SvJT:s redaktion. Från och med detta häfte saknas å SvJT:s titelblad namnet Gösta Huselius, som återfunnits där alltifrån starten 1916, då Huselius såsom den äldste i kretsen tog plats i tidskriftens redaktion. Under åberopande av sin ålder har Huselius nu uttalat en bestämd önskan att lämna sin post, och hans beslut har ej stått att rubba. För redaktionen betyder detta en stor förlust. Huselius var en bland dem som kraftigast medverkade till tidskriftens tillkomst och han har sedermera på mångahanda sätt främjat dess utveckling och verkat för dess konsolidering. Under de gångna tjugoett åren har han varit företagets ekonomiske ledare och redaktionen har även eljest i skilda former tillgodogjort sig hans rika erfarenhet, mogna omdöme och levande intresse för tidskriftens angelägenheter. Han är för visso väl förtjänt att ostörd njuta sitt otium, men redaktionen hyser likväl förhoppning att, även sedan han lämnat den aktiva tjänsten, få hos honom söka stöd och råd.
Till ledamot av redaktionen efter Huselius har vid sammanträde av Föreningen för utgivande av Svensk Juristtidning den 31 december 1936 valts förutvarande suppleanten, hovauditören jur. dr Carl Ljungholm.
Såsom ansvarig utgivare återinträder med denna årgång presidenten K. Schlyter.
Invigningen av hovrätten för Övre Norrland. Onsdagen d. 16 dec. 1936 högtidlighölls i Umeå inrättandet av hovrätten för Övre Norrland. Hovrätten hade redan d. 1 okt. 1936 börjat sin verksamhet, men av olika anledningar — främst presidenten Sälls sjukdom och bortgång — hade någon invigning icke kunnat äga rum vid sistnämnda tidpunkt.
Till högtidligheterna hade H. M:t Konungen behagat mottaga inbjudan. Förutom H. M:t med uppvaktning närvoro såsom särskilt inbjudna justitieministern statsrådet Westman, statsrådet Quensel, högsta domstolens äldste ledamot justitierådet Skarstedt, presidenterna Ekeberg, Schlyter och Bendz, processlagberedningens ordf. f. d. justitierådet Gärde, biskop Bergqvist, landshövding Gärde, militärbefälhavaren för Övre Norrland generalmajor Reuterswärd, statssekreteraren Dahlman och expeditionschefen Eriksson ävensom befattningshavare och nämndemän vid hovrätten underlydande domstolar, riksdagsmän från Västerbottens och Norrbottens län samt representanter för kårer och sammanslutningar i Umeå med omnejd.
Sedan Konungen anlänt till Umeå vid 10-tiden på morgonen och vid stationen mottagits av bl. a. representanter för länet och staden samt hovrätten, togo högtidligheterna sin början i Umeå stads kyrka kl. 12.30. Å utsatt tid varden vackert dekorerade kyrkan till sista plats fylld av omkring 1,000 personer.
Högtidligheten, vilken radierades, inleddes med framförandet av ett första
avsnitt av en av tonsättaren W. Peterson-Berger år 1922 skriven och tonsatt kantat. Landshövdingen Rosén höll därefter ett inledningsanförande, i vilket han bl. a. berörde den utveckling Övre Norrland undergått under de sista årtiondena. Järnvägar och vägar hade öppnat möjligheter att förvandla ödemarker till bördiga bygder, där gästvänliga röda stugor lysa fram, yttrade tal. Skogarna, järnmalmen och guldgruvorna gåve arbete åt tusenden och skänkte staten stora inkomster, och vattenfallen tämdes för att träda i allmän och enskild tjänst. Övre Norrland vore ett nybyggarland, ett land i vardande. Svårigheter och bekymmer saknades icke, men de växande människoskarorna ville genom arbete medverka till sin landsdels förkovran och utveckling, till hela rikets gagn. — Tal. framhöll vidare, hurusom tillkomsten av en nyhovrätt i den svenska historien plägat utgöra slutstenen på det administrativa bygget i en landsända. Icke minst av denna anledning hälsades i denna del av landet med uppriktig glädje och sann tillfredsställelse statsmakternas beslut om inrättande av en norrländsk hovrätt. Dess tillkomst utgjorde på en gång ett betydelsefullt steg på utvecklingens väg och ett erkännande av redan uppnådda utvecklingsresultat.
