PROCESSREFORMER UTANLAGÄNDRING.
AV
ADVOKATEN GUNNAR BOMGREN.
Det sedan länge pågående arbetet på en reformering av vår ålderstigna och i vissa avseenden jämväl föråldrade rättegångsordning synes nu ha fortskridit så långt, att man kan hysa en viss förhoppning om att inom en ej alltför avlägsen framtid få taga del av ett fullt utarbetat förslag till ny rättegångsbalk.Av upplysningar, som tid efter annan lämnats om det sannolika innehållet i förslaget, framgår, att man sökt förverkliga tanken på att införa en modern muntlig process, låt vara i en med hänsyn till i vårt land rådande geografiska, ekonomiska och folkpsykologiska förhållanden modifierad form. Rättegångarna komma till följd härav att försiggå i två tempon: det förberedande skriftliga eller skriftligt-muntliga förfarandet och den muntliga huvudförhandlingen.
Inför detta framtidsperspektiv kan det törhända vara av viss tintresse att erinra om de reformförslag, som sågo dagens ljus under 1920-talet och som gemenligen gingo under beteckningen processreformer utan lagändring.1 Dessa förslag, som syftade till en omorganisation av underrättsförfarandet, särskilt i civilmål, utmärkte sig främst genom en strävan att komma tillrätta med långsamheten. Samtidigt sökte man i görligaste mån tillmötesgå en del andra praktiska processrättsliga önskemål. Sålunda ville man bereda ökade möjligheter för domstolarna att utnyttja parterna som upplysningskälla i civilprocesser. På sina håll hoppades man väl även att — åtminstone i viss mån — kun-
na blåsa liv i rättegångsbalkens bestämmelser om muntlig förhandling. Härvidlag tänkte man även på önskvärdheten av att vid häradsrätterna nämnden bleve i stånd att taga en mer aktiv del i dömandet.
Som bekant ledde dessa förslag till att särskilda promemorior utarbetades, i vilka man fastställde vissa riktlinjer för hur det yttre processförfarandet borde gestaltas, särskilt hur processmaterialet borde bringas till domstolarnas kännedom. Den första och i viss mån typbildande promemorian torde ha varit den, som avsåg procederet vid Askims häradsrätt och som kom till tackvare nuvarande presidenten K. SCHLYTERS initiativ (SvJT 1925 s. 27 ff. särskilt s. 39 ff.). Sedan presidenten Schlyter i ett föredrag i Stockholms juristförening i oktober 1924 lämnat en redogörelse för den då nyligen i Askimsdomsagan genomförda reformen, togs saken upp till diskussion inom de största rådhusrätterna, vilka anordnade förhandlingar i frågan med representanter för advokaterna. Tanken vann snart allt vidare anslutning. På hösten 1925 hade såväl föreningen Sveriges häradshövdingar som föreningen Sveriges stadsdomare utarbetat särskilda promemorior i ämnet (SvJT 1925 s. 496 ff. resp. 1926 s. 95 ff.), vilkas föreskrifter de rekommenderade för tillämpning. Några år senare eller år 1930 diskuterades problemet ånyo vid en domarkonferens i Malmö, i vilken deltogo under hovrätten över Skåne och Blekinge tjänstgörande ordinarie domare (SvJT 1931 s. 70 ff. särskilt s. 75 ff.).
Den ledande synpunkten i alla dessa promemorior var, att man genom att anordna ett förberedande förfarande skulle kunna koncentrera den egentliga förhandlingen till ett eller åtminstone så få rättegångstillfällen som möjligt. Särskilt i den s. k. askimspromemorian underströks kraftigt skillnaden mellan förberedelse och huvudförhandling. Även i stadsdomareföreningens utlåtande framhölls önskvärdheten av att förberedelsen anordnades så, att den egentliga handläggningen kunde försiggå vid om möjligt ett enda rättegångstillfälle. Häradshövdingeföreningen inskränkte sig åter till att i detta avseende understryka, att uppskov icke borde beviljas utan att part kunde anföra vägande skäl härför, ett krav som återfinnes även i övriga förslag.
