MUNTLIGHET I HOVRÄTT.
DEN NYA LAGSTIFTNINGENS FÖRSTA ÅR.
AV
PRESIDENTEN BIRGER EKEBERG.
Den i RB 14: 6 stadgade rätten för part att påkalla muntligt förhör var, såvitt hovrätterna angår, knappast mer än en död bokstav, då den upphävdes genom 1901 års lagstiftning om fullföljd av talan. Muntliga förhör begärdes visserligen, men ej i syfte att få till stånd en verklig muntlig förhandling utan föratt erhålla tillfälle att ingiva ytterligare skrifter. Vid muntligt förhör företräddes parterna regelmässigt, vare sig förhöret påkallats av part eller tillkommit på hovrättens eget initiativ, av ombud som saknade ej blott juridiska kunskaper utan även kännedom om målet och vilkas uppgift var begränsad till att till domstolen överlämna en inlaga.
Då år 1901 parts rätt att påkalla muntligt förhör avskaffades men parterna återfingo den före 1734 års lag gällande rätten att växla två skrifter, innebar sålunda detta i verkligheten ej att muntligheten trängdes tillbaka utan att en mera komplicerad form av skriftväxling utbyttes mot en enklare. Och samtidigt som de av part påkallade förhören försvunno, gåvos bestämmelser i syfte att utbilda det på hovrättens eget initiativ anordnade förhöret till ett livskraftigare institut. Förhören, vilka »över huvud nedsjunkit till en tom formalitet», skola nu, yttrade justitieministern, bliva »så anordnade, att de erhålla reell betydelse för målens utredning»; han ansåg önskvärt, att denna utväg att avhjälpa bristfälligheter i utredningen i större omfattning än förut och på ett verksammare sätt komme till användning.1De nya bestämmelserna tillade hovrätten befogenhet att, i såväl brottmål som vädjade mål, oberoende av framställt yrkande anordna förhör med parterna, då sådant funnes nödigt »till vinnande av upplysning rörande viss omständighet». Hovrätten
skulle äga att, för den händelse förhöret ej lämpligen kunde äga rum därstädes, med undvikande av den omgång en återförvisning skulle innebära, uppdraga åt en underrätt att hålla förhöret. Med förut rådande praxis överensstämde ej att ålägga part personlig inställelse. Att detta kunde ske blev nu klarlagt och bestämmelser meddelades angående föreläggande av påföljd för uteblivande. En nyhet innebar stadgandet att i beslut om förhör skulle angivas »omständighet, varom upplysning erfordras». Denna föreskrift avsåg enligt motiven att sätta parterna i tillfälle att bereda sig till det utsatta förhöret samt att, i de fall då detta skulle hållas inför underrätten, lämna denna nödig vägledning. De nedslående erfarenheter man haft angående ombudens bristande förmåga att lämna erforderliga upplysningar hava säkerligen spelat in vidstadgandets tillkomst. Såsom anledning till muntligt förhör nämnes i motiven, att påståendena tarva förtydligande, att någon omständighet av vikt av båda parterna lämnats obeaktad eller att uppgift eller bevis, som av endera parten åberopats, icke blivit föremål för uttalande från motpartens sida, till exempel på den grund att uppgiften eller beviset gjorts gällande först efter skriftväxlingstidens utgång. Enligt en mening innefattade de nu meddelade bestämmelserna om partsförhör även i besvärsmål ej blott ett förtydligande av förut gällande rätt utan en principiell nyhet.1 Sådana förhör hade dock en och annan gång förekommit.
