OM TILLÄMPNINGEN AV 191 OCH 192 §§ UTSÖKNINGSLAGEN.

 

AV

 

PROFESSOR ÅKE HASSLER.

 

Den svenska lagstiftningens motsvarighet till bestämmelserna i utländsk rätt om befogenhet för myndighet att omedelbart ingripa exekutivt till skydd för rättsliga intressen — institut sådana som injunction i engelsk, einstweilige Verfügungen i tysk, umiddelbare Fogedforretninger och Forbud i dansk, midlertidige forføininger i norsk rätt — innehålles väsentligen i stadgandena om handräckning mot självtäkt i 191 § och om handräckning för vräkning i 192 § utsökningslagen (paragrafnummer före 1912 års lagändring 157 och 158). Vissa specialbestämmelser vid sidan härav äro endast av sekundärt intresse. De nämnda stadgandena i utsökningslagen reglera spörsmål av stor praktisk betydelse och hava givit upphov till en rikhaltig judikatur, vilken emellertid i ej ringa grad präglas av osäkerhet och bristande enighet mellan och inom de rättsskipande myndigheterna. Detta tyder på att särskilda svårigheter uppstått vid tillämpningen av bestämmelserna i fråga. Då någon mera fullständig sammanställning av de resultat praxis kommit till icke publicerats i den juridiska litteraturen,1 har det synts påkallat att företaga en granskning av de rättsfall som anknyta till de förevarande stadgandena. En sådan granskning bör kunna giva hållpunkter för fastställandeav orsaken till att lagrummens användning i rättslivet varit förenad med svårigheter.

 

    1 Uttalanden i ämnet förekomma hos TRYGGER, Kommentar till utsökningslagen(1 uppl. 1897—1904) s. 457 ff., UNDÉN, Om hyresgästs besittningsskydd (1913), s. 6 f., s. 12 ff., och Svensk sakrätt, I (1927) s. 45 ff., II (1936) s. 54 ff., KÔERSNER i SvJT 1928 s. 336 ff., se ock WREDE, Finlands gällande civilprocessrätt III (2 uppl. 1936) s. 241 ff.

OM TILLÄMPNINGEN AV 191 OCH 192 §§ UTSÖKNINGSLAGEN. 745    Handräckning gives enligt 191 § då någon egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från det han innehar eller eljest själv tagit sig rätt för återställande av besittningen eller annat förhållande som rubbats. Det har gjorts gällande, att handräckning enligt 191 § efter lagstiftarens mening skulle förutsätta att ett rubbande av besittning ägt rum.1 Detta står emellertid i uppenbar strid med lagrummets uttryck »besittningen eller annat förhållande som rubbat är». Efter lagens ord skulle det kunna vara fråga om utom besittning vilket som helst annat förhållande som rubbats genom egenmäktig rättsutövning. Praxis har ej heller inskränkt användningen av 191 § till att endast avse fall då besittning rubbats. Fastmera kan man säga att en bestämd tendens, under senare år alltmera utpräglad, framträtt att överskrida lagrummets egentliga tillämpningsområde. Av de rättsfall som beröra stadgandet kunna långt ifrån alla sägas innefatta en direkt tillämpning av detsamma. I ganska många omtvistade fall har av högsta domstolen handräckning beviljats utan att den grundförutsättning för lagrummets tillämplighet varit för handen, som ligger däri att besittning eller annat förhållande egenmäktigt rubbats.
    Vid den direkta tillämpningen av 191 § torde stadgandet om handräckning mot den som pantat något till sig icke numera hava någon avsevärd betydelse. Bestämmelsen om handräckning mot den som eljest2 skilt annan från det han innehar synes närmast åsyfta fall, då någon satt sig i besittning av lös egendom som innehafts av annan utan att taga den som pant (se exempelvis NJA 1927 s. 524) eller avstängt annan från besittning av fast egendom, såsom när en hyresvärd på egen hand vräkt sin hyres-

 

    1 KÔERSNER i SvJT 1928 s. 338 f., varemot UNDÉN, Svensk sakrätt I s. 46 not 1, framhåller att 191 § icke är begränsad att gälla i fall av rubbad besittning. Det av KÔERSNER framförda argumentet att det ansetts nödigt att införa särskild bestämmelse i 192 § om handräckning för vräkning, torde ingenting bevisa eftersom 192 § icke avser fall då något förhållande rubbats. Ur förarbetena till 191 § synes man icke kunna få ut någonting av värde. Äldre lagberedningen har icke med ett ord motiverat upptagandet i 1850 års förslag till utsökningsbalk av uttrycket »att genast besittningen eller annat förhållande, som rubbadt är, återställa». Och föga glädje har man av Nya lagberedningens uttalande att det icke varit dess mening att göra någon ändring i gällande lag fastän beredningen ville utbyta 1:4 utsökningsbalken mot en bestämmelse som uppenbarligen hade en mycket vidare omfattning.

    2 Jämför UNDÉN, Om hyresgästs besittningsskydd s. 7 not 1.

 

48—Svensk Juristtidning 1937.

