RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND.

 

EN SKISSERAD FRAMSTÄLLNING AV REFORMFÖRSLAGENSDOMSTOLSORGANISATION.

 

AV

 

F. D. JUSTITIERÅDET PROFESSOR O. HJ. GRANFELT.

 

För så vitt fråga är om Finlands lagstiftning rörande rättegångsförfarandet kan man utan överdrift säga, att denna under 1800-talet i stort sett förverkligade grundsatsen: på stället vila. Visserligen slopades genom en lagstiftningsakt av 1868, efter svenskt mönster av 1849, kämners- och lagmansrätterna. Samma öde drabbade också ett antal specialdomstolar. Men detta skedde utan någon nämnvärd böljegång. Och de små förändringar, vilka tid efter annan vidtogos beträffande enskilda lagrum i rättegångsbalken, medförde ej heller någon större krusning på processrättens hav. Allt gick sin gamla stilla gång i vanda gängor. Det sakförhållandet, att de positiva lagstiftningsresultaten icke varit överväldigande, uteslöt likväl icke att såväl inom folkrepresentationen som från regeringens sida initiativ väcktes beträffande processrättsliga reformer hänförande sig till både gällande lagstiftning och frågor av justitieförvaltnings natur. Även tanken på en genomgående rättegångsreform blev framförd och hållen vid liv. För dess förverkligande tillsattes t. o. m. 1892 en kommitté under ordförandeskap av friherre R. A. WREDE (ledamöter: sedermera hovrättsrådet AUG. A. JUSELIUS och hovrättsrådet OSKAR W. WILSKMAN). Och dennas arbete resulterade åtta år senare (1900) i ett projekt till fullständig modernisering av rättegångsväsendet. Intill innevarande år, 1937, har reformen likväl ej befunnits mogen att genomföras.
    Det har ännu helt nyligen tvistats därom, huruvida partialreformernas väg vore lättare framkomlig än den, som innebure en genomgripande förändring av hitintills gällande ordning. Om vilken stark, nästan rörande tro på de gamla läglarnas förmåga att fördraga nytt vin vittnade icke detta. De skäl, som anförts mot en fullständig processreform, hava varit dels av rätts-

RÄTTEGÅNGSREFORMEN I. FINLAND. 579politisk art, dels och kanske huvudsakligast av finansiell natur. Det sagda må emellertid ej missförstås därhän att under alla dessa 1900-talets långa väntans år fullständig stiltje varit rådande. Samhällets allmänna modernisering och särskilt naturligtvis rättsutvecklingen på andra områden har nogsamt betingat, att nya klutar här och var fogats till de segel, varmed rättvisans gamla slagskepp framdrivits. Sålunda har år 1928 en ny speciallag utfärdats angående skiljemannaförfarandet; för att nu omnämna blott ett exempel från ett område, där även justitierådet ERNST TRYGGER genom kritik — (Tidskr. utgiven av Jur. Fören. i Finland, 1910 s. 251) — av framställda lagförslag tagit aktiv del i vårt reformarbete. Erkännas bör också att bidans tid även varit en förberedelsernas tid. Och dessa förberedelser hava fått gestalt t. o. m. i nya fullständiga reformförslag.
    Rättegångsreformförslaget av 1900 blev 1904 remitterat till Finlands lagberedning, som under ordförandeskap av hovrättsrådet, sedermera presidenten K. SÖDERHOLM (ledamöter: sedermera justitiekanslern AXEL CHARPENTIER och hovrättsassessorn, senare presidenten K. Y. B. IGNATIUS) år 1908 och 1909 framlade reviderade reformförslag. Därefter avstannade reformarbetet intill 1917. Då inbröt en ny tid i Finlands historia. Reformtanken uppväcktes ånyo och en ny kommitté under ledning av presidenten SÖDERHOLM (ledamöter: prof. O. HJ. GRANFELT och B. SJÖSTRÖM) tillsattes med uppdrag att snabbt utarbeta förslag till en regeringsproposition beträffande rättegångsordningens modernisering. De kommitterade grepo omedelbart verket an, men den förändrade politiska situationen befanns snart motivera anstånd med reformförslagens framläggande. Kommittéuppdraget återkallades. Dess alla redan i korrektur förefintliga förslag fullbordades icke. Den nya regering, som då övertog ledningen av landets öden, fann garantier för ett lyckligt genomförande av en fullständig processreform för tillfället icke vidare vara för handen och opterade i stället för partialreformernas väg. Utarbetandet av förslag till sådana överlämnade regeringen åt författaren av denna uppsats och häradshövdingen, sedermera justitierådet O. HEINONKOSKI. I sitt år 1920 framlagda förslag uttalade dessa såsom sin uppfattning, att det säkraste sättet att ernå varaktig förbättring av rättegångsordningen vore en fullständig omändring av densamma enligt moderna principer. För den händelse en sådan fortsättningsvis icke ansåges möjlig,