Efter framförandet av ännu en del av kantaten höll presidenten Elliot följande högtidstal:
»Då hovrätten för Övre Norrland i dag går att högtidlighålla inrättandet av denna nya överdomstol, får hovrätten först uttala sin stora glädje och tillfredsställelse över att H. M:t Konungen velat, trots vintermörker och den långa resans mödor, komma tillstädes för att fira denna högtid med oss. Vi frambära härför vårt underdåniga och varma tack.
Till de närvarande ärade representanterna för regering och riksdag uttalar hovrätten sitt tack för att de hörsammat inbjudningen, och hovrätten hälsar samtliga sina gäster hjärtligt välkomna.
Några korta drag ur den nya hovrättens tillkomsthistoria torde vid detta tillfälle böra återges. Av dessa framgå de förhoppningar, som knutits tillhovrätten, och de farhågor, som uttalats mot densammas inrättande. Bådadera äro väl ägnade att bidraga till utstakande av den väg, som bör av hovrätten följas.
Frågan om en uppdelning av rikets två stora hovrätter — Svea hovrätt och Göta hovrätt — upptogs redan år 1815 av den då verkande lagkommittén. —Sedermera föreslogs i ett betänkande, som av nya lagberedningen avgavs 1884, en ökning av antalet hovrätter till fem, därav en i Norrland med säte i Härnösand.
Genom motioner i riksdagen framkommo tidigt och vid upprepade tillfällen yrkanden om delning av Svea hovrätt. Krav på en hovrätt i Norrland restes sålunda redan under de senare ståndsriksdagarna och även därefter, dock utan att leda till någon riksdagens åtgärd.
År 1921 är i viss mån ett märkesår i Norrlandshovrättens historia. Då biföll riksdagen nämligen för första gången motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning rörande inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen. En av motionärerna var dåvarande riksdagsmannen, nu landshövdingen i Västerbottens län Gustav Rosén.
Nästföljande år, 1922, framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag om
inrättande av en hovrätt över Norrland. Domsområdet skulle vara de fyra nordligaste länen. Riksdagen biföll icke propositionen men anhöll om förnyad utredning. — Ett liknande förslag året därpå antogs av andra kammaren men föll genom första kammarens avslag.
År 1926, alltså för jämnt tio år sedan, framkom i ett sakkunnigbetänkande förslag om en särskild hovrätt för de två nordligaste länen. Nu framhölls även för första gången den muntliga förhandlingens inverkan på frågan om hovrätter i Norrland.
Samma år — 1926 — avgav processkommissionen sitt stora betänkande. Kommissionen tänkte sig som bekant förfarandet i hovrätt ordnat efter muntlighetens och omedelbarhetens grundsatser. Hovrätterna måste därför bli lätt tillgängliga för allmänheten. Kommissionen anförde emellertid även skäl emot en alltför stark uppdelning av hovrätterna och uttalade därvid följande nära nog historiska vordna ord, vilka väl i detta ögonblick ej klinga rätt väl i mångens öra, men som dock böra här återges, nämligen att 'den fara för ensidighet och begränsning av synvidden, som ofta följer av tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla krets av kolleger, skulle lätt göra sig gällande'. — Såvitt angår Övre Norrland tänkte sig kommissionen en hovrätt, omfattande Västerbottens och Norrbottens län.
En tanke av stor betydelse, som av processkommissionen framfördes —den hade dock uttalats tidigare — var den, att hovrätt borde under vissa förhållanden kunna sammanträda å annan ort inom domkretsen än den, där hovrätten har sitt säte, antingen då till regelbundna hovrättsting eller vid uppkommande behov.
Vid 1931 års riksdag framlades som känt är den stora propositionen angående huvudgrunderna för en rättegångsreform. I propositionen förordades bland annat en uppdelning av de stora hovrätterna och anordnandet av hovrättsting. Riksdagen anslöt sig till propositionens ståndpunkt i dessa hänseenden.