746 ÅKE HASSLER.gäst eller utestängt honom från den förhyrda lägenheten. Stadgandets ordalydelse passar mindre väl då det gäller sådan besittningskränkning med avseende å fastighet, som innebär intrång i fastighetens nyttjande utan att man kan säga att besittaren skilts från innehavet av densamma. Dylik kränkning av besittning torde därför böra hänföras under bestämmelsen om handräckning mot den som själv tagit sig rätt utan att panta något till sig eller eljest skilja annan från det han innehar. Det skall emellertid gärna medgivas att gränsdragningen här är osäker särskilt när det gäller intrång bestående däri att inkräktaren sätter sig i besittning av någon viss del av fastigheten. Då handräckning givits mot stad som obehörigen utfört en kajanläggning å kronan tillhörigt område (NJA 1896 s. 249, jämför ock 1909 s. 393), mot person som utan lov upptagit lägenhet å kronopark (NJA 1907 s. 210) och mot person som utan tillstånd flyttat in i en lägenhet i annans hus (SvJT 1917 s. 203), kan ju med visst fog sägas att handräckningen riktats mot den som skilt annan från det han innehar. Någon ledning för bedömande av de exekutiva myndigheternas ståndpunkt kan man knappast hämta ur utslagens motivering; i det sist anförda rättsfallet åberopades att svaranden själv tagit sig rätt, medan de övriga icke innehålla något uttalande som anknyter till lagtexten.
    Övergå vi till fall där någon genom att rubba besittning eller annat förhållande själv tagit sig rätt utan att skilja annan från det han innehar, så visar sig redan här en viss osäkerhet i praxis. Handräckning har emellertid i allmänhet beviljats när det varit fråga om intrång i besittning eller nyttjande av fastighet. 

   NJA 1894 s. 576. Fastighetsägare å Kungsholmen begärde förbud för Stockholms stad att fortsätta påbörjat fyllnadsarbete i vattnet utanför sökandens fastighet. HD:s majoritet fann frågan om stadens rätt att verkställa nämnda arbete vara av tvistig beskaffenhet och prövade förty jämlikt grunderna för 157 § skäligt fastställa underinstansernas beslut att förbjuda arbetets fortsättande intill dess tvisten blivit prövad. Fyra justiteråd hade skiljaktiga motiveringar.

    NJA 1910 s. 286. H begärde handräckning för borttagande av ryssjor, som utlagts av B till hinder för H:s under lång tid å viss plats bedrivna laxfiske. Enär B genom utläggandet av ryssjorna egenmäktigt rubbat det besittningsförhållande som uppkommit för H, prövade HD lagligt fastställa underinstansernas beslut att bevilja handräckning jämlikt 157 §.1

 

    1 Jämför NJA 1916 s. 530.

OM TILLÄMPNINGEN AV 191 OCH 192 §§ UTSÖKNINGSLAGEN. 747    NJA 1922 s. 379. Fastighetsägare sökte förbud för vattenfallsstyrelsen att flytta en elektrisk ledning till men för sökandens fastighet. Enär styrelsen icke kunde anses hava befogenhet att flytta ledningen mot fastighetsägarens bestridande såvitt avsåge dennes fastighet och styrelsen alltså genom åtgärden att förflytta ledningen tagit sig själv rätt, fastställde överexekutor jämlikt 191 § meddelat interimistiskt förbud att vidtaga förflyttningen. Hovrätten och HD gjorde ej ändring.

    Handräckning har vidare beviljats i följande fall, där man måhända ej kan i egentlig mening tala om intrång i besittning, men som ligga nära de ovan refererade.

   NJA 1895 s. 530. Efter ombyte av arrendator å en jordlägenhet meddelade avträdande arrendatorn, såsom innehavare av de lägenheten å alla sidor omslutande ägorna, förbud mot begagnande av väg över dem. Då innehavaren av lägenheten måste anses berättigad till farväg från och till densamma, ålade överexekutor med stöd av 157 § innehavaren av de kringliggande ägorna att anvisa erforderlig väg åt lägenhetens innehavare, vid äventyr om det underlätes att utmätningsman skulle äga inrymma honom sådan väg. Hovrätten fann sådant fall ej vara för handen att handräckning kunde meddelas. HD fastställde däremot överexekutors beslut. Ett justitieråd var skiljaktig i motiveringen och framhöll, att före ombytet av arrendator begagnats väg till lägenheten över de kringliggande ägorna, varför det icke finge anses hava legat utom överexekutors befogenhet att meddela handräckning.

   NJA 1902 s. 68. Åtskilliga hemmansägare anhöllo hos överexekutor, att som jägmästaren i orten låtit avstänga deras utfartsväg över en kronopark till allmänna landsvägen, handräckning måtte meddelas till utfartsvägens öppnande. Överexekutor fann handräckning icke kunna beviljas då sökandena ej visat sig äga någon rätt till begagnande av utfartsvägen. Hovrätten återförvisade jämlikt 157 § målet enär det vore ostridigt att sökandena sedan längre tid tillbaka begagnat vägen i fråga och vid sådant förhållande jägmästaren icke lagligen ägt egenmäktigt avstänga densamma. HD:s majoritet gjorde ej ändring i hovrättens utslag, men två justitieråd voro skiljaktiga och ville fastställa överexekutors resolution.

    NJA 1924 s. 47. Sedan Trollhätte kanal till viss del ombyggts lät vattenfallsstyrelsen såsom förvaltare av kanalverket avstänga en genom Vänersborgs hamn ledande kanalsträcka, som vid ombyggnaden ersatts med en annan kanalled. Staden sökte handräckning för öppenhållande av den genom hamnen ledande kanalsträckan. Då styrelsen icke ägt befogenhet att genom denna sträckas avstängande vidtaga ändring i bestående förhållande och styrelsen alltså själv tagit sig rätt, ålade överexekutor med stöd av 191 § styrelsen att på visst sätt hålla kanalsträckan öppen. Hovrätten och HD gjorde ej ändring.