Med särskild utförlighet behandlade man i samtliga promemorior de inledande processhandlingarna. Man var ense om att
stämningen borde vara så tydlig och uttömmande — jämväl ifråga om redogörelsen för grunderna för käromålet — att svaranden bleve i stånd att avgiva fullständigt svaromål redan vid första rättegångstillfället eller om möjligt dessförinnan. I samband härmed uttalade man, att stämningsgivaren genast borde granska stämningen och fästa kärandens eller kärandeadvokatens uppmärksamhet på eventuella fel och brister. Stor vikt lade man vidare — och med rätta — vid ett från domarhåll framställt krav om att domstolen samtidigt med motparten skulle få del av stämningen och svaromålet.
I askims- och stadsdomarepromemoriorna utgick man från att det mången gång skulle visa sig önskvärt att ägna första rättegångstillfället åt att genom muntlig förhandling ytterligare utreda och fixera tvistefrågorna eller med andra ord att skilja det stridiga från det ostridiga. Invändningar av natur att böra avgöras genom särskilt beslut borde genast upptagas till behandling och lösas. Man var vidare här inne på tanken att återuppväcka bestämmelsen i R. B. 14: 3, att parterna omedelbart skola framlägga såväl fakta som sina bevis. I större eller mindre utsträckning föreskrev man sålunda, att parterna genast skulle angiva, i vilka avseenden de ämnade föra bevisning. Skriftliga bevis borde för övrigt företes snarast möjligt.
I samtliga förslag förutsattes, att det kunde visa sig erforderligt med skriftväxling även efter första rättegångstillfället. Härkom man att röra vid en av de svagaste punkterna i då rådande praxis. På många håll hade utvecklingen gått därhän, att förhandlingarna inför domstolen i stor utsträckning bestodo i att ena parten ingav en skrift, varpå motparten begärde uppskov för att vid nästa rättegångstillfälle ingiva skriftligt svaromål, då förstnämnda part i sin tur begärde nytt uppskov. För att i någon mån råda bot på denna långsamhet föreslog man — och detta var organisatoriskt en viktig nyhet — att parterna skulle utbyta skrifter mellan rättegångstillfällena, varvid domstolen samtidigt skulle få del av inlagorna. Stockholms rådhusrätt utarbetade för sin del en särskild form för denna skriftväxling genom att föreskriva, att domstolen kunde förordna, att ett mål skulle behandlas i s. k. skriftväxlingsordning. — Ett för samtliga förslag utmärkande drag var, att denna skriftväxling skulle äga rum före »huvudförhandlingen».
Det ofta hörda kravet på att samtliga vittnen böra höras vid ett rättegångstillfälle vann anslutning i askims- och stadsdomarepromemoriorna. Askimspromemorian gick t. o. m. så långt i sitt krav på samtidighet vid vittnesförhören, att den förutsatte, att rätten kunde vägra att skjuta målet till ett nytt rättegångstillfälle, även om uppskovsbegäran motiverades med att parten önskade höra vittnen, dock givetvis endast för den händelse rätten fann, att vad vittnena kunde komma att meddela var utan betydelse.
I samtliga promemorior förfäktade man åsikten, att part borde åläggas personlig inställelse, om detta visade sig nödvändigt för att rätten skulle erhålla tillfredsställande utredning. Kravet poängterades mer eller mindre skarpt i de olika förslagen. Vidare var man ense om att rätten ex officio skulle pröva, om uppskov borde beviljas, oavsett om parterna förenade sig i gemensam anhållan härom. I klar insikt om att ett intimt samband rått mellan dittillsvarande långsamhet och de principer, domstolarna följt vid bestämmandet av rättegångskostnaderna, uttalade man ävenledes, att domstolarna vid prövning av parternas yrkanden om ersättning för sina kostnader icke borde taga hänsyn till antalet inställelser utan till omfattningen och beskaffenheten av det arbete, parten och hans advokat nedlagt på saken. Hänsyn borde härvid tagas till om part föranlett onödiga uppskov.
I askims- och stadsdomarepromemoriorna framhölls vidare, att dom i saken om möjligt borde meddelas samma dag målet överlämnades eller inom kortaste möjliga tid därefter.