Det bör anmärkas, att då parterna förlorade rätten att påkalla muntlig förhandling, meningen ingalunda var att parts önskan i detta hänseende skulle sakna betydelse. »För en part kan det» — yttrade justitieministern — »under vissa förhållanden vara avsynnerlig vikt att erhålla bestämt yttrande av motparten rörande en eller annan omständighet, varom de av denne ingivna skrifter icke lämna besked, och att för sådant ändamål få motparten inkallad till förhör. Men även utan därom framställd begäran bör överdomstolen under vissa omständigheter äga att inkalla parterna. Att frånkänna domstolen denna befogenhet vore liktydigt med att sätta den ur stånd att utöva den processledande verksamhet, som i ett rättegångssystem, sådant som det hos oss rådande, där parterna ej äro pliktiga att låta sig företrädas av rättsbildade advokater, är mer än annorstädes av nöden för behörigt tillgodoseende av den materiella rättens krav.»2
De av justitieministern uttryckta förhoppningarna att de muntliga förhören för framtiden skulle i större omfattning och på ett verksammare sätt komma till användning infriades i det hela icke. Med hänsyn till den äldre tidens erfarenheter är det ganska förklarligt, att de vidtagna lagändringarna icke i och för sig hade förmåga att hos hovrätterna och — vad ej är mindre viktigt — hos de rättssökande och deras ombud väcka det intresse för muntlig förhandling, som var den viktigaste förutsättningen för en utveckling i önskad riktning. Allteftersom arbetet på rättegångsreformen fortskred och svenska jurister genom studieresor eller eljest lärde känna det på muntlighetsprincipen grundade rättegångsskicket i andra länder vann väl denna princip anhängare. Men nu tillkom en annan faktor som verkade i motsatt riktning: den mycket besvärande arbetsbalansen tvang hovrätterna att koncentrera sina krafter på dennas avarbetande. Den tanken låg också frestande nära, att det icke tjänade mycket till, kanske ej ens vore lämpligt att söka blåsa nytt liv i reglerna om muntliga förhör, då en ny rättegångsordning med en mera fullkomlig form av muntlighet stod för dörren. Regeln om angivande av »omständighet, varom upplysning erfordras» bidrog till den uppfattningen, att förhörens uppgift vore mera begränsad än lagstiftaren avsett. I mål där hovrätten var första instans förekommo dock muntliga förhör, stundom av mycket betydande omfattning, och även i andra mål hände det emellanåt att förhör anställdes, som ej blott voro en form av skriftväxling. Ännu så sent som under femårsperioden 1930—1934 var emellertid hela antalet förhör ej högre än 36 i Svea hovrätt och 14 i vardera av de båda andra hovrätterna eller sålunda för hela riket i genomsnitt omkring 13 årligen.
Den nya lagstiftningen av den 29 maj 1936 avviker från den förut gällande framför allt därutinnan att partsinitiativet återfått visst utrymme och att sålunda frågan om muntligt förhör skall anställas ej längre i full utsträckning beror av hovrättensfria prövning. Under förarbetena var aldrig ifrågasatt att i hela dess vidd uppliva den gamla regeln om parts rätt att påkalla muntligt förhör. Nackdelarna med det skriftliga hovrättsförfarandet ansågos göra sig med särskild styrka gällande på straffprocessens område, där muntligt förhör borde vara i viss utsträckning obligatoriskt. Även här måste dock reformen — med hänsyn till hovrätternas arbetsförhållanden och av kostnadsskäl —
begränsas till fall där muntlig förhandling framstode såsom särskilt önskvärd. Sådant fall har ansetts framför allt föreligga, då hovrätten ämnar, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändra underrättens utslag i skärpande riktning, dock ej där hovrätten bestämmer straffet till allenast böter (RB 27: 15 tredje stycket). Hovrätten skall här bereda den tilltalade tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten, om han före förklaringstidens utgång framställt begäran därom. Undantag från denna regel stadgas dock för den händelse att den tilltalade vistas å okänd ort eller utrikes eller om hans närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse — det gäller kanske blott att rätta till en oriktig straffsammanläggning eller annan uppenbart oriktig lagtillämpning. I motiven betecknas grundsatsen ifråga såsom en utveckling för vissa fall av kommunikationsförfarandet; sådan straffskärpning som nyss sades får — frånsett de nämnda undantagen — ej äga rum utan att den tilltalade beretts tillfälle att muntligen framlägga sin sak. Även där fråga ej är om skärpning av underrättens utslag, skall muntligt förhör hållas, om klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst ett år eller avsättning, i besvärsskriften eller, om besvären kommunicerats, inom förklaringstiden begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten och ej särskilda skäl däremot äro (RB 27: 15 första stycket andra punkten).1
I andra fall än nu nämnts gäller den allmänna regeln, att muntligt förhör skall hållas, om hovrätten så finner nödigt till vinnande av utredning i målet. Hovrätten är sålunda bibehållen vid sin fria prövningsrätt bland annat beträffande förhörs anställande i underställningsmål och brottmål i vilka hovrätten är första instans. Under förarbetena har det förutsatts, att hovrätterna i sådana mål skola liksom tidigare visa sig angelägna att anlita den muntliga förhandlingsformen, så snart anledning därtill föreligger.
Enligt den nya lagstiftningen får förhöret endast då särskilda skäl därtill äro hållas inför underrätt.
De nya bestämmelsernas avfattning ger klart vid handen, att förhöret kan avse målet i hela dess vidd. Hovrätten kan vid förhörets utsättande mer eller mindre detaljerat angiva, i vilket eller vilka hänseenden ytterligare utredning finnes önskvärd, men nå-
gon skyldighet att angiva »viss omständighet» föreligger icke. Skall vittne eller sakkunnig höras, angives detta i beslutet, och om förhöret skall hållas inför underrätt, kunna ytterligare vägledande föreskrifter befinnas nödiga.