    NJA 1925 s. 24. Ägare till avsöndrad lägenhet hade under längre tid begagnat en å stamhemmanets mark belägen lossnings- och upp-

748 ÅKE HASSLER.lagsplats. Sedan hemmanets ägare uppsatt ett staket kring platsen, begärde lägenhetens ägare handräckning för borttagande av staketet. Överexekutor beviljade handräckning jämlikt 191 § enär sökanden sedan flera år begagnat området såsom lossnings- och upplagsplats och hemmanets ägare vid sådant förhållande icke ägt egenmäktigt förhindra sökanden att begagna området. Hovrätten och HD gjorde ej ändring.

    Härmed må jämföras följande fall där handräckning vägrats.

    NJA 1922 s. 378. En markägare lät å marken längs med en järnvägssträcka upptaga ett dike. Enär efter dikets upptagande banan på ifrågavarande plats måste anses hava ett synnerligen riskabelt läge begärde järnvägsstyrelsen, som ansåg markägaren vara att likställa med den som tagit sig själv rätt, handräckning för igenfyllande av diket å viss sträcka samt för utläggande av en tryckbank. Överexekutor och hovrätten funno handräckningen lagligen icke kunna meddelas. HD:s majoritet ansåg sådana omständigheter icke vara i målet förebragta att handräckningen kunde meddelas. Två justitieråd gjorde ej ändring i hovrättens utslag.

    Det för detta fall utmärkande synes vara att fastighetsägaren å egen mark vidtagit åtgärd utan att därigenom göra intrång i annans nyttjande av densamma, vilken åtgärd emellertid förmenats vara till skada för närliggande fastighet. Han har sålunda ej rubbat annans rättsutövning å marken. Man torde dock ej böra anse handräckning i och för sig utesluten mot åtgärd som innefattar obehörig rubbning i grannelagsförhållande. Det är måhända detta som ligger i det skrivsätt högsta domstolens majoritet använt.
    Ett annat fall där handräckning vägrats rör avbrytande av leverans av elektrisk ström.

    SvJT 1916 s. 162. Villaägare hade kontrakt med ett elektriskt bolag om leverans av elektrisk ström till villan. Enligt kontraktet skulle bolaget äga avbryta leveransen om villaägaren underlät att betala viss avgift. Sedan bolaget avstängt strömmen begärde villaägaren handräckning för erhållande av fortsatt strömleverans, då bolaget enligt hans förmenande ej ägt upphöra med leveransen. Överexekutor ansåg handräckningen ej kunna meddelas enär sådana omständigheter som förutsattes för tillämpning av 191 § icke kunde anses föreligga. Hovrätten fastställde utslaget men en ledamot ville kommunicera villaägarens besvär.

    I detta rättsfall var fråga om realiserande genom handräckning av en obligatorisk rättighet, vilket måhända ansågs medföra att handräckning icke kunde meddelas. Emellertid innehåller ju 191 § ingen begränsning av rekvisitet rubbat förhållande till att endast avse rättssituationer av sakrättslig natur. Man finner ock-

OM TILLÄMPNINGEN AV 191 OCH 192 §§ UTSÖKNINGSLAGEN. 749så att handräckning meddelats i fall då man knappast torde kunna beteckna det rubbade förhållandet såsom sakrättsligt.

    NJA 1897 s. 506. Kronoarrendator hade enligt kontrakt rätt till kronans andel i fångsten från ett laxfiske. Sedan övriga delägare i fisket vägrat att i fortsättningen till arrendatorn utgiva någon del av fångsten under förmenande att kronan i själva verket icke hade någon rätt till andel i densamma, begärde arrendatorn handräckning för utbekommande av vad som undanhållits honom. Överexekutor beviljade handräckningen, enär fångsten sedan äldre tider tillbaka fördelats mellan kronan och innehavarna av svarandenas fastigheter, varför dessa genom sin vägran att till vedertagen fördelning utlämna fångsten måste anses själva hava tagit sig rätt. Hovrätten fastställde utslaget, men två ledamöter ville kommunicera besvären. HD:s majoritet gjorde ej heller ändring; ett justitieråd fann sådant fall icke vara för handen som i 157 § avsåges.1

    Medan i nu refererade rättsfall fråga var om rättighet som stod i visst samband med fast egendom, man kan möjligen tala om ett slags avkomsträtt, rörde det sig i följande fall om kontraktsenlig rätt att hava lös egendom kvar å viss plats ehuru ägaren icke kunde anses vara i besittning av egendomen.2

    NJA 1926 s. 477. M uthyrde på viss tid sin hotellfastighet till H. Genom särskilt kontrakt sålde M till H hotellets inventarier på avbetalning med ägareförbehåll och under villkor att inventarierna innan de till fullo betalats icke finge utan M:s samtycke transporteras från fastigheten. H hävde på förekommen anledning kontraktet samt bortförde inventarierna och magasinerade dem på annat ställe. M begärde handräckning för inventariernas återförande till hotellet. Överexekutor fann ansökningen icke kunna bifallas. Hovrätten beviljade däremot handräckningen enär i köpekontraktet stadgats förbud för Hatt utan M:s samtycke borttransportera inventarierna innan köpeskillingen för dem till fullo guldits samt någon omständighet ej förebragts på grund varav H det oaktat varit berättigad att bortföra dem. HD:s majoritet gjorde ej ändring. Ett justitieråd ville fastställa överexekutors beslut enär H:s åtgärd icke såvitt visats innefattat rubbning av besittningsförhållandet med avseende å inventarierna samt ej heller eljest förebragts omständighet på grund varav handräckning kunnat meddelas.