580 O. HJ. GRANFELT.uppgjorde och framlade dock de båda kommitterade år 1920 ett betänkande angående partiella reformer. Förslaget möttes emellertid av ganska många beaktansvärda invändningar. Det ledde ej heller till någon enhetlig regeringsproposition. Inom landets styrelse återgick man ånyo till tanken på fullständig processreform. Då likvisst de tidigare utarbetade reformprojektens domstolsorganisation betraktades såsom opåkallat månghövdad och kostsam och då dessa dessutom i betraktande av flera utomlands genomförda processuella nyheter påkallade omarbetning, ansågs ett nytt reformförslag böra utarbetas. Dess uppgörande ombetroddes professor GRANFELT. Ett betänkande med nya lagutkast angående omorganisation av hela rättegångsväsendet, försedda med hänvisningar till de tidigare reformförslagen, blev ock av mig till justitieministeriet ingivet år 1923 och ett par år senare till tryck befordrat. Dessa lagutkast undergingo därefter granskning av en för ändamålet tillsatt tremannakommitté av underdomare (häradshövdingarna E. W. SOPANEN, H. MALMBERG och I. BJÖRNVIK). Dennas förslag förelågo tryckta år 1925. Över dessa projekt avgav samma år ett av tre hovrättsråd sammansatt utskott (sedermera presidenterna AXEL J. F. CEDERBERG och J. F. SELIN samt justitierådet JOHN B. STENSTRÖM) ett ingående utlåtande. Reformärendet blev därefter ånyo överlämnat till lagberedningen, som sedan under ledning av dess äldre ledamot, presidenten K. J. STÅHLBERG (yngre ledamot: jur.-utr. kand. C. G. MÖLLER, sedermera justitiekanslersadjoint), närmast på basen av förslagen av 1923 och 1925, utarbetade ett förslag till regeringsproposition angående reform av rättegångsväsendet. Detta lagberedningens förslag förelåg färdigt år 1927. Efter det att landets högsta domstol avgivit utlåtande över propositionsförslaget har lagberedningen ånyo översett detsamma och däri vidtagit några smärre ändringar. Det sålunda reviderade förslaget förelåg fullständigt utarbetat år 1929. Sju år hava därefter åter förgått, utan att regeringen av skäl, vilkas art härtidigare antytts, riskerat inför riksdagen framlägga reformförslagen i hela deras vidd. Den fann tvärtom år 1933 opportunt att till en början avlämna en proposition om blott sådan ändring av gällande stadganden i rättegångsbalken, att principerna rörande s. k. fri bevisprövning bleve i fullt mått förverkligade. Riksdagen förklarade sig emellertid hålla före, att genomförandet av den fria bevisteorin oundgängligen förutsatte, att målen,

RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 581innan till bevisupptagning skredes, underkastades en mera ingående förberedande behandling än den gällande rätt krävde. Riksdagen emotsåg därför först reformförslag härom och lämnade, i avvaktan därpå, regeringspropositionen vilande över nyval. Hörsammande folkrepresentationens uppmaning framlade regeringen inför 1936 års riksdag en proposition om införandet av skriftligt förberedande förfarande i tvistemål, samtidigt som den förra propositionen beträffande den fria bevisteorin återupprepades. Därjämte anmodade regeringen lagberedningen att uppgöra propositionsförslag till ny lagstiftning om tvångsmedel i brottmål, en lagstiftning vilken ansågs egnad att befordra den förberedelse av dylika mål, som måste föregå huvudförhandlingen. Härom har ock lagberedningen detta år framlagt ett förslag. De båda till riksdagen år 1936 överlämnade propositionerna hava ännu ej av denna hunnit slutbehandlas. Och de bliva måhända icke heller föremål för någon definitiv sakbehandling, om det initiativ fullföljes, vilket väckts inom landets våren 1937 tillsatta regering. Man står nämligen där nu i beråd att inför riksdagen framlägga förslag till fullständig reform av rättegångsväsendet. I sådant syfte har lagberedningen, fortsättningsvis under ledning av presidenten K. J. STÅHLBERG (i samarbete med presidenten H. MALMBERG), erhållit i uppdrag att överse propositionsförslaget av 1929 och däri vidtaga av den fortgående utvecklingen och tidsförhållandena till äventyrs betingade ändringar.
    Ifall detta regeringens initiativ fullföljes, får således rättegångsreformen verkligen aktuellt intresse i Finland och dess många spörsmål bliva här brännande problem. Vi gå då mot en livaktighet på detta lagstiftningsområde sådan som aldrig tillförene. Och krönes initiativet med framgång, får man väl hoppas och antaga, att vi i fråga om vår rättegångsordning även gå mot ett bättre sakernas tillstånd än det närvarande.

 

    Enligt rättegångsreformskommitténs vittomfattande förslag av 1900 skulle i landet inrättas underdomstolar av två olika typer, lagmansrätt och häradsrätt, vilken senare dock, om dess domkrets omfattade allenast en stad, komme att benämnas rådstuvurätt. Häradsrätts hela domkrets skulle bilda en domsaga, vilken finge i justitieförvaltningsväg av republikens president uppdelas i två eller undantagsvis högst tre tingslag med var sin

582 O. HJ. GRANFELT.fasta tingsplats. Häradsrätt kunde, där arbetsmängden det krävde, sammanträda på avdelningar. Lagmansrättens hela domkrets skulle kallas lagsaga, vilken ock i samma ordning som landets domsagor finge fördelas i två, undantagsvis tre tingslag. Lagmansrätt borde hava fast säte i stad inom lagsagan och där sammanträda regelbundet under årets lopp. Ifall viss del av lagsagan avskilts till skilt tingslag, skulle lagtima ting hållas där åtminstone två gånger om året. Även vid lagmansrätterna finge arbetet fördelas emellan två eller flera divisioner. Principen beträffande kompetensfördelningen emellan lagmans och häradsrätt bleve i lag fixerad sålunda att större och viktigare mål hem fölle under lagmansrätts och de övriga underhäradsrätts domsrätt. Dessutom skulle lagmansrätt bliva appellinstans i förhållande till häradsrätt. Ställning av överdomstolar tillkomme landets hovrätter och högsta domstolen, vardera i regel arbetande på divisioner. I mål, avgjorda av lagmansrätt såsom appellinstans, kunde, för så vitt fullföljd över huvud taget vore tillåten, revision sökas uti vederbörande hovrätt. I de mål återigen, vilka i första instans avgjorts av lagmansrätt, funnes, om målet hade tvistemålsnatur, appellmöjlighet i hovrätt och kunde sedan revision av hovrättens dom äskas i högsta domstolen, men ifall målet hade karaktär av brottmål, skulle appell vara utesluten, medan revision finge, förutom i några undantagsfall, sökas direkt i högsta domstolen. Besvärsmål över rent processuella avgöranden av underrätt — t. ex. då denna utan saklig prövning avvisat ett mål såsom ock i ett antal andra uttryckligen angivna händelser — finge i allmänhet anföras i hovrätt, som slutligt avdömde frågan och i några få fall direkt i högsta domstolen. Över analoga avgöranden av hovrätt tillätes besvär i högsta domstolen. Om i tvistemål felaktigt förfarande konstituerande domvilla stannade underdomstol till last, vore hovrätt klageinstans och om domvilla skett i hovrätt högsta domstolen. Redan laga kraft vunnet domstolsutslag, givet vare sig i tvistemål eller brottmål, kunde under vissa förutsättningar på ansökan medelst beviljande av resning brytas, då fråga vore om ett högsta domstolens domslut av denna rätt och i andra fall av hovrätt.
    I lagberedningens första förslag av 1908—1909 godtogos i fråga om den yttre domstolsorganisationen överhuvud taget de grundsatser, som uttalats av rättegångsreformkommittén. Likvisst

RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 583föreslog lagberedningen att hovrätten skulle göras till appellinstans i förhållande till såväl härads- som lagmansrätt samt att högsta domstolen skulle bliva revisionsinstans i alla mål.
    I det år 1923 av mig avfattade lagutkastet var den yttre domstolsorganisationen avsevärt förenklad. Allmän underrätt förbleve såväl på landsbygden som i stad häradsrätt, vilken dock i tingslag, omfattande allenast stad, borde benämnas rådstuvurätt. Appelldomstol samt besvärs- och klageinstans i förhållande till häradsrätt bleve lagmansrätt. Detta innebure att landets nuvarande hovrätter skulle slopas eller ombildas till lagmansrätter. Tredje och sista instans bleve högsta domstolen. Denna erhölle framförallt karaktär av revisionsinstans. Beträffande förfarandet inför och åtgärder av lagmansrätt vore dock högsta domstolen även besvärs- och klageinstans. Och endast hos denna rätt finge resning utverkas. I regel kunde alla tvistemål, vilkas särkaraktär icke betingade behandling vid någon specialdomstol, anhängiggöras vid den allmänna underrätten. För att emellertid tillgodose särskilt handelns intresse av snabbt ernådda slutliga avgöranden och tillika garantera handläggning inför en högre kvalificerad domstol föreslogs, att parterna kunde prorogationsvis överenskomma därom, att visst tvistemål, såvida icke målet genom uttrycklig bestämmelse i lagen från deras prorogationsrätt undantagits, skulle i första instans behandlas vid lagmansrätt. Sådant avtal medförde den konsekvensen, att rätten till appell vore parterna betagen. Men naturligtvis ägde dessa i högsta domstolen påyrka revision av lagmansrättens dom. Enligt lagutkastet ifråga komme även de vanliga brottmålen att i första instans handläggas vid den allmänna underrätten med regelenlig möjlighet till appell till lagmansrätt och revision i högsta domstolen.
    Uti betänkandet av 1923 framföras alternativt vid sidan av det primära lagförslaget även några andra försök att förbättra rättegångsväsendet. Sålunda framkastades tanken att, närmast efter dansk och norsk förebild — såsom alla redan nu i Finland är föreskrivet beträffande jordlegomål och mål angående skada uppkommen genom flottning — påbjuda, att det ordinära domstolsförfarandet i tvistemål i regel borde föregås av ett förlikningsförfarande inför särskilt för ändamålet vald förlikningsnämnd. Införandet av ett dylikt förlikningsförfarande kunde, såsom det antydes i kommittébetänkandet, antingen

584 O. HJ. GRANFELT.ske överallt i landet eller ock lämnas beroende på de lokala förhållandena i dess olika delar. Den framförda tanken har emellertid icke på något håll gillats och har ej heller i de senare utarbetade reformprojekten upptagits. — Ett praktiskt värdefullare alternativförslag utgjorde den jämväl utvecklade idén, att de viktigare och större brottmålen skulle i första instans handläggas och avdömas vid lagmansrätt, som ju bleve en domstol av högre kvalifikation än den allmänna underrätten. En dylik anordning mötes emellertid framförallt av svårigheten att på ett tillfredsställande sätt ordna rätten till appell. Onekligen kunde ju denna fråga lösas såsom detta skett i rättegångsreformkommitténs och lagberedningens första förslag d. v. s. så att appell alls ej vore möjlig i dessa av lagmansrätt i första instans avdömda brottmål. Rätten att i dem påyrka ändring vore då begränsad till möjligheten att i högsta domstolen söka ernå revision. En annan utväg vore att tillåta appell i högsta domstolen med denna instans tillerkänd makt att efter prövning ifall av behov antingen återförvisa målet till förnyad behandling inför lagmansrätten, sammansatt med andra medlemmar än dem, vilka tagit del i den dom som undanröjts — eventuellt under ordförandeskap av en medlem av högsta domstolen — eller ock beordra till ny förhandling inför en för tillfället sammansatt avdelning av högsta domstolen, vilken division då ägde förflytta sig till den del av landet, där lagmansrätten handlagt målet. Icke heller dessa reformtankar ha dock upptagits i de senare reformförslagen.
    I fråga om den yttre domstolsorganisationen överensstämmare formförslaget av 1925 samt propositionsförslagen av 1927 och 1929 med 1923 års lagutkast, likvisst återfinnes icke i propositionsförslagen den i lagutkastet föreslagna benämningen rådstuvurätt å allmän underdomstol, vars domkrets omfattade allenast en stads område. Beträffande möjligheten för underrätt att sammanträda på avdelningar begränsas denna av 1925 års lagförslag och propositionsförslaget av 1927 till underdomstol i stad, men i 1929 års propositionsförslag är möjligheten uttalad såsom allmän grundsats gällande underrätt. Ifråga om lagmansrätt förutsätter lagförslaget av 1925 att där alltid funnes minst två divisioner och i de båda propositionsförslagen är detta uttryckligen utsagt.

RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 585    Också i avseende å domstolarnas inre organisation kunna reformprojekten uppdelas i två grupper, omfattande: den ena rättegångsreformkommitténs och lagberedningens första förslag samt den andra de fyra senare förslagen.
    Enligt de båda först angivna projekten borde domför härads- eller rådstuvurätt bestå av en lagfaren ordförande, häradshövdingen, och en nämnd med en kollektiv röst av minst fem — i rådstuvurätt två — lekmannabisittare. För den händelse rätten arbetade på flera avdelningar förutsattes att i densamma funne slika många häradshövdingar som divisioner. Lagmansrätten återigen skulle sammansättas av lagmannen i egenskap av ordförande och såsom bisittare två häradshövdingar inom lagsagan. I behandlingen av brottmål skulle dessutom fyra nämndemän med individuell rösträtt taga del. I rättssäkerhetens och särskilt den åtalades intresse var dock bestämt, att ingen finge ådömas straff med mindre åtminstone en av domstolens litterata medlemmar funnit den tilltalade saker till brottet ifråga. Hovrätterna och högsta domstolen skulle bestå av allenast lagfarna medlemmar.
    Jämlikt förslagen av 1923, 1927 och 1929 skulle i häradsrätt sitta häradshövdingen såsom ordförande och tre — enligt 1925 års förslag två — nämndemän. I sjörättsmål skulle likvisst två sakkunniga bisittare alltid tillkallas att i stället för nämndemännen taga säte i rätten.
    Redan i de tidigare reformförslagen var domstolens ordförande given makt att vidtaga åtskilliga åtgärder av förberedande natur. De senare förslagen uppdelade rättegången i det förberedande förfarandet och huvudförhandlingen. Den förra delen försigginge inför ordföranden allena, huvudförhandlingen däremot inför fullsutten rätt. Under den förra icke blott förbereddes målets sakliga behandling, utan därunder konstaterades även processförutsättningarnas förhandenvaro och prövades och avgjordes jämväl framställda processinvändningar. Under denna del av rättegången kunde också hela målet — alltså utan huvudförhandling — slutligt avdömas; detta vore tillåtet då avgörandet hade natur av tredskodom och även eljest då parterna sådant önskade och förklarade sig avstå från huvudförhandling, såsom ock då käranden nedlade sin talan eller tvisten genom förlikning uppgjordes eller tack vare vederparts medgivande eller erkännande framstode klar för decision redan på grund av det, som under den förberedande förhandlingen inlupit. Även be-

 

38—Svensk Juristtidning 1937.