Beträffande mål som tillhöra hovrätts omedelbara upptagande gjordes ingen ändring genom 1936 års lagstiftning. I tvistemål som är till hovrätt instämt skall följaktligen alltjämt lända till efterrättelse vad om sättet för utförande av talan inför underrätt gäller (RB 26: 16), och i fråga om parters hörande i mål varmed utan föregången stämning hovrätt såsom första domstol tager befattning äger hovrätten förordna efter ty tjänligast finnes (RB 27: 18). Den följande framställningen avser jämväl mål av denna art.
Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 oktober 1936. En undersökning beträffande de erfarenheter som vunnits under det år som sedan dess förflutit visar klart, att reformen denna gång ej stannat på papperet.
Vad till en början angår antalet under tiden intill den 1 oktober 1937 i hovrätt hållna förhör, är detta för Svea hovrätt 36, fördelade på 32 mål, för Göta hovrätt 5, för hovrätten över Skåne och Blekinge 22 samt för hovrätten för Övre Norrland 16, fördelade på 15 mål, eller tillhopa 79 förhör. Antalet förhör i mål av kriminell natur var vid Svea hovrätt 21, därav 4 i fiskaliska aktionsmål, vid Göta hovrätt 3, därav 1 i fiskaliskt aktionsmål, vid hovrätten över Skåne och Blekinge 10 och vid hovrätten för Övre Norrland likaledes 10, tillhopa sålunda 44 förhör i kriminalmål. I 8 fall — 4 civila och 4 kriminella — var Svea hovrätt första instans, i 1 fall Göta hovrätt. Allenast i ett fåtal fall hava de muntliga förhören varit enligt de nya bestämmelserna obligatoriska. Såvitt angår Svea hovrätt har detta varit händelsen i allenast 3 fall. Motsvarande siffra är för Göta hovrätt 2, för hovrätten över Skåne och Blekinge 3 och för hovrätten för Övre Norrland 7, sålunda tillhopa 15 fall av 79. Frånräknas ytterligare 4 fall enligt RB 26: 16, återstå 60, i vilka vederbörande hovrätt efter fri prövning beslutat att utsätta muntligt förhör. Sådant beslut har i regel fattats på hovrättens eget initiativ. Om man frånser de obligatoriska förhören, har såvitt jag kunnat utröna allenast i 8 fall — 1 vid vardera av Svea och Göta hovrätter och 3 vid vardera av de båda övriga — part gjort framställning om muntligt förhör.
Vad som givit muntligheten i hovrätt luft under vingarna är sålunda blott i mycket begränsad omfattning de nya tvingande reglerna i och för sig; om man undantager Övre Norrland, hava dessa hittills sällan tillämpats. Långt betydelsefullare har varit den diskussion som förts under förberedelserna till den nya lagstiftningen och i anledning av dess genomförande. Denna diskussion har, främst efter vad det synes inom hovrättsdomarnas egen krets, ökat intresset för muntlighetsprincipens tillämpning. Av stor betydelse har härvid varit, att tidpunkten för genomförandet av en allmän på denna princip grundad rättegångsreform ryckt allt närmare samt att antalet till hovrätt fullföljda mål gått något tillbaka och till följd därav möjlighet yppat sig att ägna nödig tid åt det nya systemets genomförande. Att nu nämnda omständigheter spelat en större roll än ändringarna i rättegångsbalken torde bäst framgå därav, att åtminstone i Svea hovrätt den vidgade tillämpningen av muntlighetsprincipen icke daterar sig först från den nya lagstiftningens ikraftträdande utan från en tidigare tidpunkt och sålunda hade karaktären av en partiell rättegångsreform utan lagändring;1 under året närmast föreden 1 oktober 1936 höllos där muntliga förhör i samma omfattning och i samma ordning som om de nya bestämmelserna redan varit gällande.
De mål, i vilka förhör hållits, ha varit av den mest växlande beskaffenhet. Såvitt brottmålen angår förete de en fortlöpande serie från jämförelsevis oskyldiga trafikförseelser, olaga jakt, misshandel och allehanda förmögenhetsbrott till våldtäkt, mened, mordbrand och mord; Sala- och Tillbergamålen samt vissa fiskaliska aktionsmål torde tillhöra de mest uppmärksammade. Den högsta siffran eller 5 nådde ämbetsbrotten — helt naturligt, då hovrätt här är första instans — därefter kommo rattfyllerierna med 4 och konkursförbrytelserna med 3. Även de civila målen förete en lika omväxlande provkarta. Bland de vädjade målen har allmänheten kanske mest intresserat sig för Gösta Ekmans juvelköp. Vidare äro att nämna tvister om fastighetsköp, arrende, borgen, skadestånd och fordringsanspråk av skilda slag, bl. a. Skandias och Frejas guldklausulmål, i vilka dock tillfällena till muntlig argumentering endast i mycket begränsad utsträckning togos i bruk. Vad slutligen de civila besvären angår, hava
förhör i familjerättsliga mål varit jämförelsevis vanliga; i 4 fall har frågan gällt vårdnad om barn, i lika många faderskap till barn utom äktenskap, i 2 äkta börd och i likaledes 2 underhåll efter äktenskapsskillnad. Slutligen kan nämnas, att hovrätten över Skåne och Blekinge i mål angående felande arvsskatt hållit förhör till utrönande av värdet å vissa värdepapper, att Svea hovrätt i denna form sökt vinna utredning rörande persons avvisande såsom rättegångsombud i visst mål och att Göta hovrätt anställt förhör angående rätt att utbekomma viss handling.
