ERNST TRYGGER 80 ÅR.
Då Ernst Trygger vid gränsen till de åttio åren lämnar de offentliga värven, står han för hela landet som en dess grand old man. Det har småningom gått upp för litet var, i de mest skilda läger, vilken nationell tillgång hans skarpt utmejslade personlighet under decennier varit i vårt offentliga liv. Under dessa decennier som omsluta en så djupgående social och politisk omvandling av vårt samhälles struktur har det icke minst för den oemotståndligt framträngande demokratin varit ett värde, som redan inses och med tiden skall skattas än högre, att hava som den ideellt mest betydande företrädaren för helt andra principer mött denna förnämligt särpräglade gestalt. Den obevekliga fastheten, som vägrade släppa till en tumsbredd mark, den uddvassa värjan, som liksom i övermodig lek satte in sina stötar, kunde icke undgå att till en början i motståndarnas led alstra förnimmelsen av något väsensfrämmande fientligt och därmed också häftiga fördomar. Han märkte det icke själv, och förklaringen härtill är på samma gång till god del förklaringen till det ändrade ljus, i vilket hans person efterhand kommit att stå. Fåfängt skall man på Ernst Tryggers långa offentliga bana söka efter uttryck från hans sida av personlig missaktning för meningsmotståndare. Lika litet som det fallit honom in att apologisera för egen del eller att låta sitt politiska handlande bestämmas av någon beräkning på personlig framgång, lika främmande har det varit honom att ens under stridernas skarpaste skeden taga i sin mun en insinuation om mindre vackra bevekelsegrunder hos andra eller röra vid ett skvaller. Det är icke den blotta omsorgen om publikt decorum som därvid gjort sig gällande, utan det har varit och är hans natur att förnämt se förbi allt sådant. För honom har det gällt sak och endast sak.
Denna saklighet och den orubbliga konsekvens, med vilken han i varje sak sökte sig till dess kärna, dess halt av princip, den öppna ridderligheten i strid front mot front, föraktet för knep och
krokvägar, förmågan att med bibehållen trohet mot sig själv högsint acceptera ett fait accompli och dess konsekvenser — alla dessa aristokratdygder kunde ej förfela att med tiden göra intryck, skapa uppriktig respekt, verka renande på atmosfären och stå som ett föredöme i sin art. Så skedde ock, långt innan mannaårens skarpa stridssignaler mildrats till den höga levnadsålderns blidare toner.
Dock, om politikern Ernst Trygger skall här ej vidare ordas. I denna tidskrift är det till den svenska rättsvetenskapens vördade nestor, forskaren och läraren, som en tacksamhetens hyllning skall bringas. Hela vår juristvärld är fullt medveten att den själv och det svenska rättsväsendet stå till honom i djup skuld. Även till de hans verk, som sågo dagen för ett halvt sekel sedan, tyr man esomoftast för att vinna klarhet och ledning. Och hans senare tillkomna lagkommentarer äro en än oftare tillitad, i många fall oumbärlig källa till insikt.
Och likväl måste man måhända tillhöra de nu redan till åren komna generationer, som under 1800-talets sista decennier eller kring sekelskiftet begynte sina juridiska studier, för att till hela sin räckvidd uppskatta den betydelse hans insatser haft i utvecklingssammanhanget. Yngre släktled ha knappast aktualiserat i sitt medvetande vilken ytlighet, torka och fattigdom som under långliga tider kännetecknat den vetenskapliga produktionen i den borgerliga svenska rättens discipliner, innan Ernst Trygger och hans något äldre kamrater Nordling, Hagströmer, Afzelius samt den något yngre Hj. Hammarskjöld, lika som i Finland deras samtida Montgomery och Wrede inom en helt kort tidrymd röjde den förvildade och sterila marken och lade grunderna till modern civil-, straff- och processrättsvetenskap. Ernst Viktor Nordlings stimulerande föredöme tillkommer därvid — såsom icke minst hans lärjunge Ernst Trygger framhållit — en väsentlig förtjänst om att denna nya vetenskap icke lät sig lockas på avvägar av utländska mönster, lysande nog men beroende av annan rättsordning och rättsuppfattning, utan fasthöll vid uppgiften att i ljuset framdraga, utveckla och förkovra det inhemska rättsarvet. Med bevarad trohet mot dessa grundsatser grepo sig därpå de yngre krafterna an med en fördjupad detaljforskning och det framvunna materialets bearbetning till systematisk överskådlighet och sammanhang, under tillgodogörande av utländsk rättsdogmatiks
resultat, kritiskt sovrade och modifierade efter våra behov och vårt rättskynne.
