OM PROTOKOLLFÖRING I MUNTLIGPROCESS.

 

AV

 

PROFESSOR THORE ENGSTRÖMER.

 

Varje allvarlig vän av en rättegångsreform här i Sverige börjar nu med glädje finna, att en sådan reform icke längre behöver blott hägra i ett avlägset fjärran utan ligger inom den krets av praktiska möjligheter, med vilka man kan och bör räkna. I samma mån som detta framstår tydligare, gör sig behovet att konkretisera reformens innehåll starkare gällande, att på enskilda punkter undersöka huru den kan te sig utförd i verkligheten. Detta är så mycket naturligare som även en sådan reform, trots det högst respektabla antal lagbestämmelser som den måste i kläda sig, dock måste lämna ett mycket vitt utrymme åt domarens prövning i olika riktningar även på ganska viktiga punkter.
    En praktiskt betydelsefull fråga, som dessutom redan fått en viss aktualitet, rör sättet att föra protokoll i en muntlig process.
    Som olika typer av rättegångsordning bruka anföras den skriftliga processen, den muntligt protokollariska och den muntliga. Skriftlig process i den klassiska meningen är ett förfarande, där endast det som föreligger i skriftlig form får av domaren beaktas som material för sakens avgörande. Detta innebär sålunda också ett uppgivande i flera avseenden av bevisomedelbarheten. Den muntligt protokollariska processen kan betecknas så, att förfarandet inför den dömande domaren väsentligen försiggår i muntlig form, men att vad som förekommer upptecknas i rättens protokoll, och att saken avgöres på grund av de sålunda gjorda protokollariska uppteckningarna. Denna form betraktas som något för svensk-finsk underrättsprocess utmärkande. Den angivna beskrivningen är emellertid knappast fullt uttömmande. 1734 års lags bestämmelser om protokollföring vid underrätterna äro säkerligen icke i främsta rummet givna med sikte på att protokollen skulle utgöra de enda grunderna för sakernas prövning vare sig i första instans

712 THORE ENGSTRÖMER.eller efter rättsmedels användande i överrätt. När i 17 kap. 28 § rättegångsbalken stadgas, att vittnens utsagor bör domaren noga uppskriva låta och i parternas åhöro uppläsa, att vittnen må sig förklara, om deras ord och mening rätteligen fattade äro, och varde sådant där hos infört, så utgår lagstiftaren förmodligen närmast från vittnesmål med legalt bevisvärde, där någon materiell prövning av vad som skulle anses bevisat ej skedde. Där 1734 års lag med avseende å vittnesbeviset hänvisar till domarens fria prövning, kan åter icke rimligen förutsättas, att underdomaren vid sin prövning är bunden av vad som antecknats i protokollet rörande vittnesmålet och icke får ta hänsyn t. ex. till personliga intryck av ett vittne. När underdomaren till äventyrs ansett sig begränsad att grunda domen allenast på protokollets innehåll, har detta berott på det sätt, på vilket målets handläggning förlupit. Om uppskov med förhandlingen har ägt rum, har domaren kanske vid målets prövning glömt det, som icke återgivits i protokollet, och är sålunda faktiskt utesluten från att ta hänsyn t. ex. till de olika intryck av trovärdighet stridiga vittnen gjort. Eller måhända målet avgöres av en domare, som icke förut handlagt målet. Denne befinner sig tydligen av tvång i samma läge som den nyssnämnde domaren. Även en annan förklaring kan finnas. Möjligheten av att målet kommer att gå till hovrätten kan kasta sin skugga framför sig och föranleda, att underdomaren noga begränsar sig att pröva målet på grund av protokollets innehåll därför, att, om målet kommer till hovrätten, denna förväntas komma att döma uteslutande på detta material. Underdomaren söker då sätta sig in i huru hovrätten kommer att döma och rättar sin egen dom därefter.
    Den tredje typen av rättegångsordning är den muntliga. Här är icke blott förhandlingsformen väsentligen muntlig, utan domaren har också att pröva målet på allt som förekommit däri, oberoende av om detta protokollerats eller icke. Tvenne förbehåll behöva fogas till denna beskrivning. För det första utgör naturligtvis processens muntlighet icke något hinder mot att bevismedel, som på grund av sin beskaffenhet icke äro muntliga, förebringas i den form, som är den naturliga. Domaren bör givetvis kunna företaga syn på föremål, som äro av betydelse i målet, granska kartor o. s. v. Vidare innefattar processens muntlighet icke i och för sig något hinder mot att protokoll föras i ett mål. Men dessas betydelse får icke bli, att de bilda gränser för det