Jag nalkas nu de avgörande åtgärderna för Norrlandshovrättens inrättande. Därtill anbefalld av Kungl. Maj:t avgav processlagberedningen i december 1934 ett förslag om uppdelning av Svea hovrätt. Beredningen föreslog inrättandet av två hovrätter i Norrland, vardera om en division. Den nordligare hovrätten skulle omfatta Västerbottens och Norrbottens län.
Till 1935 års riksdag avlät Kungl. Maj:t, på föredragning av dåvarande justitieministern, hovrättspresidenten Karl Schlyter, propositioner om lagändringar och andra åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland med säte i Umeå.
Den kungl. propositionen bifölls av riksdagen, och de beslutade lagarna utfärdades den 31 maj 1935. De trädde i kraft den 1 oktober 1936.
Sådan den nya hovrätten nu trätt i verksamhet består densamma av president och fem hovrättsråd. Vid hovrätten äro för närvarande knutna två extra ordinarie assessorer. Dessutom är vid hovrätten anställd en sekreterare, tillika advokatfiskal; vidare tjänstgöra två fiskaler och äro anställda ett kanslibiträde, ett kontorsbiträde och en expeditionsvakt. Härjämte tjänstgör ett antal fiskalsaspiranter.
Hovrättens domsområde utgöres av Västerbottens och Norrbottens län.
Detta område omfattar ett ytinnehåll av nära 165,000 kvadratkilometer eller något mer än en tredjedel av hela rikets areal. Befolkningen i de två länen beräknades vid början av detta år utgöra något över 422,000 personer, vilket var ej fullt 7 procent av rikets hela folkmängd vid samma tidpunkt.
Under hovrätten lyda 24 häradsrätter, fördelade på tio domsagor, samt fyra rådhusrätter.
Den nu inrättade hovrätten är i ordningen den åttonde, som av svenska statsmakter inrättats. De sju tidigare inrättade hovrätterna och deras tillkomstår äro då: Svea hovrätt år 1614, Åbo hovrätt 1623, hovrätten i Dorpat 1630, Göta hovrätt 1634, hovrätten i Greifswald 1655, Wasa hovrätt 1775 med domsområde i Finlands tre nordligaste län samt hovrätten över Skåne och Blekinge 1820.
Av den föregående framställningen lärer framgå, att vad man främst velat vinna med inrättandet av denna nya hovrätt är lättillgänglighet för de rättssökande, och detta i anknytning till en ökad användning av det muntliga rättegångsförfarandet. S. k. muntliga förhör i hovrätt ha tidigare av olika skäl kommit till användning i mindre omfattning än lagstiftarna torde ha tänkt sig. Av denna anledning har, i syfte att vinna ökad rättssäkerhet och därmed ökat förtroende för dessa domstolar, i år tillkommit en lagstiftning,varigenom vunnits säkerhet för att muntliga förhör i hovrätt skola komma till användning i väsentligt större omfattning än hittills varit fallet. Den nya lagstiftningen, som trätt i kraft samtidigt med att Norrlandshovrätten begynt sin verksamhet, har säkerligen för Övre Norrlands del möjliggjorts genom denna hovrätts tillkomst.
Hovrätten kommer självfallet att låta sig angeläget vara, att denna nya lagstiftning vinner tillämpning inom domsområdet i sin rätta anda. Denna hovrättens verksamhet kommer att medföra, att hovrätt och befolkning bringas i kontakt med varandra mer än hittills kunnat bli fallet. Det är att hoppas, att denna utveckling skall lända till gagn i form av ökat förtroende från de rättssökandes sida.
Det är ock hovrättens förhoppning, att inrättandet av denna överdomstol skall bli till nytta vid övergången till en reformerad, modernare rättegångsordning.
Vad angår de farhågor, som uttalats för denna lilla och nordliga hovrätts verksamhet, är det nog oundvikligt, att svårigheter stundom skola uppstå för hovrätten att, så att säga av egna tillgångar, sörja för rekryteringen av hovrättens egen personal och — kanske ännu mer — av personalen vidde underlydande domstolarna i den omfattning sådant ankommer på hovrätten. Men vår förhoppning är, att dessa svårigheter lätt skola övervinnas, om härvid kan påräknas bistånd av övriga hovrätter, i första hand Svea hovrätt, ur vilken den norra hovrätten utgått och som, närmast genom sin president, på mångahanda sätt och med största välvilja bistått vår hovrätt vid dennas trädande i funktion.