I askimspromemorian gjorde man slutligen ett försök att i viss utsträckning införa muntlig förhandling. Man föreskrev nämligen här, att vid »huvudförhandlingen» skulle muntligen framläggas »allt vad i skriftväxlingen eller eljest under förberedelsen eller vid tidigare förhandlingar inför rätten framkommit av betydelse för målets prövning». Därjämte skulle parterna muntligen framlägga de ytterligare påståenden och erinringar, som vittnesförhören eller vad eljest under »huvudförhandlingen» förekommit kunde giva anledning till.
En närmare granskning av detta reformprogram torde giva vid handen, att det icke syftar till att utgöra en ersättning för
en genomgripande processreform och att ett realiserande av de tankar, det innehåller, icke kan — såsom icke heller varit avsett — slutgiltigt lösa problemet om hur en för nuvarande ekonomiska, sociala och rättsliga förhållanden avpassad process bör anordnas. Programmet gav med andra ord anvisning på ett medel, som ägnade sig för att rensa bort den värsta ogräsfloran men som icke nådde roten av det onda.
Annat var väl för övrigt icke att vänta. En återgång till 1734 års lags principer löser icke dagens problem. Processrätten måste som andra rättsdiscipliner taga hänsyn till att vårt land icke längre är ett primitivt bondesamhälle med en patriarkaliskt styrande ämbetsmannaklass. De teoretiska grundåskådningar, på vilka nu gällande rättegångsbalk vilar, framstå vidare numera i många avseenden såsom oförståeliga och föråldrade. I praxis och genom lagstiftning har slutligen på avgörande punkter det gamla i och för sig långt ifrån enhetliga rättegångssystemet brutits sönder.
Tränger man med reformprogrammet till utgångspunkt djupare in i frågan, torde man för övrigt finna, att det icke är möjligt att genom påbyggnader på det gamla systemet nå det mål, man vill uppnå med en modern process. I samtliga förslag, t. o. m. i askimspromemorian, nödgades man fortfarande tillerkänna skriftligheten en dominerande roll. Det förutsattes härvid bl. a., att parterna redan på det förberedande stadiet skulle icke blott angiva sina yrkanden och bestridanden samt grunderna för dessa utan även framlägga de ytterligare fakta och den argumentering, som vid en modern muntlig process föredragas först vid huvudförhandlingen. Den muntlighet, det under sådana förhållanden kan bli tal om, saknar, som lätt inses, många av de egenskaper, som äro karakteristiska för den egentliga muntligheten. Ett konstaterande härav innebär dock icke ett förnekande av att denna pseudo-muntlighet på sitt sätt kan innebära ett framsteg framför det nuvarande skriftliga eller muntligt-protokollariska systemet.
Här är icke platsen att till förnyad behandling upptaga den gamla stridsfrågan om den muntliga och skriftliga processmetoden, om deras företräden och nackdelar. Dock synes det vara motiverat att framhålla ett par synpunkter, som torde vara av
viss betydelse, då det gäller att finna svar på frågan, varför det visat sig praktiskt ogörligt att inympa en modern muntlighet på det gamla skriftliga eller muntligt-protokollariska systemet.
Den ena av dessa går ut från det i stort sett allmängiltiga förhållandet, att en muntlig framställning, vars syfte är att övertyga någon, förutsätter ett fastare grepp på ämnet, en djupare inlevelse i detta hos talaren än en skriftlig redogörelse fordrar av författaren. Tillämpat på föreliggande ämne innebär detta, att den muntliga processen — ordet taget i sin egentliga mening — tvingar parterna och deras advokater att, innan processen börjar, tränga på djupet av frågorna. Skola åhörarna kunna med bibehållet intresse följa en muntlig framställning och skola de känna sig övertygade om hållbarheten av de framförda argumenten, måste advokaterna i förväg ha ägnat frågorna ett så ingående studium, att de utan svårighet kunna giva en klar och knapp karakteristik av fakta och rättsförhållanden och förmå foga dessa samman till ett logiskt helt. Vid en skriftlig förhandling kan åter — som erfarenheten ofta visar — det lösliga i tankegången och det vaga i beskrivningarna ofta döljas av en större ordrikedom. »Wo Begriffe fehlen, da stellt ein Wort zur rechten Zeit sich ein.» Giver så rättsordningen advokaterna möjlighet att senare återkomma till en redan behandlad fråga, ligger det nära till hands, att man till en början inskränker sig till ett mer ytligt studium av saken med därav följande nödvändighet att ändra eller vidare utveckla sina synpunkter.
