Pressuttalanden om den nya tryckfrihetsprocessen. Det första mål i vilket de nya bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och lagen om rättegången i tryckfrihetsmål, vilka trädde i kraft d. 1 juli 1937, kommo till användning, var ett av J. K. anbefallt åtal vid Stockholms rådhusrätt mot en stockholmstidning för smädelser mot ämbetsman. Ett uppmärksammat intermezzo utgjorde en pressdiskussion om ett s. k. grannlagenhetsjäv mot en av jurymännen, vilket i den form det slutligen av jurymannen själv underställdes rättens prövning icke kunde av denna beaktas. Huvudförhandlingens koncentration till en sammanhängande handläggning inför rätten genomfördes på det sätt, att sedan målet påropats fredagen d. 27 aug. på morgonen handläggningen pågick hela fredagen och hela lördagen till närmare midnatt, då juryns överläggning började, varefter juryns skyldigförklaring beträffande en av de åtalade artiklarna enligt ett av de framställda alternativa ansvarsyrkandena följde vid 1/2 5-tiden på söndagsmorgonen och rättens dom på en månads fängelse, med en skiljaktig mening för böter, avkunnades på måndagen. Mot det sätt varpå muntlighetsprincipen tillämpades och över huvud den nya proceduren fungerade hava åtskilliga omdömen fällts i de dagliga tidningarna, bland vilka här några klipp göras med hänsyn till uttalandenas intresse för lagens tillämpare i framtiden.

    I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning d. 28 aug. 1937 framhåller fil. dr SIGURD HANSSON, en av de sakkunniga som utarbetade förslaget till den nya tryckfrihetsprocessen, till en början den oproportionerligt långa tid av två månader som förberedelsen i målet krävt och övergår därefter till en skarp kritik av den utav rätten tillämpade metoden för vittnenas utfrågning och vittnesmålens protokollering i en kvasikurial polisstil.

    »När detta diktamen efter många omsägningar och ideliga 'stilförbättringar' äntligen var färdigt, drog sig rätten tillbaka i sitt överläggningsrum, för att ge vittnesförhöret den 'finish' till en litterär produkt, vilken skulle uppläsas för justering inför vittne, parterna och juryn. Detta litterära arbete krävde beträffande vittnet Söderbäck icke mindre än omkring två timmar.»

    I ett följande nr av G. H. T., d. 30 aug., berättar samme förf. ett exempel på stilförbättring vid protokollsdiktamen. Svarandeadvokaten ville ha en servitör tillfrågad, om de tre herrar han serverat verkat upprymda när han presenterade dem notan. Men ordet »upprymd» hörde till de i rådhusordboken portförbjudna, varför i protokollet i stället antecknades en fråga till vittnet, om de nämnda herrarna varit »upplivade av vad de förtärt».
    Dagens Nyheter summerar i en ledande artikel d. 29 aug. några huvudintryck av proceduren. Om rättens uppfattning i fråga om grannlagenhetsjävet för en av jurymännen står sig, alltså om lagbestämmelserna lägga hinder i vägen för att de domarvalda, utlottade jurymännens självständighet och objektiva disposition vid varje tillfälle fullt ut hävdas, så synes alltför mycket hava överlåtits åt slumpen. Det vore emellertid förhastat att utdöma lottningsförfarandet bara därför att lagstiftarna eventuellt underlåtit att sätta in en säkerhetshake på en ömtålig punkt.

    »Det mest frapperande vid huvudförhandlingen — den största besvikelsen— var bristen på 'omedelbarhet', på koncentration. Vittnesförhören med den åtföljande protokollföringen tänjdes ut i det oändliga; man formligen släpade sig fram från den ena meningen till den andra, allt under det att rättens ordförande tycktes finna det högst naturligt och nödvändigt att i flera omgångar finsvarva i känd juriststil. Papperssmaken stod långt upp i halsen. När turen äntligen kom till juryn hade den en hel packe nytillverkade handlingar med sig. Så gick det med frigörelsen från pappersväsendet! Eländet kom igen och belastade förhandlingarna i en utsträckningsom i varje fall inte underlättade för juryn att i tidens fullbordan samla tankarna och dra slutsatserna.»