Återstår då särskilt för hovrättens personal att begrunda den för en liten hovrätts vidkommande uttalade farhågan om menliga verkningar av längre tids samarbete mellan samma personer. Det må då erinras om, att denna farhåga uttalades om en föreslagen hovrätt, som hade färre antal ledamöter
än den nu inrättade. Vidare har, under de tio år som förflutit sedan uttalandet gjordes, hela Övre Norrland genom förbättrade kommunikationer och andra förhållanden i viss mån bringats närmare samman med riket i övrigt. Det står emellertid tillräckligt kvar av sanning i det gjorde uttalandet för att envar av hovrättens personal skall med vaksamhet på sig själv söka visa, att den uttalade farhågan var ogrundad. Skulle emellertid statsmakterna finna lämpligt att i någon omfattning bereda hovrättsledamöterna tillfälle att genom studieresor inhämta nya intryck från yttervärlden, skulle en sådan åtgärd förvisso vara till stort gagn med hänsyn till denna hovrätts säregna förhållanden och direkt motverka den befarade utvecklingen.
Ett ord må sägas med tanke på de meningsskiljaktigheter, som före beslutet om hovrättens inrättande yppat sig om orten för hovrättens förläggning. Det är ju känt, att befolkningen i Norrbottens län mycket önskat att få denna domstol förlagd till Luleå, och säkerligen kände denna befolkning, då beslutet tillkom, besvikelse över att Luleå ej fick hovrätten. För hovrätten blir det en angelägen uppgift att, så långt i dess förmåga står, söka motverka den känslan, att hovrätten icke skulle vara lika mycket det nordligare länets hovrätt. Måhända komma i en icke alltför avlägsen framtid författningsbestämmelser om hovrättsting att ge oss en möjlighet härutinnan, som vi nu sakna.
Hovrätten för Övre Norrland vill i detta ögonblick icke förglömma att sända en vänlig hälsning till den helt närbelägna systerhovrätten på andra sidan Bottenhavet, Wasa hovrätt, med erinran om de för våra domsområden gemensamma minnena från en svunnen tid.
Jag kan icke sluta mitt anförande vid detta tillfälle utan att bringa i erinran det vemodiga, ja tragiska öde, som så oväntat drabbade hovrättens förste president, Erik Säll. Med entusiasm omfattade han den uppgift, som här förestod honom, och in i det sista utförde han ett värdefullt organisationsarbete till hovrättens fromma. Förvisso skall hovrätten med tacksamhet bevara minnet av Erik Säll.
Det har understundom framhållits, att hovrätten för Övre Norrland saknar traditioner. Detta kan ju ej bestridas. Men påståendet innehåller icke hela sanningen. Liksom hovrättens domsområde är en del av vad som hittills varit Svea hovrätts område, så har ock — såsom förut antytts — hovrätten själv brutits ut ur Svea hovrätt. Vi vilja föra med oss som arv från denna gamla ärorika hovrätt det mesta möjliga av dennas vackra traditioner, och vi vilja efter förmåga föra de traditionerna vidare i samma anda, en anda präglad tillika av den nya tid, vari vi leva.
Detta är ett värv, till vilket vi gå med fast vilja och beslutsamhet. Vi domare, som älska vårt yrke, vi veta ej av något vackrare värv. Vi se i vår verksamhet ett slags skattsökeri. Den skatt vi söka är rätt och rättfärdighet. Vi människor finna väl aldrig den ädla metallen fullt fri från slagg. Men då vi trott oss skymta skatten, då vi kommit den så nära som i vår förmåga står, då ger oss detta en underbar tillfredsställelse. Rätt och rättfärdighet — de sökas ej med förnuftet och kunskaper allena, men med uppbådande av personlighetens hela moraliska kraft. Deras bästa jordmån heter enkel, ödmjuk mänsklighet.