586 O. HJ. GRANFELT.träffande brottmålsprocessen var en motsvarande uppdelning genomförd. En undantagsställning ansågs dock böra tillkomma polismålen och andra s. k. mindre brottmål, vilkas avdömande ansetts kunna ske utan något egentligt förberedande förfarande och böra tillhöra rättens ordförande ensam. — Beträffande lagmansrättens sammansättning är i 1920-talets alla reformprojekt föreslaget, att den skulle bestå av tre litterata medlemmar: nämligen ordförande, lagmannen, och två bisittare, i de senare förslagen kallade lagråd. Enligt 1933 års lagutkast skulle dessutom alltid två sakkunniga lekmän taga säte i rätten vid behandlingen av sjörättsmål. Därjämte var lagmansrätten, då ett tvistemål där handlades i första instans, tillerkänd makt att vare sig av eget initiativ eller på yrkande av part påbjuda förhandling inför en lekmannanämnd av fyra personer eller, om målet hade karaktär av handelsmål, två handelskunniga bisittare. Brottmål skulle även handläggas under medverkan av en fyramannanämnd. Lekmännen tillkomme individuell rösträtt, men ingen finge dömas saker till brott, såframt icke åtminstone en av rättens lagfarna medlemmar var av denna mening. Också enligt reformförslagen av 1925, 1927 och 1929 kunde lagmansrätten vid behandlingen av sjörätts- och handelsmål kompletteras med två sakkunniga bisittare. Däremot upptogo icke dessa förslag bestämmelserna i 1923 års projekt om lagmansrättsnämnd, icke ens i brottmål. Vidkommande funktionsfördelningen emellan de litterata och illitterata elementen i lagmansrätten tillämpa de tre nyare reformförslagen samma grundsatser, som, enligt vad här tidigare utvecklats, skulle gälla vid häradsrätt. Lekmännen komme sålunda att taga del allenast i huvudförhandlingen beträffande målets materiellträttsliga delar.

 

    Frågan om lekmannaelementets rekrytering har visat sig vara ett av domstolsorganisationens mest svårlösta problem. Lösningen måste i första hand vara beroende därav, vilken uppgift som framförallt anses vara lekmännens. I motiveringen till 1923 års reformbetänkande uttalades, att den ledande tanken i berört hänseende varit, att det illitterata elementet avsåge att tillföra domstolarna personer, vilkas förmåga av iakttagelse och prövning vore obunden av invanda juridiska schabloner, personer vilkas uppfattning kunde förmodas vara ett uttryck för menige mans rättsåskådning och som tillika tjänade såsom kontroll på lag-

RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 587skipningens opartiska handhavande och därigenom stärkte allmänhetens förtroende till rättsskipningsorganen. Av mera sekundär betydelse vore däremot lekmännens uppgift att tillföra domstolarna sakkunskap. Om än detta kanske ansåges teoretiskt riktigt, så kunde likväl ej förnekas, att häradsrättsnämnden hos oss sedan gammalt ansetts hava sin största betydelse just på grund av dess kännedom om ortsförhållandena och dess sakkunskap i jordbruk och andra lantmannanäringar. Men å andra sidan finge ej heller förbises, att nämndens betydelse därutinnan varit i sjunkande i samma mån som växlingarna tilltagit i dess sammansättning och vid nämndemannaval andra synpunkter börjat spela in än de, vilka föranlett äldre tiders strävan att i nämnden framförallt insätta representanter för ett stabilt folkelement. Emellertid måste ju nämnden än i dag tilläggas en viss betydelse just i nu berört hänseende och så vitt möjligt finge ej denna tillspillogivas. Om än detta å ena sidan borde beaktas, så finge å andra sidan ej heller förbises, att synpunktens förverkligande särskilt i större städer och kommuner med stora industrisamhällen knappast vore möjlig ävensom att valet av nämndemän borde sålunda ordnas, att rent politiska synpunkter i minsta möjliga mån härvid kunde göra sig gällande. Ett konsekvent vidhållande av det sist framhållna skulle säkerligen leda därtill, att varje val i egentlig mening borde uteslutas och saken ordnas enligt normer, som merendels utomlands tillämpas vid utseendet av medlemmar i domstolsjury. Uppenbart tedde det sig emellertid, att om nämndemannavalet anordnades på nu antytt sätt därmed de facto helt och hållet uppgåves tanken att utvälja till nämndeman för uppdraget särskilt väl kvalificerade personer, ty lagbestämda formella kompetensvillkor erbjöde för visso icke i det hänseendet fulla garantier. Vid beaktande av allt detta föreslogs i lagutkastet av 1923, trots allt vad däremot kunde invändas, att ett verkligt lämplighetsval skulle stadgas och valet överlämnas åt den kommunala representationen, kommunal- resp. stadsfullmäktige i orten; och detta vare sig fråga vore om medlemmar i den vanliga nämnden eller sakkunniga lekmannabisittare. Själva valet förutsatte emellertid, att de, som verkställde detsamma, ägde verklig kännedom om de valbara. För att detta, så vitt möjligt, bleve fallet, borde ock valdistrikten begränsas till respektive kommuner. På det återigen såsom nämndemän komme att sitta med ortsförhållanden förtrogna perso-