Då fråga ej varit om obligatoriskt förhör, har hovrätten i regel på ett eller annat sätt givit tillkänna syftet med förhöret.1 Stundom har härvid detta varit mer eller mindre begränsat; det har till exempel gällt vittnesförhör, förhör i anledning av i hovrätten åberopat intyg eller ock utredning angående viss eller vissa närmare angivna omständigheter eller i viss del av målet, exempelvis i skadestånds- men ej i ansvarsfrågan. Sådana anvisningar synas regelmässigt hava lämnats av hovrätten över Skåne och Blekinge. Övriga hovrätter hava däremot i stor utsträckning utsatt förhör med parterna »för vinnande av utredning i målet »eller utan någon som helst uppgift angående syftet. Ibland har förhöret förklarats skola avse utredning i målet företrädesvis angående viss omständighet. I ett fall fann Svea hovrätt nödigt att anställa förhör med parterna ävensom härvid lämna dem tillfälle att för ytterligare utrednings vinnande införskaffa tillgänglig bevisning. När förhöret påkallats av svarande i brottmål, har stundom åberopats dennes önskan att personligen framlägga sin sak inför hovrätten eller att inför hovrätten närmare redogöra för de omständigheter, vilka åberopats såsom mildrande. Då hovrätten varit första instans, har uppgift angående förhörets syfte i allmänhet ej lämnats. Undantagsvis har dock såsom anledning till förhöret angivits önskan att vinna utredning rörande uppgifter som av svaranden ej vitsordats.
Av det sagda framgår, att någon snäv ram icke plägat uppdragas för förhören och att hovrätterna endast i begränsad omfattning funnit nödigt att meddela vägledande föreskrifter. Någon olägenhet härav har mig veterligen icke försports. Frånsett tvister mellan bolag eller andra särskilt bildade rättssubjekt samt en och annan utebliven målsägande i brottmål där talan förts av
allmän åklagare, hava parterna varit personligen tillstädes i Svea hovrätt vid i det närmaste 90 % av samtliga förhör, i Göta hovrätt vid 80 % av förhören, i hovrätten över Skåne och Blekinge vid 75 % av dem och i hovrätten för Övre Norrland vid dem alla. Personlig inställelse var i Svea och Göta hovrätter påbjuden i omkring 80 % av fallen och i hovrätten för Övre Norrland i inemot 90 %, medan motsvarande siffra beträffande hovrätten över Skåne och Blekinge stannat under 50 %. Åklagartalan i till hovrätt fullföljda brottmål har i allmänhet förts av lokal åklagare. Den hovrättens advokatfiskal ålagda skyldigheten att efter framställning av vederbörande landsfogde övertaga och i hovrätten utföra åtal i besvärsmål och underställningsmål, däri hovrätten förordnat om muntligt förhör,1 har i Svea hovrätt i tvåfall tagits i bruk. Ena gången gällde det ett från Visby rådhusrätt av vederbörande stadsfiskal fullföljt mål angående olovligt tillgrepp m. m., i vilket hovrätten velat bereda svarandena tillfälle att inför hovrätten närmare redogöra för omständigheterna vid åtalade gärningarnas begående. I detta fall var det på förhand bekant att svarandena ej ämnade komma tillstädes; advokatfiskalen kunde inskränka sig till att anmäla en till hovrätten inkommen skrift, i vilken de meddelade detta och förklarade att de icke hade något vidare att andraga. Svarandena, som frikänts av rådhusrätten, dömdes av hovrätten villkorligt till fängelsestraff. I det andra fallet hade i ett vid rådhusrätten i Filipstad handlagt menedsmål den tilltalade begärt muntligt förhör. På grund av omständigheterna fann landsfogden sin närvaro vid förhöret ej vara påkallad. Med hänsyn till nya lydelsen av SL 13: 1 sänktes straffet. I hovrätten för Övre Norrland har advokatfiskalen fört talan i två kriminella besvärsmål, det ena, angående misshandel, från Jukkasjärvi, det andra, angående rattfylleri, från Piteå. I båda fallen var förhör begärt enligt RB 27: 15 tredje stycket.
