Sveriges domareförbund höll, såsom SvJT redan meddelat (1936 s. 656), ordinarie förbundsmöte den 17 okt. 1936. Första förhandlingsämne var »Ändrade bestämmelser om verkställighet och förvandling av bötesstraff». Överläggningarna rörande detta ämne inleddes av prof. Folke Wetter, som i ett föredrag belyste det ifrågavarande problemet och redogjorde för det till lagrådet remitterade förslaget i ämnet (se SvJT 1936 s. 382).1
I den därpå följande diskussionen framhöll häradshövdingen Nils Edling,
att det ur underdomstolarnas synpunkt främst vore frågorna om villkorligt anstånd med förvandlingsstraff och om förbud mot förvandling av eller med andra ord om avskrivning av bagatellböter, som tilldragit sig uppmärksamheten. Visserligen innehölle departementsförslaget en förbättring av de sakkunnigas förslag därutinnan att även bagatellböter kunde förvandlas. Men det låge likväl nära till hands att fråga, huruvida icke förslaget i dessa delar borde anstå i avbidan på verkningarna av en utvidgning av dagsbotsområdet i synnerhet som förslagets genomförande komme att vålla domstolarna väsentligt ökat arbete, som ej stode i förhållande till nyttan. Gentemot tanken på en utvidgning av dagsbotsområdet hade f. ö. justitieministern i det tilllagrådet remitterade förslaget ställt sig mera förstående än de sakkunniga i sitt betänkande — i statsrådsprotokollet betecknades nämligen en dylik utvidgning såsom en »erforderlig reform».
En annan punkt där departementsförslaget skilde sig från sakkunnigförslaget gällde frågan om på vilket stadium förvandlingsbeslutet finge meddelas. Enligt de sakkunnigas förslag skulle beträffande över huvud förvandlingsbara böter förvandlingsbeslutet meddelas i bötesdomen, där skälig anledning funnes att antaga, att böterna ej komme att gäldas, och det med hänsyn till den bötfälldes vandel m. m. syntes uppenbart, att villkorligt anstånd med förvandlingsstraff ej borde beviljas. Enligt departementsförslaget däremot skulle domstolen genast utsätta förvandlingsstraff, då omständigheterna uppenbarligen gåve vid handen, att straffets verkställighet erfordrades för den brottsliges tillrättaförande. Där så icke vore fallet, skulle med förvandlingsstraffets utsättande anstå till ett särskilt mål. Med denna regel hade domstolen alltså att gissa, huruvida man hade att göra med en hygglig karl eller inte. Naturligtvis bleve detta förenat med vissa svårigheter, och det kunde bliva ganska obehagligt för en hygglig bötfälld att han genom det bötesdomen påhängda förvandlingsbeslutet bleve betecknad såsom tillhörande den sämre kategorien bötesbrottslingar. Med hänsyn härtill vore det anledning fråga, huruvida den bötfällde skulle äga klaga över beslutet i vad anginge förvandlingsstraffets utsättande. — Man kunde beträffande det nu diskuterade spörsmålet gå ett steg längre och fråga, huruvida det vore lagtekniskt riktigt att avfatta stadgandet på angivet sätt. I stället för den positiva formen »där omständigheterna uppenbarligen giva vid handen etc.» borde det stå »där ej omständigheterna uppenbarligen giva vid handen, att straffets verkställighet ej erfordras för den bötfälldes tillrättaförande». Det vore väl nämligen förslagets mening att förvandlingsstraffet endast i undantagsfall skulle utsättas genast i domen, men det stadgade villkoret vore ej något undantagsfall. Det primära vore väl att vid tiden för domfällande straffet ansåges behövligt. Å andra sidan, om man valde den negativa formuleringen, kunde det med skäl antagas, att domstolarna skulle tendera till att alltid genast i bötesdomen utsätta förvandlingsstraffet, varigenom förslaget i vad det innehölle bestämmelser om särskilda förvandlingsmål bleve onödigt.