OM PROTOKOLLFÖRING I MUNTLIG PROCESS. 713område, där domaren har att söka grunderna för målets avgörande; de bli allenast anteckningar till stöd för minnet. Det är tydligt, att den muntligt protokollariska processen och den rent muntliga processen kunna komma varandra mycket nära, om den förras innebörd fattas så fritt, som ovan antyddes, och den senare utrustas med en vidlyftig apparat av protokollföring.
    Frånsett antecknande i protokollet av uppgifter för att identifiera målet och rörande parter och andra närvarande samt övriga liknande data, är den praktiskt viktigaste frågan härvid, huruvida och på vilket sätt vittnesutsagor skola antecknas i protokollet. Frågan om sådan anteckning är som bekant föremål för olika meningar och också olika reglerad i skilda lagstiftningar. Skäl kunna anföras å ömse sidor.
    De allvarligaste invändningarna mot sådan protokollföring äro följande. Om den domare, som leder vittnesförhöret, samtidigt därmed skall följa protokollerandet och vaka över att detta sker nöjaktigt, distraheras han därav lätt från själva förhörets ledande och kan komma att ägna mer omsorg och omtanke åt att det, som vittnet anför, blir nedtecknat på ett sätt och i en form, som domaren fordrar, än åt att leda förhöret så, att vittnet ger en så uttömmande berättelse som möjligt. I viss ehuru betydligt mindre grad gäller detta också om förhöret icke ledes av domaren utan av parterna. Är domaren dock ansvarig för vittnesberättelsens antecknande i protokollet, kan hans uppmärksamhet i alltför hög grad avledas till denna omsorg på bekostnad av det intresse, som bör ägnas själva berättelsen. Härtill kommer, att antecknandet i protokollet kan ordnas så, att det medför onaturliga och olämpliga avbrott i vittnets berättelse, varigenom frågor, som sammanhänga, bli i denna skilda med ofördelaktig återverkan på berättelsens innehåll och sammanhang. Slutligen kan protokollföringen lätt få den följden att det nedskrivna både av domaren själv och av överrätt dit målet kommer, mer eller mindre omedvetet tilldelas en sakrosankt natur, och att detta därmed får en betydelse vid målets prövning, som det icke förtjänar och som icke befrämjar det materiellt riktiga.
    De nu anförda olägenheterna bero emellertid till sin grad av det sätt, varpå protokollföringen tekniskt är ordnad. Med en skicklig teknik kunna de reduceras till obetydligheter; med en klumpig teknik kunna de anta sådana dimensioner, att de hart när fördärva rättegångsordningen.

 

46—Svensk Juristtidning 1937.