588 O. HJ. GRANFELT.ner skulle skild nämnd utses för varje tingslag i underrättens domsaga såsom ock för varje till en lagsaga hörande domsaga och lagmansrättstingslag. Och fördelningen av målens behandling borde verkställas så, att varje mål, så långt görligt, bleve handlagt inför nämndemän, som kunde förutsättas inneha för dess bedömande möjligast största lokala detaljkännedom. I syfte att tillgodose förberörda synpunkter och tillika ordna saken så att de valda icke bleve överhövan betungade av värvet föreslogs, att så många borde varje kalenderår utses att dessas hela antal utgjorde åtminstone dubbla antalet av dem, som kunde förmodas bliva under året inkallade till tjänstgöring. Envars tjänstgöringsperiod skulle återigen omfatta vid häradsrätt två samt vid rådstuvurätt och lagmansrätt ett kalenderår och tjänstgöringsplikten borde inskränkas vid häradsrätt till trettio samt vid rådstuvurätt och lagmansrätt till femton dagar under varje halvt år. Fördelningen av tjänstgöringen skulle bestämmas för varje kalenderår och ankomme detta å rättens ordförande, biträdd av två nämndemän från det tingslag eller den domsaga varom fråga vore. Allt detta enligt 1923 års lagutkast. — Även de senare förslagen bestämde, att kommunen i regel borde vara valdistrikt. Lagförslaget av 1925 överlämnade jämväl åt stadsfullmäktige att slutligt välja nämndeman till stadens rådstuvurätt, men godtog beträffande landsbygden gällande ordning, enligt vilken kommunalfullmäktige uppföra tre på förslag till nämndeman, av vilka tre häradsrätten sedan utser en. Propositionsförslagen av 1927 och 1929 återgingo i denna del till 1923 års lagutkast. Samtliga dessa förslag förutsatte att av nämndemännen vid häradsrätt årligen en tredjedel skulle avgå så att deras sysslor då bleve föremål för ny- eller omval. Vidkommande tjänstgöringsperiodens längd innehöllo de nyare förslagen följande bestämmelser: i 1925 års förslag utsträcktes denna på landsbygden till tre år med en årlig tjänstgöringsplikt av sex månader och vid rådstuvurätt ända till sex månader utan någon tidsbegränsning beträffande den årliga tjänstgöringsskyldigheten. Det sist sagda har sin förklaring däri att nämndemannauppdraget vid rådstuvurätt alltid förutsatte frivilligt samtycke av den valda. Jämlikt de båda propositionsförslagen skulle nämndemans tjänstgöringsperiod omfatta tre år med en årlig tjänstgöringsplikt av blott trettio dagar. Enligt alla tre förslagen tillhörde det häradsrätten att för ett kalenderår i gången fördela tjänstgöringen emellan de här-

RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 589till skyldiga. I fråga om sakkunnig bisittare vid härads- och lagmansrätt var i reformförslagen av 1925, 1927 och 1929 överensstämmande föreslaget, att dessa skulle till nödigt antal jämte suppleanter utses av den domstol, varom fråga var, handelskunniga sedan denna inhämtat utlåtande i saken av ortens handelskammare.
    Samtliga reformprojekt förutsätta att nämndemän och sakkunniga bisittare skola för de dagar deras tjänstgöring omfattat samt för resor till och från domstolen gottgöras av statsverket.

 

    Omnämnt vare slutligen att högsta domstolen enligt alla förenämnda reformförslag bleve en ren fackmannadomstol. I rättegångsreformkommitténs och lagberedningens första förslag förutsattes, att den vore sammansatt allenast av fast anställda medlemmar. Men enligt 1923 års lagutkast liksom jämlikt de senare förslagen skulle — efter norsk förebild — jämte domstolens ordinarie ledamöter finnas några extraordinarie, vilka vid förfall för de förra eller eljest vid behov kunde inkallas till tjänstgöring.