    Slutligen är i detta sammanhang att nämna handräckning för återfående av barn, vilket bortförts från den som haft vårdnaden

 

    1 Man kan vara tveksam huruvida här i själva verket förelåg ett rubbat förhållande av den art som i 191 § avses. Myndigheterna synas emellertid hava uppfattat saken på detta sätt (se emellertid den skiljaktiga meningen i HD), så väl ock TRYGGER s. 459 not 3.

    2 UNDÉN, Svensk sakrätt I s. 46 not 1, jämför KÔERSNER i SvJT 1928 s. 336 f.

750 ÅKE HASSLER.om detsamma. Här är fråga om ett familjerättsligt förhållande som rubbats.

    NJA 1906 s. 386. Moder till barn utom äktenskap begärde handräckning för återbekommande av barnet, vilket utan hennes samtycke av en släkting till dess fader bortförts från ett hem där modernin ackorderat detsamma. Överexekutor fann den sökta handräckningen icke kunna meddelas. Hovrätten beviljade däremot med stöd av 157 § handräckningen enär svaranden utan sökandens medgivande bortfört barnet från det hem varest hon haft detsamma inackorderat. HD gjorde ej ändring.

     NJA 1909 s. 405. T begärde att som hans hustru rymt från makarnas hem och därvid medfört makarnas dotter, handräckning måtte beviljas honom i hans egenskap av barnets fader och förmyndare för återfående av barnet. Överexekutor ansåg saken vara av den tvistiga beskaffenhet att handräckning ej kunde beviljas. Hovrätten fann handräckning för närvarande ej böra beviljas då T icke såvitt upplyst blivit ägde hem där barnet lämpligen kunde vårdas. HD:s majoritet prövade jämlikt 157 § lagligt förklara T berättigad att erhålla handräckning för barnets utfående, enär T på grund av sin målsmansrätt ägde hava hos sig barnet samt hustrun icke visat att hon haft hans samtycke att bortföra detsamma. Två justitieråd ville ej göra ändring i hovrättens utslag.1

    Som ovan anförts har i praxis framträtt en tendens att giva handräckning då någon utan att rubba besittning eller annat förhållande hindrat annan att utöva en honom tillkommande rätt. Man är här inne på ett område där 192 § representerar ett specialfall. Tydligt är att det måste röra sig om fall, där icke hänsynen till svarandens rättssäkerhet kräver judiciell prövning och fastställelse. Men med så vaga utgångspunkter måste praxis helt naturligt få en prägel av osäkerhet. Först på senare tid och ofta under meningsskiljaktighet har användningen av 191 § utsträckts till olika grupper av situationer, där något förhållande icke varit rubbat men dock ett ingripande med handräckning synts erforderligt och möjligt.
    Av hithörande rättsfall äro först att nämna sådana där tillträde till annans område beretts den som därav haft rättsligt intresse.

    NJA 1907 s. 252. Som villkor för anläggande av ett vattenverk hade stadgats, att vattnet icke finge uppdämmas utöver en viss å vat-

 

    1 Se ock NJA 1906 s. 132 och 1914 s. 254. Anledningen till att handräckningen i det senare fallet vägrades torde hava varit att svaranden i själva verket hade rätt till vårdnad om barnet, varför om handräckningen beviljats svaranden i sin tur skulle hava kunnat få barnet utlämnat åt sig. Se TRYGGER s. 460, UNDÉN,Om hyresgästs besittningsskydd s. 14, WREDE s. 244.

OM TILLÄMPNINGEN AV 191 OCH 192 §§ UTSÖKNINGSLAGEN. 751tenverksägarens område belägen fixpunkt. Ägaren av ett annat vattenverk, vilket berördes av dämningsförhållandena vid det förra verket, begärda handräckning för erhållande av tillträde till fixpunkten i avsikt att vinna kännedom om huruvida föreskriften rörande dämningshöjden iakttoges. Överexekutor fann att något sådant förhållande ej var förhanden som i 157 § avsåges Hovrätten beviljade emellertid handräckningen jämlikt grunderna för 157 § och HD gjorde ej ändring häri.

    NJA 1912 s. 410. A upplät åt B ett vattenfall med därtill hörande dammbyggnader, och skulle B äga rätt att verkställa flottning av virke och annan transport i vattendragen å A:s egendom. B begärde handräckning för tillträde till dammbyggnaderna och vattendragens stränder, vilket förvägrats honom av A. Överexekutor biföll ansökningen i visst hänseende jämlikt grunderna för 157 §. Hovrätten meddelade jämlikt 157 § handräckning för beredande av tillträde för B till dammbyggnaderna och stränderna. HD:s majoritet fastställde i huvudsak hovrättens utslag. Ett justitieråd ansåg 157 § icke vara i förevarande fall tillämplig.1

    Härefter äro att anteckna fall då handräckning sökts mot den som vägrat att avflytta från eller upplåta fastighet eller del därav, av vilken han rätteligen kommit i besittning. När det gällt nyttjanderättshavare har härvidlag tvekan yppat sig huru gränsen mellan 191 § och 192 § skulle dragas. I tidigare rättsfall avböjdes handräckning för borttagande av byggnad eller annan anläggning, som lovligen uppförts å annans mark, sedan rätten att hava den kvarliggande förmenades hava upphört (NJA 1892 s. 522, 1899 s. 483, 1909 s. 30, se ock SvJT 1920 rf. s. 12). Sedermera har emellertid handräckning givits i flera fall av ovan antydda slag.