714 THORE ENGSTRÖMER.    Då en svensk rättegångsreform med största sannolikhet har att räkna med antecknande i protokoll av vittnesberättelserna är det därför av stort praktiskt intresse att ägna uppmärksamhet åt frågan huru protokollföringen kan försiggå.
    Det fullständigaste sättet för denna protokollföring är omedelbart stenografiskt nedtecknande av vittnesberättelsen och vad därmed sammanhänger under vittnesmålets förlopp. Denna metod användes som bekant i stor utsträckning i engelsk process. I grövre brottmål sker det på det allmännas bekostnad; i tvistemål kan det ske på parternas bekostnad. Metodens användning i den engelska processen utfaller i allmänhet mycket väl. Till en del torde detta bero på den form, som det engelska vittnesförhöret är iklätt. Ett förhör, som består av korta frågor och korta svar berörande varje gång blott ett noga begränsat spörsmål, är tydligen lättare att exakt återgiva stenografiskt än en relativt föga sammanhängande spontan berättelse, som då och då avbrytes av en fråga eller ett inpass. I Sverige har stenografiskt antecknande någon gång också förekommit, men det lär icke ha utfallit till odelad belåtenhet. Det har sagts bland annat, att det försvårat den koncentrerande sammanfattning av ett vittnesmål och dess innehåll, som en svensk domare önskar. Oavsett detta är naturligtvis ett stenografiskt nedtecknande en kostsam sak och kräver stor skicklighet, om det skall ske så, att det kan bilda grundval för ett måls prövning. En annan svårighet med det stenografiska protokollet bereder dess utskrivande med vanlig stil. Stenogram lär ofta kunna läsas endast av den, som gjort det, och skall det användas av annan, måste det alltså utskrivas. Det berättas från den norska straffprocessordningens tidigaste tillämpning, att man i ett stort mål med stöd av lagens föreskrift beslutat stenografera förhandlingen, men att stenogrammen blivit så omfattande och svårtydda, att de aldrig blivit utskrivna utan alltjämt skulle ligga i sitt ursprungliga skick.
    En helt annan ordning än den nu nämnda består i begagnandet av stenografi för att göra icke ett ordagrant referat av en vittnesberättelse utan ett kortfattat återgivande av det väsentliga i dess innehåll. Stenografien begagnas då som ett hjälpmedel förförandet av ett protokoll i dess vanliga mening. Ett sådant protokoll utgör nämligen ingen ordagrann redogörelse för en vittnesberättelse utan ett återgivande av det väsentliga däri, d. v. s. av allt som väntas kunna bli av nytta vid målets prövning.

OM PROTOKOLLFÖRING I MUNTLIG PROCESS. 715    Oberoende av den hjälp, som stenografien därvid kan bereda, kan emellertid också ett protokoll med nyss nämnd uppgift föras på flera olika sätt.
    Ett sätt att föra protokollet är det sedan länge allmänt vid de svenska underrätterna använda, vilket består däri, att under vittnesförhöret anteckningar i det s. k. memorialprotokollet göras av protokollföraren antingen självständigt eller efter diktamen eller under övervakning i annan form från domarens sida, och att dessa anteckningar kortare eller längre tid därefter användas som grundval för utskrivning av vittnesberättelsen i domboken. Den allvarligaste anmärkningen mot denna metod vilar på en välgrundad misstro mot denna slutliga utskrift av berättelsen. Ju längre tid som förflyter från det denna avgavs desto mera har domarens minne därav förflyktigats, men då domaren dock anser sig nödgad att återge berättelsen fylligare än som de kanske knappa anteckningarna i memorialprotokollet äro grund till, kunna luckorna lätt bli utfyllda på ett sätt, som icke har något stöd i vad som verkligen förekommit. Denna fara ökar i betänklig grad, om domaren, som naturligt är, då han först efter någon tid tar sig för med berättelsens återgivande i protokollet, anser sig av sin yrkesstolthet förpliktad att återgiva berättelsen i språkligt och kanske till och med också logiskt oklanderliga vändningar oberoende av vem vittnet var och huru han talat. En fullkomlig karikatyr blir det, om denna overklighet därjämte iklädes kurialstil. Roande anekdoter om dylika exempel berättas ofta.
    En något bättre ordning vinnes naturligen, om arbetet med denna avfattning av vittnesberättelsen på grund av memorialprotokollet vidtager omedelbart efter det förhöret slutat. Men en sådan metod lider först och främst av det felet, att den splittrar förhandlingen och vållar dröjsmål och väntan för parter och andra, som ha med målet att göra. Även om denna överföring av vittnesberättelsen till kurialsvenska företages genast, är den ändock långt ifrån ofarlig. En allmän erfarenhet lär, att nästan all dylik överföring innebär en fara för att uttryck och meningar jämkas och omformuleras på bekostnad av trovärdigheten. Avsikten med nedtecknandet är ju dock endast att giva ett bevisom vad vittnet verkligen sagt och icke om huru han bort säga det, om han varit annorlunda än han var.
    För att så mycket som möjligt minska risken för att protokollföringen förrycker den muntliga processen och betager den flera