Vid förhören hava i regel närvarit ombud för eller biträde åt enskild part. Vid Svea och Göta hovrätter har detta varit händelsen i omkring 80 % av fallen, vid de båda övriga i samtliga fall. Väl har det icke sällan förekommit att ombuden eller biträ-
dena i hovrätten varit andra än i underrätten — i hovrätten för Övre Norrland gäller detta omkring 50 % av målen, i Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge omkring 30 % — men även i dessa fall hava vederbörande ombud och biträden i regelägt tillräcklig förtrogenhet med målen. Bland det åttiotal muntliga förhör som hållits hava, såvitt jag kunnat utröna, allenast två — båda vid Svea hovrätt — varit av den äldre typ, då förhöret blott var en form av skriftväxling. I ena fallet gällde saken utflyttningsersättningar i samband med laga skifte. Förhöret avsåg »företrädesvis att vinna upplysning, huruvida och i vad mån i häradsrättens utslag omförmälda utflyttningsersättningar blivit utanordnade samt huruvida en av A. i målet uppgiven överenskommelse om fördelning av nämnda ersättningar avsett ersättningarna i deras helhet eller allenast efter avdrag för rivningskostnader och i sistnämnda fall i vad mån utanordnade belopp avse ersättning för dylika kostnader». Parterna företräddes av icke rättsbildade ombud vilka ingåvo skrifter, varefter ena parten erhöll uppskov för yttrande över motpartens uppgifter och inom föreskriven tid inkom med sådant yttrande. I det andra målet, som gällde ersättning i anledning av en vägomläggning, var förhöret utsatt »till vinnande av ytterligare utredning». Den ena parten företräddes av en icke rättsbildad kommissionär, den andra av en ung jurist, som ej företrätt parten i första instans. Vid förhöret ingåvo ombuden var sin skrift och förklarade, att de därutöver icke hade sig något bekant i målet. I intetdera fallet var föreläggande om personlig inställelse meddelat. I det förra målet gjorde hovrätten ej ändring i underrättens dom, medan i det senare kärandens talan bifölls i betydligt större utsträckning än av underrätten.
Dessa båda undantag äro snarast ägnade att bekräfta regeln; de framstå såsom gengångare från det förflutna. Redan nu torde det stå klart för de flesta parter och rättegångsombud att de kunna äventyra sin sak genom att försumma ett erbjudet tillfälle att vid muntligt förhör belysa sin ståndpunkt, och med varje år som går lärer detta förhållande bliva känt och uppmärksammat i allt vidare kretsar.
I mycket stor utsträckning har hovrättens önskan att erhålla ett omedelbart intryck av parterna eller någon av dem varit det viktigaste eller kanske enda skälet till förordnandet om muntligt förhör. Emellertid har i åtskilliga fall även annan utredning
förebragts, och såsom förut nämnts har det en och annan gång inträffat att förhör utsatts uteslutande för vittnens avhörande. Antalet tillfällen då ej allenast partsförhör förekommit har varit vid Svea hovrätt 10, vid Göta hovrätt 2, vid hovrätten över Skåne och Blekinge 9 och vid hovrätten för Övre Norrland 5 eller tillhopa 26 av 79. I allmänhet har det gällt vittnesförhör men icke alltid. Sålunda kan förtjäna nämnas att sistnämnda hovrätt, då förhör anställts i mål angående vårdnad om barn, inkallat representant för barnavårdsnämnden. I ett av dessa mål hördes upplysningsvis i mycket fria och patriarkaliska former även ett av de minderåriga barn, vilkas öde saken gällde.
Beträffande handläggningen må framhållas, att i besvärsmål förhör en och annan gång ägt rum utan att kommunikation föregått. I Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge har detta ej förekommit, men väl i Svea hovrätt vid 1 och i norrländska hovrätten vid 4 tillfällen. Efter det muntliga förhöret har emellanåt ytterligare utredning förebragts i form av påminnelser från part eller av rätten inhämtat utlåtande och någon gång har kommunikation ägt rum på detta stadium. I Svea hovrätt har sådant inträffat i 12 fall, i hovrätten för Övre Norrland i 6 samt i envar av de båda övriga hovrätterna i 1 fall. Sistnämnda hovrätt har i 2 besvärsmål ändrat underrättens utslag utan att vare sig före eller efter förhöret kommunicera besvären. I båda fallen hade parterna vid förhöret förklarat sig icke önska kommunikation.