I hela denna krets finnes icke en mera markant, mera individualiserad och energiskt präglad profil än Ernst Tryggers. Han debuterade, ännu blott en ung juris kandidat, såsom juridisk skriftställare år 1883 med en utförlig recension i Nytt Juridiskt Arkiv av Auberts monumentala arbete Den nordiske Vexelret. Den bär genast, till ton som innehåll, sin upphovsmans karakteristiska signatur. Den recenserade författaren var den nordiska växelrättskommitténs ordförande och en av sin tids anseddaste rättsvetenskapsmän i Norden. Men det föll icke den okände unge recensenten in att forma sin anmälan av hans auktoritativa verk som ett av beundran genomandat referat. Ett par kortfattade artiga komplimanger för ett värdefullt arbete, grundat på omfattande litteraturkännedom — men i övrigt en verklig granskning, en hel rad med friskt mod gjorda sakliga inlägg i viktiga detaljfrågor, träffsäkra och skarpsinniga invändningar, framställda utan vördsamma krumbukter. »Vi måste bekänna — heter det på ett ställe — att, för så vitt förf. verkligen avsett att säga vad han här i sista punkten sagt, det som han anser vara klart förefaller oss såsom en orimlighet.»
År 1884 följde gradualavhandlingen Om fullmakt såsom civilrättsligt institut. Uppsalafakultetens uppskattning framgår av kallelsen till docentur »i allmän svensk lagfarenhet, romersk rätt och rättshistoria». Genom detta arbete har Trygger för den svenska rättsvetenskapens del en gång för alla avskaffat det töckniga, till farliga förbiseenden och felslut ledande begreppet fullmaktsmandat, som genom sekel under romerskrättsligt inflytande behärskat doktrin och lagstiftning. Han har uppvisat att där bakom dolde sig två helt självständiga institut, uppdragsavtalet och den ensidiga rättshandlingen fullmakt, fullt skilda till sina rättsverkningars riktning och innehåll och i rättslivet blott tillfälligt och utan inre nödvändighet kombinerade med varandra — ett förhållande som enstaka tyska författare visserligen summariskt antytt, men dittills utan att vinna beaktande. Numera är däremot den härom vunna insikten i skilda länder betraktad som en märklig landvinning för modern rättsdogmatik. Men han har vidare fullföljt sin undersökning till en av finaste juridiska takt utmärkt monografisk framställning av fullmaktsinstitutet och till problemen om dess avgränsning mot andra.
Emellertid vände sig Trygger snart till processrätten, där han förestod den efter Afzelius lediga professuren och såsom specimen för dess erövring framlade sin mest betydande monografi Skriftliga bevis såsom civilprocessuellt institut. Hur mången juris studiosus har ej på denna visserligen icke i allo lättillgängliga bok prövat sin tankekraft, ömsom nedslagen av sin oförmåga, ömsom tjusad av en nyvunnen insikts intellektuella njutning! Det dryga inledningskapitlet ha nog de flesta funnit ligga, vad själva texten angår, utom deras intressesfär — och över deras horisont. Onekligen står det icke heller i synnerligt nära samband med arbetets egentliga tema och har måhända främst haft till ändamål dels att ådagalägga författarens förtrogenhet med de nya processrättsliga problemställningarna, dels att för honom själv klargöra sin egen position. Men i de innehållsrika noterna, som skapa kontakten med positiv svensk rätt, förstår han här som i det följande att i Nordlings anda peka ut var i de enskilda lagbuden de inhemska rättsprincipernas malmådra går i dagen. I arbetets båda huvudkapitel åter, om bevisning i allmänhet och skriftliga bevis i synnerhet, ha generationer av unga jurister fått själva grundstommen till sitt vetande och, vad än mera är, ryggraden i sitt tänkande på bevisrättens område.
Det första decenniet av sin professorstid ägnade Ernst Trygger främst åt att i katederundervisning genomgå ämnesområdet; bl. a. hans otryckta, men allmänt spridda föreläsningar över straffprocessen kommo att göra tjänst vid tvenne lärosäten långt efter hans egna ämbetsår. Han fann dock tid även till utgivning i tryck av viktiga uppsatser. Installationsföreläsningen om sakkunnige och inlägget Ett och annat om syn, båda i Nytt Juridiskt Arkiv, och den omfattande avhandlingen Skiljeavtal och skiljemannaförfarande, i Tidsskr. f. Retsvid., fyllde alla på sin tid en verklig mission genom att skapa klarhet och distinktion på fält, där betänklig osäkerhet och begreppsförvirring förut varit rådande.