    Huruvida denna parodi på muntlighet och omedelbarhet mest berodde på lag eller handlag, är naturligtvis för en lekman svårt att avgöra, slutar tidningen och tillråder att lagstiftare och domare ordentligt och praktiskt ville genomdiskutera hur en sådan här omläggning skall skötas, så att reformen något så när kommer till sin rätt. SvJT hoppas få tillfälle återkomma.
    Svenska Dagbladet för d. 30 aug. finner att det genom den nya lagstiftningen gjorda försöket att gjuta nytt liv i de gamla formerna knappast kan sägas hava utfallit enbart lyckligt.

    »Betänkligt var, att åtminstone en av huvudaktörerna, om man får använda detta ord, direkt läste från papperet under fredagens och lördagens förhandlingar. När den nya ordningen förbereddes, uttalades tydligt, att sådant icke borde få förekomma. Ingen kunde förmena parter och åkla-

gare ätt ha minnesanteckningar till hjälp, men att använda på förhand skrivna promemorior ansågs vara helt och hållet uteslutet. Även härutinnan torde man, icke minst efter den framgång, som de fria anförandena visat sig ha, i framtiden kunna vänta en ändrad praxis.
    Den svåraste stötestenen för att åstadkomma vad man önskat, nämligen en koncentrerad, muntlig förhandling, låg i protokolleringen av vittnesutsagorna. I första hand tedde sig detta obehövligt, eftersom juryn ju hela tiden hörde vad som yttrades och fick ett direkt intryck av trovärdigheten hos de hörda. Det har emellertid framhållits, att ett justerat protokoll kan vara nödvändigt åtminstone när det gäller vittnesutsagor om faktiska förhållanden. Icke ens en juryman torde efter en två dagars förhandling kunna helt lita på sitt minne. Om det förhåller sig så, borde likväl det tekniska förfarandet kunna förbättras. Nu tog sig rätten i genomsnitt en timmes paus efter varje vittnesförhör för att formulera protokollet. Skulle det vara omöjligt att låta två notarier avlösa varandra eller på annat sätt ordna så, att förhandlingarna kunna pågå, medan protokollen färdigställas?»

    Tidningen pekar här på en möjlighet som en intresserad domstolsledning med fördel kunnat begagna sig av. Om särskilda, dugliga protokollsförare utan hjälp av en stilförbättrande diktamen fått anteckna vittnesmålen och därefter, avlösande varandra, fått diktera ner vittnesutsagorna för skrivmaskin, medan rätten fortsatte handläggningen, hade vittnena i lugn och ro kunnat granska dessa utskrifter innan de härefter upplästes inför rätten och godkändes. Sv. D. fortsätter:

    »Slutligen har man anledning till en del reflexioner om juryns ställning i proceduren. Nu rörde sig jurymännen fritt under pauserna, konfererade medparternas ombud eller med allmänheten utan att någon anmärkning gjordes. I de gamla juryländerna, exempelvis England, skulle varje dylikt försök omedelbart ha medfört att förhandlingarna avbrutits. Det kan naturligtvis påstås, att jurymännen på detta sätt ha fått en värdefull möjlighet att få klara besked om vad som menats med ett eller annat inlägg i förhandlingarna, och det kan dessutom göras gällande, att en så vederhäftig jury som den svenska icke är känslig för möjligheten av påverkningar utanför förhandlingarnas ordinarie ram. Förhållandet bör likväl övervägas. Det är också mindre tillfredsställande att var och en av jurymännen har möjlighet att direkt framställa frågor till vittnena. För en någorlunda intelligent åhörare är det ingen svårighet att av frågornas formulering draga slutsatser om de enskilda jurymännens ställning i sakfrågan, något som ju principiellt är ytterst olämpligt. På andra håll har man sökt förebygga denna svaghet genom att låta alla frågor framföras genom juryns ordförande.»