I till hovrätt fullföljda mål, i vilka muntligt förhör ägt rum, har ändringsfrekvensen varit betydande. Frånsett fall då allenast motiveringen omskrivits, har ändring i flertalet hovrätter skett i 75 % av dessa mål; siffran för hovrätten för Övre Norrland är något lägre. Vad de till hovrätt fullföljda eller hovrätts prövning underställda kriminella målen angår, skedde i Svea hovrätt ändring i samtliga 15 mål, varvid hovrättens utslag i 6 fall var strängare och i 9 fall mildare. I Göta hovrätt höllos förhör i två sådana mål; i det ena dömdes två av underrätten frikända svarande till halvtannat års straffarbete och påföljd, i det andra åter sänktes straffet. Hovrätten över Skåne och Blekinge dömde i 2 fall strängare, i 2 fall mildare och gjorde i likaledes 2 fall ej ändring i underrättens dom. Behandlingen av 8 kriminalmål i hovrätten för Övre Norrland ledde i 4 fall till skärpning, i 1 till lindring, i 1 fall gjordes ändringar i båda riktningarna och i 2
ingen ändring. I Svea hovrätt angingo 9 av brottmålen — de fiskaliska aktionerna inberäknade — en eller flera, i ett fall ej mindre än fem häktade; i övriga hovrätter företogs muntligt förhör i tillhopa 4 mål angående häktad. I två grova brottmål — Sala- och Tillbergamålen — har Svea hovrätt förlagt förhören till rannsakningshäktet på Långholmen; i samtliga övriga fall har förhöret hållits i vederbörande hovrätt.
Till belysande av de muntliga förhörens betydelse kunde det vara av intresse att ingå på en närmare granskning av de särskilda fallen. Jag nödgas emellertid här begränsa mig till några korta antydningar beträffande ett par av dem. I ett mål hade J. vid underrätten erkänt, att han gjort sig skyldig till förfalskning av sin moders och en systers namn. I hovrätten återkallade emellertid J. sitt erkännande, vilket han påstod hava tillkommit i syfte att fritaga modern och systern från betalningsskyldighet förhandlingarna i fråga. Hovrätten fann nödigt att höra J. personligen angående tillkomsten av namnteckningarna, och sedan i målet hållits två förhör och dessemellan skriftexpertis anlitats, frikändes J. från ansvar, enär med hänsyn till vad som förekommit till stöd för J:s inför hovrätten lämnade uppgifter ej kunde anses styrkt, att han gjort sig skyldig till förfalskning. Vid ett annat förhör, som i motsats till det nyssnämnda var obligatoriskt, gällde det att avgöra, huruvida, såsom underrätten antagit, de subjektiva förutsättningarna för konkursbedrägeri förelågo. Hovrätten kom till den uppfattningen att detta icke var händelsen. Ifråga om ett i bevisningshänseende ofta så besvärligt brott som fosterfördrivning har det förekommit att hovrätten efter muntligt förhör fällt där underrätten friat och omvänt. Att muntligt förhör kan vara av stor betydelse då fråga är om någons avvisande såsom rättegångsombud är uppenbart. En av hovrätten i ett mål om återkallande av faderskapserkännande gjord anteckning att enligt samtliga hovrättsledamöters uppfattning moderns berättelse bar sanningens prägel, medan den manliga partens bestridanden icke verkade trovärdiga, säger också åtskilligt angående betydelsen av muntlighet i hovrätt.
En undersökning angående målens fördelning i lokalt hänseende har givit följande resultat. Vad Svea hovrätt angår voro av 32 mål icke mindre än 19 Stockholmsmål. De övriga fördela sig med 3 på Värmlands län, 2 på vart och ett av Stockholms, Gotlands, Västmanlands och Gävleborgs län samt 1 på vartdera av
Kopparbergs och Västernorrlands län. Göta hovrätt hade förhör i 2 Jönköpingsmål samt i 1 från vartdera av Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län. Av hovrättens över Skåne och Blekinge förhörsmål föllo 6 på Malmö stad, 11 på övriga delar av Malmöhus län och 5 på Kristianstads län. Vad slutligen angår hovrätten för Övre Norrland fördela sig dess 15 mål tämligen jämnt med 7 på Norrbottens och 8 på Västerbottens län. De höga siffrorna för Stockholm och Malmö hava främst sin förklaring i mängden och beskaffenheten av de mål, som fullföljas från underrätterna i nämnda städer; vad Svea hovrätt angår utgöra Stockholmsmålen mer än en tredjedel av hela antalet och jämförelsevis många av nämnda mål äro av den art, att särskilda skäl tala för muntligt förhörs anställande. Det är också helt naturligt, om benägenheten såväl att begära som att utsätta muntligt förhör är större, då parter och vittnen finnas i orten och följaktligen kunna utan nämnvärd kostnad och tidsförlust komma tillstädes. Om av sistnämnda anledning i mål från domstol i orten eller den närmare omgivningen förhör hållas i något större utsträckning än eljest, synes detta ej vara ägnat att ingiva betänkligheter, förutsatt att även i sistnämnda fall förhör komma till stånd i den utsträckning som av omständigheterna påkallas. Så rikt utvecklat som vårt lands kommunikationsväsen numera är, möter efter tillkomsten av en