Borgmästaren Thorwald Bergquist betecknade det som klart, att det icke vore bra som det är på det diskuterade området. Principiellt vore det alldeles oriktigt, att man i så stor utsträckning komme att använda frihetsstraff som reaktion mot brott för vilka man en gång funnit bötesstraff vara
den rätta reaktionen. Då man frågade sig vad som vore att göra, framställde sig först spörsmålet om en utvidgning av dagsbotsområdet. En sådan åtgärd vore emellertid enligt talarens mening icke lycklig — man hade tvärtom anledning fråga sig, om vi ej redan använde dagsböter i för vid utsträckning. Nu förekomme ju dagsböter även vid brott mot trafikförfattningar av ordningsförseelses natur. Hellre än att vid sådana fall utdöma orimligt stora bötessummor, jämkade domstolarna här ofta på dagsbotens belopp, vilket ju innebure ett brott mot dagsbotssystemets princip. — Om talaren alltså ställde sig avvisande mot tanken på en utvidgning av dagsbotssystemet, gillade han däremot tanken på kraftigare indrivningsåtgärder. Det vore lyckligt, att förslaget här erbjöde effektivare indrivningsmöjligheter, detta främst i form av införsel. — En avsevärd fara för lagrespekten funne talaren förslaget om förbud mot förvandling utgöra; realiserades förslaget i denna del, kunde det antagas, att domstolarna i vid utsträckning skulle reagera genom att ådöma så pass höga böter att man komme över den gräns, under vilken förvandling ej kunde ske. Det vore att hälsa med tillfredsställelse, att departementsförslaget på denna punkt innefattade modifikation av de sakkunnigas förslag. — Beträffande departementsförslaget ville talaren framhålla, att detta tedde sig teoretiskt riktigt och välbetänkt. Man måste dock ifrågasätta, om det icke förutsatte en alltför stor apparat. För dessa i många fall mycket obetydliga brott borde man ej ha för vidlyftiga arrangemang, som gåve domstolen en onödigt ökad arbetsbörda. Talaren tänkte sig, att man möjligen kunde finna en medelväg för frågans lösning i följande trenne grundsatser. 1) Förvandlingsstraff utsättes alltid omedelbart vid böters ådömande. 2) Betalar den bötfällde ej, skall det ankomma på honom själv att påkalla domstols prövning av förvandlingsfrågan, om han gör gällande, att den bristande betalningen beror på oförmåga och att han därför bör slippa ifrån förvandling. 3) Åklagaren erhåller rätt att påkalla ny prövning av frågan om förvandlingsstraffets längd, därest han finner att tredska förekommit.
Överdirektören Hardy Göransson framhöll, att man här hade att göra medverkligt trängande problem. Detta bevisades bland annat därav, att den redan förut konstaterade ökningen av antalet ådömda bötesstraff under år 1934 fortsatt så att man under detta år kommit upp till 124,000 bötesdomar mot 115,000 närmast föregående år. Det vore icke någon överdriven klemighet att befatta sig med frågan om förvandlingsstraffen: av de omkring 10,000 bötesfångar, som årligen underginge förvandlingsstraff, vore omkring 5,000 under 30 år och omkring 1,000 under 21 år, och det vore självfallet högst betänkligt att med nuvarande ordning ett mycket stort antal unga människor måhända i onödan komme i kontakt med fängelserna. Dessa bötesfångar utgjorde f. ö. fängelsernas döda massa. På grund av den korta tiden vore det ej mycket att göra åt dem, och personalen vore t. o. m. enligt sin instruktion befriad från att taga samma individuella befattning med dessa fångar som med andra. — Tanken på ett obligatoriskt utsättande av förvandlingsstraffet redan i bötesdomen vore icke av särskilt värde för den ej ringa del av bötesfångarna som vore alkoholister — dessa ville i mångafall hellre komma på fängelse än på alkoholistanstalt, och de skulle näppe
ligen låta sig skrämma av det på förhand utsatta förvandlingsstraffet. Beträffande alkoholisterna vore det av största vikt, att såsom den nya lagen avsåge domstolarna och nykterhetsnämnderna komme att samverka.