    NJA 1916 s. 134. Med samtycke av sterbhusdelägarna sålde ett urarvakonkursbo boets fastighet att av köparen tillträdas å viss dag. Då delägarna vägrade avflytta efter tillträdesdagen, begärde köparen handräckning för deras avhysande. Överexekutor fann handräckning ej kunna meddelas och hovrätten gjorde ej ändring i detta beslut. HD:s majoritet beviljade emellertid jämlikt 191 § handräckning fördelägarnas avhysande, enär de icke åberopat något skäl för sin rätt att kvarbo och förty genom sin vägran att låta köparen komma i besittning av fastigheten själva tagit sig rätt. Ett justitieråd ville ej göra ändring i hovrättens utslag.NJA 1921 s. 404. En person hade av ett bolag fått åt sig vederlagsfritt upplåten rätt att nyttja ett område till upplagsplats. Då han fastän rätten upphört vägrade att bortföra sitt å platsen upplagda gods,

 

    1 Se ock NJA 1919 s. 28. Detta rättsfall synes emellertid icke innehålla något uttalande av intresse för tillämpningen av 191 §.

752 ÅKE HASSLER.begärde bolaget handräckning för godsets bortförande. Överexekutor beviljade handräckningen enligt 192 § då svaranden icke styrkt någon rätt att nyttja upplagsplatsen. Hovrätten åberopade däremot 191 § för bifall till ansökningen och yttrade att som svaranden icke ådagalagt något förhållande på grund varav han numera skulle äga använda upplagsplatsen, han genom sin underlåtenhet att bortföra godset måste anses hava själv tagit sig rätt. HD:s majoritet gjorde ej ändring. Ett justitieråd ansåg bolagets yrkande ej vara av beskaffenhet att kunna handräckningsvis bifallas.

    NJA 1924 s. 468. En skogvaktare hade haft anställning hos ett bolag med rätt förutom till lön jämväl till bostad jämte jord till brukande å bolagets egendom. Sedan anställningen upphört begärde bolaget skogvaktarens avhysande från lägenheten. Överexekutor förordnade om vräkning enligt 192 §. Hovrätten beviljade handräckning jämlikt 191 §, enär svaranden icke förebragt någon omständighet som kunnat berättiga honom att kvarsitta och han alltså genom sin vägran att låta bolaget komma i besittning av lägenheten själv tagit sig rätt. HD:s majoritet gjorde ej ändring i hovrättens utslag. Ett justitieråd ansåg att sådana omständigheter icke åberopats i målet att handräckningen kunde meddelas.1

    Vad angår handräckning för avhysande av person från lägenhet som han innehar på grund av tjänsteavtal synes praxis senare hava övergått till att tillämpa 192 §. Detta fall skall därför belysas närmare nedan i anslutning till nämnda lagrum.
    Då någon innehaft annan tillhörig lös egendom, som han lovligen kommit i besittning av, har det understundom inträffat att ägaren eller någon som eljest förmenat sig hava rätt att få egendomen till sig överlämnad begärt handräckning för dess utbekommande. Till en början var praxis tveksam såsom framgår av följande referat.

     NJA 1907 s. 467. Sedan en kontorschef hos ett bolag avskedats från sin befattning, vägrade han att utlämna bolagets räkenskapsböcker och vissa andra tillhörigheter, vilka han på grund av sin anställning fått om hand. Överexekutor beviljade jämlikt 157 § bolaget handräckning för utbekommande av dess nämnda tillhörigheter, enär kontorschefen genom att förhålla bolaget dessa måste anses själv hava tagit sig rätt. Hovrätten och HD gjorde ej ändring. Två justitieråd funno att sådant fall ej förelåge som avsåges i 157 §.

    NJA 1908 s. 111. Sedan en person försatts i konkurs, begärde konkursboet handräckning för utbekommande från honom av ett för honom utfärdat pensionsbrev. Överexekutor beviljade enligt 157 § handräckning. Hovrätten ansåg att i målet icke vore för handen något av de fall då handräckning kunde meddelas. En ledamot ville med stöd

 

    1 Se ock NJA 1925 not. B 96, refererat av KÔERSNER i SvJT 1928 s. 341.

OM TILLÄMPNINGEN AV 191 OCH 192 §§ UTSÖKNINGSLAGEN. 753av grunderna för 157 § fastställa överexekutors beslut. HD gjorde ej ändring i hovrättens utslag. Ett justitieråd ville fastställa överexekutors beslut enär konkursgäldenären förfarit egenmäktigt genom att vägra utlämna pensionsbrevet.