hovrätt för Övre Norrland knappast längre några svårigheter ur kommunikationssynpunkt, och även kostnadsfrågan har kommit i ett bättre läge. I Umeå hava också hållits flera förhör i mål från så avlägsna domkretsar som Torneå, Jukkasjärvi och Överkalix tingslag, och övriga hovrättsstäder hava både kortare och mera utvecklade förbindelser med de till dem hörande domkretsarna. Av stor vikt är att förhöret ej är förknippat med så dryga kostnader för mindre bemedlade parter, att hovrätten med hänsyn därtill finner sig böra avstå från att utsätta ett i och för sig önskvärt förhör eller att part ser sig nödsakad att utebliva. Med hänsyn härtill har till 10 § lagen om fri rättegång fogats bestämmelser, enligt vilka tilltalad, som åtnjuter fri rättegång i hovrätten och har sitt hemvist på minst fem mils avstånd från hovrättens sammanträdesort, kan vid inställelse till muntligt förhör erhålla rese- och traktamentsersättning, där hovrätten finner sådan böra utgå. Saknar den tilltalade medel till bekostande av sin inställelse, kan han av allmänna medel erhålla förskott å resekostnaden. Häktad
person, som inställes vid muntligt förhör i hovrätt, har erhållit samma rätt till biträde i rättegången som redan förut gällt vid rannsakning inför underrätt. I övrigt äro ej anstalter träffade i syfte att undanröja ekonomiska hinder för parts inställelse. De nämnda bestämmelserna i lagen om fri rättegång hava ej i något fall vunnit tillämpning vid Svea hovrätt, men vid hovrätten för Övre Norrland i 3 fall.
Det har ej förekommit, att hovrätt för hållande av muntligt förhör sammanträtt utanför sin förläggningsort. Fall kunna emellertid tänkas, då denna utväg är den ur skilda synpunkter lämpligaste. Den torde ej heller möta hinder i lag,1 men förnärvarande stå ej för ändamålet erforderliga medel till hovrätternas förfogande.
Enligt 1936 års lag om offentlighet vid förhör inför hovrättskola vid varje sådant förhör — ej såsom tidigare blott vid förhör i brottmål varmed hovrätten tager befattning såsom första instans — reglerna om offentlighet vid underdomstolar äga tilllämpning. Denna lag framstår såsom en självklar konsekvens av förhörens ökade betydelse särskilt på straffprocessens område.
Jag övergår nu till att beröra vissa till ämnet hörande detaljfrågor.
Det har förut nämnts att i brottmål tilltalad i viss utsträckning har rätt att påkalla muntligt förhör. För det fall som avses i RB 27: 15 tredje stycket — hovrätten ämnar efter besvär av allmän åklagare eller målsägande på visst sätt ändra underrättens utslag — är sörjt för att den tilltalade ej förbiser att denna rätt tillkommer honom. Samtliga hovrätter använda nämligen vid kommunikation i hithörande fall formulär, som innehålla en erinran härutinnan. Beträffande åter den rätt som enligt första
stycket andra punkten samma paragraf tillkommer klagande vilken dömts till straff av viss beskaffenhet, står motsvarande utväg ej öppen. Den lyckligaste lösningen vore här att erinran om rätten att påkalla muntligt förhör inrycktes i underrättens besvärshänvisning. Föreskrifter härom hava ej meddelats. Förden händelse att besvären kommuniceras erbjuder sig emellertid den utvägen att hovrätten i samband därmed erinrar klaganden om den rätt som tillkommer honom att inom förklaringstiden framställa begäran om muntligt förhör. Beträffande häktad kan detta lämpligen ske genom länsstyrelsens försorg, beträffande annan klagande medelst postförsändelse. Reglementariska föreskrifter i detta syfte hava av Göta hovrätt meddelats beträffande häktad och frågan är inom Svea hovrätt under övervägande.
Allmänna stadganden angående tillvägagångssättet vid parts inkallande till muntligt förhör äro ej meddelade. I Svea hovrätt förfares på följande sätt. Sedan beslut om muntligt förhör fattats, uppsättes protokoll, som omedelbart justeras. Anteckning om förhöret verkställes i särskild för allmänheten tillgänglig bok över muntliga förhör, vilken överskådligt utvisar, i vilka mål och å vilka tider förhör hållas. Där ej beslutet undantagsvis meddelats i närvaro av parterna eller deras ombud, införes det även i anslagsboken för resolutioner. Underrättelse om anslaget beslut med uppgift om tiden för förhöret avsändes till part eller parts ombud i rekommenderad försändelse med begäran om mottagningsbevis, såframt ej parten eller ombudet redan mottagit beslutet och därom tecknat bevis. Till allmän åklagare översändes anslaget beslut med anmodan att inkomma med bevis om mottagandet. Då fråga är om part, som ålagts inställelse vid äventyr av vite eller hämtning, delgives anslaget beslut på sätt om stämning är stadgat, i Stockholm vanligen genom någon hovrättens expeditionsvakt med stämningsmannabefogenhet. Häktad person rekvireras från länsstyrelsen genom brev, som jämväl innehåller anmodan till länsstyrelsen att tillställa rättegångsbiträde kallelse till förhöret.