Rådmannen Erik Ringenson framhöll, att samarbete mellan domstol och nykterhetsnämnd redan för närvarande ganska lätt ginge att ordna. I talarens hemstad Uppsala hade det sålunda under senare år fallit sig naturligt med ett visst formfritt samarbete. mellan rådhusrätten och nykterhetsnämnden, baserat på den anordningen, att rådhusrätten för övervakning av villkorligt dömda m. fl. sådana uppgifter företrädesvis anlitade en diakon, som tillika vore nykterhetsnämndens ombud.
Prof. Alfred Petrén underströk vikten av att ett bättre samarbete komme till stånd mellan domstolar och nykterhetsnämnd. Vikten av en reglering av förhållandet mellan bötesstraff och alkoholistvård hade av lagrådet påpekats redan 1912 i dess utlåtande över de sakkunnigas då föreliggande förslag till alkoholistlag. Till detta påpekande hade emellertid ingen hänsyn tagits, när alkoholistlagen utvidgades att gälla även de för fylleri dömda, och man hade sedermera haft stora svårigheter inom alkoholistvården med de förvandlingsstraff, som alkoholisterna i stor utsträckning haft att undergå för obetalda fylleriböter. Till att börja med hade dessa förvandlingsstraff brukat avtjänas omedelbart efter utsläppandet från alkoholistanstalt, vilket självfallet varit synnerligen olyckligt. För att undvika att alkoholisterna omedelbart efter anstaltsvistelsen komme in på fängelse hade man sedan en tid valt utvägen att låta straffverkställigheten ske under pågående alkoholistbehandling, som alltså för detta ändamål avbrutits. Numera utverkade man i samband med alkoholisternas utskrivning från anstalt nåd för deras fylleriböter, något som emellertid naturligen vore en ganska tung anordning. —Från alkoholistvårdsynpunkt vore departementsförslaget att föredraga framför de sakkunnigas förslag, enär det förra föreskreve ett intimt samarbetemellan åklagare och nykterhetsnämnder.
Häradshövdingen Ebbe Hernlund hade funnit det vara den bärande principen i förslagen, att personer som dömts till bagatellböter icke borde undergå samma straff som grova brottslingar. Från denna utgångspunkt kunde det spörsmålet uppställas, huruvida man ej, i stället för att hava fängelse som förvandlingsstraff, kunde låta de bötfällda, som icke erlade sina böter, deltaga i offentliga arbeten och dymedelst avarbeta straffet.
Häradshövdingen Gustaf Lindstedt gjorde gällande, att de föreliggande förslagen innefattade en överorganisation — man finge genom dessa den största apparaten för de minsta brotten. Det vore betänkligt med en ordning, som förutsatte två domstolsförfaranden för dessa bagateller. Å andra sidan vore det klart, att de rådande förhållandena ej vore tillfredsställande. Om man skulle kunna komma till rätta med dem, måste man dock tänka sig att offra något av de hänsyn man eljest toge både i fråga om specialprevention och allmänprevention. Saken syntes enklare och utan allvarlig fara för preventionen kunna ordnas så, att dels vissa smärre bötesstraff alltid kunde göras villkorliga dels ock verkställigheten, sedan oförmågan att betala klarlagts, även den gjordes villkorlig, så att förvandling ej skedde för böter, understigande ett visst, för exempelvis 2 år beräknat minimum. För tillämpning av
ett dylikt förfarande skulle användas kortsystem, bildat av anmälningskort från bötesredogörarne. Systemet skulle skötas av en amanuens vid fångvårdsstyrelsen, som dels skulle ordna inkommande kort och dels, då förvandling ifrågakomme, för sådant ändamål översända samtliga därvid aktuella kort till länsstyrelsen i den ort, där bötesdom sist meddelades. Om något kort förkomme, saknade detta varje betydelse. Kostnaderna torde icke mycket överskrida avlöningen till amanuensen.