Må nu goda makter hägna denna hovrätt i den höga norden, och må det förunnas oss att så fullgöra vårt värv och att gagna riket i så hög grad som vi i detta ögonblick med redligt uppsåt önska.»
På presidenten Elliots tal följde tredje och sista delen av kantaten, varefter H. M:t Konungen tog till orda. Talet är återgivet här ovan (s. 1 i detta häfte).
Efter Konungens tal sjöngs unisont »Du gamla, Du fria», varpå lyckönskningar framfördes till den nya hovrätten. Först talade därvid justitieministern Westman, som yttrade följande:
»Att skapa och upprätthålla rättsordningen har allt från den mest avlägsna forntid varit den första, den grundläggande uppgiften för staten. Under de mer än tusen år, då vi känna det svenska rikets historia, har det ena släktledet avlöst det andra i arbetet att utbygga rikets rättsordning efter tidernas ändrade krav och att värna den mot inre godtycke och yttre övervåld. Varje rättsordnings öde avgöres i medborgarnas bröst. Ingen rättsordning kan varaktigt bestå, om den icke omvandlas efter utvecklingens gång så att den motsvarar folkets rättsmedvetande och uppbäres av folkets fasta beslut att icke tåla dess våldsamma omstörtande. Två villkor måste fyllas: en god, aldrig vilande lagstiftning och en rättvis, snabbt verkande lagskipning.
Den hovrätt för Övre Norrland, som vi i dag inviga, är ett nytt bevis för den svenska statens omvårdnad om rättstillämpningen. Skälen för dess inrättande ha icke varit andra än de som vid invigningen av Vasa hovrätt år 1776 av dess förste president angåvos med orden, att dess tillkomst vittnade om 'Kongl. Maj:Is nådiga ömhet för dess undersåtars uti en avlägsnare landsort lisa, förmån och bekvämlighet vid deras rättegångars utförande'. För denna nya norrländska hovrätts verksamhet behåller även den vägledning sin giltighet, som Gustav III i sitt tal för 160 år sedan gav ledamöterna i den hovrätt, som då inrättades icke långt härifrån och icke mycket sydligare. Han uppmanade dem att vaka över 'att vigtskålen, jämn i edra händer, aldrig överväges av hopp eller fruktan och att den fattige och förtryckte finner en rättvis fristad emot den mäktigare och orättvises förföljelse'.
Makten har sedan dess iklätt sig annan skepnad och försök till förföljelsegöres nu i andra former. Kvar står domarens orubbliga och höga plikt att utan att snedvridas av politiska och sociala hänsyn oberoende tillämpa lagen.
Aldrig får han därvid glömma, att lagen icke är ett abstrakt system tillkommet för dess egen skull, utan att den av konung och riksdag stiftats för att omspänna vårt folks liv i all dess rörliga rikedom på gott och ont och att dess mål icke är att ligga till grund för en formell rättvisa utan att den åsyftar att i varaktig mening tjäna 'den menige mans bästa'.
Att bringa överrättens domare i nära beröring med folket och dess liv i denna rikets nordliga del har varit ett huvudsyfte, när hovrätten för Övre Norrland instiftats. Umeå stad har med storartad handlingskraft och offervilja givit denna tanke sitt stöd. Må hovrättens ledamöter i enlighet med statsmakternas avsikt aldrig låta sig instängas i ett fängelse av pappersvallar utan hålla dörren fri ut till umgänget med det mänskliga.
Med dessa ord framför jag min önskan om välgång genom åren till den sistborna i de svenska överrätternas krets. Jag lyckönskar Eder, hr President, och hovrättens övriga ledamöter till begynnelsens friska, förhoppningsfulla arbetsglädje.»
För högsta domstolen talade justitierådet Skarstedt samt anförde:
»Det är inte första gången — men det är oåterkalleligen den sista — som på min del fallit hedern att inför Konungen föra Dess högsta domstolstalan till hyllning av en hovrätt i detta land.
Förut har det varit i åminnelsens tecken — för att ägna en hyllningsgärd åt hovrättsgärning, som fyllt seklers mått. Nu däremot står jag inför den inte mindre angenäma uppgiften att bringa högsta domstolens hälsning och välönskan till en nyvorden överdomstol, som går att på egen hand främja rättsvården i denna vidsträckta landsända.