Men därpå samlade han sig till verklig vetenskaplig kraftprestation. Redan 1893 hade han publicerat en studie över lagsökning för gäld, det parti av utsökningsrätten, som låg hans tidigare huvudproduktion närmast. Nu genomarbetade han och utvidgade sina föreläsningar i exekutiv rätt till den stora Kommentaren till utsökningslagen. Ämnesområdet har den säregna karaktär att det för sitt rätta bemästrande kräver en processualist som tillika är grundligt förtrogen med civilrättens flesta delar.
Hans uppgift blir ofta att djupplöja i problem som i den civilrättsliga litteraturen ex professo berörts blott med lätt hand. Alla veta att Ernst Trygger var rätte mannen. Det är överflödigt att närmare ingå på verkets förtjänster. I fråga om utsökningsrättens speciella problem kan med allt skäl frågas: Var stode vi, om det ej funnits till? Men det kastar sin belysning även vida därutanför.
Utgivningen spände över en hel sjuårsperiod. Men under dessa år utkommo ej mindre än tre andra lagkommentarer av Tryggers hand, där han belyste nystiftade lagar, i vilkas riksdagsbehandling han som ledamot av lagutskottet själv tagit livlig del, nämligen kommentarerna till 1899 års lagar om ändrad lydelse av 11 kap. rättegångsbalken, som reformerade stämningsinstitutet, och om handräckning till utländsk domstol, samt den tyvärr ofullbordade kommentaren till 1901 års ingripande ändringar i rättegångsbalken, där han hann behandla processinvändningarna och 25 kapitlets stadganden om rättsmedel mot underrätts domar och beslut, men icke proceduren i överrätt. Samtliga giva, trots den delvis knappa avfattningen, något kvalitativt helt annat och mera än förklarande noter till lagtext, och till förarbetena intager författaren en helt självständig hållning. I likhet med sin lärofader Wach är han minst av allt en »Motivenanbeter». Inom dessa år faller också den värderika lilla uppsatsen i Nytt Juridiskt Arkiv om påföljd av parts uteblivande i brottmål.
I slutet av år 1905 övergick Trygger till Högsta domstolen. Det är bekant att hans nya kolleger hyste en viss tvekan, ingalunda om den nye ledamotens kvalifikationer, men i anledning av de rent tekniska svårigheterna att förena ämbetsgärningen med riksdagsmannaskapet, vilket Trygger beklätt alltsedan 1897. Men en av dessa kolleger har senare skildrat Tryggers inlägg i domsöverläggningarna: »Det var som en frisk fläkt som svepte in». Efter ett par år fann han sig dock böra träffa ett val, och han blev nu den från ämbetssysslor frie politikern. Frånser man den tid av halvtannat år han som statsminister stod i spetsen för en ministär, behöll han denna ställning i nära två decennier, varpå han mottog universitetens kallelse till deras och de fria högskolornas kansler. Det måste ha för Ernst Trygger varit en stor tillfredsställelse att få under sitt sista arbetsdecennium ägna sig åt omsorgerna som de vetenskapliga lärosätenas högsta målsman i vårt land. För deras intressen och för vetenskapens obeskurna frihet hade hans hjärta alltid haft en särskild värme. Under sin pro-
fessorstid hade han med sin ekonomiska skarp blick haft tillfälleatt göra Uppsala universitets drätsel högt skattade tjänster och beklädde under de sista åren funktionen som prorektor.
Den framskjutna ställningen som politisk ledare gav icke mycken tid över att ägna åt vetenskapligt arbete. Men han medhann dock att utgiva en första del av Kommentaren till utsökningslagen i ny upplaga. Det synes nu vara mycket goda utsikter att det — trots alla de svårigheter som de upprepade djupa lagstiftningsingreppen på utsökningsrättens område samt hans nyvunna medarbetare Erik Marks von Würtembergs bortgång berett — skall förunnas honom att framlägga en fullständigt ny upplaga av verket.
Ernst Trygger som rättsvetenskapsman tillhör det slags kritiska naturer, som med all skärpa rikta kritik mot sitt eget arbete, icke så att de låta sig hämmas av självtvivel, men så att de aldrig göra sig en uppgift för lätt, nöjda med en skenseger, utan brottas med den på skarpa allvaret för att ordentligt betvinga den. Och han ställer den fordran på sig själv att i varje framlagd punkt ha något verkligt att ge. Kommer han i något fall ej till resultat som tillfredsställer hans eget stränga krav, är det honom fjärran att avspisa läsaren med kringgående fraser. Hellre tiger han i saken. Men också på läsaren ställas fordringar. Icke blott så att det naturligtvis är hopplöst att studera kursivt en framställning, där varje mening har en saklig uppgift att fylla. Men ibland ställer författaren upp en långt från självklar sats så gott som utan motivering, kanske med tillägg att den motsatta åsikten tycks ligga närmare till hands. Att han själv har goda grunder för sin intagna position, står visserligen för läsaren utom tvivel. Det är som sades det till denne: Nu har jag hjälpt på traven, tänk nu en smula själv också!