Prof. Wetter framhöll, att häradshövding Hernlunds idé ofta kommit fram i teoretiska förslag på detta område. Här förelåge emellertid stora praktiska svårigheter. Man kunde ej gärna låta de bötfällda avarbeta sina böter på arbetshemmen, ty detta innebure, att de skulle sammanföras med ett i hög grad asocialt klientel. Genom att anknyta till reservarbetena för arbetslösa kunde väl denna olägenhet undvikas, men formerna för dessa arbeten vore alltför litet stadgade och tillgången till dem alltför fluktuerande för att avarbetande av böter i anslutning till dem för närvarande skulle kunna genomföras. Mot häradshövding Lindstedts förslag kunde man erinra, att därigenom medellösa personer i realiteten erhölle ett böteskonto att draga på utan att drabbas av någon påföljd förr än kontot överskridits. En så schablonmässig lösning skulle beröva domstolen möjlighet att till och med gent emot trotsande recidivister sörja för förvandlingsstraff. Dessutom skulle den för systemet erforderliga särskilda registreringen och skyldigheten att insända uppgifter till och införskaffa utdrag ur straffregistret nog bli åtskilligt mera betungande än förslagsställaren antagit.
Överläggningarna rörande det andra förhandlingsämnet »Otillräknelighetsproblemet», inleddes av prof. Viktor Wigert och häradshövdingen Gustaf Lindstedt. Den förres inledningsföredrag återgavs i väsentliga delar i förrahäftet av SvJT (1936 s. 622), och häradshövding Lindstedt har, med anknytning till Wigerts föredrag, sammanfattat sina huvudsynpunkter i en artikel, som återfinnes i detta häfte (s. 36).
Presidenten Gunnar Bendz framhöll under hänvisning till vad prof. Wigert anfört, att med hänsyn till relativiteten av begreppet sinnessjukdom och närliggande psykiskt abnorma tillstånd ett avgörande huruvida en person vore otillräknelig ofta krävde, att man toge i betraktande även andra faktorer än de rent biologiska, de som kliniskt kunde påvisas. Man borde sålunda även fästa avseende vid psykologiska faktorer, t. ex. sådana som den tilltalades medvetenhet om den utförda handlingens rättsstridighet och hans förmåga att handla i överensstämmelse med sin insikt. Däremot vore frågan om påverkbarheten av straff i detta sammanhang ett sekundärt spörsmål. Denna fråga vore visserligen av betydelse, då det gällde att bestämmade åtgärder från samhällets sida som den utförda handlingen borde föranleda, men vore icke av primär betydelse för själva otillräknelighetsproblemet. För att ett psykiskt abnormtillstånd skulle verka exculperande, borde det finnas kausalsammanhang mellan detta och den utförda handlingen, vilket talaren belyste med några exempel. — Talaren berörde även förhållandet mellan domstolarna och de medicinska organen och förklarade därvid, att han icke ville i någon mån fråntaga domstolarna deras fria prövningsrätt
beträffande tillräknelighetsspörsmålet. Däremot ville han varmt rekommendera, att läkare och jurister bemödade sig att förstå varandras synpunkter och därigenom söka utjämna divergenser. I detta sammanhang berörde talaren även frågan om otillräkneligförklaring av personer, som i sin dagliga gärning förefallit normala, och yttrade, att det syntes honom, som om man för den straffrättsliga tillräkneligheten icke borde uppställa helt andra fordringar än dem som gällde i civilrättsligt hänseende och i det dagliga livet.— Till slut uttryckte talaren ett önskemål om större muntlighet vid bedömandet av otillräknelighetsfrågor. Det skulle sålunda vara av värde, om föredraganden i medicinalstyrelsen åtminstone i särskilt tvivelaktiga fall genom personlig undersökning av den tilltalade bildade sig en uppfattning om denne. Även i högsta domstolen kunde i vissa fall muntlig förhandling vara önskvärd i mål, där tillräknelighetsfrågan vore under bedömande.