En sådan — en mycket hjärtlig hälsning och välönskan — ber jag då hovrätten för Övre Norrland att mottaga. Högsta domstolen lärer med visshet komma att med känd välbevågenhet hemtaga och slutligen bärga även den skörd, som från den yngste bland hovrätter söker sig till Stockholms slott.
Hr President! Edert borna namn förpliktar; men det tryggar också för att under Eder säkra ledning den unga hovrättens verksamhet blir till båtnad och lycka för vårt älskade fosterland och till en föresyn för alla dem— domare och andra befattningshavare— som lyda under hovrätten.
Liksom Övre Norrlands sol — den livgivande — just nu, högtidsdagen tillära, under några flyktiga minuter omstrålar den yngsta hovrättsstaden, såönskar jag uttala högsta domstolens vissa förhoppning att solen i hovrättsledamöternas hjärtan alltid må under de tider som stunda tränga undan de skuggor i människolivet, som inte lära utebli vid utövandet av det höga kall, i vilket det åligger denna hovrätt att verka till fromma för rättslivet i Västerbottens län och i Norrbottens.»
Presidenten Ekeberg yttrade:
»På denna högtidsdag, då hovrätten för Övre Norrland firar sin tillblivelse, har det anförtrotts åt mig att föra de tre övriga hovrätternas talan och frambära deras lyckönskningar.
Rikets äldsta hovrätter ingingo såsom ett led i den fasta ordning för svensk rättsskipning och förvaltning, som grundlades av konung Gustav II Adolf och som bevarat sin livskraft genom seklen. Hävderna hava åtskilligt att förtälja om den hängivenhet, med vilken de män gingo till verket som då hade att föra den nya domstolsorganisationen ut i livet. Trenne århundraden hava sedan dess förflutit, men då nu åter ett nytt skott växer fram på den gamla stammen, möter oss här i den nya hovrättsstaden en bestämd förnimmelse av att den unga hovrättens män äro burna av samma hängivenhet inför uppgiften som präglade förfädrens gärning. Och alla goda krafter i detta samhälle liksom inom hovrättens hela domkrets komma hovrätten förtroendefullt till mötes. Vid deras sida vilja rikets äldre hovrätter med glädje sluta upp. Hovrätterna sträva i våra dagar målmedvetet till inbördes samverkan, till den del en sådan är lämplig och nyttig. Ett dylikt samarbete med den nya hovrätten är redan inlett vid det presidentmöte, som i går hölls i hovrättens vackra och värdiga plenisal. Det var, skulle jag tro, första gången ett sådant möte hölls utanför Stockholm.
Om sålunda de äldre hovrätterna stå redo att, hörsammande grundlagens bud, räcka den yngsta i kretsen handen, gäller detta icke minst Svea hovrätt, ur vars sköte den nya hovrätten framgått. Allt ifrån storhetstidens gryning har Svea hovrätt varit även Övre Norrlands hovrätt; vi Svea hovrätts män känna väl de särskilda svårigheter, men också det särskilda intresse och jag skulle vilja tillägga den särskilda charm, som äro förknippade med rättsvården i dessa bygder — landet med de väldiga vidderna, de mäktiga sjöarna och älvarna, de rika malmstrecken och de idoga, flerstädes i rask utvecklingstadda samhällena ned mot Bottenhavets strand. Vi hava nu med fullaste förtroende lämnat detta verksamhetsfält i den nya hovrättens vård. Denna är även i personligt hänseende att räkna såsom en utbruten del av Svea hovrätt, i vars tjänst icke blott Ni, hr President, utan också samtliga Edra medarbetare vid dombordet och fiskalspulpeten verkat. Vi veta, att arvet från den gamla hovrätten kommer att väl och redligen förvaltas — att det sökande efter rättens och rättfärdighetens skatter, om vilket presidenten talade, kommer att under de nya betingelserna här uppe av Eder alla bedrivas med samma nit och ärliga uppsåt, samma vördnad inför uppgiftens höghet som förut i det gamla minnesrika Kungshuset på Riddarholmen. Kamraterna i Svea hovrätt, äldre som yngre, liksom deras kolleger i Jönköping och Malmö, följa Eder med sina tankar, sin tillgivenhet och sina förhoppningar.