Den andra synpunkt, som det här synts vara av intresse att framhålla, är, att under nuvarande förhållanden argumenteringen framföres på en olämplig tidpunkt. Som bekant väves denna in i framställningen av fakta och kommer därmed nästan undantagslöst före bevisupptagningen, ehuru den enligt sakens natur borde följa på denna. Härmed öppnar man dörren för en skriftlig polemik mellan parterna, en polemik som endast med svårighet kan hållas inom rimliga gränser, då den ofta rör icke fakta utan omdömen, d. v. s. hänför sig till ett subjektivt moment.
Nu anförda olägenheter accentueras av att man i vår underrättsprocess fortfarande tolkar och under nuvarande system väl även måste tolka principen: quod non est in actis non est in
mundo så, att endast vad som är protokollfört får ligga till grund för domen.1 Skola parterna kunna vara förvissade om att domstolen kommer att taga hänsyn till deras muntliga anföranden, nödgas de därför vidtaga den säkerhetsåtgärden, att de antingen ha en skriftlig nedteckning av sina anföranden färdig för att ingivas till domstolen eller också fasthålla vid kravet på att domstolen protokollerar yttrandena. Båda dessa utvägar anses av parterna — den senare jämväl av domstolen — som ett dyrbart slöseri med tid och kraft. Såväl domstol som parter återfalla av detta skäl trots lovvärda ansträngningar snart i den gamla slentrianen, d. v. s. parterna inskränka sig vid den muntliga »huvudförhandlingen» till att åberopa, vad de då eller tidigare skriftligen anföra eller anfört, vartill de stundom knyta en ofta välvilligt upptagen anhållan att få tid för ytterligare skriftväxling. Därmed är skillnaden mellan förberedelse och huvudförhandling utplånad. Upprätthålles åter icke denna skillnad, får, som erfarenheten visat, det gamla uppskovssystemet tillfälle att på nytt breda ut sig.
Om man alltså nödgas konstatera, att ett fortsättande på den väg, som inslogs med parollen processreformer utan lagändring, icke kan leda till en verklig förbättring av vår nuvarande process, är därmed icke sagt, att denna reformrörelse varit eller är utan betydelse som en lämplig förberedelse för den väntade rättegångsordningen. Mycket talar tvärtom för att den i detta avseende har spelat och kan komma att spela en stor roll.
Det kan härutinnan framhållas bl. a., att man genom denna reformrörelse fått blicken riktad på nödvändigheten av att den egentliga förhandlingen föregås av en förberedelse. Av stor betydelse är vidare, att man i de nämnda promemoriorna så kraftigt hävdat kravet på att vittnesbevisningen bör företagas vid ett enda rättegångstillfälle och att man överhuvud taget bör söka koncentrera förfarandet till så få rättegångstillfällen som möjligt, helst till ett enda. Överhuvud taget synas de uppslag, som denna reformrörelse kommit med, ägnade att utgöra ett incita-
ment för såväl domare som advokater att grundligare tänka över dessa problem och särskilt att söka göra klart för sig vilka fordringar en modern muntlig process ställer på dem eller med andra ord att förbereda sig för den nödvändiga intellektuella anpassningen till den väntade rättegångsordningen.
Det synes dock, som om man skulle kunna gå ett par steg längre i denna riktning än man gjort, bl. a. på den avgörande punkten, nämligen i fråga om särskiljandet mellan det förberedande förfarandet och huvudförhandlingen. Sålunda torde det vara tänkbart att förenkla »förberedelsen» och inskränka den till att avse endast ett klarläggande av tvistefrågorna. Det bör med andra ord under förberedelsen endast vara tal om att skapa en fast utgångspunkt för den blivande processen. Detta innebär bl. a., att argumenteringen flyttas till sin naturliga plats efter bevisupptagningen. En förutsättning för att detta skall kunna genomföras är dock, att domstolarna visa advokaterna det förtroendet, att de giva dem friare händer vid »huvudförhandlingen», särskilt såvitt angår vittnesförhören.