Rådmannen Fredrik Trotzig meddelade vissa uppgifter rörande sådana av Stockholms rådhusrätts allmänna rättegångsavdelningar under tiden från början av år 1934 inkomna och till och med sommaren 1936 avdömda brottmål, i vilka fråga om otillräknelighet varit före', tillhopa 132 st. Av dessa hade 6 gällt mord, mordförsök eller grövre misshandel, 9 misshandel av mindre svår art, 10 sedlighetsbrott, 18 förfalskning, 25 oredlighet enligt 22 kap. SL och 60 tjuvnadsbrott. I 69 av fallen hade rådhusrätten tillämpat 5:5, i 50 5:6 och i ett fall båda paragraferna nämligen med avseende å olika tidpunkter; i 12 fall åter hade rådhusrätten ansett ingendera paragrafen tilllämplig. Där domstolen tillämpat 5: 6, hade den tilltalade i 7 fall fått villkorlig dom, i 19 fall dömts till förvaring enligt 1927 års lag och i återstoden av fallen dömts till ovillkorligt straff. Med endast 4 undantag hade rådhusrätten följt medicinalstyrelsens utlåtande eller, där sådant icke inhämtats, läkarens. Av de 67 fall, som varit under bedömande först av läkare och därefter av medicinalstyrelsen, hade varit 19, i vilka styrelsen avvikit från läkarens mening, i 11 fall på det sätt att styrelsen i motsats till läkaren ansett 5: 5 och ej 5:6 vara tillämplig. — Talaren beklagade, att inhämtande av utlåtande rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet till följd av anhopningen av sådana ärenden toge lång tid, och uttalade önskemål om förstärkning av läkarekrafterna.
Överläkaren Torsten Sondén anförde, att den fråga som stode i brännpunkten av diskussionen vore, huru i rättstillämpningen straffrihetsproblemet skulle kunna lösas så, att berättigade humanitära och sociala intressen tillvaratoges utan att detta inkräktade på straffets allmänpreventiva funktion. För närvarande vore situationen på det rättspsykiatriska området alldeles ohållbar. Vi saknade en rättsläkarkår, som kunde gå i land med det snabbt växande antalet undersökningar. Domstolarna åter dömde praktiskt taget alltid i enlighet med den medicinska sakkunskapens uttalande, men samtidigt erkändes öppet från domarhåll, att man ansåge de sålunda avkunnade straffrihetsutslagen otillfredsställande såsom stridande mot rättsmedvetandet och till skada för rättsordningen. Sakkunniga, som haft till uppdrag att utarbeta bestämmelser på förevarande område, hade av hänsyn till allmänpreventionens krav och den allmänna opinionen tänkt sig en bestämmelse, enligt vilken den som på grund av sin sinnesbeskaffehet ej skulle
erhålla straff i stället skulle av domstolen dömas till intagning på sinnessjukhus eller till annan sjukvårdsåtgärd. En sådan bestämmelse skulle emellertid vara inhuman, emedan den skulle utan tillräckliga skäl upphäva regeln om straffrihet för sinnessjuka. Den komme vidare att i praktiken leda till upprörande konsekvenser. Den allmänna opinionen åter skulle ej låta sig nöja med sådana åtgärder mot brottslingen. Förslaget förbi ginge förövrigt den djupare orsaken till de nuvarande missförhållandena. Enligt talarens mening vore de bekymmer, man på ansvarskännande håll hyste inför den rältspsykiatriska utvecklingen, grundade på en riktig känsla av att området för otillräkneligheten för närvarande hölle på att utsträckas på ett sätt, som ej ginge att förena med strafflagens allmänpreventiva funktion. Dessa bekymmer gällde icke straffriförklaring av verkligt sinnessjuka och djupt psykiskt undermåliga — där träddes inga allmänpreventiva intressen för nära — utan de gällde psykiska tillstånd på gränsen mellan det normala och abnorma, såsom lindrigare senilitet, måttlig imbecillitet och olika former av psykopati, hysteriska reaktioner, nevroser, alkoholism o. d. I dessa fall funnes ingen bestämd gräns mellan normalitet och abnormitet. En viss nedsättning av de psykiska funktionerna vid högre ålder vore oundviklig: hysteriska och nevrotiska reaktioner inför särskild påfrestning hörde till det normala psyket; alkoholbegäret tillhörde genomsnittsmänniskans frestelser. Toge man vid det straffrättsliga bedömandet av ett fall endast hänsyn till de individuella förhållandena, vilket vore det naturliga för det medicinska tänkandet, riskerade man att till de otillräkneliga hänföra personer, som icke befunne sig i ett verkligt psykiskt undantagstillstånd, och en dylik rättstillämpning måste i längden äventyra straffets allmänpreventiva uppgift. Rättspsykiatrikerna hade emellertid inbördes mycket olika åsikter, och det hade icke utbildats någon fast praxis som kunde ge ledning. Domstolarna hade skjutit ifrån sig frågan om tillämpning av reglerna angående otillräknelighet genom att nästan alltid följa den medicinska sakkunskapen. Talaren beklagade detta och riktade till domarna en uppmaning att själva taga ställning till straffrihetsfrågorna. Vid utbildandet av en praxis genom domstolarnas prövning borde ett mera intimt samarbete än det hittills kommit till stånd åvägabringas mellan domstolar och psykiatriker. Genom att läkaren inkallades som vittne skulle denne erhålla tillfälle att komplettera och klarlägga sina synpunkter och undanröja missförstånd, och domstolen skulle därigenom få möjlighet att bedöma i vad mån obestyrkta uppgifter eller ovidkommande synpunkter fått inverka på läkarens slutsatser.