Med dessa ord bringar jag hovrätten för Övre Norrland de tre äldre hovrätternas uppriktiga lyckönskningar till gagnande verksamhet i det svenska rättssamhällets tjänst. Måtte den rätta domareandan städse prägla allt hovrättens verk.»
Landshövdingen Gärde framförde Norrbottens välgångsönskningar. I sitt anförande framhöll tal. bl. a. att befolkningen i Övre Norrland hade ett starkt nationalmedvetande, som vore på ett alldeles särskilt sätt levande, måhända mera påtagligt än i sydligare landsdelar.
Häradshövdingen Seldén, som talade å häradsrätternas vägnar, framförde till en början ett tack för allt vad Svea hovrätt givit under sin rättsvårdande verksamhet i de norrländska bygderna. Det nu förverkligade önskemålet att få en hovrätt med sin förläggningsort inom Övre Norrland komme att medföra en intimare kontakt inte blott mellan hovrätten och den rättssökande allmänheten utan även mellan hovrätten och de domstolar, över vilka hovrätten hade överinseendet. Må det tillåtas mig, yttrade tal. vidare, att uttala den förvissningen, att de ökade tillfällena tillpersonlig samvaro mellan hovrättens ledamöter å ena och lantdomare å andra sidan ytterligare skola befästa förståelsen och underlätta samarbetet instanserna emellan, rättsskipningen till fromma.
Välgångsönskningar framfördes slutligen från rådhusrätterna av borgmästaren Markström, från åklagarkårerna av landsfogden Österdahl samt från advokaterna av advokaten v. häradshövdingen Tornberg.
Efter ett musiknummer höll biskop Bergqvist en kort betraktelse, följd av sv. ps. nr 500 v. 7, varpå man lämnade kyrkan under tonerna av en utgångsmarsch.
Omedelbart efter högtidligheten i kyrkan hölls en sammankomst i hovrät
ten. Byggnaden strålade i festlig belysning och i den omgivande parken brunno marschaller. Presidenten Elliot föreställde vid denna sammankomst för Konungen hovrättens personal ävensom häradshövdingar, rådhusrättsledamöter, överåklagare, advokater och nämndemän inom hovrättsområdet. Därjämte överlämnade Konungen vid detta tillfälle riddartecknet av Vasaorden till byråchefen i justitiedepartementet hovrättsrådet Leche.
Sedan Konungen och övriga gäster lämnat hovrättsbyggnaden, visades hovrättens lokaler under de närmaste timmarna för en talrik allmänhet.
Umeå stad gav slutligen kl. 18 middag för 170 personer å Stora hotellet. Vid denna riktade stadsfullmäktiges ordf. redaktör Elof Lindberg i sitt hälsningstal några mycket uppmärksammade ord till H. M:t Konungen. Han yttrade därvid:
»Eders Majestät har redan erhållit försäkran om Umeå stads inbyggares undersåtliga vördnad och tillgivenhet. Det är mig kärt att betyga, att sedan Eders Majestät senast besökte Umeå stad, dessa känslor blott vidgats och fördjupats bland stadens inbyggare, vilka, med världshändelserna i senare år som bakgrund, skatta sig lyckliga att bo i detta land, under en statschef, vars förtroendefulla samarbete med hela sitt folk och aldrig sviktande omsorger om dess lycka och välgång, finner sitt naturliga gensvar i folkets tacksamhet och tillit till sin Konung.»
H. M:t besvarade omedelbart redaktör Lindbergs anförande med ett talför Umeå stad, vari ett varmt erkännande gavs staden för de insatser och uppoffringar staden gjort för den nya hovrätten, varjämte H. M:t uttalade en förvissning om att hovrättens ledamöter och personal skulle komma att trivas i de vackra lokalerna och den nya omgivningen.