    Det får antagas att det gjorda påpekandet om jurymännens samtal med partsombuden skall vara tillräckligt för att domstolarna framdeles komma att tillse att parterna och juryn icke träda i förbindelse med varandra i andra former än lagen föreskriver. Tydligt är vidare att lagen icke lägger något hinder i vägen för en praxis, enligt vilken juryman som vill framställa fråga till vittne gör detta genom juryns ordförande, till vilken han lämpligen skickar frågan i skriftlig avfattning.
    Stockholms-Tidningen d. 30 aug. framhåller att målet bildar epok i vår rättshistoria. Sedan den strid målet rört sig om för länge sedan begravts, kommer målet alltjämt att nämnas inte bara som den första gång juryn var närvarande vid handläggningen av ett tryckfrihetsmål utan även som den första gång då en modern muntlig processordning blev tillämpad i

Sverige. Att bedöma den framtida muntliga processordningen med ledning av erfarenheterna från detta måls handläggning vore emellertid icke riktigt:
    »Vad som allmänheten och även de närvarande sakkunniga särskilt torde ha funnit ge anledning till reflexioner över de nya handläggningsformerna var de långvariga och uppenbarligen för rättens ledamöter också betungande protokollsjusteringarna av vittnesmålen. Detta tidsödande översättningsarbete av vittnenas utsagor från direkt talspråk till svårbegripligare kurialstil torde i sig ha varit onödigt och borde också ha kunnat utföras på enklare och mera praktiskt ordnat sätt. Här märkte man särskilt, huru svårt det måste bli för våra domstolar att ta sig ur den långsamma skriftlighetens metod. Utan tvivel kommer det att dröja länge och vålla stora svårigheter, innan de svenska domstolarna ha vant sig att behärska muntligheten. Måhända kommer processreformens genomförande som helhet istället för att ha fått komma i småportioner därför att vålla vår rättsskipning större svårigheter än man tänkt sig.
    Det går icke heller att komma ifrån reflexionen att, medan domstolen ... med märkbar svårighet sökte växa in i det nya systemet, voro parternas ombud, de båda advokaterna, omedelbart vuxna sin nya och för dem speciellt svåra roll.»
    Detta måste bero, säger tidningen, på att advokatutbildningen bibringar dessa jurister särskilda färdigheter, då det gäller att snabbt uppfatta och bedöma rättsliga ting och åt dem ge enkla och samtidigt juridiskt koncisa uttryck. Tidningen rekommenderar en mera rörlig utbildning för domarämbetena och cirkulation i någon form mellan advokat-, åklagare- och domarsysslor. I fortsättningen heter det: 

»Det finns särskild anledning att framhålla, att jurysystemet och metoden att genom lottning från särskild fast lista utse rättens jurymän ingalunda visat sig olämpligt... Att lottning till juryman sker, skyddar på utomordentligt sätt rätten mot ohemula beskyllningar i anledning av dess juryval. Upptar den fasta listan rättrådiga män, och detta vill väl ingen bestrida, har man ingen anledning förmoda, att en juryman på grund av t. ex. politisk åskådning — sådan har ju även yrkesdomaren — kommer att frångå sitt löfte att vara en redbar domare.»

    Tidningen uttalade även sin tillfredsställelse över att frågan om jäv mot juryman icke hade annan innebörd än frågan om domarjäv i allmänhet. Det bör emellertid då observeras, att varje yrkesdomare anser sig utan uttryckligt stöd av skriven lag berättigad att undandraga sig att sitta i rätten, om s. k. grannlagenhetsjäv föreligger.
    Västmanlands Läns Tidning d. 31 aug. 1937 uttalar sin tillfredsställelse över att farhågan för att den nya ordningen skulle visa sig olämplig icke besannades.

»Vad som klickade var allenast, att domstolsledningen icke behärskade tekniken för frångående av skriftligheten i processen och tillämpningen av det muntliga förfarandet. Det är ingen lätt sak att kasta om metod, så att man med smidighet får fram kärnan i sakerna, utan ett vidlyftigt fästande av detaljerna på papperet. Detta utvisar icke något fel i den nya lagen; man får tåla sig tills juristerna fått in lämplig teknik.»

    En tydlig vinst är målets handläggning inför öppna dörrar; det hemlighetsfulla och oberäkneliga, som förut kännetecknat tryckfrihetsmålen, kommer efter detta att vika för klarhet och inblick i anklagares och försvarares synpunkter på dessa ting, slutar den citerade tidningen.

Kjs.