Prof. Olof Kinberg yttrade, att tillämpningen av 5: 5 och 5:6 SL präglades av verklig förbistring, och belade sitt uttalande med exempel. Det nuvarande tillståndet vore ohållbart. I frågan om domstolens och rättsläkarens inbördes ställning hävdade talaren, att rättsläkaren borde ha att beskriva det själsliga tillståndet hos den tilltalade, att analysera dennes handlande och påvisa de kausala faktorer som orsakat hans missuppförande samt att med ledning av vad vid denna undersökning konstaterats fälla omdömen om den tilltalades farlighet och möjligheterna att behandla honom. I samma mån som läkaren därvid icke gjorde någon sträng boskillnad mellan patologiska och normalpsykologiska faktorer, skulle han komma att meddela domstolen
sådana upplysningar, att domstolen sedermera självständigt kunde draga de praktiska slutsatserna. Enligt talarens mening vore det önskvärt, att domstolen intoge en gentemot rättsläkaren självständig hållning, och detta vore möjligt, om rättsläkarens uppgift begränsades på sätt nu angivits. Problemet om tillräkneligheten komme på detta sätt att försvinna av sig självt, i det att det komme att lämna rum för en serie konkreta och praktiska frågor. Domstolen skulle ha att pröva det psykologiska resonemangets och de sociala slutsatsernas hållbarhet och att därefter handla som domstolen funne riktigt. Att domstolen kände sig bunden av läkarens utlåtande, funne talaren olyckligt. — I fråga om sinnessjukdoms betydelse för bedömningen av en tilltalads handlande framhöll talaren, att sinnessjukdomen innebure ett psykologiskt handikap och att därför de normala och friska borde anse fair play fordra att den sjuke icke i straffrättsligt hänseende behandlades som en frisk. — Vad termen sinnessjukdom beträffade erinrade talaren gentemot prof. Wigert, att det vore helt naturligt att ordet användes i olika betydelser i olika sammanhang. Det faktum att ordet i lagtext användes i viss betydelse innebure sålunda icke, såsom prof. Wigert trodde, att det icke kunde ha en annan i medicinskt språkbruk. Med sinnessjukdom i förevarande sammanhang förstodes enligt vetenskapligt språkbruk en förändring i själsverksamheten, som sammanhängde med en under individens liv uppkommen kroppslig förändring, framkallad av vissa bestämda, yttre eller inre, orsaker. F. ö. bleve termen sinnessjukdom icke ett socialt begrepp därför att sinnessjukdomen faktiskt hade sociala följder. Detta hade även rent kroppsliga sjukdomar utan att man därför kunde påstå att sjukdomsbegreppet överhuvud taget vore ett socialt begrepp.