    NJA 1912 s. 21. En person, som av en virkesägare mottagit virke till vård, vägrade att på begäran av virkesägaren utlämna virket till denne. Överexekutor avslog virkesägarens begäran om handräckning för virkets utbekommande då frågan om svaranden hade panträtt i detsamma vore tvistig. Hovrätten beviljade däremot jämlikt grunderna för 157 § handräckning eftersom sökanden ostridigt vore ägare till virket och svaranden ej styrkt att han hade panträtt i detsamma. En ledamot ansåg sådana förhållanden icke föreligga att sökanden vore berättigad till handräckning. HD fastställde överexekutors beslut att vägra handräckning enär virket kommit i svarandens besittning med sökandens begivande.1

    Under senare år har emellertid denna praxis icke vidhållits.

    NJA 1929 s. 491. A sålde en lägenhet till B med villkor att viss i lägenheten befintlig A tillhörig lös egendom skulle tillsvidare få förvaras i lägenheten. B sålde sedermera lägenheten till C. Då A någon tid därefter ville avhämta egendomen, vägrade C utlämna densamma med mindre A betalade hyra för densammas förvaring. A nedsatte det fordrade beloppet hos KB med föreskrift att detsamma innan A genom laga kraft vunnen dom ålagts betalningsskyldighet finge av C lyftas endast mot pant eller borgen. Då C fortfarande vägrade utlämna egendomen begärde A handräckning för dess utbekommande. Överexekutor beviljade handräckning jämlikt 191 § enär C genom sin vägran att låta A komma i besittning av egendomen måste anses själv hava tagit sig rätt. Hovrätten fastställde i huvudsak beslutet. Två ledamöter ansågo det icke styrkt att C egenmäktigt satt sig i besittning av egendomen, varför handräckning jämlikt 191 § icke lagligen kunde meddelas. HD:s majoritet gjorde ej ändring i hovrättens utslag. Ett justitieråd förklarade att sådana omständigheter icke i målet åberopats att handräckningen lagligen kunde meddelas.

    NJA 1930 s. 671. Kassaförvaltaren i en ekonomisk förening vägrade att för revision utlämna föreningens räkenskaper med tillhörande verifikationer. På begäran av föreningen beviljade överexekutor med stöd av 191 § handräckning för utbekommande av räkenskaperna och verifikationerna enär kassaförvaltaren genom att vägra utlämnadem måste anses hava själv tagit sig rätt. Hovrätten fann sådana omständigheter icke hava i målet förekommit att handräckningen lagligen kunde meddelas. En ledamot ville bevilja handräckningen. HD prövade rättvist att med upphävande av hovrättens utslag i huvudsak fastställa överexekutors beslut.

    NJA 1935 s. 89. Styrelsen för en ekonomisk förening begärde handräckning för utfående från en föreningsmedlem av en föreningen till-

 

    1 Jämför TRYGGER s. 460 not 1.

754 ÅKE HASSLER.hörig bankbok. Annat synes icke hava varit i målet ifrågasatt än att föreningsmedlemmen lagligen kommit i besittning av bankboken. Överexekutor beviljade med stöd av 191 § handräckning för bankbokens utbekommande enär densamma tillhörde föreningen och svaranden genom att vägra överlämna boken till styrelsen själv tagit sig rätt. Hovrätten gjorde ej ändring; en ledamot ansåg målet ej vara av beskaffenhet att böra handräckningsvis avgöras. Ej heller HD gjorde ändring i överexekutors beslut. Ett justitieråd fann handräckningen böra vägras då styrelsens behörighet att företräda föreningen ej kunde i målet avgöras och det följaktligen ej kunde bedömas huruvida svaranden själv tagit sig rätt.

    Av dessa rättsfall synes framgå, att praxis numera tenderar till att bevilja handräckning för utfående av lös egendom, vilken uppenbarligen utan laga grund förhålles ägaren eller annan som har rätt att få egendomen i sin besittning. Därmed har man tydligen kommit ganska långt bort från de förutsättningar på vilka 191 § bygger — en sådan tolkning av uttrycket »själv tager sig rätt» som i flera av de citerade rättsfallen framkommit torde lagstiftaren näppeligen hava tänkt sig —, och särskilt blir det vanskligt eller rent av ogörligt att upprätthålla regeln att det materiella rättsläget ej prövas i handräckningsväg.
    Handräckning för överlämnande av barn åt vårdnadsberättigad har i ett flertal fall förekommit utan att den mot vilken handräckning riktats egenmäktigt tagit barnet om hand. I dessa fall synes man tidigast hava gjort avsteg från regeln att handräckning enligt 191 § förutsätter att något förhållande rubbats genom egenmäktig rättsutövning.

    NJA 1898 s. 407. En fader till barn i äktenskap sökte handräckning för utfående av barnet från sin svärfader, hos vilken detta vistades sedan modern, sökandens hustru, intagits å sinnessjukhus. Överexekutor fann ansökningen ej föranleda någon åtgärd. Hovrätten ansåg handräckning för ifrågaställda ändamål lagligen icke kunna meddelas. Två ledamöter ville bevilja handräckning jämlikt grunderna för 157 §. HD fann anledning ej hava förekommit därtill att den begärda handräckningen bort vägras.

    NJA 1905 s. 102. Äkta makar begärde handräckning för utfående av hustruns före äktenskapet födda barn, vilket omhänderhades av hennes broder. Överexekutor beviljade handräckningen. Hovrätten och HD:s majoritet gjorde ej ändring. Ett justitieråd ansåg att överexekutor ej lagligen ägt meddela den sökta handräckningen.1

 

    1 Avslagna ansökningar i NJA 1904 s. 346 och 1912 s. 3. I det förra fallet synes avslaget hava berott på att sökanden ej ansågs berättigad att hava barnet hos sig; i det senare motiverades beslutet med att sökandena voro bosatta å utrikes ort.