»Den juridiska känslan måste kontrollerande följa det arbete, som det juridiska skarpsinnet uträttat», har Trygger en gång yttrat. Orden kunde stå som motto för hela hans produktion. Det iögonenfallande logiskt-diskursiva draget i hans intellekt har aldrig lämnats fritt spelrum; det har alltid styrts eller hejdats av hans rättsliga intuition. Men det kan sägas vara ett karakteristikon för hans arbeten att de båda faktorernas inflytande i denna samverkan tydligt kan skönjas vart för sig — en följd måhända främst av den öppenhet varmed han, trots all koncentration i framställ-
ningen, låter läsaren följa sina tankevägar. Ett annat karaktärsdrag är att han håller sig till väsentligheter, till det som verkligen behöver redas ut, och icke heller faller för frestelsen att i förbifarten gå in på diverse i tillfälligt samband uppdykande spörsmål. »Där har han talat om allt vad han vet», utbrast han en gång med milt spefull ironi om en annan författare med helt olika skaplynne. Hos Trygger känner man verkligen med välgörande tillit att han vet ofantligt mycket mera än det han talar om.
Ernst Tryggers förtjänster om den svenska rätts- och juristbildningen skulle emellertid förvisso icke komma till sin fulla rätt, om man lämnade åsido vad han verkat som katederlärare. Det kan med gott skäl sättas i fråga om han härutinnan någonsin haft sin like inom svensk juridisk fakultet. Unga juris studerande ha, särskilt i sina första år, en stark benägenhet för att betrakta och bedöma professorer huvudsakligen ur tentandens synvinkel, och den muntliga undervisning som under Tryggers flesta professorsår bjöds i Uppsala var, beträffande de flesta rättsdiscipliner, just icke ägnad att bringa dem på andra tankar. Om tentatorn Trygger voro många anekdoter i svang, mer och mindre apokryfiska naturligtvis, men alla mera lämpade att väcka skräck än sympati. Förmodligen var förhållandet också det att han, med vetskap att åldrande kolleger hamnat i slentrian och släpphänthet, hade känsla av de yngres förpliktelser att hålla kunskapsfordringarna uppe. Men när man omsider på studievägen hunnit fram till processrätten, blev det med ens läraren Trygger, som trädde i förgrunden och blev föremål för beundran och tacksamhet. Ett fulltaligt auditorium mötte upp till hans föreläsningar och kollegier och med en alldeles särskild behållning till de processrättsliga övningarna över rättsfall, en undervisningsform som han introducerade i svensk juridisk undervisning. Det med överlägset pedagogiskt mästerskap formade föredraget åhördes med ett spänt intresse, som ytterligare stimulerades av den lugna, måttfulla, men som av intellektuell energi laddade artikulationen, som icke liknade någon annans. Det var omöjligt att icke ryckas med och få sin egen tankeenergi i aktion. Undervisningen varför övrigt icke strängt begränsad till processrätten. På vissa föreläsningar avhandlades rättsfall ur Nytt Juridiskt Arkiv, vilka prövades ej minst på sin rent materiellträttsliga halt. Den som skriver dessa rader drog en gång med sig till en dylik föreläsning
en motvillig kamrat, som hyllade den då ej sällsynta principen att »icke besöka föreläsningar». Utkommen på universitetstrappan efter timmens slut brast han ut i hänförda ord: »Först nu har jag fått lära mig vad juridik egentligen är för något. Vilken strålande klarhet, vilket temperament, vilken esprit, vilken karl!»
Då den svenska juristvärlden nu samlar sig i en uppriktig och hjärtlig hyllning för den vördade patriarken Ernst Trygger, är det säkerligen runt om i vårt land många redan grånade män vilka stankar med särskild tacksamhet gå tillbaka till sin ungdoms ypperste lärare, som tycka sig ännu höra den fascinerande rösten och se för sin blick, som vore det i går, det ståtliga huvudets karakteristiska kast i katedern.
Nils Alexanderson.
AV ERNST TRYGGER UTGIVNA SKRIFTER.
Den nordiska vexelrätten, med anledning af prof. Auberts arbete i detta ämne. (NJA II 1883.)
Om fullmakt såsom civilrättsligt institut. Akad. avh. Ups. 1884.
Kan man hos öfverexekutor lagsöka på vexel? (NJA II 1887.)
Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut. Sthm 1887. 2:a oförändr. uppl. 1921.
Ett spörsmål ur konkurslagen. (NJA II 1888.)
Om rättegångsfullmakt genom telegram enligt svensk rätt (TfR 1888.)
Om sakkunnige. (Installationsföreläsning. NJA II 1889.)
Ett och annat om syn. (NJA II 1892.)
Lagsökning för gäld. Inbjudningsskrift till juris doktors promotionen i Upsala den 6 september 1893. Ups. 1893 (Även i Inbjudningsskrifter till de högtidligheter, hvarmed 300-årsminnet af Upsala möte kommer att firas i Upsala den 5—7 september 1893, Ups. 1893, samt i Ups. univ:s årsskr.1893.)
Skiljeaftal och skiljemannaförfarande enligt svensk rätt. (TfR 1895.)
Utlåtande angående frågan om eganderätten till Christinae kyrka i Göteborg. Ups. 1896.
Yttrande och förslag [inom Unionskommittén]. (Tills. med O. Alin.) Underdånigt yttrande af den för utarbetande af förslag till ändrade bestämmelser angående Sveriges och Norges förening af Kongl. Maj:t den 13 november 1895 i nåder förordnade komité jemte förslag af komiténs särskilde ledamöter. Sthm 1898.
Flaggfrågan. Föredrag. Sthm 1899.
Kommentar till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken. Ups. 1900.
Några ord om Lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål den 10 juli 1899. (NJA II 1900.)
Kommentar till lag om handräckning åt utländsk domstol m. m. Ups. 1901.
Några ord om Förliknings- och skiljenämndskommittéens betänkande. (Ekon. tidskr. 1901.)
Gustaf Adolf den store. Tal. Ups. 1901.
Kommentar till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901. H. 1. Ups. 1902.
Några ord om Upsala universitets ekonomi. Ups. 1902.
Kommentar till utsökningslagen. Ups. (1897—1904.) 2:a uppl. H. 1. 1916.
Bevisskyldigheten i processen. (Tidskr. utg. af Jurid. fören. i Finl. 1910.)
Några ord om det den 3 dec. 1900 afgifna finska förslaget till reform af rättegångsväsendet, i hvad det afser skiljemän. (Tidskr. utg. af Jurid. fören. i Finl. 1910.)
Högern, dess sträfvanden och mål. Föredrag. Sthm 1910.
Öfver allt och alla Sverige, dess ära och oberoende. Sthm 1914.
De ungas uppgift i svensk politik. Föredrag. Sthm 1916. (Nationella ungdomsförb:s i Sthm småskr. 8.)
Valen och Sveriges trygghet. Föredrag. Sthm 1917.
Öfver partipolitiken Sverige och dess säkerhet. Föredrag. Sthm 1918.
Några ord om Nationernas förbund. (Sv. tidskr. 1923.)
L'entrée de la Suède dans le Société des Nations. (Ingår i: Les origines et l'oeuvre de la Société des Nations, I, København 1923.)
Några ord om Genéveprotokollet 1924 angående avgörande på fredlig väg av internationella tvister. Föredrag. Sthm 1924.
Domaren och hans uppgift. (Nordiska juriststämman 1926.)
Dessutom politiska tal och föredrag, dels särskilt utgivna dels i tidningar och andra periodiska publikationer, samt granskningar och anmälningar i NJA, Nordisk revy och TfR (sign.: E. T.).
F. d. universitetskanslern ERNST TRYGGER är född i Stockholm den 27 oktober 1857. Han avlade mogenhetsexamen i Göteborg 1876, juris utriusque kandidatexamen i Uppsala 1881 och juris utriusque licentiatexamen där 1884. Samma år disputerade han för juris doktorsgrad och blev docent i svensk allmän lagfarenhet, romersk rätt och rättshistoria vid Uppsala universitet. Följande år promoverades han till juris utriusque doktor. Han blev juris jubeldoktor 1935. — Han utnämndes till vice häradshövding 1884 och var adjungerad ledamot i Svea hovrätt vissa tider år 1893. — Efter flera professorsförordnanden vid Uppsala universitet blev han e. o. professor i processrätt vid universitetet 1888 och ordinarie professor i samma ämne 1889.— Åren 1905—1907 var han justitieråd. — Sedan 1898 har han varit ledamot av riksdagens första kammare och har därunder såsom ordförande eller ledamot tillhört ett flertal särskilda utskott samt konstitutionsutskottet, lagutskottet och utrikesnämnden. — Han var statsminister 1923—1924 och utrikesminister 1928—1930. — Han var kansler för rikets universitet 1926—1937.