Advokaten Eliel Löfgren försvarade tanken på införande av en lagbestämmelse, enligt vilken domstol skulle kunna samtidigt som den förklarade entilltalad strafflös på grund av sinnessjukdom förordna att han skulle inlagas å sinnessjukhus. Ett sådant förordnande komme i allt fall icke att meddelas, med mindre behovet av vård å sinnessjukhus konstaterats i läkarutlåtandet. Redan enligt gällande praxis förekomme det, att i domen hänvisades till sinnessjuklagens bestämmelser och förklarades att den tilltalade vore i behov av sinnessjukvård. — I fortsättningen av sitt anförande ingick talaren på frågan, huru 5: 5 och 5: 6 borde reformeras. Han yttrade även, att den nuvarande avfattningen av 5: 6 på sina håll syntes ha blivit missuppfattad därhän att lagen ansåges icke tillåta utmätande av fullt straff i fall som 5: 6 avsåge. Enligt riktig tolkning vore emellertid straffnedsättning enligt 5: 6 endast fakultativ.
Hovrättsrådet Erik Bergendal uttalade som sin mening, att domstolen borde kunna på rent sociala grunder förordna om skyddsåtgärd mot straffriförklarade. Det förefölle därför talaren, som om man borde ändra sinnessjuklagen i sådan riktning, att ett intagande på sinnessjukhus av straffriförklarad förbrytare skulle kunna ske även med hänsyn endast till sociala synpunkter. Som exempel på fall där detta kunde vara lämpligt anförde talaren sinnessjuka kverulanter. Vad straffriförklarade ämbetsmän beträffade funne talaren det synnerligen olämpligt, att de icke skulle kunna avsättas från sitt ämbete utan kanske återkomma i tjänst, och därför syntes honom
en straffriförklaring i sådana fall böra kunna kombineras med förtidspensionering eller något dylikt.
Prof. Alfred Petrén sade sig ej kunna finna, att de nuvarande bestämmelserna om intagning av straffriförklarade pǎ sinnessjukhus vore otillfredsställande. Det vore även med gällande lag självfallet, att sociala synpunkter skulle anläggas vid bedömandet av frǎgan om behov av sinnessjukvård förelåge för straffriförklarad. I själva verket förekomme det i ytterligt fåfall, att icke den, som förklaras böra vara straffri, av läkaren även förklaras vara i behov av vård å sinnessjukhus. Vad utskrivningen från sinnessjukhus beträffade toge man hänsyn även till brottets beskaffenhet, dock ej ända därhän — som här påyrkats — att minnet av brottet, t. ex. ett mord, ansåges ovillkorligen böra hava förbleknat innan utskrivningen finge ske.
Prof. Nils Stjernberg framhöll, att det material, på vilket såväl läkaren som domstolen avgjorde tillräknelighetsfrågan, till sitt bevisvärde vore av väsentligt lägre valör än det material, på vilket avgjordes huruvida den tilltalade vore skyldig till gärningen. — I fråga om straffriförklarade, som tillika förklarats icke vara i behov av hospitalsvård, hänvisade talaren till ett förslag av Ferri, att i samband med straffriförklaring alltid skulle föreskrivas observation å anstalt under minst 1 år. — Om för straffriförklaring orsakssammanhang skulle fordras mellan sinnessjukdomen och gärningen, vore det enligt talaren betänkligt att på denna punkt kasta om bevisbördan, så att den tilltalade skulle ha att bevisa att orsakssammanhang förefunnes. Åtminstone borde man ej kräva mer än ett sannolikhetsbevis.
Häradshövdingen Ebbe Hernlund berörde det förhållandet, att vid läkarundersökningar upplysningar införskaffas från den tilltalades anhöriga och andra jäviga personer. Läkarnas omdöme kunde därigenom komma att grundas å upplysningar av mindre tillförlitlig art. Den därmed förenade risken skulle minskas om utredning av detta slag på begäran av läkaren åstadkommes genom domstol. På sina håll plägade domstolen och läkaren förhandla under hand. — Talaren framhöll vidare, att den allmänna opinionen upprördes av att straffriförklarade kunde komma ut från sinnessjukhus efter kort tid. Han påyrkade bestämmelser om minimiförvaringstid beträffande straffriförklarad.