OM TILLÄMPNINGEN AV 191 OCH 192 §§ UTSÖKNINGSLAGEN. 755    Enligt 192 § första stycket kan handräckning för vräkning under vissa förutsättningar beviljas då arrendator eller hyresgäst vägrar att avflytta. Lagrummets andra stycke, tillkommet genom lagar den 4 juni 1926 och den 25 april 1930, innehåller att vad i första stycket stadgats skall i tillämpliga delar gälla om den, som innehar fastighet med besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord, eller om bostadsrättshavare. Då sålunda tillämpligheten av 192 § genom särskild lagstiftning utsträckts till andra kategorier av nyttjanderättshavare än arrendator och hyresgäst, har lagstiftaren tydligen varit av den meningen att 192 § ej borde tillämpas utöver sin ordalydelse.1 Emellertid har behov av handräckning för vräkning framträtt även i andra än de i lagen upptagna fallen. Då man i praxis velat tillgodose detta behov har som ovan nämnts tvekan uppstått huruvida stöd för ett sådant förfaringssätt borde sökas i 191 eller 192 §. För tillämpning av det senare lagrummet har talat den omständigheten att svarandens situation vid sådan blir gynnsammare än om 191 § åberopas, i det att enligt 194 § säkerhet måste ställas av sökanden och handräckningen jämlikt 195 § första stycket ej kan beviljas interimistiskt innan svaranden blivit hörd. Det sistnämnda torde dock icke hava någon avsevärd praktisk betydelse. Rättsläget har också onekligen större likhet med det i 192 § beskrivna än med det som i 191 § avses.
    Fram till mitten av föregående årtionde synes praxis hava intagit den ståndpunkten, att 192 § över huvud ej kunde tillämpas mot annan än arrendator eller hyresgäst. Ett tydligt uttalande av denna innebörd förekommer i följande rättsfall.

    NJA 1909 s. 30. Genom kontrakt hade fastighetsägare till telegrafstyrelsen upplåtit rätt att mot viss avgift hava fäste för telefonledningar å fastigheten. Fastighetsägaren begärde handräckning för styrelsens avhysande från fastigheten enär avgiften icke skulle hava erlagts i laga tid. Överexekutor fann yrkandet ej kunna bifallas då styrelsen icke kunde anses hava förverkat sin å kontraktet grundade rätt. Hovrätten fastställde överexekutors beslut enär med hänsyn till beskaffenheten av sagda rätt frågan om dess förverkande genom underlåtenhet att betala avgift vore av tvistig natur. HD fastställde det slut vartill HovRn kommit enär den nyttjanderätt som genom kontraktet upplåtits icke vore att hänföra till arrende eller hyra samt vid dylikt förhållande stadgandet i 158 § icke vore i målet tillämpligt.

 

    1 Så ock TRYGGER s. 462 till not 3 och 4, SKARSTEDT, Lagen om nyttjanderätt till fast egendom (2 uppl. 1924) s. 368 f., jämför KÔERSNER i SvJT 1928 s. 340 ff.

756 ÅKE HASSLER.    Då handräckning sedermera givits mot annan nyttjanderättshavare än arrendator eller hyresgäst, har det som ovan omtalats i allmänhet skett med stöd av 191 §. Samma mening gjorde sig således gällande i rättstillämpningen som den vilken föranlett de särskilda bestämmelserna i 192 § andra stycket. I ett viktigt hänseende har emellertid ändring skett, nämligen i fråga om skiljande av den som innehar lägenhet på grund av arbetsavtal från lägenheten sedan avtalet upphört att gälla. Det förekom tidigare att handräckning vägrades i sådant fall (SvJT 1917 s. 462); i regel torde dock handräckning hava givits varvid understundom intet lagrum åberopats (NJA 1910 not. B 516—529) eller ock 191 § tillämpats (det ovan refererade rättsfallet NJA 1924 s. 468). I de senast avgjorda rättsfallen som beröra förevarande spörsmål hava emellertid överdomstolarna åberopat grunderna för 192 §.

    NJA 1926 s. 394. En person hade vid antagande hos jordägare av anställning såsom skogvaktare erhållit rätt, förutom till lön, jämväl till bostad å ett skogvaktartorp jämte dettas jord till brukande. Sedan anställningen upphört satt han kvar å torpet, i anledning varav jordägaren begärde handräckning för hans avhysande från detsamma. Överexekutor beviljade med stöd av 192 § handräckning, då tjänsteavtalet upphört att gälla och svaranden eljest icke åberopat något förhållande på grund varav han skulle vara berättigad att kvarsitta å lägenheten. Hovrätten fastställde jämlikt 191 § beslutet. HD:s majoritet fastställde jämlikt grunderna för 192 § det slut hovrättens utslag innefattade, enär svaranden, som innehaft torpet såsom med skogvaktartjänsten förenat boställe, frånträtt tjänsten och icke förebragt någon omständighet som kunnat berättiga honom att därefter kvarsitta å torpet. Två justitieråd ville ej göra ändring i hovrättens utslag.