716 THORE ENGSTRÖMER.av dess väsentliga fördelar är det nödvändigt, att protokollet över en vittnesberättelse blir definitivt avfattat omedelbart vid förhöret och innan vittnet avlägsnar sig. Det bör därefter icke få ändras utan det skall läggas i det skick det vid förhandlingen får som bilaga till akten i målet. Denna anordning hindrar naturligtvis icke, att domaren sammanfattar vittnesmålet i några punkter och låter denna sammanfattning antecknas i protokollet, blott detta sker i vittnets närvaro och med hans gillande. Anordningen hindrar i och för sig ej heller att domaren alltefter förhörets förlopp dikterar till protokollet det som skall antecknas av berättelsen. Men båda dessa slag av ingripanden från domarens sida måste göras med takt och omdöme. Det är redan i nuvarande svenska rättegångsordning anmärkningsvärt i vilken utsträckning underrättsdomaren, när han under eller genast efter förhöret med ett vittne till memorialprotokollet dikterar ner vad vittnet berättar, anser sig böra ändra vittnets egna uttryck och nyanseringar. Denna benägenhet tar sig ibland rent förvånansvärda uttryck och är icke sällan i hög grad ägnad att hos parter och ombud undergräva förtroendet för domarens opartiskhet. Den klassiska karikatyren på denna underdomarnas svaghet har tecknats av ANATOLE FRANCE i en berättelse med titeln: Monsieur Thomas. I denna skämtas med domarens benägenhet att översätta vittnesmålen »en jargon judiciaire». Något längre än sågår ett förhör, som återges på följande sätt. Domaren frågar vittnet:

    »Duval, vous avez vu le prévenu à six heures du soir?

    — C'est-à-dire, monsieur le juge, que ma femme était à la fenêtre. Alors elle m'a dit: Voilà Socquardot qui passe!

    — Sa présence sous vos fenétres lui semblait de nature à étre remarquée, puisqu'elle a pris soin de vous la signaler expressément. Et les allures du prévenu vous parurent suspectes?

    — Je vais vous dire, monsieur le juge. Ma femme m'a dit: 'Voilà Socquardot, qui passe!' Alors j'ai regardé et j'ai dit: Effectivement! C'est Socquardot!

    — C'est cela! Greffier, écrivez: 'A six heures de relevée, les époux Duval aperçurent le prévenu qui rôdait autour de la maison avec des allures suspectes.'»

 

    Protokollföring av vittnesberättelser kan emellertid ske på ett annat sätt. I flera främmande länder äger protokollföring av vittnesberättelser rum omedelbart under förhörens gång och förrättas av en sekreterare utan att domstolsordföranden ägnar nå-

OM PROTOKOLLFÖRING I MUNTLIG PROCESS. 717gon uppmärksamhet däråt förrän vittnesmålet är slut och berättelsen direkt från protokollet uppläses för vittnet för att vidkännas. Någon frestelse till jämkningar av ordalagen i vittnets berättelse bereder en sådan ordning icke, helt enkelt emedan protokollföraren har annat att tänka på än att ändra vittnesberättelsen. Den, som skriver dessa rader, har vid underrätter i flera länder sett denna ordning fungera utmärkt väl. Vare sig vittnet därefter tecknade sitt namn å protokollet eller icke, förelåg delta, sedan vittnet avlägsnat sig, i sin slutliga avfattning. Ett så tillkommet protokoll är naturligtvis icke avfattat i de välsvarvade vändningar som en svensk underdomare ofta älskar att giva en protokollerad vittnesberättelse, men det är i stället ett vida sannare och tillförlitligare bevis för vad vittnet verkligen sagt.
    På ett något annat plan än den här behandlade frågan om protokollföring i muntlig process ligger spörsmålet om protokollens ersättande med sådana mekaniska hjälpmedel som diktafon, edifon, radio o. s. v. På detta spörsmål, som kanske rymmer en radikal framtidslösning, skola vi ej nu ingå.