I Göta hovrätt är det vanligt, att parts ombud i en särskild för ändamålet avsedd bok tecknar kvitto angående mottagandet av protokollsutdrag, innefattande hovrättens beslut angående förhöret. I hovrätten över Skåne och Blekinge sker kallelse efter anslag. Då häktad person skall inställas, översändas avskrifter av beslutet till länsstyrelsen för att tillställas åklagaren, den häktade
och hans rättegångsbiträde. Hovrätten för Övre Norrland kallar åklagare och enskilda parters ombud genom rekommenderat brev med begäran om mottagningsbevis, men enskild part personligen genom länsstyrelsens försorg.
I mål av mera krävande beskaffenhet föras vanligen memorialanteckningar av två jurister, i regel den fiskal som föredragit målet och en fiskalsaspirant. Särskilt som den förre redan är väl förtrogen med målet, kunna störande avbrott för diktamen till protokollet undvikas och även vidlyftiga protokoll färdigställas på mycket kort tid. För närvarande pågå i hovrätterna försök till utrönande av huruvida elektriska ljudupptagningsapparater lämpligen kunna komma till användning vid muntligt förhör.
I flera yttranden över den promemoria angående utsträckt användning av muntliga förhör i hovrätt, som under år 1935 utarbetades inom justitiedepartementet av tillkallade sakkunniga under samråd med processlagberedningen och hovrätternas presidenter, framhölls hurusom det muntliga förfarande, som skulle vinna ökad användning, avsevärt skilde sig från ett på grundsatserna om muntlighet och omedelbarhet grundat rättegångsskick. Hovrättens prövning skulle, liksom förut, väsentligen grundas på föredragning av det processmaterial, som återfunnes i underrättens protokoll och parternas inlagor i hovrätten. Det muntliga förhöret åsyftade enligt promemorian blott en komplettering av detta processmaterial; någon garanti för bevisomedelbarhet skapades icke. Skillnaden mellan det här åsyftade förfarandet och en verkligt muntlig och omedelbar hovrättsprocess vore, yttrade advokatsamfundets styrelse, icke en gradskillnad utan en artskillnad; det ena vore icke ägnat att utgöra en förberedelse till det andra, åtminstone icke i annan mening än att hovrättsledamöterna erhölle viss ökad vana att konfronteras medparter, åklagare och vittnen. Styrelsen uttalade även farhågor för att en vidgad användning av muntliga förhör skulle komma att »tagas till intäkt för ett påstående, att därmed skapats ett lagom mått av muntlighet, ja, kanske till och med en lämplig form därav». Ett sådant påstående torde väl innebära en överdrift. Men den erfarenhet som redan vunnits talar enligt min mening otvivelaktigt för den under förarbetena av hovrätterna och processlagberedningen hyllade uppfattningen att den nya ordningen komme att skapa bättre förutsättningar för målens bedöman-
de samt vara ägnad att förbereda och underlätta processreformens genomförande såvitt angår hovrätternas verksamhetsområde. Ur sistnämnda synpunkt är det växande intresse för en modernisering av hovrättsförfarandet, som växer fram inom hovrätterna själva, en tillgång att taga vara på. Och om det är sant att betingelserna för muntlighets- och omedelbarhetsprincipernas följdriktiga tillämpning i hovrättsprocessen för närvarande saknas, visar å andra sidan erfarenheten, att man med god vilja redan nu kan komma ett gott stycke på väg mot detta mål. Tydligast har detta kanske framträtt i ett och annat fiskaliskt aktionsmål. Hovrätten, som här är första instans, har, då omständigheterna inbjudit därtill, strävat att åt det muntliga förhöret giva en gestaltning, som till gagnet i viss mån motsvarar huvudförhandlingen i modern process. Med hjälp av den föregående skriftväxlingen har processläget klarlagts, antalet tvistiga punkter såvitt möjligt reducerats och den muntliga förhandlingen kunnat koncentreras kring det väsentliga i målet — ej sällan det subjektiva rekvisitet— som eljest hotat att skjutas åt sidan för mängden av detaljer. Även i mycket invecklade mål har klarhet kunnat vinnas vid ett enda rannsakningstillfälle. Genom att gå vidare på denna väg torde man kunna snart nog nå en ganska tillfredsställande modus vivendi i avvaktan på processreformen. En förutsättning härför är dock ökat intresse för saken även utanför hovrätternas egen krets — främst bland advokatsamfundets medlemmar.1