    SvJT 1926 rf. s. 24. En person hade erhållit anställning hos en lantbrukare såsom hästkörare mot viss lön och »vanlig stat». Sedan anställningen upphört begärde lantbrukaren handräckning för hans avhysande från den lägenhet han på grund av tjänsteavtalet bebott å gården. Överexekutor beviljade jämlikt 191 § handräckning, enär svaranden icke ådagalagt något förhållande på grund varav han efter det tjänsteavtalet utgått ägt fortfarande bruka lägenheten och han genom sin vägran att avflytta från densamma själv tagit sig rätt. Hovrätten fastställde jämlikt grunderna för 192 § överexekutors beslut, enär svarandens anställning upphört och han icke visat sannolika skäl att han ändock ägde rätt att kvarbo i lägenheten.

    Då frågan icke synes senare hava varit föremål för överrättsprövning ehuru vräkning av anställda ägt rum i ej ringa omfattning, torde man hava fog för den meningen att i praxis 192 §

OM TILLÄMPNINGEN AV 191 OCH 192 §§ UTSÖKNINGSLAGEN. 757numera anses analogiskt tillämplig när det gäller anställd persons skiljande från tjänstebostad. Det är av intresse att konstatera, att under förarbetena till lagen den 26 juni 1936 om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter frågan om tillämpligt lagrum vid sådan vräkning icke synes hava tilldragit sig någon uppmärksamhet. Man torde hava utgått från att vräkning av anställd kan ske med stöd av 192 §, och härpå tyder också otvivelaktigt lagens rubrik. Det är naturligt att denna tillämpning av lagrummet måste bliva i viss mån vansklig så länge särskilda legala regler om arbetsavtals upphörande saknas. De i 192 § första stycket givna bestämmelserna äro ju anpassade efter lagstiftningen om arrende och hyra.

    Det genomgångna rättsfallsmaterialet synes med otvetydighet utvisa, att lagstadgandena i 191 och 192 §§ åtminstone icke numera utgöra nöjaktiga utgångspunkter för lösningen av de problem, som framställa sig för de exekutiva myndigheterna när det gäller ingripande med handräckning till skydd för kränkta eller hotade rättsliga intressen. Med en strikt tillämpning av lagrummen kan man icke giva handräckning i en mängd olika fall då sådan är mycket önsklig och möjlig att lämna.1
    Vad 191 § angår synes det klart att själva grundtanken i stadgandet, ingripande mot den som själv tager sig rätt, icke täcker det behov av snabbt rättsskydd som gör sig gällande under nutida samhällsförhållanden. Man frågar sig varför omedelbart exekutivt ingripande i princip endast skall kunna ske mot den som egenmäktigt utövar en honom tillkommande rätt och ickemot den som utan skymten av rättsligt stöd kränker en annans rättsliga intresse; den senare skulle förutom i rättegångsväg endast kunna åtkommas med de straffprocessuella tvångsmedlen eller administrativa tvångsåtgärder, vilka senare som bekant äro mycket rudimentärt utbildade i vår rätt. Det sätt på vilket myndigheterna i ett flertal rättsfall utlagt begreppet själv taga sig rätt faller uppenbarligen icke under den naturliga lagtolkningen. Man har varit tvungen att göra våld på lagtexten för att tillfredsställa det levande livets behov.
    Stadgandet om handräckning för vräkning i 192 § upptager de fall då lagstiftaren ansett nödigt att medgiva handräckning mot annan än den som genom egenmäktig rättsutövning rubbat

 

1 Jämför KÔERSNER i SvJT 1928 s. 340.

758 ÅKE HASSLER.besittning eller annat förhållande. Detta har visat sig icke vara tillräckligt. I ett flertal situationer analoga med de i 192 § beskrivna hava krav framställts på rättshjälp genom handräckning, vilka svårligen låtit sig avvisa. Men i stället för att resolut gå in på en konsekvent analogisk tillämpning av lagrummet har man i det längsta hållit fast vid det nödankare man trott sig finna i den mångsidigt användbara frasen själv taga sig rätt. Det är ganska klart att detta icke bidragit till säkerhet och följdriktighet i rättsskipningen.
    Det vore icke desto mindre oberättigat att generellt underkännade exekutiva myndigheternas tillämpning av de ifrågavarande lagrummen. På det hela taget synas myndigheterna med gott omdöme och öppen blick för det praktiska livets krav hava löst de spörsmål som förelagts dem. Att de med högsta domstolen i spetsen småningom kommit ett gott stycke utanför de gränslinjer lagstiftaren uppdragit bör man väl icke klandra dem mycket för. Det är icke angenämt att på formella juridiska grunder lämna rättssökande utan hjälp, som de väl behöva och som man kan giva dem utan att träda andra berättigade intressen för nära. En god domare skall ju laga efter lägligheten. Men den analogiska lagtillämpningen har också sina risker, den blir lätt osäker och ojämn. Icke minst på det område det här gäller, där underordnade myndigheter måste hastigt besluta sig för ingripanden vilka sedan ofta icke kunna göras ogjorda, ligger det fara i en utanför lagens råmärken florerande praxis. Både myndigheterna och de rättssökande hava grundade anspråk på att lagen giver klar vägledning och tillräckliga möjligheter att lämna rättsskydd i den omfattning det erfordras och kan lämnas. Det synes därför påkallat att bestämmelserna om handräckning i de berörda lagrummen underkastas snar revision i syfte att bättre anpassa dem efter den utveckling som ägt rum och de behov som framträtt i rättsanvändningen. Därigenom skulle en av de mera påtagliga bristerna i vår exekutionsrätt komma att avhjälpas.