmålet. Utslagen i dessa tre mål hade följande motivering:

 

    »Enär Kungl. Maj:t genom utslag den 18 december 1933 i ovan omförmälta brottmål dömt Kreuger till ansvar för bedrägligt förfarande, varigenom han, bland annat, förlett N. N. till ifrågavarande obligationsköp,
    samt Kreuger förty är pliktig att gottgöra N. N. den genom köpet uppkomna skadan,» etc.

 

    I nio av skadeståndsmålen åter, i vilka kärande icke var någon som hade varit målsägande i ansvarsmålet, utdömdes väl även skadestånd, men med en motivering som i ett väsentligt avseende avviker från den förra gruppens. Högsta domstolen anförde nämligen i dessa nio mål:

 

    »Enär Kreuger — på sätt framgår av Kungl. Maj:ts den 18 december 1933 i ovan omförmälta brottmål meddelade utslag, varigenom ansvar ådömts Kreuger för bedrägeri mot köpare av Högbroforsens obligationer — låtit, bland annat under tid före nu omstämda obligationsköp, i bolagets balans samt vinst- och förlusträkningar införa oriktiga uppgifter om bolagets ekonomiska ställning och resultatet av dess rörelse samt därmed avsett att möjliggöra försäljning av bolagets obligationer i marknaden,
    ty och då Kreuger måste anses hava genom detta svikliga förfarande föranlett jämväl ifrågavarande köp,
    och han följaktligen är pliktig att gottgöra N. N. den genom köpet uppkomna skadan,» etc.

 

    I det trettonde skadeståndsmålet ogillades skadeståndstalan, emedan utredningen ej gåve tillförlitligt stöd för kärandens påstående att det imålet ifrågakomna förvärvet av en obligation föranletts av Torsten Kreugers svikliga förfarande utan fastmer måste antagas att käranden, även om riktiga uppgifter lämnats, skulle hava förvärvat obligationen i förlitande på värdet av en A.B. Kreuger & Tolls borgen för en del av obligationslånet.
    En jämförelse mellan de två här in extenso återgivna motiveringarna torde visa, att Högsta domstolen i nio av skadeståndsmålen icke ansett frågan om Torsten Kreugers skuld vara avgjord genom utslaget i ansvarsmålet utan på nytt prövat frågan — såvitt ansågs erforderligt för skadeståndsmålens prövning — och därvid ånyo funnit, att Torsten Kreuger gjort sig skyldig till svikligt förfarande, i det att Högsta domstolen funnit att han låtit införa oriktiga uppgifter i bokföringen, att

han därmed avsett att möjliggöra försäljning av de ifrågavarande obligationerna i marknaden samt att han genom detta svikliga förfarande föranlett obligationsköp.
    Avslutningsvis må här erinras om huru Torsten Kreugers handlingssätt bedömts av domstolarna i ansvarsmålet. Av de 15 domare, som i skilda instanser yttrat sig i nämnda mål, fällde 12 Torsten Kreuger till straff för bedrägeri eller konkursbedrägeri eller bådadera, medan 3 frikände honom. I Högsta domstolen bestämdes utslaget på grund av omröstningsreglerna av tre ledamöter, som dömde till ett års straffarbete för bedrägeri; lika många ledamöter hade, med skilda vota, dömt till strängare straff, medan en ledamot frikänt. Den sistnämnde fann visserligen — i fråga om bedrägeriansvaret — utrett, att försäljningen av obligationerna, Torsten Kreuger veterligen, underlättats genom de vilseledande uppgifter, vilka förekommit i bolagets offentliggjorda styrelseberättelser med däri intagna balans- samt vinst- och förlusträkningar och för vilkas tillkomst Torsten Kreuger vore ansvarig. Han frikände emellertid, emedan han icke ansåg styrkt att sådant uppsåt som enligt hans mening var förutsättning för bedrägeriansvar förefunnits hos Torsten Kreuger; med hänsyn till den förebragta utredningen kunde, anförde han nämligen, icke antagas att Torsten Kreugers uppsåt omfattat den möjligheten att obligationerna ej skulle bliva i behörig ordning till fullo infriade.
    Till frågans straffrättsliga sida torde Svensk Juristtidning få tillfälle att återkomma.¹

Ivar Strahl.

 

 

1 På den i dagspressen framställda frågan, varför de argument som från Torsten Kreugers sida anförts hittills icke upptagits till saklig kritik, kan, vad den offentliga diskussionen beträffar, svaras, att det icke är brukligt att utomstående, under det att frågan om en persons ansvar för brott är föremål för domstols prövning, till kritisk granskning upptaga den argumentering med vilken han försöker visa att han är oskyldig.