Under middagen talade även presidenten Elliot för dem som bidragit till den nya hovrättens tillblivelse. Han yttrade därvid:
»Vid denna bankett, som med så stor gästfrihet anordnats av Umeå stad, har del beretts hovrätten tillfälle att framföra ett tack till alla dem, som på ett eller annat sätt bidragit till hovrättens tillblivelse. Det är med stortillfredsställelse hovrätten begagnar sig av detta tillfälle. För hovrätten ärdet ett djupt känt behov att i H. M:t Konungens närvaro och i denna representativa församling få ge uttryck för den stora tacksamhet hovrätten hyser i denna stund.
Främst höves det hovrätten att framhålla K. M:ts och riksdagens andel i denna överdomstols inrättande. Genom utredningar, vartill initiativ tagits av K. M:t, ha undersökts de olika möjligheter som funnits till lösning av frågan om Norrlandshovrätten. Hovrätten kan ej underlåta att särskilt framhålla det arbete, som härvidlag utförts av förutvarande justitieministern, presidenten Karl Schlyter. Med sedvanlig skicklighet och energi har han för hovrättssfrågans lösning gjort en insats, förutan vilken denna hovrätt näppeligen i denna stund varit till.
Riksdagen har med beredvillighet beviljat erforderliga medel för den nya hovrättens inrättande.
Sedan förläggningsfrågan vunnit sin lösning i riksdagen, har Umeå stad visat det största tillmötesgående och mycken välvilja mot denna nya statsinstitution. En gammal tvist om äganderätten till den tomt, varå den forna
seminariebyggnaden — nu hovrättsbyggnaden — ligger, blev av staden avskriven. Byggnaden iordningställdes för hovrättens räkning. Ändamålsenliga och trivsamma lokaler inreddes med stor frikostighet. — Härtill kommer, att staden och dess befolkning visat hovrättens personal den största hjärtlighet och välvilja, då denna personal flyttade hit och begynte sin nya verksamhet.
Då hovrätten härefter går att erinra om enskilda personers insatser för hovrättens tillblivelse, vilja vi börja med en honnör för dem, som må benämnas 'veteranerna från 1921', d. v. s. de första motionärerna i senare tid i denna fråga. Vi rikta denna honnör i främsta rummet till den av dem, som nu är tillstädes i vår krets såsom landshövding i detta län: Gustav Rosén. Redan tidigare i dag har jag haft tillfälle omnämna den värdefulla insats i organisationsarbetet för hovrätten, som i livstiden utfördes av hovrättens förste president, Erik Säll. Ett mycket uppskattat organisationsarbete har ock inom justitiedepartementet utförts av chefen för dess andra lagbyrå hovrättsrådet Ernst Leche.
Bland dem, som i Umeå stad nedlagt ett stort och värdefullt arbete för hovrätten, bör här nämnas drätseldirektören Nils Hj. Nilsson. Han har på platsen haft ledningen av ombyggnads- och inredningsarbetet och har utfört sin uppgift med skicklighet och det största intresse.
Vidare ha industrimän och hantverkare, arbetsledare, förmän och arbetare här i orten — ingen nämnd och ingen glömd — utfört ett mycket gott arbete, envar inom sitt fack. Över den yrkesskicklighet, som därmed ådagalagts, kan befolkningen i denna landsända med rätta känna tillfredsställelse.
Slutligen bör nämnas, att hovrätten fått mottaga värdefulla gåvor till sin boksamling, bland annat från flertalet nu vetenskapligt verksamma jurisdoktorer, vilka skänkt hovrätten sina egna arbeten.
För allt som sålunda gjorts för hovrättens bästa vill hovrätten härmed säga ett stort och hjärtligt tack. Hovrätten uttalar en varm förhoppning om att all den omtanke och allt arbete som nedlagts för denna statsinstitution skall bli för framtiden fruktbringande, för denna landsända såväl som för hela riket. I denna förhoppning höjer jag mitt glas för hovrättens alla tillskyndare och vänner.»
Till sist talade justitieministern Westman, som hyllade Norrland samt tackade för den gästfrihet Umeå stad visat.
I samband med högtidligheterna växlades telegram mellan hovrätterna i Umeå och Vasa, varjämte lyckönskningstelegram till den nya hovrätten ingingo från kommuner och enskilda personer inom hovrättsområdet.